Den unge Walters lidanden (Augustin Erba, 2022)

Walter är chef på ett bankkontor. Han tänker mer på sina inbillade sjukdomar än på sitt arbete men råkar oväntat bli befordrad. Och på det nya jobbet råkar han i sin tankspriddhet ge bifall åt ett hatat förslag om öppet kontorslandskap, som nu blir hans uppgift att genomdriva. Förhållandet knakar med fanatiska porslinssamlerskan Anna. När hans terapeut inte kan lugna hans oro skaffar han en till.

Augustin Erba är kåsör i DN och det här är som ett 240 sidor långt kåseri. Kapitlen är korta och vanligen med uppbyggnaden: snärtig inledning till en tydlig scen (mötesrum, frukostbordet, sjukhus) – eskalerande komplikationer – punchline. Styckena är korta och ibland är varje mening och replik en liten lustighet. Jag menar inte att förminska det Erba har åstadkommit, för han dribblar verkligen boken i mål. Jag ömmar med stackars Walter när medarbetarna passar på smida ränker medan han genomlider en tragikomisk gastroskopi. Romanen är charmig rakt igenom.

Humor kan användas för att pressa sig in till det som inte kan sägas på annat sätt. Vad vore Strändernas svall utan Eyvind Johnsons humor? Erbas humor är upplägg och smash. Den söker inte det okända, utan igenkänning – skruvad, men dock. Den verkar genom överdrifter: uppradningar av orosmoment, overkligt dråpliga missförstånd, drastiska felbeslut som råkar landa rätt. Det är roligt men också lite godtyckligt. Det borde vara sorgligt att Walters mamma är gravt alkoholiserad, men här är det bara en bitter krydda i farsen. Allt är underordnat komedin och den djupare syftning som får plats räcker inte riktigt för att kalla det satir – lite på samma sätt som Walter är för självupptagen för att lyckas med något vettigt. Men han är älskvärd ändå, och tja, boken med!

Huvudpersonen är 31 år men har inte rollen som "ung" utan som "typisk vuxen". Det känns ovanligt. En genrefråga kanske? Om det här är en genre?

(Återpublicerat från Instagram.)

Crash (J. G. Ballard, 1973)

Jag gav Ballard en andra chans. Det här är inte science fiction men desto mer flippat. Huvudpersonen Ballard rör sig in i de perversa kretsarna kring reklamfilmaren Vaughan, vars yttersta sexdröm är att dö i en bilkrock med Elizabeth Taylor. Ballard själv har ett förhållande med änkan till den man han dödat i en motorvägskrasch. Det är idel sex i bil, kylarvätska som blandas med sperma, penis som sticks in i öppna sår där skärvor av vindrutan slitit loss vävnad och kött. Sexualiteten ingår förening med teknologin, med döden som den ultimata stegringen. Och de här människorna lockas lika mycket av en teoretisk fascination för "sexuella möjligheter" som av spontan upphetsning; Ballard vill ha analt samlag med Vaughan i hans bil, inte av erotisk attraktion, utan för att det vore en "stiliserad och abstrakt händelse".

Påhittigt och perverst men huvudpersonerna har ingenting med Sture Dahlströms hurtfriska hjältar att göra. Det här är snarare något för dem som läser Houellebecq bara för snusket (finns de?). Mer än handling är det geggiga redogörelser för kamraternas sexhändelser, för de egna upplevelserna och för hypotetiska fantasier. Detaljerade liknelser om "halvmetalliska mänskliga varelser från en fjärran framtid som älskade i en lövsal av krom" understryker genomgående perversionens intensitet. En postmodern saga om man så vill och orkar, men kanske roligare som tanke än som läsning.

Faethon är ett fint förlag men i det här fallet är jag inte imponerad av antalet korrfel och slarviga anglicismer som slunkit igenom. Författarens förord kan inte ha "adderats" till senare upplagor. Addition är ett räknesätt.

(Återpublicerat från Instagram.)

Kristallvärlden (J. G. Ballard, 1966)

Science fiction har jag inte läst mycket, men Ballard ska väl vara en av de bästa? Om det här räknas som sci-fi: en spetälskläkare anländer till Kameruns västkust för att uppsöka bekanta inåt landet. Han blir emellertid snart varse att djungeln dit han är på väg är angripen av ett fysikaliskt fenomen som får växtlighet och djur att kristalliseras. Allt inkapslas och förtärs av prismor i en skenande takt.

Det är "grejen" med boken och visst är den lovande. Tyvärr blir det mest något konstigt pang-pang med folk som springer runt och gömmer sig för varandra och jag tappar koncentrationen. När kristalliseringens orsak och effekter undersöks närmare börjar det bli intressant. Den förklaras som upplösningen av ljus och mörker, av kontraster överhuvud, genom att tiden drar sig undan materien. Det antyds en moralisk dimension. Men den saken blir aldrig djupare utredd än i ett Kalle Anka-äventyr av Don Rosa. (Han är ju bra i och för sig.)

På svenska får man dras med en nedslående klumpig översättning. Nämner inga namn. Jag har fått min dos av ordet "likt" ("likt en ljuskrona av silver") för ett år framåt.

(Återpublicerat från Instagram.)

Irakisk Kristus (Hassan Blasim, 2013)

Sjutton noveller av Finlands mest kände irakier. I den första novellen köar en stor folkmassa till en tävling om vem som har den bästa historien från den störtade diktatorns tid. Någon börjar berätta, och det som tar vid är en hiskelig och inte enbart osannolik skröna om en bror i en latringrop, matning med avföring, mord och militärpolis och en pojkes flykt i en gurktunna genom veteåkrar.

Det är boken destillerad. Hemska berättelser från krig och exil, men just berättelser. En kanin värper ägg. Två märkligt allegoriska blonda män sprider godhet i en krigshärjad stad. En döende polis kryper in i en överlevandes kropp efter en explosion och förpestar sedan mannens liv inifrån med klagomål på hans alkoholkonsumtion. Jag brukar säga skröna som skällsord, men när ämnet är tungt behövs surrealismen för att göra sanning av verkligheten. Det skruvade och ironiska är roligt och på fullständigt allvar.

Novellerna är ofta en ram runt någon som återberättar sin historia. Denna någon har ett syfte: att få asyl, att ta hämnd, att bräcka någon annan – eller som i en av de bästa novellerna, överväldiga de levande med blotta mängden av de dödas berättelser. Men alla verkar inom berättelsens logik och kliver sällan upp rakt i ansiktet på läsaren. Vilket jag är tacksam för. Att söka beröra genom närhet och äkthet riskerar att bli manipulerande, som att min medkänsla är viktigare än litteraturen. Men den är ju min att skänka när jag vill och litteraturens roll är att skapa med språket.

Sammanfattningsvis någonstans mellan Tusen och en natt och Malapartes Kaputt. Lite ojämn men väldigt bra.

(Återpublicerat från Instagram.)

Antwort aus der Stille (Max Frisch, 1937)

Ett ungdomsverk av författaren till Homo faber, Stiller och den märkligt underbara Människan uppträder under holocen. Max Frisch och Friedrich Dürrenmatt är kanske de två mest kända författarna från Schweiz och det finns även tematiska likheter. Men Dürrenmatts kunskapsteoretiska deckare kan bli en smula torra och jag föredrar Frisch, som skriver med nerv och ironi om identitet, om självbedrägeri och om människor som stretar med att forma sitt öde.

Det här är något annat. En ung man flyr från sitt stundande bröllop upp i bergen, i hopp om att där lära sig leva, inte bara finnas till. "Dåd eller död" är det som gäller (det rimmar på tyska med!), allting hellre än att bli en "vanlig människa". I övernattningsbyn träffar han en ung kvinna inför vilken han beter sig ganska stöddigt med sin livsfilosofi. Hon däremot är ödmjuk och förstår sig på kärleken. Det påverkar honom något men upp på bergstoppen ska han likafullt.

Här finns början till idéer som ska tänkas mer originellt i Frisch senare verk men inte ens det intressanta efterordet övertygar mig om att boken är läsvärd för sin egen skull. Sin stil har han inte hittat än.

(Återpublicerat från Instagram.)

Nervösa nationer: två halvprosadikter och en runsten (Gunnar D Hansson, 2021)

Fyrtio sidor som kan läsas som en pendang till Tapeshavet. Där gav det bohuslänska landskapet impuls till dikter, forskningar och filosofi. Här börjar det i en outtydd runsten (Valla- eller Tossenestenen) som upptäcktes på sjuttonhundratalet och förblev ett mysterium för generationer av kännare. Kanske är alltjämt. Hanssons inspiration övergår i två prosadikter där historien, minnet, åldrandet och naturen (den åldrande naturen!) flyter runt i samma landskap.

Bara en världsmedborgare i historien kan blanda nu och då med sådan lätthet. Vad sägs om "Harald Hårfagers kommunsammanslagningar". Fröding trängs med tittarsiffror och sumerisk kilskrift. Och det är vackert mer än lustigt. "De eviga förändringarna drog ut på tiden." Ja, så är det ju.

(Återpublicerat från Instagram.)

Lina Ekdahl, Ásta Fanney Sigurðardóttir

Jag läser hela tiden poesi men håller tyst om den för vad ska man säga?  Det är svårt, särskilt som det mesta inte rubbar mig nämnvärt ur grundtillståndet likgiltighet.  Vilket ju är en övningssak.  Hur som helst har jag just i helgen råkat läsa två diktsamlingar som båda glatt mig på liknande vis och jag tror att de har något gemensamt: Du är inte full du är fylld (2022) av Lina Ekdahl och Evigheters evighet (2019, på svenska 2021) av Ásta Fanney Sigurðardóttir, översatt från isländska av John Swedenmark.

I Ekdahls dikt talar ett anonymt vi till ett du, ett upplägg som gjort för kafkaartad stämning.  Den tilltalade är hjälplöst fångad i vad jag föreställer mig som beroendeställning, tvingad att lyssna och utan möjlighet att svara.  Duet ska "fyllas" med mat, information, "gamla baktråg och cykelhjul", med "så mycket skit så hälften kunde vara nog":

Du ska vara fylld
med ärtor och bönor
stora fat med fågel
svamp och granris
och det ska vara eftermiddag
och det ska vara förmiddag
och du ska vara fylld

Den talande rösten brer på, improviserar, skämtar, gör sig generös:

...
ägg med lök
lök med pasta
du är fylld med mat
med brädspel
brädspel upp till nocken
arkitekturkunskap
du ska bli arkitekt
du är arkitekt
...

För att i nästa stund vrida det just sagda till en fordran, närmast en anklagelse:

...
du vet det
du ska berätta för oss
tala till oss
du är arkitekt
...

Så omväxlar genom bokens 146 ganska korta dikter uppmuntran, tröst och orimliga förebråelser, när de inte helt flyter ihop.  "Du ska" säger rösten och man vet inte om det är en order eller förutsägelse, bara att man inte kommer undan.  Jag har haft förmånen att höra författaren själv högläsa ur boken och vilken begåvning!  Alltför många poeter, bra som dåliga, har ett sätt att recitera som berövar texten allt liv genom ett monotont röstläge där den enda dynamiken är en förkonstruerad frasmelodi utan hänsyn till ordens innebörd och att rösten trött segnar ner i slutet av varje rad.  Lina Ekdahls läsning ger tvärtom dubbel mening åt texten, för hon accentuerar humorn.  Hon artikulerar tydligt och läser varje rad med en sorts ironisk förvåning.  Hela rummet skrattade högt många gånger.  Men humorn står inte i kontrast till dikternas allvar och den är inte ett sätt att fly undan det.  Humorn är allvaret.  Maktens och komikens verktyg är desamma: tvetydiga betydelseglidningar, upprepningar intill utmattning, självmotsägelser.  När jag själv läser högt ur boken kan jag inte låta bli att lägga an en aggressivare ton, men det är onödigt, för aggressionen som dikten bär på kommer fram lika effektivt och i starkare färg med en trygg och enkel röst.

Ekdahls dikt är absurd, den är impulsiv och oberäknelig.  Det är också Ásta Fanney Sigurðardóttirs men på ett mildare sätt (här en grafisk approximation av boksidan):

jag är natten ovanför den vänstra blomman


                                                den som uppfyller luften

                                    tunna naglar (sälar) på hornhinnan
                                        (också sjöjungfrurna sjunger under isen)

           
ett fjäderdun faller långsamt och stokastiskt
                                    genom luften


            (hur skulle ett fjäderdun kunna skynda sig?)


            vi tittar alla
            följer med blicken
                        svävandet
                        >landningen

I likhet med Ekdahls diktvi, som kastar fram plötsliga infall om brädspel och arkitekturkunskap, avstår Ástas diktjag från att förklara sig.  Men inte som del i ett maktspel utan av någon annan orsak som lämnas oförklarad, och därför verkar ännu mer betydelsefull.  "tunna naglar (sälar) på hornhinnan" framstår som ett destillat av eftertanke, det sannaste uttrycket för något just nu förnummet i sinnevärlden.  Till och med kursiven verkar bära på specifik mening.  Och vad är "den vänstra blomman"?  I det fallet kommer en förklaring på nästa sida, som visar fyra rudimentära skisser av vad som liknar fyra blommor, placerade i var sitt hörn av en osynlig romb.  Därpå följer dikterna "Översta blomman", "Höger blomma", "Nedersta blomman" och "Vänstra blomman", vilka tydligtvis är något slags gestaltning av respektive teckning eller av något okänt som dessa representerar.  Skissen av den översta blomman liknar en ros.

det är en fram-
tid som kännetecknas av konturer
hypoteser om kronbladens textur
                flygande löv
                och en stjälk
                följer med vinden
en ros eller maskar
antingen eller eller
är det en ros eller maskar?
...

Vad är det som försöker avkodas?  Diktjaget (eller är det dikten själv som talar?) undanhåller något, inte för att bedra eller mystifiera utan av koncentration på att hålla fast något väsentligt.  Dikten har ryggen mot läsaren och jag vill säga att också det här är humor.  För är det inte humor när man lockas till skratt, om så av förundran lika gärna som slapstick?  Återkommande ord och teman knyter samman dikterna i en systematik sui generis: järnväg, nycklar och lås, glaskulor, "tjärnen i nacken".

Båda böckerna är självsäker dikt.  Det är självtillräckliga röster som talar, som vet vad de vill men vägrar säga det.  Det tycker jag är bra poesi.

Har du försökt stänga av och slå på igen (Erik Andersson, 2022)

Erik Andersson är en av mina pålitligaste favoriter. Flitig översättare från engelska, men också en härlig författare av lågmält egensinniga romaner. Den mest lästa torde vara Den larmande hopens dal (2008). Nu har det kommit en novellsamling.

Det är åtta korta noveller om människor på landsbygden. Någon flyttar ut till en stuga i skogen, några får en märklig ny granne, någon sitter på altan med en ölgrogg och njuter av utsikten. Boken inleds med två underfundiga berättelser med knorr, inte olika Jonas Karlsson, men sedan sjunker man ner i myllan. Anderssons landsbygd är tidlös och självklar, vilket kanske är samma sak. Det är ofta svårt att veta om det är nutid eller 60-tal eller 1800-tal: folk har sina bestyr, de reder sig, de är trevliga mot varandra och liksom medfött intresserade av trakten de bebor. Kulturarvet är inget att strida om utan ett levande faktum.

I den bästa novellen "Paradiset" möts två främlingar på promenad vid en gammal husgrund. Berättaren stegar upp till 35 kvadrat och börjar fantisera om hur man en gång stretat med att bryta sten och odla på den nu igenväxta marken. Hur många kor man hade och vad som blev av barnen. Den förbipasserande råkar veta när torpet byggdes och har exakta uppgifter om familjens storlek och släktträd. Så tackar man för pratstunden och skiljs åt. I "Maken" rabblar en husfru igenom sitt äktenskaps historia med alla födslar och hushållande med maten, som ett "Raskens" i ilfart och utan att sjåpa sig.

Erik Anderssons böcker är recept mot historielöshet. Man behöver aldrig oroa sig för att samtiden ska klampa in med sina problem. I hans värld finns ingen samtid – det finns en samlad tid där vi alla hör hemma, där vi har del i gamla torpares liv lika mycket som de i våra.

(Återpublicerat från Instagram.)

Främmande fåglar: Jascha, mormor och jag (Jessica Haas Forsling, 2022)

På mindre än ett år kommer två biografier över Jascha Golowanjuk, är det slump eller konspiration?  Jag behöver mer än 2 200 tecken för att jämföra Främmande fåglar med Per Eneruds Det snöar i mitt hjärta, som jag läste i våras.

"Berättaren som teg" heter det i undertiteln till den boken, i vilken Enerud tar sikte på mysteriet Golowanjuk.  Den hemlighetsfulle berättaren från österlandet är en nöt att knäcka och hans liv spaltas upp i en mängd tematiska avsnitt, som försök att hitta en lönndörr in i hans sanna jag: flyktingen, juden, svensken, musikern, författaren, älskaren, kändisen, vännen Golowanjuk.  Med brev, polisprotokoll och romanutdrag som bevismaterial nystas i deckargåtan.

Icke så hos Haas Forsling.  Vem är Golowanjuk för henne?  Först – ingen alls.  Det går nittio sidor innan namnet nämns mer än i förbigående.  Det här är en personlig bok och den börjar i Ruth, författarens mormor, en tysk judinna som flydde till Sverige innan kriget, dog ung i cancer.  Författaren träffade henne aldrig men mamman länkar samman generationerna.  När mamman drabbas av samma obotliga cancer som sin mor blir det hög tid för Haas Forsling att följa kedjan bakåt, lära känna sin mormor genom fotografier och brev, och därmed återknyta banden med det judiska familjearv som länge tystats ned.

Så presenteras det nu inte.  Författaren kastas bak i tiden av ett slumpartat fynd i mammas bokhylla, en roman av Golowanjuk "som införskaffades redan i sin första upplaga", varpå följer flera svindlande upptäckter i fotoalbum, ett dramatiskt framskrivet möte med en död hare (varför?) och cliffhangers om ett mejl till studie- och yrkesvägledaren på psykologprogrammet.  Dramatiserade händelser i mormoderns liv blandas med scener i nutid.  Haas Forsling är journalist och hon har ett drivet språk, det är välkomponerat och välredigerat.  Men så här levs ju inte livet, i dramaturgiska vändpunkter, genom insikter och avslöjanden som knuffar en handlöst framåt – det är konstruktion, och faran med en sådan är att den riskerar att bli självändamål.  Gränsen passeras när berättelsen ställvis kommer att handla mer om författarens egen cancerdiagnos än om släkthistorien, så sorgligt parallella kvinnoödena må vara.  Men hon är skicklig nog att aldrig tappa urskillningen på allvar och har framför allt en stilkänsla som väcker liv även i sidospår.  Det verkar intuitivt och alldeles ärligt, sådana naiva ordval som när bilder från Förintelsen aldrig visar "judar som har kul" eller när hon leds in för cancerbehandling i "ett litet rum med en avancerad dator".

Och Golowanjuk då?  Han dyker upp i bokens mittparti.  Nu berättas om flykten undan revolutionen, kärlekarna, sexuellt utnyttjande, revyuppträdandena, fioltalangen, vänskaperna, misstänkliggörandet, främlingskapet.  Tack vare det personliga anslaget i den långa upptakten har Jascha (som hon genomgående skriver) fått träda in långsamt från sidan, och när han väl syns i helfigur är det som desto mer levande.  Vad är mysteriet Golowanjuk?  Jag börjar tro att Enerud gillrat sin egen fälla: är inte alla människor mysterier, och särskilt när man närmar sig dem via brottstycken i ett arkiv?  Nå, visst är Golowanjuk förtegen om detaljer, uppger falska fakta för myndigheterna, säger det de vill höra.  Men Haas Forsling, som torde bygga sin bok på samma källmaterial som Enerud, pumpar blod i människan.  Där Enerud spelar pingpong med citat lever hon sig in och ja, fiktionaliserar, med lätt hand.  Hon gör inte analys, hon gör en syntes.  Hon fyller i luckor men hon gör det försiktigt och trovärdigt och genast träder Jascha fram som en människa som talar.  Och vi ser att han har talat hela tiden, men ingen ville lyssna.  I böckerna berättar han om judehat och homosexualitet, men Sverige hade bara öron för den pittoreska underhållningen.  Är det hela gåtan?

Såklart inte.  Haas Forsling tillrättalägger mer än Enerud, men jag måste säga att jag föredrar hennes sätt.  Hon gör just samma sak som Golowanjuk var så bra på: berättar.  Han förvandlade sig till saga och det verkar förmätet att tro att det var enbart motvilligt.  Jag önskade bara att hans biograf drog nytta av hans teknik när hon skildrar sin egen historia.  Varför inte gå hela vägen och skriva en roman?  Då har man tillgång till de ingredienser man vill och behöver inte koka soppa på verklighetens spik.  Då vore hon också fri att korta tråden mellan de olika livsödena.  Jag måste bläddra tillbaka för att påminna mig varför mormodern och Jascha samsas i samma bok – de hade någon gemensam bekant?

Men det är faktiskt en petitess.  Det må vara två böcker i en, men båda är skrivna med samma känsla och båda är bra.  Särskilt den om Jascha Golowanjuk.

Slutligen: skulle nu någon få idén att skriva en tredje bok till denna författares återupprättelse (och varför inte!) så vore det tacknämligt med ett närmare intresse för böckerna.  Enerud och Haas Forsling kompletterar varandra bra, men båda jagar i romanerna främst efter ledtrådar till Golowanjuks person.  Vad händer om man lägger författaren åt sidan?

Mac och hans stötestenar (Enrique Vila-Matas, 2017)

Nyutkommen på svenska. Mac har blivit arbetslös och får ett infall att börja skriva dagbok, som ett sätt att undersöka "vad man skulle skriva om man skrev" (formuleringen lånad av Sarraute). Samtidigt läser han sin surmulne grannes gamla roman, som handlar om en buktalare som återfinner sina många röster genom tio kapitel som vart och ett imiterar någon känd författares stil, men som också dras med "kväljande inslag" som sänker hela boken som helhet. Mac leker med tanken att skriva en förbättrad version av boken och återberättar därmed också dess innehåll. På samma gång verkar hans omgivning, mest kvarterets krogstammisar, konspirera mot honom genom att tvinga på hans dagbok romanstoff ur verkligheten – som för övrigt liknar handlingen i grannens bok.

Det är en roman om litteraturen, fullsprängd med referenser. Bildad, kan man säga, men inte på ett exkluderande sätt, tvärtom: Vila-Matas låter alltid nyfiken, förvånad och förvirrad och hans huvudperson är uppenbarligen hur beläst som helst men insisterar på att kalla sig nybörjare och att skriva på försök. Det är sympatiskt, men öppenheten inför allt litteraturen kan vara gör också att allt måste utforskas och att svadan släpar hundra lösa trådar efter sig. Infall följer på infall. Det måste man gilla. Det här är en hyllning till fiktionens rätt att finnas för sin egen skull. Samtidigt får han dikt och verklighet att framstå som ett och samma inför sanningen, som ett gemensamt system av betydelser utan referens till något yttre. Han trollar så att man vill tro på det, men är det riktig magi eller bara ett fingerfärdigt trick?

Har man läst några Vila-Matas (min favorit är Utan logik i Kassel) så blir det till slut väl mycket av det goda. Ett av Macs alla påpekanden om litteraturen är att novellformen är överlägsen romanen, som har en tendens att flyta ut och tappa fokus. Ändå är det här en roman. Ironiskt förstås, men varför inte föredra Cortázar eller Borges, för att nämna två i samma härad?

(Återpublicerat från Instagram.)

SPQR (Mary Beard, 2015)

En utmärkt introduktion till romarrikets historia, och märkligt nog lika bra som fördjupning! Den grundläggande frågan är: vad innebar det att vara romare? På det kan ges hundratals svar, och de ges också.

Det börjar på Ciceros tid. Då hade Rom förvisso funnits i sexhundra år, men från de första seklerna har vi bara arkeologiska belägg – och de senare romerska författarna hade inte ens det. Berättelsen om stadens första historia blir därför lika mycket berättelsen om den mogna republikens självförståelse, dess projiceringar om ett ärorikt förflutet och rena missförstånd om var de kom ifrån. De var inte så olika oss, med våra uråldriga traditioner som uppfanns för hundra år sedan.

Rikets snabba expansion verkar överraska dem själva. Romarna må vara berömda för sin förvaltning och sitt rättssystem, men det mesta är improvisation: problemlösning från fall till fall, utan strategi eller ledande ideologi. Den romerska identiteten är ständigt i rörelse. Statsskick, lagar och seder tvingas gång på gång till hastiga, radikala reformer, men de förstås eller maskeras alltid som en återgång till traditionen. De enväldiga kejsarna låtsas spela efter republikens regler samtidigt som dess institutioner blir irrelevanta och sakta självdör. Om någon har lust att spana längre än till 1930-talet efter paralleller till vår tid så är här ett tips.

Beard berättar också om de avgörande händelserna, om krig och konflikter och stora monument. Hon sållar vist och blir bara onödigt närsynt i några tiotal sidor runt Caesar och Pompejus, deras härtåg och slag. Sedan återgår hon till fågelperspektivet. Det är fantastiskt fascinerande att få ana vad som band dessa tusen år av romare samman. Den mest gemensamma nämnaren tycks vara öppenheten. Från början till slut växte Rom genom att suga upp det främmande utanför sina gränser.

(Återpublicerat från Instagram.)