Europa (Maxim Grigoriev, 2021)

Erfarenheter av exil är ett av de teman som förvandlar romaner till "viktiga". Har man trotssyndrom mot banal litteraturkritik är det lätt att skygga undan. Vilken tur jag övervann mitt trots.

Det handlar om ryssar i Frankrike (i "Europa", till skillnad från Ryssland). Berättaren Nikita missade planet hem från en klassresa och stannade helt enkelt kvar i Paris. Tjugo år har gått och han får besked att Nina är död, den kvinna som varit som en extra mor och lärarinna åt honom. Han ärver hennes lägenhet i Nice, återser den vulgärt livsbejakande Grzjebin och rotar i sina minnen och i Ninas anteckningsböcker.

För Nikita är vistelseorten en slump. Han är inskolad i ett kosmopolitiskt limbo och postmodernt nollställd. Han är rentav asexuell. Ett förmedlande neutrum. Det är en märklig roll och knappast strängt realistisk (i en roman som annars dras till konkreta beskrivningar av rum och kvarter) men sann i högre mening. För den äldre generationen exilryssar definieras hela existensen av främlingskapet. Hos Grzjebin tar det sig uttryck i banalitet, men hos Nina: oj! Hon är bra på sentenser. "Att leva som man lär är den största smaklösheten ... Den som lever har inget att lära ut och den som lär ut ska inte leva." "Som kvinna har man inte förmånen att vara med om katharsis genom att bli statsavrättad." Det går bortom exilen. Exilen bara uppenbarar att livet är godtycke (varför välja mellan franska och ryska åsikter?) och därmed självmotsägelse och därmed intet. Att vara vid liv är att vara blind, säger Nikita. Nina lyckas inte blunda, och till sin olycka kan hon därför inte heller "få metafysiskt rätt i sin vardagliga misär". Man behöver inte vara nihilist för att känna igen sig. Den som aldrig känner sig främmande i och för tillvaron har aldrig försökt leva.

Grigoriev översätter inte citat på ryska, franska och latin. Fattar man så fattar man. Få vågar vara så raka och självklara. De flesta svenska romaner luktar källare i jämförelse! Jag känner igen det även från Grigorievs essäer, en barskhet som är hans egen och, så litterär den må vara, helt oförkonstlad. Han är värd att läsa bara därför.

(Återpublicerat från Instagram.)

Success (Martin Amis, 1978)

Martin Amis kan förmodligen alla ord i engelska språket och verkar överväga vartenda ett innan han präntar ner en färdig mening. Inte för inte heter en av hans essäsamlingar The War Against Cliché. Nu råkar de ord han väljer ofta vara de allra enklaste vulgariteterna, men också aggressiva utfall i franska låneadjektiv. Och människornas ömsesidiga förakt, deras äckliga laster, skiten och bakfyllorna är uppskruvade till karikatyr.

Allt det där är mer definierat i The Information, en senare Amis som jag läste för ett år sedan. Det skulle till en mogen man för att våga överdriva för mycket. När han skrev den här var han blott 29 och huvudpersonerna är 21: Terry, enkel grabb, adoptivbror till Gregory, en odräglig snobb. De två delar lägenhet. Terry har ett simpelt jobb och får inte till det med tjejerna, Gregory tjänar multum på att slappa på ett galleri och ägnar kvällarna åt bisexuella orgier. De turas om att berätta. Omsider ska sanningar spricka fram bakom Gregorys skryt och det visar sig att Terry inte är så hopplös som han tror.

Handlingen är enkel som en Bertbok, men likheten slutar tyvärr inte där. Snälle Terry, när han fått svära av sig, ägnar sidor åt ordinära samlagsfantasier och tonårsmässig oro inför att bjuda ut en söt vikarie. Konflikten mellan honom och Gregory handlar minst till hälften om vem som fått ligga med någon tjej. Ett så provocerande banalt ämne får inte fastna i linjär prydlighet, det behöver hård behandling, vilda associationer och återvändsgränder. Men sådant uteblir, och det räcker inte med incest och roliga liknelser för att hotta upp anrättningen.

Jag är nog orättvis som läser författarskapet baklänges. Men jag kan ju inget annat när jag råkade börja med hans sista bra roman.

(Återpublicerat från Instagram.)

Die verlorene Ehre der Katharina Blum (Heinrich Böll, 1974)

Antagligen Bölls mest kända bok, tack vare filmen som det här omslaget är hämtat från.

Katharina Blum drar med sig en kille hem från en fest, som visar sig vara efterspanad av polisen för mord och bankrån. Hon blir följaktligen förhörd och det hela läcker ut till pressen, och i synnerhet till tidningen ZEITUNG – verklighetens Bild, som Böll hade mer än ett horn i sidan till. ZEITUNG utmålar Katharina som iskall psykopat och lättfotad kommunist, förvanskar vittnesuppgifter och förföljer och trakasserar närstående, vilket leder till att hon under förevändningen att låta sig intervjuas bjuder hem en journalist och skjuter ihjäl honom. Ganska iskallt agerat förvisso? Skandalpressen lyckades ljuga fram sin verklighet, kan man säga. Lika illa som deras framfart är förresten alla påträngande män som antastat och antastar Katharina.

Berättarrösten liknar på ytan den i Grupporträtt med dam från 1971, i vilken "förf." berättar i protokollartad form om en frånvarande huvudperson genom att referera vittnesmål från hennes närstående. Det är en renodlad efterkrigsroman och den byråkratiska stilen blir ett sätt att nitiskt gå till botten med skuldfrågorna – nervöst och ibland direkt rörande. I Katharina Blum får rapportformen en annan effekt. Berättaren gör sig stram för att spegla fiendens (tabloidernas) cynism. Han utgår från polisförhörsuppgifter men kan inte avhålla sig från ironiska spekulationer – det kan vara lustigt, men det är inga nycker utan överlagd sarkasm. Jag har svårt att finna det lika sympatiskt, men får också en känsla av att man måste ha varit där och läst Bild 1974 för att fatta.

(Återpublicerat från Instagram.)

Världens första medborgare: om statens uppkomst i det antika Grekland (Tomas Lappalainen, 2017)

Författaren är expert på den syditalienska maffian. När han vänder blicken mot samhällena i det antika Grekland känner han igen sig på flera avgörande punkter.

Ett inledande kapitel citerar ymnigt ur Iliaden och Odysséen, för att övertygande visa hur den homeriska världen genomsyrades av heders- och våldskultur på ett sätt vi har svårt att föreställa oss. I brist på statliga institutioner är hämnd den enda rättskipningen och en människas heder är konkret förknippad med överlevnad. Makt utövades genom beskyddarverksamhet. Likheterna med maffian är slående och man lär sig om både den och Grekland. Men ibland verkar resonemanget väl hobbesianskt och jag undrar om det inte fanns någon moral utöver den starkes rätt. Han ägnar många sidor åt begreppet timē (heder) hos Homeros; vad händer om man tittar närmare på ordet dikē (rättvisa)?

Vidare till de grekiska stadsstaterna. Konceptet medborgarskap innebar nävrättens överflyttning från individen till en gemenskap av jämnstarka, beväpnade män. Medborgarna var alltid i minoritet i staten, och deras makt över massan grundades fortfarande på tvångsbeskydd. Våldet var ständigt latent. I avsaknad av myndigheter var varje medborgare samtidigt åklagare, domare och polis, och dessa funktioner utövades med lagens rätt i det dagliga samlivet på gator och torg och i hemmen. Bara tveksamma fall lyftes till folkförsamlingen. Allt som allt ett slags formaliserat gängvälde som rimligen bara kunde bestå i relativt små och homogena stater – och även då plågades de av återkommande inbördeskrig.

Det är en verkligt spännande introduktion till det antika Greklands politiska historia och dagliga verklighet. Förklaringen till staternas uppkomst är däremot spretig och tunn. Författaren verkar inte kunna grekiska och när han rör sig bort från sin säkra mark, maffiasamhällen, förlitar han sig på översättningar och sekundärlitteratur. Det gör inte så mycket. Vilken teori som helst måste bli spekulativ. Boken väcker många frågor och det är ett gott betyg!

(Återpublicerat från Instagram.)

Drömmar om rosor och eld (Eyvind Johnson, 1949)

En namnlös stad i Frankrike, tidigt 1600-tal. Den stilige prästen Urbain Grainier drar kvinnornas blickar åt sig. Han är bildad och orädd och han vet det. Det är en tid av strider mellan katoliker och hugenotter, mellan kardinal Richelieus maktanspråk och den lilla stadens försvarare. Det räcker med några struntsaker och Urbains nonchalanta vägran att foga sig för att han ska råka i maktens skottglugg. Några förment demonbesatta nunnor pekar lämpligt nog ut honom som trollkarl, och mot det hjälper intet.

Liksom i (tror jag) alla Eyvind Johnsons efterkrigsromaner finns ett rättspatos i botten av stort, existentiellt mått. Boken bygger på ett verkligt fall där prestige och politiskt intrigmakeri skickade en oskyldig till bålet, men temat är ju evigt. Vår egen tid, till exempel, saknar ju inte opportunism och drev på lösa grunder. Urbain är här sanningssägaren som får yttra sådant som: "Varje domare som dömer fäller också ett domslut över sig själv – och det går till eftervärlden." Det är en fruktansvärd historia. Han är den ståndaktige, och det är starkt.

Men bara tack vare kontrasten. Lika mycket huvudperson är den lågmält tragikomiske assessor Drouin, Urbains gamle vän och en hopplös chronschough, beläst men inte mycket mer. Berättelsen återges till stor del genom hans dagboksanteckningar: förnumstigheter om årets vinskörd och tillökning i familjen, samma tjatiga citat ur Cicero och då och då små överslätade rysningar åt den politiska situationen. Men varje sak har två sidor, och går inte båda lite för långt... "Tänk om mänskorna äntligen kunde ta sitt förnuft till fånga och låta bli att bråka!" Det enda mod han uppvisar är att som vittne till skenexorcismen peka ut felen i djävulens latin. Åh, så löjlig! Nog är han ömkansvärd, som bara vill leva sitt lugna och logiska liv. Aldrig ond, bara blind. Men aj vad vi är många som kan känna oss träffade.

(Återpublicerat från Instagram.)

Länder: samlade dikter 1965–1972 (Verner Boström, utg. 2018)

Vilken ofantligt spännande bok! Det tycker alla som läst den, verkar det som, och hur kan man annat. Verner Boström (1896–1982) bodde i en enslig stuga mellan Haparanda och Övertorneå. Mellan åren 1965 och 1972 – sent i livet, och en kort tid – utgav han häften med dikter i egenbekostat tryck, som han for mellan byarna och sålde. År 2006 kom den första samlingen av hans dikter, den här bokens första upplaga; då kände man till tjugoen häften. Två till hade upptäckts inför nyutgåvan, som omfattar sammanlagt 249 dikter. Man kan misstänka att det finns fler någonstans där ute.

Häftena heter saker som I tider och gehör lyser tiden, Tider och arbeten lyster tiden och I tiden arbeten plägar lyser. De ger ett bra hum om hur dikterna låter. Jag ska citera två stycken, valda på måfå. Här "Syn i trafik", ur I tider och tiden lyser trafik (1968).

I tider och trafik råder
På sidor av gator och vägar
Det tider är syn för tider

Och vid övergång av gator
Och vid övergång av vägar
Det lyser syn för tider

Och trafikfordon på vägar
Och trafikfordon på gator
Gäller plats och syn i trafik

Och trafikregler för tider
Lyser i för tider och tid
Minnet är syn i för tid

Vaksamhet i trafik är syn
På vägar och gator är tid

Och här "I tider evigheten" ur I tider och minnen tider lyser i tiden (1972).

Tider evigheten i tiden lyst
Och i tider jorden i tider lyst
Och i tider jordytor lyst tid
I tider och tiden lyst tider

Tid människor ärer i tiden
Och i tid lyster i tiden tider
I tider solen i tiden lyser
Och lyser i tider och i tiden

Tider när och fjärran tider
Lyser i tider och tiden tider
I tiden och skriften lyst tiden
Lyst tider och i tiden tider

I tider och skolan ärer i tider
Lyster och i tider och tiden
Tider och yrken lyser tider
I tider och åren ärer tider

De är representativa för hela samlingen. (Man måste anstränga sig lite för att hitta en dikt som inte är representativ!) Det överlägset vanligaste ordet (förutom möjligen 'och') är 'tid' i olika former, följt av 'lys', 'lyser', 'lyst' och 'lyster' (vilket sistnämnda behandlas som verb). Den andra citerade dikten består som synes nästan enbart av de orden i olika kombinationer. Syntaxen tillåts aldrig stå i vägen, inte nödvändigvis konventionell böjning heller. Förutom dessa stapelord återkommer en handfull ämnen eller teman: trafik, djurhållning, kristendomen (särskilt julen), jordbruk och natur. Dikterna om trafik låter uppfordrande: "Fordon skola hålla respekt / Och fotgängare lika väl / Det är i vederbörligt gehör", och likaså de om djurhållning: "Sådana stängsel bör ändras / Och även elektriska stängsel / Bland djurens vårdenheter". Strax under 'tid och 'lys' i frekvens är en rad ord som 'plägar', 'färd', 'månget', 'när och fjärran'... Sällan används de "rätt" ("plägar lyser" är en vanlig fras, aldrig "plägar lysa"), vilket ger dikterna en smak av halvsmält kanslispråk.

Jag skriver detta efter första läsningen och min research sträcker sig inte längre än några dagstidningsrecensioner. Flera talar om en strävan att skapa ordning i världen, i tiden, (i trafiken!), om en känslighet för naturen. Kanske det. Man kan lätt googla fram en del biografiska uppgifter om den märklige poeten och gissa sig till hans bevekelsegrunder, och visst är det svårt att inte le extra brett under läsningen när man tänker på hur han satt där i sin stuga utan el och skrev om tid som lyster i tider. Men som poesi – är det så intressant vad dikterna ska uttrycka, åstadkomma eller bearbeta? Jag tycker det är missriktat att söka, låt säga, moral i dem. Det fängslande är språkmassan. Och inte i första hand det som är sig likt från dikt till dikt, utan de små förskjutningarna.

De första sju, åtta häftena är uppenbart rikare både på ord och begriplig mening än de sista årens. I I minnet lyster tiden (1965) kan det heta: "Och hästen såsom dragare / Är nu merändels ur tiden / I motorers färd äro tiden / I konstruktionstiden vart". Mot slutet av volymen har 'tid' och 'lys' tagit över helt och en dikt rymmer sällan mer än något enstaka ord som bryter av monotonin: "Och tid och tekniken tider / Lyst och lyser i med tiden / I tid jorden och näringar tider / Plägar i tider och tiden tider". Här är syntaxen upphuggen, verb saknas, dubbla prepositioner (speciellt "i med") förekommer ofta, och raderna saknar inbördes sammanhang. På detaljnivå kan man hitta andra förändringslinjer. Verbet 'äro' förekommer bara i de tidigare häftena, för att sedan utkonkurreras av den ålderdomligt klingande men helt påhittade formen 'ärer'. Vissa ord dyker upp några häften in, för att sedan bli allt vanligare ('klocka'), medan ännu fler istället glöms bort ('försummar', 'råder').

Andra observationer: dikterna som nämner djur tenderar att vara mer konventionellt begripliga ("Fåglar de äro fåglar / De äro med vingar / Och förflyttar i tider / Genom att de flyger"). Utanför några isolerade exempel är syntaxen genomgående samordnande, inte underordnande: 'och' är den vanligaste konjunktionen och den blir alltmer frekvent mot slutet, så att man med chock får syn på en bisats: "Tider anar hur jorden lyser" (s. 245). (Jag vill förresten framkasta en hypotes: vissa 'och' bör utläsas 'ock' – för en norrlänning torde det vara naturligt.) Somliga ord förekommer alltid tillsammans. 'Vettig' står bara i dikter om trafik, och om namnet på en årstid nämns kommer strax de övriga tre.

Om det inte redan är gjort borde någon utsätta Länder för en kvantitativ analys! Hur gärna vill man inte se en visualisering av ordfrekvenser över tid, en lista över de vanligaste två- och treordskombinationerna och en massa annat som en flink algoritm kunde pressa fram. Det är knappast vanliga redskap i litteraturforskning, men så är det här inte en vanlig diktsamling. Den ger inte intryck av att vara skriven, utan av att skriva sig i realtid. Skriva sig; det är språket självt som genererar nya ord och fraser för att hitta fram till... ja, vadå? Något som inte nödvändigtvis har med ordens gängse betydelser att göra. Det verkar fel att göra en stor sak av dikternas "tidslighet" eller "inneboende ljus". 'Tid' och 'lys' är språkligt murbruk, funktionsord närmast. Å andra sidan är det uppenbart att vissa dikter faktiskt påstår något om världen (djur- och trafikdikterna till exempel). Ibland kan det se ut som en tillfällighet, som i en dikt i I tiderna lysa tider tider och åren (1969), där tre och en halv strof 'tid' och 'lys' bryts av med "Skyar och vindar ila" – oj, en mutation som slant! Kanske bör man tala om en spänning mellan ett rått skelett av självgenererande syntax å ena sidan, och en undertryckt semantisk kraft som försöker pressa sig igenom å den andra. Dikten "Tiden varierar tid" ur det sista häftet I tider med tiden lyser i tider (1972) visar det tydligast:

Tider och temperatur varierar
Och i tider vindar och skyar
I tider moln och vindar tid
Lyster och tid snö och regn

Och i minnet och i tider tid
Tid flyttfåglar och minnes tid
Lyster sig tider på vatten
Och i tid lyster sig och i tider

Och i tid flykt i tid rändes
Tid med vingars färd i skyn
I tid lyster likt skådespel
Och i minnet syn i tider

Och i tider och plägar tider tid
Och i tider när och fjärran
Och i tider är syn och tid
Lyster och tider och tiden

Några naturord som förekommit i flera dikter tidigare tränger sig in: 'vindar', 'skyar', 'snö'. Och så i tredje strofen halkar språket fram till 'rändes' – ett helt nytt ord. Då är det som att någon fördämning tillfälligt ger vika och släpper fram först en tydlig bild: "vingars färd i skyn", och sedan (jag tror för enda gången i hela boken) en liknelse: "lyster likt skådespel". Det var droppen; de fem sista raderna skyndar tillbaka till det trygga.

Och 'rändes' var ingen fullständig slump. Ordet 'länder' är ganska vanligt. På samma sätt kan man se hur 'syn' och 'skyn' hör samman med, kanske springer ur, 'lys'. I djurdikterna talas om 'tillsyn', nästan en amalgam av 'tid' och 'lys'. Språket häver sig upp genom försiktiga eller djärva ljudlikheter. 'Fordom' och 'fordon' är behagligt snarlika. 'Plägar' lockar fram 'prägel', 'plogar' och 'plag' (ett icke-ord). I några tidiga dikter finns verbet 'heter'. Djurdikterna talar om 'vårdenheter', 'evigheter' är vanligt, man stöter på 'vetenhet', 'lysenhet' och rentav 'lystrenhet' på ett ställe. Det liknar en dator som konstruerar sitt eget språk genom att kombinera element och som uppfinner sina egna regler. Kan man ens lita på att 'tider' alltid är ett substantiv? Kanske det bör utläsas som ett verb i presens?

Av någon anledning hamnar maskineriet i rundgång och efter ett flertal häften som bara undantagsvis låtit höra något annat än variationer på 'tid' och 'lys' ger Boström slutligen upp. Eller kom dikterna äntligen fram dit de skulle?

När den läses högt är det en poesi med säregen musikalisk rytm, mycket tack vare omväxlingen mellan ordformerna 'tiden' och 'tider', med akut respektive grav accent. Så har jag nog aldrig sett svenskans ordmelodi användas förut. Dikterna låter gärna flera rader i följd avslutas med ett enstavigt 'lys' eller 'tid' – ett abrupt telegram-stop, ett amen, ett simsalabim? Det saknas inte frågor att ställa sig.

Lilla Jälm (Ulla Bjerne, 1922)

Jag hörde talas om Ulla Bjerne i en biografi över reseskildraren Göran Schildt (de var bekanta). Hennes böcker är ohemult svåra att få tag på men ibland har man tur. Fast jag betvivlar att det här är hennes bästa. Hon ska ha skrivit om moderna kvinnor, så åtminstone här.

Rut Jälm är prästdotter och studentska i en skånsk småstad. Hon drar åt sig blickar och prat genom sitt frisläppta sätt, och inte minst häradshövding Rehnnackes något tvehågsna uppvaktning. Stadshotell och soaréer, cigaretter och fräcka repliker. Hon är så eggande oanständig. Men inte är det roligt att vara ett spektakel.

I bokens andra hälft är det sex år senare och hon är dansös i revyn "Glada kvinns" i Stockholm. Där står hon på scen och ser häradshövdingen i publiken – så har jag slutligen valt sida! Här får Bjerne fram hennes desillusion och i några kapitel står en verkligt mänsklig tragik i centrum. Så rundar det av med en historia om två män som bedrar henne på olika vis, men hon kommer rakryggad ur det.

Man tror i början att man missat ett dussin introducerande kapitel, så pappdockor figurerna är. De flesta scener hastas förbi och det hela är över på 190 sidor – inget fel på historien, men den ger mest av allt intryck av synopsis. Elin Wägner hade kunnat göra något bra av det.

(Återpublicerat från Instagram.)

The Sea, the Sea (Iris Murdoch, 1978)

Med den här vann Murdoch Bookerpriset. Kanske hennes mest lästa?

En nyss pensionerad teaterman, Charles Arrowby, mycket känd, har isolerat sig i ett gammalt hus på kusten. Han skriver på ett slags memoar om de människor som påverkat honom i livet: släktingar, älskarinnor, rivaler... En av dessa – tonårsflamman Hartley, som han inte träffat på årtionden – överraskar honom med att ha flyttat in i ett hus i närheten. Hon är gift. Charles är övertygad om att det är ett olyckligt äktenskap, att ungdomens kärlek är odödlig och att han gör rätt i att till varje pris tvinga Hartley till sig.

Om Charles i början verkar en smula pompös blir det så småningom tydligt att han är intill vanvett självupptagen. Han vägrar tro att Hartley agerar av fri vilja så länge hon inte väljer honom, och är blind för de band som förenar ett aldrig så olyckligt äkta par sedan fyrtio år. Man kan och bör välja det öde man helst önskar – som om livet bestod av ett antal likvärdiga alternativ att botanisera bland. Så liberalt! Kanske är han teaterskadad och vill tillrättalägga dramaturgin.

Havet är en våldsam kuliss, huset är kusligt och Charles berättelse är full av undanhållna detaljer. Men verkligt skumt blir det aldrig. Dispositionen är rationell, alla idéer (självbedrägeri, sanning, kärlek) diskuteras klart och öppet i dialogen samtidigt som de illustreras med intrig. Dialog blir det mycket av, för Charles kan snart inte se runt ett hörn utan att påpassligt möta en bifigur som introducerar en ny förveckling. Ironin från debuten Under the Net har dämpats eller utgått, men inte tendensen till omständlighet – hantera föremål, öppna och stänga dörrar, gå mellan rum...

Jag vet inte om boken vill vara idéroman eller spännande handling, men kombinationen är förvisso klassisk. Jane Eyre eller så. Här blir det varken hackat eller malet, men på ganska smakrika ingredienser.

(Återpublicerat från Instagram.)

Din stund på jorden (Vilhelm Moberg, 1963)

Det är 1962 och den åldrande mr. Albert Carlson i Laguna Beach minns sin uppväxt i Småland, därifrån han emigrerade för fyrtio år sedan. Allt han tror på i livet har han lärt sig av sin storebror Sigfrid. De fångade gädda, slog med lie, älskade sina kaniner, förundrades av kvinnkönet och ryste inför slaktar-Jonas knivar. Sigfrid svor att aldrig tjäna döden men lockades att ta värvning och dog ung. Albert skulle bli vetenskapsman men ödde bort livet som mäklare i USA. Nu är det dags att summera vad som betytt något.

Innan den här boken hade jag av Moberg bara läst Min svenska historia, som handlar om att vår allmoge i allan tid varit redigt folk som harvat, plöjt och tappert stridit mot fogdar (långa utläggningar om Engelbrekt och Dacke). Så ock här (förutom fogdarna). Det är starka berättelser om mod, svek och rädsla i en liten och fattig värld, där människorna har sina karaktärsbrister men ingen kan anklagas för att se grumligt på vad det är att leva. Sanningen är enkel, bitter och rejäl.

Jag låter mig gärna förföras av de kunniga skildringarna av slåtter och slakt, röras av moderns sorgliga fromhet och mera. Lyckligtvis tar det där mer plats än ramberättelsen. För där insisterar den gamle Albert på att utvinna en livsvisdom av erfarenheterna, och resultatet är varken oväntat, komplext eller subtilt. Förstås inte meningen heller, men ska man klubba läsaren med rå enkelhet krävs att man är lyhörd och ödmjuk och Moberg är varken eller. Han skriver i en muntlig berättarstil, staplar korta banaliteter, men utan att lyssna på läsaren eller tvivla en sekund på sin metod. Figurerna som befolkar Laguna Beach luktar managementfabel. Jag tror inte på moralen och hade inte velat umgås med författaren men som uppväxtskildring är det en stark bok.

(Återpublicerat från Instagram.)

Nyår (Stig Larsson, 1984)

Min första Stig Larsson. 27-åriga Kenneth lämnar plötsligt fru och barn, drar till Stockholm och lever impulsivt dagdrivarliv. Han umgås flyktigt med knarkare, skådespelare, diskare, tar jobb som nattportier eller mönstrar på ett fartyg. Han beskriver alla sina upplevelser lika distanserat, inklusive en del vidrigt sex och våld. Han blir ihop med en ny tjej som han mördar utan anledning, och så plötsligt att man har svårt att tro att det faktiskt står vad det står i texten.

Först tänker man ung nihilist, någon slags mörk Naiv super. Allt är konsekvenslöst och banalt, slumpmässiga händelser och förströdd självreflektion som aldrig tänks till punkt. Kenneth intresserar sig visserligen för andra människor, men behandlar det som en privat hobby som inte angår dem. Han kan ha sexuella fantasier om sin dotter eller dricka ett glas mjölk och det betyder lika mycket eller lite. Boken är obehagligt direkt och platt.

Det blir alltmer uppenbart att han är psykopatisk, även om det väl är en förenkling. Han kanske söker en självkontroll och en verklighetskänsla som vi vetat åtminstone sedan Camus att de är en chimär. En sann möjlighet att ta ansvar för sina handlingar. Texten värjer sig uttryckligen mot att reduceras till en tolkning och jag har inte lust att göra någon. I slutändan mår jag illa mer som av syrebrist än av rutten stank och hur avsiktligt det än är så finns alltid något nedslående i det.

(Återpublicerat från Instagram.)