Den här boken hade väl hetat I Sibiriens skogar på svenska, men någon översättning tror jag inte finns. Gott så.
Äventyraren och författaren Sylvain Tesson beger sig i februari 2010 till Bajkalsjöns västra strand, där han bosätter sig i en liten hydda på nio kvadratmeter, och stannar där till juli samma år. Genom dagboksanteckningar får man följa hans liv som eremit i samklang med den sibiriska naturen. En eremit som ogärna tackar nej när grannarna i nejden knackar på med en pava brännvin i näven. Han går upp och ner för branta bergspass, pimplar röding i sjön och paddlar kajak när isen släppt i maj. Sitter vid sitt fönster med cigarr och beundrar de biologiska mirakler som stationerat en talgoxe i trädet utanför.
Vad är nu meningen med denna flykt till en isande avkrok? Att undkomma civilisationens buller och tumult, ge själen tid att pusta ut, låta anden bre ut sig över de talltäckta vidderna. Att inte tära på jordens resurser, med kroppen känna sin plats i näringskedjan. Ja, oändliga variationer på samma teman återkommer i omsorgsfulla formuleringar genom hela boken.
Är det en modern Thoreau kanske, för inte kan man väl undgå att göra jämförelsen. Men Walden är något mycket större och mer storslaget än det här, ett verk så inspirerat och visionärt att dess explosion av idéer och motsägelsefulla tankar inte kan hålla sig till en form, utan blir på samma gång essä, pamflett, avhandling, dikt och inventariekatalog. Tesson håller sig till en strängt kronologisk berättelse, även om den inte är utan sin poesi. Naturskildringarna bjuder på vackra liknelser och bilder. Tyvärr måste läsaren också utstå författarens osunda kärlek till aforismen som uttrycksform.
Men den mest frapperande och i längden enerverande skillnaden gentemot Walden är den småaktiga, självgoda ton som löper genom hela texten. Här finns ingen livsglädje, eller när en sådan uttrycks så kan Tesson inte låta bli att ge en bitter känga åt de förtappade stadsbor som inte förstår magin i att hugga sin egen ved och stirra ner i en isvak halva eftermiddagen. Om igen ska han positionera sig mot sina halmgubbar och hylla det genuina livet i skogen, vilket av nödvändighet tydligen inbegriper en daglig överdos vodka. Allt detta framstår som en lek, för på samma gång som han gör narr av modernitetens själlöshet har han sett till att proviantera sig rikligt med dess konserver.
Nåja, det är lätt att raljera. Jag lärde mig många nya ord och det är ett pampigt landskap där borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar