Bröderna Karamazov (Fjodor Dostojevskij, 1880)

Min bild är att Idioten, Brott och straff samt Bröderna Karamazov är Dostojevskijs tre största och mest lästa romaner och nu har jag läst dem.  Bröderna Karamazov är den sista, längsta och, kan jag konstatera, den bästa och mest sammanhållna.  Åtskilliga av livets stora frågor sonderas på de 840 sidorna och jag kan bara notera några intryck.

I centrum står en far, Fjodor Karamazov, och hans tre söner Aljosja, Ivan och Dmitrij.  Aljosja är medfött mild och from, övertygad om att ingen kan vilja honom något ont och med en förmåga att få människor att lugna sig och lyssna.  Han påminner till inte ringa grad om den nästan omänskligt gode furst Mysjkin i Idioten.  Dmitrij är hans motsats, en tanklös och ständigt uppspelt rucklare som råkar sig själv i knipa.  Till temperamentet är han mest lik sin far, som är hetlevrad och lika impulsiv men än mer uttryckligt förkastar moralen.  Dmitrij och Aljosja är gudfruktiga.  Hos Dmitrij tar det sig uttryck i ånger och självförebråelser när han trots bättre vetande svikit och förskingrat, och i medvetande om sin ofrånkomliga synd och skuld: han föregriper Guds dom genom att döma sig själv.  Den saktmodige Aljosja förmår ta på sig alla människors skuld utan att påverkas och för att komma nära kärleken genom Gud går han i kloster.  Mellanbrodern Ivan vägrar gå med på religionens fordringar.  Priset för rättvisa i världen får aldrig vara människornas lidande.  Underkastelsen i tron är ett sätt för de svaga att slippa undan den olidliga friheten (se hur den förtär Dmitrij!).

Boken sönderfaller i två delar.  Den första hälften saknar i stort sett intrig och liknar därvid både Idioten och Brott och straff: olika personer befinner sig i olika rum och diskuterar olika moraliska, teologiska och filosofiska frågor.  Men några konflikter ritas upp.  Dmitrij har försökt överge sin halvt om halvt trolovade Katerina Ivanovna eftersom han förälskat sig i den enklare och rivigare Grusjenka, som dock också fadern har avsikter med, medan Ivan intresserar sig för Katerina.  Dmitrij anser sig ha gått miste om ett arv, fadern har en oäkta son till tjänare.  Bokens andra del är så nära man kan komma en deckare.  Fjodor Karamazov hittas ihjälslagen och allt tyder på att Dmitrij har förövat brottet, men har han det?  Det blir polisutredning och rättegång.  I Brott och straff associerade jag till Dürrenmatts beskrivningar av psykologins bedrägliga irrationalitet.  Här är parallellen ännu tydligare befogad.  Åklagaren gör en trovärdig teckning av den anklagades tankegångar och följdriktiga handlingssätt, men läsaren vet att det logiken till trots inte gick till som han beskriver under mordnatten.  Man kommer inte närmare sanningen genom att upplösa personlighetens inkonsekvenser.  Verkligheten följer inga lagar.  Försvarsadvokaten uttrycker inte sina invändningar just så, utan kontrar med en alternativ och lika sannolik psykologisk redogörelse, bara ur det motsatta perspektivet.

Dostojevskij sägs ha varit nyskapande med sin polyfona romanteknik, som låter olika röster ge uttryck för skilda åskådningar utan att någon av dem ges företräde.  I brist på litteraturhistorisk grundutbildning kan jag inte sätta det påståendet i ett relevant sammanhang, men visst skiljer han sig väl från säg Balzac, som förvisso låter olika personer komma till tals (vilken romanförfattare gör inte det?) men limmar allt samman med sin egen uppspelta stämma och kommentar.  Berättaren i Bröderna Karamazov är ironisk, nitisk, slarvig, pratig, noga med uppgifternas proveniens, oförklarligt allvetande, allt om vartannat.  Alla personer blir huvudperson när berättaren tar sig in i dem.

Vad gäller de olika livsåskådningarna slås jag av hur mycket det handlar om läggning, minst lika mycket som övertygelse.  Aljosja och hans stränga läromästare, munken Zosima, underkastar sig utan vidare religionens krav och kallar det tro.  Ivan kallar det självutplåning och ofrihet.  Är inte det i grunden en fråga om vad som faller sig naturligt för en?  Alla upphöjer sin idé till lag, fastän människorna är så olika skapta.  Kan man tvinga sig att tro och kan man lyda en befallning att älska?  Fromheten verkar lika mycket ansvarsflykt som Ivans amoraliska ateism.

Fick man läsa högst en Dostojevskij skulle jag (efterklokt) ha valt den här, där samma teman avhandlas som i både Idioten och Brott och straff, och det med bättre fasthet och framåtrörelse än i någon av dem, trots det större omfånget.  Jag höll inte hela tiden med om att Dostojevskij var så speciellt rolig när jag läste dem, men i Bröderna Karamazov är han det verkligen i alla hysteriska monologer och ironiska skildringar av hopplöst oförbätterliga stackare och skurkar.  Som alltid hade det inte skadat att vara mer inläst på kristna trosfrågor.

Hohaj (Elisabeth Rynell, 1997)

Elisabeth Rynell kände jag inte till men en mig närstående person läste och gillade den här boken nyligen.  Omslaget visar en snötäckt mosse.  Det utspelar sig någonstans i innersta Lappland, någon gång i ett obestämt förr, kanske tidigt nittonhundratal.  En okänd vagabond – han kallar sig Aron – kommer vandrande till bygden, efter många år till sjöss för att sona ett brott han begått i sitt fjärran hemland.  Det är sträng vinter men han får husrum hos en generös familj.  På en avsides gård bor Knövel, döpt Erik men efter en allvarlig olycka vorden permanent elak och med namn därefter.  Hans dotter Inna är på väg att slå sig lös.  Dessa två historier kommer att mötas.

Och de möts just där man tror, vilket är rätt så spännande.  Mellan Aron och Inna utvecklas en erotisk dynamik inte helt olik, säg, Sigge Stark – på fäbodvall och myrar, den mystiske främlingen och den oskuldsfulla flickan: det måste vara en medveten lek?  Där finns också något mytologiskt.  Aron, den botfärdige syndaren, som lockar jungfrun från ondskan till kärleken.  Knövel är den mest intressanta figuren, inte mer komplex än de andra men skarpt ritad.  Han är så rädd för allt livet har av ondska att han själv ser till att föregripa den.  Också hos bifigurerna cirkulerar rädslan och oron som håller människorna på avstånd från varandra.  Både språkligt och tematiskt associerar jag till Dykungens dotter, en flera gånger vassare bok, men även här målas fram en mardrömslik stämning (om kanske mild i jämförelse), en känsla av att livets vitala energier också är människans fiende.

Det finns därutöver ett tredje spår, ett jag i nutid vars man har dött och som söker sig till samma ödetrakter där Inna och Aron en gång levt.  Den berättelsen flätas aldrig in så långt i helheten och förlorar kraft mot slutet.  Än värre är att själva huvudsaken tappar sin magi när intrigen ska knytas ihop: det blir just intrig, ganska hastigt utlagd och plötsligt klart utsagd, där texten i tvåhundra sidor gjort rätt i att näras av sin subtila stämning.  Det drar proppen ur en roman som till fem sjättedelar är ett eget och vågat bygge.

[Berlin Alexanderplatz (Alfred Döblin, 1929)]

Nej, jag klarar inte det här.  Jag har läst 87 sidor inre monolog, replikväxlingar där man inte vet vem som säger vad, citat ur myndighetskommunikéer och tidningsingresser, sånger och rimmade verser som imiterar sånger, formler och reproducerade skyltar, allt med varannan mening stavad på vad som i originalet lär vara Berlindialekt men i Ulrika Wallenströms översättning e sån här svenska me ordena stavade som man uttalar dom.  Jättejobbigt att dechiffrera när "de" kan vara lika med "dom" eller "det" i samma mening.  Men säkert en utmärkt översättning.  Jag förstår att man inte ska "förstå" så som en konventionell roman utan låta sig dras med i myllret.  Jag förstår att det är ett litteraturhistoriskt monument.  Men jag berörs inte, orden går bara in men upphör att betyda något.  Jag kanske någon gång i en förändrad framtid blir i stånd att uppskatta detta.  Jag får väl behålla boken som jag hittade på loppis i Fågelfors i somras, för Wallenströms översättning, den enda kompletta, är en raritet.  Man kanske ska läsa högt?

Clair de lune (Guy de Maupassant, 1888)

Jag läste Maupassants roman Une vie i somras (och gillade den) men han är väl mest känd för novellerna.  Det här är en novellsamling jag kom över, en av många och jag vet inte om den utmärker sig särskilt.

Sjutton korta historier à högst en tio sidor.  Vissa utspelar sig i staden (Paris) och andra på landet, de flesta i någon sorts medelklassmiljö.  Jag tillät mig att hoppa över det säkert mycket initierade förordet och har inte så noga läst noterna (i vanlig fransk stil mer kommenterande än förklarande) och på egen hand har jag denna gång inte ansträngt mig att träffa några allvarliga konklusioner.  Det hela påminner mig om Daudets Lettres de mon moulin, fast mindre pittoreskt betonat och med viktigare skruv i intrigerna.  Men lättsamt och hoppsan i slutet, väl så makabert ibland men ändå glatt och ledigt.  Inledningen är ofta att någon på tal om något ombeds berätta sin historia.

Här finns en jaktskröna och en skröna om ett helgon som lurade djävulen.  En skröna om en lösaktig zigenerska.  En av de mörkare berättelserna, i det att slutet faktiskt gör allvar av något lustigt och inte tvärtom, är "Moiron", där en lärare visar sig ha mördat sina elever för att hämnas på Gud, som låtit hans egna barn dö.  "Les bijoux" låter en uppenbart bedragen äkta man göra sig en förmögenhet på att sälja av sin döda hustrus gåvosmycken – tji fick hon är poängen, men sedan slutar det rätt kul med att han gifter om sig med en ny kvinna, som apropå ingenting "var mycket ärlig, men svår till sättet. Hon kom honom att lida mycket." – slut!  "Apparition" är en spökhistoria och den mest stämningsfulla är avslutande "La nuit", där berättaren driver runt i ett nermörkt Paris (man ser stjärnorna klart: normalt eller orealistiskt redan då?) och alltmer mardrömslikt dras mot döden i Seine.

Jag behövde något förströende just nu och detta lät sig osökt läsas så.

Bekänna färg (Olle Hedberg, 1947)

Den här har legat på min nyfikenlista sedan Göran Hägg talade varmt om den i Nya författarskolan, jag tror den nämndes som exempel på en ovanligt lyckad dagboksroman.  En sådan är den med en twist.  Fil. mag. Sven Salkvist får oväntat ärva en avlägsen släkting, en folkskollärare Danielson som han nog aldrig träffat och än mindre brytt sig om.  Salkvist tar sig från Stockholm ut på bondlandet, till släktingens kalla kyffe långt från hotell och telefon och civiliserat folks vanor.  Nu har han att gå igenom kvarlåtenskapen och det tar han sig an med slött förakt mot denne karl som förmodas vara en halvbildad strunt.  Gudfruktig enstöring ansedd av byfolket.

Bland papprena finns ett enormt kartotek som Danielson fört över människorna i sin närhet.  Salkvist börjar läsa på dem och snart övergår romanen i att helt återge dessa dagboks- och minnesanteckningar som det rör sig om.  De ger framför allt en bild av mannen själv.  En bondson som trånar efter grannpigan, en försupen yngling och student.  Som vuxen en privatreligiös man ansatt av sin oförmåga till godhet och upptagen av människornas behov av tröst.  Visst finns drag av den chronschough som Salkvist tog honom för, en enkel karl som ansträngt sig att bli något.  Stilen är stram och korrekt när han inte brister ut i frommaste självrannsakan.  Men man förlåter honom.  Mot vänner, kollegor och bekanta är han lika hård som mot sig själv – förvirrat tycker Salkvist, men Danielson är alla gånger en större människokännare än denne, han är en öppensinnad och filosofisk person.  Av filosofi finns hos Salkvist bara titeln, av öppet sinne föga och i synnerhet vad gäller landsbygdsfolk.  Han är den hycklande borgaren.

Det sägs vara Olle Hedbergs bästa bok det här.  Den är bra, men om omdömet stämmer ger det också en vink om att den fyrtionde bästa kanske inte är riktigt läsvärd.

[Regenroman (Karen Duve, 1999)]

Detta var en rekommendation och jag skaffade den på tyska för att passa på att öva språket.  På svenska heter den naturligtvis Regnroman.

Leon och Martina har köpt ett hus i obygden invid en mosse.  Det regnar nästan oavbrutet, huset är mögligt och trädgården infesterad av sniglar.  Leon har fått i uppdrag av en odräglig boxare med pitbull att skriva dennes biografi.  Martina heter egentligen Roswitha och hänger sig gärna åt våldsam bulimi.  I början av boken hittar de ett lik i vassen.  Två kvinnor är deras enda grannar, en smal och manhaftig och en tjock som Leon har sex med i ett kapitel, trots att hon är verkligen oerhört överviktig.  De handlar hos en karl som i hemlighet tycker om att bära kvinnokläder.  Jag kan fortsätta...  I ett kapitel samlar Leon ihop sniglar från gräsmattan och säger åt Martina att han ska köra iväg och dumpa dem i skogen men stjälper istället ut dem på en parkering, varpå en lastbil kommer slirande och krossar snigelhögen så att Leon blir nerstänkt av slamsor och slem, lastbilschauffören undrar vad sniglarna gjorde där och Leon svarar att det är en sådan snigelvandring som de ägnar sig åt i parningstider.  Knasigt, knasigt.

Jag gav upp efter drygt hälften av trehundra sidor.  Det är lättläst tyska och jag är glad att lära mig många ord men jag kan bara inte uthärda resterande timmar av intetsägande absurditeter och trams.  Det finns något lovande i den drypande träskmiljön men författaren verkar helt ointresserad av att göra något av det.  Jag tror det här är vad tyskarna kallar "skurril" och därmed avser någon form av humor.  Rekommenderas åt vuxna som önskar att de sluppit utvecklas intellektuellt efter årskurs fem.

Brott och straff (Fjodor Dostojevskij, 1866)

Fortsätter med Dostojevskij.  Idioten fick jag kämpa för att uppskatta helt och jag hade svårt för den lösa strukturen.  Man kommer aldrig helt nära furst Mysjkin som människa, därtill är han för mycket en inkarnerad idé.  Brott och straff är en lättnad på båda punkterna: en rak historia med början och slut och en engagerande huvudperson.  Eftersom romanen är så vansinnigt känd nöjer jag mig med att skissera några blandade intryck.  Att den handlar om den fattige studenten Raskolnikov som mördar en pantlånerska (och hennes syster) förmodar jag vara känt, liksom att intrigen sedan kretsar runt de feberkval som gärningen åsamkar honom.

Vad nu febern egentligen beror på.  Det är inte en roman om dåligt samvete och ånger är bara delvis en orsak.  Raskolnikov går inte plötsligt från klartänkt till omtöcknad utan befinner sig redan innan dådet i ett slags berusning, som mordet bara förvärrar.  Motivet är inledningsvis diffust men efterhand förstår man att han mördat på grund av en princip, en personlig teori.  Genom att begå ett rysligt dåd vill han bevisa sig vara ett geni, en av de sällsynta, enastående män som transcenderar samvete och lag, en Napoleon som tar sig makten att undanröja hindren för sin storhet.  Den springande punkten är att förmå leva vidare oberörd, vägledd av sin storslagna idé.  Raskolnikov blir oerhört omskakad, börjar yra och misstro sina sinnen, hemsöks oupphörligt av sitt brott: alltså är han inget geni och det är den insikten som ansätter honom, snarare än någon känsla av skuld.

I Idioten spekuleras om den dödsdömdes förhöjda perception.  Närheten till döden sägs lyfta och förstärka människans vitalitet.  Raskolnikovs kontakt med döden (offrets död för hans hand) har till synes motsatt effekt: han blir sjuk och vimsig.  Men det kan också tolkas som överlastad livsenergi.  Trots att försöket misslyckats, fastän han berövats hoppet om att leva för sin genialitet, tvingas han konstatera att inget kan döda hans vilja till liv.  Men han spjärnar emot, blir därför svag och febrig.  Först när han erkänt och tagit sitt straff blir han i stånd att upplösa konflikten, ge upp tanken på att leva för en idé, tro på kärleken och lita på livet utan system.  Boken består till stor del av långa, eldiga samtal där metafysiska, individcentrerade teorier ställs mot underkastelsen under Gud och det egna lidandet.  Tror jag, det blir sällan explicit religiöst och man bör nog vara mer insatt i tidens debattfrågor (även politiska) för att greppa alla detaljer.

Men till dels kan Raskolnikovs sängliggande våndor vara ett utslag av artonhundratalets vanliga somatisering av psykiska tillstånd.  Det saknas inte heller prilliga kvinnor som strax förtvinar och dör av nervsammanbrott.  Brott och straff är förresten psykologisk på ett sätt jag inte uppfattade i Idioten; där låg psykologin i repliker och handlingssätt, men här framkommer personernas moral och självuppfattning i långa resonerande stycken, liksom i dialogavsnitt.  Man reflekterar rent av uttryckligen över den psykologiska kunskapens roll i mordutredningen.  Såväl vännen Razumichin som domaren Porfirij argumenterar frejdigt för möjligheten att sätta dit en brottsling med rent psykologisk induktion och Raskolnikov själv förmodar att alla mördare ofrivilligt kommer att avslöja sig själva (vilket han själv också gör).  Porfirij är inte så lite släkt med Dürrenmatts kommissarie Bärlach.

Det förvånade mig att boken till den grad var en ren idéroman, eller kanske är det min disposition att läsa den så.  Jag hade också förväntat mig att ånger vore ett större tema.  Intrigen är spännande här och där men behållningen ligger framför allt på ett högre plan – någon deckare (som en bekant kallat den) är det inte.

Kronoper och famer (Julio Cortázar, 1962)

Jag borde inte köpa fler böcker innan jag läst mig genom åtminstone halva det hyllplan som står och väntar, men den här nätta (150 sidor) och mycket eleganta saken kunde jag inte motstå på loppis – jag talar om den svarta klotutgåvan från 1992 på bokförlaget T. Fischer & co, inte den senare på Modernista.

De 150 sidorna består av korta prosastycken, sällan längre än en eller två sidor, fulla av absurda och knepigt konstruerade situationer där det magiska och vardagliga lappas samman på överraskande sätt.  Det börjar med en serie fluxusdoftande instruktioner i sådant som att gå uppför en trappa eller att gråta, riktade till läsaren i en stundtals förebrående ton och doppade i surrealistiska bilder – i stil med den av en man som under tandborstningen får syn på ett miniatyrkvinnoporträtt av "korall eller kanske av målat inkråm från en brödlimpa".  Sedan följer ett större antal texter som liknar uppstramade dagdrömmar.  En utrikesminister öppnar ett kuvert med ett spindelben i, haven blir till pappersmassa när världen fylls av skribenter.

Kombinationen av formell rapport och bisarrt förvriden verklighet är inte unik; en naturlig association är Italo Calvinos De osynliga städerna.  Men Cortázars texter har en fullare klang, en stilla, mörk dissonans i botten.  En halshuggen man förvägras begravning på grund av en strejk och har med huvudet förlorat fyra av fem sinnen.  "Med bara känseln kvar men full av goda föresatser" rekonstruerar han sina sinnen med fantasin – så långt lika gärna Calvino – men så slutar det med att han, åter hörande, hör "fängelseprästens ord, ord av förtröstan och hopp, i sig mycket vackra, synd bara att de hade en viss air av att vara slitna, av att ha yttrats många gånger, av att vara förbrukade efter att ha uttalats om och om igen".  Plötsligt en nostalgisk och lätt disträ ton.  Ibland genomsyrar den hela anekdoten, när den inte glider över i oro, som fastern som var rädd för att falla på rygg – inga ansträngningar botar henne och berättaren förstår inte, men resignerar.  Något stycke är nästan mardrömslikt.

Det sista avsnittet heter "Historier om kronoper och famer" och först här dyker titelfigurerna upp, ett slags varelser, folkslag?  Famer är eftertänksamma pedanter, kronoper slarviga och inget går deras väg; det finns också esperanser, ganska nonchalanta typer.  Jag ser Två snubbar framför mig, den tjeckiska leranimationen som gick på tv när jag var liten om två knubbiga byggarbetare i dråpliga situationer.  Orättvist kanske, det är rörande små scener som utspelas mellan figurerna, alla bestämda enligt sin fason men också så känsliga.

Man ler åt fantasirikedomen men även i de ljusa partierna vilar något olustigt.  Alla dessa stackare misslyckas att göra världen begriplig ens med hjälp av de omöjligaste synvinklar.  Må de kämpa vidare, som läsare kan man likafullt glädja sig åt att ha lagt åtskilliga nya dimensioner till sitt seende.  Det är en bok att återkomma till, kapitelvis, för att förnya sin blick när man glömt perspektiven och fallit in i slentrian.  Så koncist som den är formulerad kan den ge intryck av att där döljer sig något esoteriskt bakom rena orden och jag fantiserar om att jag som ung och sugen på att tillhöra något större bildade ett sällskap med denna bok som helig text.

La carte des Mendelssohn (Diane Meur, 2015)

Jag tror jag fick nys om den här bokens existens tack vare den svenska översättningen, utgiven 2020 på ett förlag jag inte nedlåter mig att nämna vid namn, och mitt intresse väcktes av Kristoffer Leandoers gamla recension av den franska utgåvan.

Författaren får idén att skriva en roman om Abraham Mendelssohn, son respektive far till två superkändisar med samma efternamn – den judiske upplysningsfilosofen Moses och tonsättaren Felix – men själv en för eftervärlden bortglömd person, tydligen bankir.  Vad måste inte finnas där av fantasieggande stoff att väva en berättelse av: "en roman om tomrum och släktband".  Den här upptakten beskrivs i själva romanen och jag associerar till Marguerite Yourcenars essäer om hennes ämnesval, fast Diane Meur skriver en vardagligare prosa.  Nå, det visar sig att Abraham inte är mer bortglömd än att någon utgivit en tre volymer tjock biografi över honom.  Det visar sig också att det finns ett högst levande Mendelssohnsällskap som samlar hundratals av alla ättlingar till anfadern och i vars publikationer allt finns utrett och utlagt som är värt att veta om bemärkta och obemärkta medlemmar av släkten.  Så vad återstår att skriva en roman om, när precis allt är dokumenterat?  Det kan inte hjälpas, hon har redan sjunkit för djupt i sina Mendelssohnstudier för att sluta.  Boken blir romanen om författarens maniska undersökning, en fullständig kartläggning av alla individer som härstammar från Moses – bokstavligen: på ett antal folioark utbredda över matsalsbordet kämpar hon med sax och klister för att konstruera ett släktträd med förgreningar intill åttonde generationen.  Bara så kan hon få överblick över historien, se allt samtidigt.

Kapitlen om författarens släktutredning omväxlar med avsnitt som mer eller mindre dramatiserat berättar om alla dessa Mendelssohn (och Mendelssohn-Bartholdy, Hensel, Schlegel... ingifta, vänner, fiender...).  Familjens judendom är ett envist besvär.  Sjutton- och artonhundratalets Europa kände inte nazisternas förintelse, men väl det antisemitiska tryck som kom de flesta familjegrenar att ta avstånd från sin religion och konvertera till kristendomen – en mindre våldsam men desto mer försåtlig utplåning.  Från släktled till släktled följer berättelsen handelsmän, tjänstemän, kompositörer, sångerskor, vävare, läkare...  De första kapitlen går i maklig takt och ägnas åt Moses Mendelssohn, religionsdebatterna han deltog i, breven han skrev till sin tillkommande Fromet (på tyska med hebreiska bokstäver); det är en spännande figur som jag inte känner mig klar med när historien lämnar honom för nästa generation.  Felix och Fanny är också en historia värd en bok för sig.  Släktingarna genomlever revolutioner, krig, exil.  Hur väldokumenterade de är så uppdagar sig små mysterier i enstaka livsöden: en nunna som lämnade klostret för att gifta sig med sin systers änkeman?  Vad kommer det egendomliga namnet Énole från?

Konceptet är fängslande, en lek med autofiktionen och den historiska romanen.  Historiens kaos uppenbarar sig.  Men när ett kaos växer sig tillräckligt stort inrättar sig snart en egen ordning.  Författaren sorterar och systematiserar, zoomar in på individer och drar långa paralleller, men målet, begripliggörandet, förblir ständigt just utom räckhåll.  Det går alltid att titta ännu lite närmare, dra ännu en tunn parallell.  Men till vilken nytta?  Hon inser snart att en enskild människas historia på bara några generationer upplöser sig i själva världshistorien.  Den mynnar ut i havet.  En författare med ett ärende hade här sett ett motbevis gentemot alla som vill skilja människor åt efter börd och folkslag.  Diane Meur har inget ärende; hon ger sig bara hän åt sin fascination.

Bokens höjdpunkt är ett det långa mittenkapitel där hon alltmer maniskt limmar färgkodade lappar på sina enorma folioark.  Det går inte att ta miste på hennes besatthet.  Men hur omsätter man besattheten i litteratur?  Romanen är ett experiment som beskriver sin egen tillkomst och det kanske är den form som bäst förmedlar det riktningslösa men frenetiska sökandet.  Men eftersom det hör till undersökningens art att aldrig bli klar, att följa en växande uppsjö av spår till en ände som inte finns – vilket hon tidigt inser – så uppenbarar sig inte heller en berättarstruktur med ett naturligt slut.  Det börjar i några få och urartar snart i hundratals namngivna personer vars öden hastigt refereras i en, låt vara självmedveten, strävan att omfatta allt.  Ett lyckat grepp de första gångerna.  Det sista verkligt inspirerade är en surrealistisk drömscen.  Sedan följer en dagbok från Berlin, där författaren driver runt i sina förvirrade efterforskningar.  Långt ute på släktträdets tunnaste grenar finns inte mycket fotfäste längre och i brist därpå tar det autofiktiva över, men hon ger bara glimtar av sig själv och blir aldrig intressant eller angelägen som huvudperson.  Det börjar likna en utdragen kåseriserie i en söndagsbilaga.  Hon måste slutligen ge upp och avslutar boken på sidan 461 (följd av noter och personregister).

Det är ingen katastrof, jag läser gärna kåserier, men det är synd.  De sista hundrafemtio sidornas fortsatta tragglande av genealogin upphäver delvis insikterna om släktbandens tomhet, som sprang upp så tydligt dessförinnan.  Men dock, till två tredjedelar en fascinerande bok skriven med smittande entusiasm och inte minst människokärlek, för vad annars kan driva en till denna galenskap.  Kärlek till kunskapen kanske.  Det är också vackert.

Den svenska poesins historia (Staffan Bergsten, 2007)

Ett bibliotekslån jag inte kunde motstå.  Det är titelns förtjänst och ingalunda omslagets, grällt orange med grafiska detaljer som ser ut att vilja omrama "den svenska typografins historia" mer än något annat.

Poesihistorien i fråga börjar med senmedeltidens folkvisor på knittel, en sydländsk import som så mycket annat efter kristendomens intåg.  Författaren utelämnar fornsvensk diktning och det med rätta; vad beträffar de poetiska uttrycksmedlen är fornsvenskan ett väsentligen annat språk.  Den historiska genomgången löper i grova drag kronologiskt, men med tematiska utvikningar inskjutna på lämplig plats i tidsföljden.  Ett kapitel om religiös poesi är välmotiverat, liksom nationalromantik, men trettio sidor om sångmön som poetisk trop, behövs det?

Boken är skriven på klar och bildrik, kanske något opersonlig, prosa och ämnet är ju intressant men jag kommer på mig själv med att bli rastlös efterhand.  Jag saknar överblick.  Bergsten säger sig inte vilja berätta poeternas utan poesins historia, men det han åstadkommer är snarare något tredje: dikternas historia.  Det blir många närgångna läsningar av enskilda poem men alltför sällan lyfter analysen till den abstrakta nivå som krävs för att få syn på det verkligt spännande, poesins väsen: vad ansågs vid denna tid poesin kunna vara, vad ville poeterna åstadkomma, vilka var de outtalade smakfördomarna?  Särskilt inpå modern tid blir detta en verklig brist i redogörelsen.  I ett av de första kapitlen står en viktig anmärkning: "Rim och reson var vad som krävdes av poesin fram till modernismens genombrott, och med reson menas då ett omedelbart begripligt innehåll som i princip skulle kunna omskrivas på prosa."  Otroligt!  Det innebär ju att poesins själva definition är en annan för Jäderlund än Heidenstam.  Hur gick den omförhandlingen till, hur syns övergångsformerna, vad betyder det för möjligheten att skriva en syntetiserande historia?  Svaren på hundra sådana frågor får man söka mellan raderna medan Bergsten hellre zoomar in på enskilda dikter och som längst sträcker sig till att diskutera en allmän tematik eller tidsanda.

Det är dikternas tankeinnehåll som får driva framställningen, med meter och rytm som avgjort sekundär aspekt.  Det fristående kapitlet "Liten verslära" är föga mer än en uppradning av versmått.  Söndringen av dikten i form och innehåll borgar för den här sortens skuttigt kontextlösa historieskrivning; hade författaren istället erkänt att de tu är ett och samma, och på djupet diskuterat saken, hade resultatet naturligt blivit en sann poesihistoria.  Det jag har läst är snarare en historik.

För att nämna mina sista kritiska punkter: det hjälper inte att han ursäktar sig, det är ändå lika orättvist att klumpa kvinnorna ihop och behandla dem kortare än männen; han är oklädsamt njugg mot sextiotalsvänstern.  Så, med det sagt har jag förstås lärt mig en del om Lasse Lucidor, Atterbom, Karlfeldt med flera, ja även om fransk-klassicistiska stilideal.  Men jag är glad att jag inte köpte boken.

Historien om det gamla barnet (Jenny Erpenbeck, 1999)

Denna kortroman på knappt hundra sidor lockade mig i en loppisback då nämligen jag läst och tyckt rätt bra om Natt för gott, omslaget är fint (Panacheutgåva) och den är översatt av Ulrika Wallenström.

En fjortonårig flicka hittas ensam på en gata mitt i natten och förs av polisen till ett barnhem.  Man ser det snarare framför sig som en internatskola, med stränga rutiner och en strikt hierarki mellan barnen, förvisso inte värre än i vilken skola som helst.  Flickan är stor och klumpig.  Hon står vid sidan om de andra barnen, passar inte in.  Vill inte passa in.  Hon svarar knappt på tilltal, låter sig utsättas för skämt, lyder blint sin tysta roll i leken nästan intill jagupplösning.  På lektionerna förminskar hon sig till obildbarhet med sådan naturbegåvning att hon undgår repressalier.  Inför lärarna verkar underkastelsen fungera som ett maktmedel.  Men är det avsiktligt?  Det är knappast beräkning, snarare en instinkt att sky autonomi.  En form av frihetslängtan.  Kanske också verklig dumhet?

Med sin vanliga tanklösa lydnad tar hon emot och förvarar stulna pengar åt en kamrat.  Han visar uppskattning och lyckan lyser upp i henne.  Hon börjar minnas de andra barnens namn.  Men helomvändningen uteblir.  Flickan nöjer sig med att upplåta sig till mer systematiskt utnyttjande, alltid lika pålitligt stum.  Att tiga och foga sig blir ett sätt att vara del av gemenskapen.  Men i gemenskapen blir viljelösheten till sjukdom.

Innerfliken kallar det en bok om att "hejda tiden" och "vägra vuxenblivandet" men det är att något krympa en berättelse som inte tvingar till en enda tolkning av motiven: självuppoffring, anpassning, vilja, självständighet.  Jag tyckte bättre om den här än Natt för gott.  En mjuk men oroande gåtfullhet lättar upp det i grunden tunga ämnet.

Tjänstekvinnans son (August Strindberg, 1886–1909)

Jämte ännu delvis Dostojevskij är Strindberg en av mina tyngsta litterära luckor (ty stora artonhundratalsmän väger mycket); hittills hade jag bara läst Hemsöborna.  Som introduktion till resten av hans gärning visade sig Tjänstekvinnans son duga gott.

Undertiteln är "en själs utvecklingshistoria" och Strindberg preciserar i det allra sista kapitlet sin avsikt: att "genomgå sitt livs händelser från början till dato, undersöka sin själs uppkomst- och utvecklingshistoria, sådan densamma uppstått under alla samverkande orsaker av ärftlighet, uppfostran, naturell, temperament, under tryck och inverkan av den givna historiska epokens yttre händelser och andliga rörelser".  I, förmodar jag, ett försök att skapa egen distans och överblick skriver han inte "jag" utan "Johan", vilket han ju inte heter, och även om de flesta detaljer i övrigt är lyfta direkt ur hans eget liv så är pseudonymiseringen nog för att ge framställningen karaktär av roman – åtminstone större delen av boken går det förvånande lätt att låta historien löpa på utan att reflektera över huvudpersonens identitet.

Johan/August är son till en stadgad borgare i mesallians med en piga och den resulterande klyvningen mellan under- och överklass ska prägla hans blivande person.  Han skickas mellan olika skolor och får kamrater ur alla samhällsklasser.  Genom modern känner han sig befryndad med underklassen, kanske instinktivt mer än av medkänsla.  Men ju äldre och mer bildad han blir, desto längre växer han ifrån den: återstår en alltmer teoretisk sympati.  Det splittrade påbråt gör honom karaktärssvag som barn, vilket yttrar sig i ryggradslösa erkännanden inför en orättvist dömande far.  Från denne kommer förväntningarna på framgångsrika studier, från modern outtalade anklagelser om högfärd.  Hon dör dock när Johan är ung, vilket är ett litet trauma det också.

De inledande kapitlen från uppväxten på Norrmalm bjuder på en del fina scener ur stads- och familjeliv.  Men den där olycksdigra klyvningen verkar småningom mera skryt än ett verkligt personlighetsproblem.  Den tar sig gärna uttryck i futtiga oförrätter om smultron och stulna muttrar, om "släktingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd, där det endast fanns överlägsenhet i förstånd, ädelmod och offervillighet".  Så kan det heta!  Familjen vill endast böja honom.  Han börjar ett nytt liv med flytten till Uppsala för att studera.  Johan har alltid varit mera samhällsvarelse än någon i sin familj, eller verklighetsmänniska föredrar han nog att kalla det, en realist.  Flera banor påbörjas och avslutas lika otåligt: jurist, läkare, skådespelare – friast möjliga, det vill han bli.  Han börjar sitt skriftställeri i litterära kretsar vid universitetet, slår sig förstås lös även från dem och blir helt sonika en fri och oberoende författare.  Den yngre delen av hans uppväxt framställs knappast som någon själens utveckling alls: han var redan klar, det gällde bara att kasta av sig bojorna.

Man bör vara minst normalbildad och helst lite till för att hänga med i alla svängar, för boken fylls av ett tilltagande mått filosofi, estetik, litteraturhistoria, politik och religion ju längre dess huvudperson hunnit i sin bildningsgång.  Representationsreformen, skarpskytterörelsen, frökenreformen susar förbi (lättsmält tidsfärg om man så vill), ett helt kapitel är en kritisk omvärdering av Oehlenschlägers dramatik.  Vad man än absorberar i detalj av allt det där så läser man det lika gärna ändå.  La plume!  Strindberg har pondus och han vet vad han menar.  Även om han lika vildsint menade motsatsen för tio sidor sedan.  Inte sällan är han dessutom ensam om att ha rätt, oaktat han inhämtat sin nya insikt ur en bok.  Så är han inte heller sen att fara ut offentligt mot orättvisa lärare och kritiker, han jämrar sig högljutt ("Jag dör av kvävning!") när han just insett hur långt före sin tid hans författarskap nått.  I det talande kapitlet "Själanöd" rids han av stormar och ångest, för att strax förstå att de vansinniga överloppshandlingar han just begått bara var ett utslag av diktning.

Om han nu dömts till en känslig och komplex karaktär visar den sig aldrig som tvivel på hans egen intelligens eller kreativa förmåga; vissheten därvid är orubblig.  I religiösa och filosofiska frågor däremot, och estetiska och sociala, där vänder han sig i kval och omvärderar sina åsikter så att man tappar räkningen ibland.  Han förförs av läseriet som ung, avfärdar det senare som obildad förmätenhet, blir fritänkare (vad annars?) och slutligen (kanske?) ateist.  Hans politiska grundhållning är i någon mening ständigt demokratisk, men just vad han menar med det är svårt att få grepp om – om han vet det själv.  Det högsta bör sänkas, onödig lyxkultur förenklas, klasskillnaderna utjämnas.  Men underklassen är inte redo att styra innan den lyfts ur sin tarvliga ställning.  Han talar uppskattande om vissa former av socialism för att sedan ägna ett kapitel åt att helt skåpa ut all arbetarkamp.  I kvinnofrågan är han också dubbel men kanske mest nedlåtande.  Jag ska inte bli mer ingående än så för då fick jag skriva en avhandling.  Det viktigaste är som sagt inte tankarna, i varje enskildhet, utan hans brio och brinnande formuleringar: enkla, exakta, självklara, mördande.

Den besynnerliga årtalsangivelsen ovan betyder att bokens del 1, 2 och 3 utkom 1886–87 medan del 4, skriven samtidigt, offentliggjordes först 1909.  Vet inte varför.  Sista delen är i tiden framme nära sin samtid och behandlar perioden från och med Strindbergs genombrott som författare.  Det hänvisas till pjäser och romaner under riktiga titlar, deras tillkomst och mottagande refereras engagerat, långa stycken är angrepp och försvar i ännu brännande vendettor med specifika individer, också under riktiga namn, och det blir rentav skrattretande emellanåt att han envisas med sitt Johan.  Han verkar också tappa perspektivet och vill famna över hela sin andliga progression i minsta vändning, nu när han i tidslig närhet minns den noga, och han svävar in och ut ur en filosofisk traktat formulerad som en kronologisk serie av plötsliga insikter.  Man tänker sig en Tolstoj på snedfylla när han orerar om agrar småskalighet.

Autofiktion är väl detta i modern terminologi.  Det är ju vår tids stora genre och även om jag inte läser mycket nyutkommet har jag knappast kunnat undgå litteraturdebatten.  Mitt intryck är att många samtida författare tror sig säkra på att hitta något av allmänintresse bara de gräver nog i jaget och sin egen biografi.  Individen är intressant i sig själv och om autofiktionen också beskriver samhället är det först filtrerat genom jaget.  Strindberg, här, förefaller minst lika angelägen att karaktärisera samhället som någonsin att gräva i sig själv.  Så snart skildringen nått åldern då egna idéer börjat formas kan han klara sig med bara ett biografiskt skelett att haka upp dem på.  Känslorna står alltid i relation till hans intellektuella kamp att förstå och påverka omvärlden.  Jaget framstår mera som ett medel än ett mål.  I en anmärkning om realism och naturalism antar han att utvecklingen mot samhällsengagerad litteratur "väl skall sluta i självbiografi, det enda ämne en författare kan någorlunda behärska, om han nämligen är fullt medveten om sin viljas ofrihet".  Om jaget också har ett egenvärde som litterärt föremål beror det värdet helt av jagets storlek.  Ingen kan förneka att Strindbergs jag är stort.

Verzeichnis einiger Verluste (Judith Schalansky, 2018)

Judith Schalansky har också skrivit Atlas över avlägsna öar, som jag bara bläddrat i, en snygg bok med kartor och anekdoter om otillgängliga platser som tilltalar pojken i mig.  Boken jag nu däremot har läst i sin helhet utkom i Linda Östergaards svenska översättning i år, med titeln Förteckning över några förluster.  Tyskan är flera grader för avancerad för mig att traggla igenom med ordbok så jag har haft översättningen tillgänglig som stöd.  (Schalansky formger själv sina böcker och den svenska versionen följer originalets sättning så tätt att sidnumreringen överensstämmer mellan kapitlen – vilket man åstadkommit genom en lätt spärrning i den svenska texten, som naturligt klarar sig med mindre utrymme.)

Boken får väl närmast kategoriseras som essäsamling.  De tolv kapitlen (alla precis sexton sidor långa) tar avstamp i något som gått förlorat för världen: ett utdött djur, en riven byggnad, merparten av Sapfos dikter.  De flesta texterna förhåller sig löst till sitt ämne.  Den om Sapfo är det största undantaget och kunde nästan gälla som saklig ingång till kunskapsläget.  Oftast kretsar texten i föremålets närhet, med avsikt att gestalta något väsentligt i dess vara – såsom försvunnet eller när det ännu fanns – men utan att göra en objektiv beskrivning.  Resultatet blir fragmentariskt och appellerar till fantasin.  Essän om den sjunkna atollen Tuanaki skildrar kapten Cooks möte med befolkningen på en grannö, medan Tuanaki förblir en hägring just utom synhåll.  I kapitlet om den kaspiska tigern iscensätts en djurhetsning i antikens Rom, sedd ur den nu utdöda tigerns perspektiv, och "Palast der Republik" är snarast en novell, en vardagsskildring från DDR.  Den förmedlar knappast några fakta om byggnaden i titeln men gör dess historiska sammanhang levande, vilket är desto mer intressant.  Några gånger tänjs bandet väl långt: jag har svårt att se hur den försvunna stumfilmen Der Knabe in Blau görs mer begriplig genom att Greta Garbo (som inte var inblandad i filmen) för en inre monolog om sin ensamhet under en promenad på Manhattan.

Texterna angriper sina ämnen på mer eller mindre lyckade sätt, men som helhet förmår de säga något betydelsefullt om vad dåtid, nutid, minne, liv och död egentligen är.  Utan att förfalla i mystik tecknar de närvaro och frånvaro som aspekter av ett och detsamma.  Lakunerna i Sapfos dikter har för oss blivit en lika oförytterlig del av dem som de bevarade orden – närvarande och frånvarande bildar den fullständighet som vi känner.  Världen, heter det i förordet, är "det oöverskådliga arkivet över sig självt", summan av det existerande.  Det vi ser är det som finns i vårt nu, så är inte allt vi ser lika samtida?  Schalanskys upprepade försök att vistas i det förflutnas närhet visar till slut hur kronologin, vilken vi tar för så självklar, bara är ett av många sätt att muta in ett hörn av ordning i det kaos som omger oss.  Varje tid ansvarar för sitt eget meningsskapande och har till sitt förfogande de klossar som råkat bestå.  Tydligast gestaltas det i den självbiografiska berättelsen "Slottet von Behr", där författaren genom slumpmässigt bevarade minnen ser tillbaka på sin barndom i trakten av ett övergivet gods.  För barnet är de historiska kvarlevorna varken mer eller mindre gåtfulla än allt annat livets staffage, som det gäller att tvinga mening på.

Det sista kapitlet, förment om en okänd selenograf, sammanfattar minnets paradoxer i en ganska ansträngd mytisk form.  Schalansky är stilistiskt vågad, på både gott och ont.  Men när hon lyckas lyckas hon, som här om Roms eviga ruiner: "det förflutna är inte över, det är bara framtiden som redan har börjat".  Jag har nog aldrig hört något vackrare sägas om historien.

Nässlorna blomma (Harry Martinson, 1935)

Det här är min första Harry Martinson och väl en av hans mest lästa böcker.  Det är en självbiografiskt inspirerad roman om pojken Martin, uppvuxen i ett lägre medelklasshem ("utan både bildning och piano") som det snabbt går illa med: fadern sticker utomlands, återvänder och dör, modern flyr härnäst till Kalifornien.  Barnen säljs till lägstbjudande att inhysas på olika gårdar runtom i socknen, Martin skickas vidare mellan några olika familjer som alla vill honom sämre än den förra.  Han får arbeta hårt i jordbruket och älskar skolan, dock för kunskaperna mer än omväxlingen.  Vid elva års ålder rymmer han och hamnar som straff på ett slags kombinerat ålderdomshem och fattighus.

Martins människoblivande är det stora temat.  I inledningen finns ett avsnitt där de yngsta åren skildras i hastigt sammandrag, hur han går från "ännu ej avgränsad och avskild" till att uppfatta avståndet till modern, känna sin egen individualitet och bli mottaglig för världens former.  Man får intryck av fisken som kliver upp på land.  Martin blir en drömmare, med hågen riktad ut i världen mot mamma och där pappa en gång varit, men därutöver är kärlet i början tomt och han ser till att fylla på det.  Ständigt perifer som han är, alltid ett påhäng på nåder, gör han inga fåfänga ansträngningar att passa in.  Förmaningar om hur han borde bete sig verkar inte tyckas angå honom direkt.  Han förhåller sig till andra människor som föremål att studera snarare än personer att komma nära; han härmar sig till sätt att tala, vara, tänka, föra sig.  I det blir han en hycklare, lär sig åsikter han inte hyser, en instinkt för manipulation.  Det är han inte ensam om i fattigsveriges falska, hierarkiska markskikt.

Jag kommer att associera till Dykungens dotter, som också skildrar en uppväxt i Göingetrakten under nittonhundratalets första hälft.  Men flickan där är bunden till jorden av dunkla krafter, ja det är ju en mörk och drypande sak den boken, medan Martin löper fritt – det delvis sorgliga här är hans realistiska öde.  Det är kanske inte meningsfullt att dra några djupare paralleller.  Men i ännu högre grad än Trotzigs roman är behållningen med Martinsons den genialt poetiska prosan.  Han skriver suggestivt utan att vara fragmentarisk och med en oerhörd känsla för rytm: "Där var torra landet överallt och inga sjöar" konstateras det på bestämda trokéer i slutet av ett stycke, när Martin just innan gått i nästan-hexametriska "vaga och snyftande tankar trogen sin ödsliga hed".  Sådan subtil musik ger liv och mening åt varje ord.  Det talas med kreativa sammansättningar om en högfärdig husbondes "kultursträvande leende" och "några vitbigotta Hygieia-pigors pratfjun i vinden".  Här när Martin vandrar ensam rädd genom skogen är bara en i hela bokens långa rad av originella men självklart träffande bilder:

Ute i världen fanns luffare. Det var sådana man kunde se i tidningen. På bilden vid luffaren stod det alltid Armiro. Luffaren pekade med fingret, men fingret var en pistol. Så var bilden. Ute i världen funnos de.

Jag kan inte anklaga romanen för att sakna riktning (framåt) men det blir mot slutet klart att den inte strävar mot ett mål.  Sista kapitlen går över i en rad beskrivningar av udda existenser på ålderdomshemmet.  Sedan tar det bara slut.  Man vill kanske läsa uppföljaren Vägen ut men det känns en smula snöpligt ändå.

Sorl över Nilen (Naguib Mahfouz, 1966)

En gång i tiden hade förlaget Bakhåll snygga omslag; den intresserade kan googla sig till den här utgåvan från 1988, samma år som Mahfouz erhöll Nobelpriset.  Jag har läst en bok av honom tidigare, Echnaton: sanningssökaren, för några år sedan i min mest egyptiska period.  Den minns jag som en ganska intressant skildring av den egensinnige faraons bevekelsegrunder genom vittnesmål från personer i hans omgivning.

Sorl över Nilen utspelar sig i det samtida Egypten.  På en husbåt längs Nilen i Kairo bor eller åtminstone vistas en handfull medelklasspersoner: en konstnär, en journalist, en skådespelare, en advokat och några till.  Huvudpersonen Anis är en statlig tjänsteman som missköter sitt jobb till förmån för den hasch- och opiumberusning som sällskapet låter sig invaggas i tillsammans.  De föraktar interaktion med världens angelägenheter, betraktade som ett ovidkommande kaos.  Anis är den mest bedövade av alla, tystlåten och benägen att sväva bort i hallucinationer om gestalter ur Egyptens historia – ruset är ett "evighetens balsam".  Till skaran ansluter sig Samara, en ung kvinnlig journalist som försöker övertala gruppen att vända sig från det absurda och mot allvaret, sluta håglöst flyta med.  Först en olycka ruskar om i haschdimman, vad det nu tjänar till.

Jag har inte Camus' Främlingen färskt i minnet men anar att den är en undertext och den nämns också uttryckligen i någon replik.  Replikerna har teatralisk stuns och det är till stor del dialogen som bär den här korta boken om cirka 150 sidor.  Den är snabbläst men har tung botten, förmodligen tyngre än vad jag riktigt kan uppfatta med tanke på det kulturella och kronologiska avståndet.  Ett litet efterord förklarar att husbåten och dess invånare ska förstås allegoriskt.  Men det går fint att uppskatta boken med begränsade kunskaper om sextiotalets Egypten för ytterst handlar den om hur man ser på sitt deltagande i livet.  Den illustreras med ett antal vinjetter tecknade i Kittystil, vilket torde vara rätt unikt för en nobelpristagare.

Idioten (Fjodor Dostojevskij, 1868–69)

Med den här läsningen har jag börjat fylla i en av de största luckorna i min romankunskap, för jag har nämligen aldrig läst Dostojevskij förrän nu.  Bortsett från Anteckningar från ett källarhål kanske 2012 som jag helt har förträngt.

Idioten i fråga är den unge furst Mysjkin, som i bokens inledning kommer resande med Petersburgståget från Schweiz, där han i ett antal år vårdats för någon form av verklig eller inbillad sinnessjukdom samt fullt reell epilepsi.  I staden uppsöker han familjen Jepantjin och förebär släktskap med modern-generalskan; det är nog ganska avlägset men räcker för att bereda honom inträde i societeten.  I kretsarna lär han också känna familjen Ivolgin, allra närmast sonen Ganja men dråpligast är den försupne drummeln till pappa (general han med), där finns en mer förslaget nedgången typ som heter Lebedjev, idealisten Ippolit som raljerande försvarar sina utfästelser om ett i praktiken aldrig fullbordat självmord, med flera.  Och så kvinnorna, framför allt.  Fursten förälskar sig såväl i den yngsta dottern Jepantjina, Aglaja, som i den mystiska frifräserskan Nastasia Filippovna.  Sistnämnda är romanens mest fängslande person, en undanglidande men mycket färgstark femme fatale med motsägelsefulla motiv som kanske mest är fatal för sig själv.

Fursten är en naivt god och godtrogen människa inkastad i en intrigerande societet av balzacsk karaktär.  Alla i omgivningen påverkas, ömsom sugs mot honom och slungas bort igen.  Fungerar det så när himlakroppar graviterar runt ett svart hål så är det en rimlig liknelse.  Fursten vill bara alla väl men de förstår inte enkel uppriktighet och tolkar honom som vore han bakslug.  Någon inspireras till ännu mer slipade ränker, andra förförs av hans exotiska klarsynthet och det sociala spelet kortsluts.  Det är lätt att läsa fursten som ett slags messias.  Från ingenstans dyker han upp och inte predikar, men i alla fall praktiserar förlåtelse, oförfalskad människokärlek och oegennytta.  Om han bara omvänder ett fåtal syndare så är det för att godheten i slutändan är ett ouppnåeligt mål, bara möjligt att närma sig asymptotiskt.  Furstens länk till den övermänskliga godheten är epilepsin, som ger honom periodiska anfall av magiskt vaken förnimmelse, religiösa uppenbarelser väl närmast – men som slutar i krasch och förvirring.  Häri finns likväl en kritik av den rationalistiska samtiden och kanske är furstens ankomst ett förebud om dess undergång.  Uppenbarelseboken är en flitig referens.  Man återkommer flera gånger till den dödsdömdes förhöjda perception och den nyktra insikt som växer i närheten till döden, och att den insikten är så betungande att en från döden benådad människa inte längre förmår leva.  Närheten till furstens godhet verkar ha en liknande effekt.  Lebedjev börjar frossa i självförnedring och Nastasia Filippovna lägger gång på gång krokben för sig själv.

Man vill spontant gärna jämföra med den samtide landsmannen Tolstoj, men frågan är om inte Balzac ligger närmare, som jag nyss antydde.  Inte bara tematiskt; även språkligt delar de ett schvung, som i fransmannens fall tar sig uttryck i vräkiga lovtal och hos Dostojevskij i en frejdig, frodig pratighet, ett skönt tugg.  Ska påpekas att jag läst Staffan Dahls översättning vilken sägs vara den bästa, mycket bra svenska är det hur som helst.  I de långa dialogerna, fulla av upprepningar och omtagningar, ryms hela personligheterna; Dostojevskij sägs ju vara en stor psykolog och det tycks som att det visar sig främst i det lilla perspektivet: repliker, reaktioner, analyser i stunden av motpartens beteende.  Åtminstone kommer sådana detaljer så i förgrunden att jag har svårt att få syn på de stora dragen, och det här närsynta, svettiga är till slut mer än jag riktigt står ut med.  Hela uppbyggnaden är också tämligen oformlig.  Jag föredrar Tolstojs mer svävande överblick och hur han förmedlar även de intensiva ögonblicken med filosofisk stilisering.  En värre misstanke som gnager är att jag faktiskt saknar själ, för nog måste man ha själ för att läsa en sådan här bok, en instinktiv förståelse för känsla och impuls.  Jag tror jag har gått miste om både ett och två element genom att läsa den med förnuftet.

Efter solen (Jonas Eika, 2018)

Den här novellsamlingen, om man ska kalla den det, kom på danska 2018, belönades med Nordiska rådets litteraturpris året därpå och översattes till svenska året därpå igen.  Och året därpå, alltså i år, kom den i pocket och som sådan hittade jag den för tio kronor på Röda korset och det var ju ett billigt pris för att hänga med lite i samtidslitteraturen.

Boken består av fyra eller fem noveller: "Alvin", "Bad Mexican Dog", "Rachel, Nevada", "Jag, Rory & Aurora" samt "Bad Mexican Dog" igen, en fortsättning.  Första novellen handlar om en it-konsult som efter att hans arbetsplats rasat samman i en olycka låter sig lockas av en ung man att resa runt och handla med derivatinstrument från olika hotellrum.  "Bad Mexican Dog" är en märklig historia berättad av en passopp på en turistanläggning i Mexiko, där homoerotiska djurrollspel och visualiseringar av sol och vatten står i centrum lika mycket som förhållandet till de västerländska turisterna.  I "Rachel, Nevada" upptas ett samhälle i den amerikanska öknen av spekulationer om utomjordingar.  "Jag, Rory & Aurora" utspelar sig i London, där en provisorisk familj av utstötta existenser både lever för och försörjer sig på att sälja psykedeliska piller som kallas "vokaler".  Också här förekommer rollspel, om inte hela novellen är ett sådant.

Jag kommer ofta att tänka på Siri Hustvedts mest ansträngda ekfraser, utförliga beskrivningar av konstverk (som i hennes fall tenderar att bestå av lådor av någon anledning).  "Rachel, Nevada" avslutas med en åtta sidor lång biografisk notis om en fiktiv art country-musiker med beskrivningar av hennes kompositioner.  Men oftast är det snarare performance som beskrivs: ibland bokstavligen, som när pojken i "Bad Mexican Dog" filmar när han slickar några turisters fötter, och senare hans och kamraternas lek där de imiterar hotellgästerna enligt definierade regler.  Mer allmänt är handlingen och personerna i berättelserna så avsiktligt onaturliga konstruktioner att hela texten ger intryck av regisserat uppträdande.  En film av Derek Jarman ungefär.  Derivathandlaren i "Alvin" har för vana att beställa in fem identiska brunchtallrikar, för att kunna "inbilla sig att utbudet avgränsades, för att sedan välja bort de fyra minst verkliga, 'isolera den egentliga brunchen från kopiorna', sa han".  Också detta minner om Hustvedts filosofiskt självmedvetna romanfigurer.

Kanske är det den här abstrakta självkännedomen, snarare än något mer subtilt i stilen, som gör att själva språket känns som en översättning från engelska.  Berättaren i "Jag, Rory & Aurora" redogör för sina sexuella erfarenheter av att känna sig "så specifik och avgränsad" och skräms vid åsynen av en grupp hemlösa av "det sätt som deras drag vikit för ett alltför generellt, gemensamt tillstånd".  Kontrasten mellan den sortens teoretiserande utsagor och ett i övrigt poetiskt exakt berättande är antagligen just det som får någon att på omslagsblurben kalla prosan för "självlysande & hyperrealistisk" (jag misstänker att och-tecknet är Modernistas påhitt).  Jag tror jag förstår vad Eika vill göra men jag orkar inte spela med.  Verklighetens uppluckring med hjälp av finanskapitalism och läskmärken fick jag förresten nog av när jag lyssnade som mest på vaporwave runt 2015.

I sista "Bad Mexican Dog" har antingen författaren eller översättaren Henrik Petersen fått dille på ordet "gitter" och jag tror att det åtminstone på något ställe borde stå "gytter".

Die Kapuzinergruft (Joseph Roth, 1938)

Joseph Roths mest kända verk är väl Radetzkymarschen.  Den har jag läst och tyckte mycket om.  (Jag har också läst Den stumme profeten men minns ingenting.)  Radetzkymarschen är en underbart ironisk skildring av den ålderssvaga habsburgska dubbelmonarkin.  Man får följa familjen Trotta, ättlingar till en slovensk löjtnant som adlades för att ha räddat livet på Frans Josef i slaget vid Solferino – vilket kejsaren med tiden får allt svårare att riktigt minnas, men kvarstår att släkten är adlig och de håller fanan högt medan kejsardömet vittrar ihjäl.

Die Kapuzinergruft har jag läst på tyska för övnings skull, Kapucinerkryptan heter den på svenska (översatt så sent som 2015), och titeln syftar på Frans Josefs gravkammare.  Boken fortsätter på sätt och vis historien där Radetzkymarschen slutade, åtminstone i kronologiskt avseende och i det att en Trotta även här är huvudperson, fast jag tror inte i rakt nedstigande led.  Huvudpersonen-berättaren är en ung man åren innan världskrigets utbrott, faderslös och sorglöst levande sitt livs bästa dagar i det alltjämt kejserliga Wien.  Nostalgin är överhängande.  Han och hans kamrater unnar sig kosmopolitiskt frisinne, inkapslat i troheten till kejsaren och traditionen, som i sin tur blivit närmast museal – och döden "gnuggar sina knotiga händer".  Döden är lockande, ödets kallelse, och kriget tas emot med förtjusning.  Men när huvudpersonen återvänder efter fångenskap i Sibirien är det till en stad han inte känner igen.  Hans fru har blivit manhaftig, kanske lesbisk, kanske snarare motvilligt förförd av en opålitlig konstnärinna.  Men det är ju de nya tiderna...  Några slår mynt av dem, flera gör dåliga affärer, huvudpersonen själv mera stapplar fram i en värld där allt som betydde något har blivit ihåligt.  Någon gammal bekant har blivit kommunist, liksom på försök.  Bara den gamla modern håller styvt kvar vid förkrigstida åsikter, för att alls begripa något.

Mellankrigstiden framställs som en i bokstavlig bemärkelse meningslös epok.  Så enkelt är det väl aldrig i verkligheten.  Men det kan kännas så och nu ska jag försöka mig på en översättning av ett litet favoritstycke som ställer det nya mot det gamla:

... jag tror att jag alltid har insett att den så kallade realistiska människan står ointaglig i världen, som en ringmur av cement och betong, och den så kallade romantiska som en öppen trädgård, där sanningen går in och ut efter behag ...

Humorn och ironin från Radetzkymarschen finns inte här och det hela är rakt berättat, ibland skissartat.  Men jag ska nog vara tacksam för det enkla, för det gör boken lättläst även för en mediokert tyskkunnig som jag – med korta kapitel och bara 180 sidor är den väl i princip idealisk övningslektyr.

Djungeln (Kristian Petri, 1990)

Den här boken har legat länge på min önskelista sedan jag för några år sedan upptäckte Kristian Petri med Nattboken och Den stulna novellen i dubbelpocket, något slags Paul Auster-aktiga noveller, och senare Fyren, en samling suggestiva reportage om fyrar.  Jag har också läst Jag skall dundra, en halvlyckad historisk roman skriven tillsammans med Peter Englund.  Inget av det är det bästa jag läst men det finns en vilja att spana djupt som gör alla böckerna intressanta.

Djungeln skildrar hur Petri och några andra reser till norra Borneo för att spåra upp och spela in en dokumentärfilm om Bruno Manser, en schweizisk aktivist som bor i skogen tillsammans med penanerna, den sista nomadstammen på ön.  Deras och alla andra stammars livsmönster hotas av den malaysiska regeringens våldsamma skogsavverkning.  Svenskarnas färd in i urskogen ramas in av bullret från bulldozers och motorsågar strax utom synhåll.  Förutom det liknar boken till att börja med en traditionell reseskildring från paradiset och i mötet med penanerna spelas scener upp som kunde platsa hos exempelvis Thor Heyerdahl – jag tänker då specifikt på när penanerna sägs ha svårt att uttolka ett foto av ett höghus: "Hyddor staplade på varandra i oändlighet."  Exakt den iakttagelsen minns jag från Heyerdahls Fatuhiva.  En blinkning eller smärre kliché?

Annars är hänvisningarna till annan litteratur öppet redovisade, och de är många, till såväl äldre reseskildringar från Borneo som antropologiska verk och essäer.  Petri är långt ifrån först på platsen men gör skickligt bruk av andras och egna observationer för att i en korthuggen stil måla fram livet i skogen.  Bruno Manser har upptecknat penanernas myter och religiösa föreställningar (den märkligaste är legenden om hur förfäderna av okänd anledning valde att bosätta sig i de många vattenfallens land istället för vid floden som kunde återuppväcka de döda); antropologen Peter Brosius har studerat penanernas namngivning av minsta stenbumling och flodkrök i det område som nu skövlas; författaren själv noterar att penanerna ofta ser "märkligt frånvarande" ut, som i en "blandning av sömn och vaksamhet".

Frågan är om inte detsamma kunde sägas om de västerlänningar som vurmar för djungelstammarnas sak.  Inte ens de mest välmenande kan skaka av sig fantasin om det ursprungliga.  Boken utvecklas till essä om orientalism och exotisering innan den övergår mer fokuserat till kampen mot skogsbolagen.  Kanske hade den vunnit på att fördjupa det filosofiska och förkorta det dokumentära, låta sitt eget ärende få del av samma kritik som Rousseau och brittiska samväldet.  Vad är det man gör när man låter Bruno Manser agera språkrör för penanernas kamp?  Hur skiljer man på önskan att hjälpa utsatta folk och den att fly civilisationen?

Men det går att bortse från den lilla bristen och fängslas av bilden av djungeln, och de många scenerna från barer i Brunei och malaysiska hotell, allt lika stämningsfullt beskrivet.  Är man lagd åt att uppskatta namedropping finns här att hämta: Birgitta Dahl, Stig Larsson, Arne Sucksdorff, Ernst Jünger med flera gör oväntade inhopp.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin (Erik Andersson, 2012)

Erik Andersson är ju en trevlig figur som skriver trevliga romaner – jag har läst tre och skrivit om dem tidigare – men han är nog främst verksam som översättare.  Han har översatt Tolkien och om detta skrivit boken Översättarens anmärkningar, som jag hoppas ramla över någon gång; föreliggande behandlar arbetet med James Joyces Ulysses, som utkom i Anderssons nyöversättning 2012.

Det är en associativt lufsande betraktelse inifrån arbetsrummet, från Dublin och (oftare) irländska landsbygden, från den joyceska sekundärlitteraturens djup och då och då med överklivning i en småkäck dialog som illustration till någon poäng om översättarens belägenhet.  Däremellan får man veta ett och annat i sak om Ulysses och dess författare, med plötsliga inzoomningar på någon språklig detalj och hur man bäst klurar på att överföra den till svenska.  Översättning som sådan diskuteras också och Andersson gör ett intressant experiment när han "översätter" ett stycke ur Fredrika Bremers Famillen H*** från 1830–31 till modern svenska.  Så gör man ju inte!  Men kanske mest för att det då blir så pinsamt uppenbart för alla att översättningen inte är originalet.  Förhållandet till Thomas Warburtons gamla Odysseus vidrörs bara kort, vilket är synd, men i gengäld avslutas den lilla boken med något av det bästa jag läst om behovet av nyöversättningar:

Gemensamt för varje ny litterär riktning som framträtt är ambitionen att göra det nytt. Det gamla sättet är förverkat; man måste pröva på ett annat sätt. James Joyce prövade alla sätt han kunde komma på. Vissa har sedan dess nötts av andra författare, medan andra har behållit sin utmaning för läsaren.
    Samma villkor gäller för översättaren. Även om det går åt en väldig massa kraft till att komma så nära originalet som möjligt, att inte tappa referenser och ordlekar, så finns det ett krav som man inte får ge avkall på: det måste göras nytt. Det måste finnas en spänning i formuleringarna.
    Det är också där som varje verk har någonting att vinna i översättning.

Nils Håkanson ägnar en hel, på många sätt förträfflig, bok åt de översättningens centrala problem som Erik Andersson sätter fingret på med några få ord.  Andersson är beundransvärt koncis, klar även när han är obskyr, behärskar nog alla språkliga register och särskilt de lite skevt högtidliga.  Ingen annan kan med sådan lätthet blanda "esomoftast", "åtra sig", gånggrifter och nanoteknik i ett och samma stycke som egentligen handlar om att sitta vid sitt skrivbord.  Bara att slå upp var som helst i hans böcker om man någon gång tvivlar på sin kärlek till svenska språket.

Vägar över Metaponto (Eyvind Johnson, 1959)

Den här lilla volymen på dryga sjuttio sidor kan läsas som en pendang till Molnen över Metapontion.  Eyvind Johnson reser i Italien och Norra Schweiz och skildrar de verkliga miljöer som inspirerat både den romanen och en annan, här ännu under arbete, som inte nämns vid namn men bör vara Hans nådes tid (som jag inte läst).

Stämningen känns igen från förstnämnda romanen, till den grad att stycken säkert kunde lyftas över nästan oförändrade mellan böckerna.  Johnson (inte Decorbie) återser bekantskaper från resor innan eller under kriget, återkallar halvt outsagda, kanske kända mer än tänkta minnen.  Han trängs på tåg, pratar knagglig italienska med vänliga men omständliga hotellvärdar, betraktar fattiga och lekande barn i småstäders gränder.  Slätter, berg och hav.  Tanken rör sig fritt mellan nu, nyss och klassisk tid.  I resedagboken är gamla anteckningar insprängda från resor -56 och -52 och avståndet till de åren verkar längre än till den eviga antikens eviga mänsklighet.

Här finns inte den humor han annars är kapabel till, men ett slags existentiell lätthet och en rik historiemedvetenhet som kanske saknar Molnens djup men också, vad tacknämligare är, dess tyngd.

De la terre à la lune (Jules Verne, 1865)

Vad jag vet läste jag inte Jules Verne som barn och inga andra äventyrsböcker heller.  Men det går ju att börja som vuxen.  Som tjugoåring hade jag en Éric Rohmer-period och min favoritfilm var Le Rayon vert, uppkallad efter en av Vernes senare och mindre kända (och kanske mindre bra) böcker, och jag läste den, med stor svårighet eftersom jag var för dålig på franska då och jag minns ingenting.

Men De la terre à la lune (på svenska Från jorden till månen) är ju en av de verkliga klassikerna.  Handlingen i korthet: Under amerikanska inbördeskriget har intresset för vapen och i synnerhet för ballistik vuxit stort i hela USA, och det har bildats en Gun Club som kommit att omfatta tiotusentals medlemmar i hela landet.  Verksamheten består i att konstruera kanoner och projektiler och naturligtvis att spränga fienderna med dem (varvid en och annan egen kroppsdel ryker ibland).  När kriget så tar slut står föreningen utan naturligt utlopp för sin kunskap och passion.  Då presenterar ordförande Barbicane en otrolig idé – man ska bygga en rekordstor kanon och skjuta en rejäl kula ända till månen.  Hela USA blir som tokiga av att höra det, tidningarna fylls av gissningar och spekulationer och inte en människa intresserar sig längre för något annat än fysikaliska månfakta.  Nu följer viktiga beslut i fråga om sådant som kanonens och kulans material, form, plats och tidpunkt för uppskjutning, vad för slags krut som bör användas, etc; allt detta ger anledning att referera vetenskapliga rön och förklara grundläggande astronomiska, kemiska och andra koncept.  Amerikanernas häpnad och jubel växer ännu litet för varje fakta som kommer på bordet, all världens länder bidrar med exakt angivna penningbelopp till kanonens konstruktion, och när till slut en man dyker upp från ingenstans med den vansinniga idén att byta ut kulan mot en ihålig projektil så att han själv kan låta sig skjutas iväg, ja då vet hänfördheten inga gränser.  Projektet fortlöper steg för steg och till sist fyrar man av.

Jag hade förväntat mig en äventyrsberättelse, och tja, visst är det ett äventyr att åka till månen.  Men berättelsen?  Det finns nästan ingen dramaturgi, bara högst tillfälligt en ganska oviktig konflikt, absolut inget spår av inträngande psykologi.  Intrigen är rak och förutsägbar som projektilbanan.  Det som bär hela boken är istället den ständigt närvarande stämningen av total hänförelse.  Hela händelseförloppet utspelas mot en bakgrund av miljontals oreserverat upprymda människor, som om hela världen, eller åtminstone det fantiserade Amerika, bestod av nioåringar som inte kan slita sig från sin första faktabok om rymden.  Den ultimata pojkdrömmen... kanske, eller nästan något perverst beroende på vinkel och distans.

En stor del av boken, många hela kapitel, är tunt fernissade redogörelser för astronomiska fakta och ballistiska beräkningar.  Och det är inte den sortens science fiction-matematik eller fysik som imponerar genom komplexitet och esoteriska termer, utan helt elementär aritmetik – det imponerande är vilka enorma tal det rör sig om.  Tolv tusen mil i sekunden!  Hundrasjuttio tusen miljarder!  Det är så man välkomnar framsteget.  (Nog är det väl fortfarande en ganska giltig bild.)  Och de resurser man uppbådar är lika oerhörda som projektet självt.  Miljoner och miljoner i klingande valuta, hundratusentals arbetare som gräver, gjuter och till stor del dör på kuppen.  Det kallar man att bry sig om mänskligheten och anger olycksstatistiken i antal förolyckade per investerad dollar.  Allt för att bevisa att människan nu är redo att ta steget mot Guds fulländade himmel.  Man ryser några gånger inför sin egen makt, man jämför sin skapelses skönhet med antikens konstverk – vad antikens myter säger om högmod ägnar man inte en tanke.  Det behöver man inte heller, faktiskt.  Allt går bra och det blir häftigt.

Det är uppenbarligen amerikanerna som är galna nog att tänja på det möjligas gränser så här.  Amerikanerna i gemen är smått rubbade, knappast kulturellt förfinade men i gengäld har de ögonen på det som gäller.  Gun Clubs styrelse är lustiga med sina krokproteser och kranier av guttaperka, på vilka cylinderhattarna "verkar fastskruvade".  Nå, mer kan säkert sägas om det men då får man läsa mera Jules Verne att jämföra med.  Det får jag hemsk lust att göra.  Jag kan knappast säga att det här är en bra bok i någon mening jag tidigare använt ordet, men det verkar ändå så fantastiskt lockande nu att bara säga upp mig och läsa Jules Verne.  Det måste vara sorglösheten jag dras till.

Dolda gudar (Nils Håkanson, 2021)

Den här har jag sett fram emot ett tag och såg till att köpa så fort den kom ut, för det är inte varje dag det släpps en bok om översättning.  Undertiteln är "en bok om allt som inte går förlorat i en översättning" och i första kapitlet, som också publicerats som fristående artikel i ett nummer av tidskriften Vi läser, slås det fast att "det är trist och orimligt att enbart se till förlusterna på ett ställe där någonting just har erövrats och vunnits".  Det är alltså författarens grundhållning: översättning är förvisso en vansklig balanskonst, men principiellt möjlig.  Boken är ett försök att uppmärksamma och uppvärdera inte bara våra översättare, utan också den rika översättningslitteratur som utgör en betydande del av allt som genom historien har författats på svenska.

Vartannat kapitel rör någon teoretisk fråga – vad översättning är, fri kontra textnära översättning, ideologisk påverkan – och vartannat beskriver en period i den svenska översättningshistorien, från heliga Birgittas tid via stormaktstidens propagandaskrifter och sjuttonhundratalets aristokratiska dilettanter till industrierans anonyma massöversättare och fram till idag.  Nils Håkansons prosa är pålitligt tydlig även när han tänker löst och fritt.  Här ett resonemang om möjliga översättningar av ett tyskt ord:

Samtidigt kan översättaren förstås inte välja helt fritt. Översättning är trots allt en konstform som är bunden till en förlaga. Fluss kan inte översättas med 'pansarplåt' eller 'Johnnys senap', då håller man på med någonting annat, oklart vad. Något slags vattendrag måste det bli.

Det är en rättframhet och diskret humor som påminner om översättarekollegan Erik Anderssons romaner och essäer.  Det är föredömligt behagligt att läsa och det verkar som att översättare är motsatsen till korsordsmakare, som enbart kan formulera sig oläsligt intill misstanke om psykos (se Hans Christian Nygårdhs Galen i korsord och Lena Holmlunds Korsordets ABC, eller helst inte).  Håkanson inför pedagogiska begrepp för återkommande översättningsfenomen, så som "Vadstena princip" för tendensen att översätta högt aktad litteratur med större trohet i detaljen, eller "Ohlmarks fenomen": när läsarna föredrar en invand men dålig översättning framför en ny och bättre (som med Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen).

Framställningen är populär på det sättet att de historiska kapitlen hänger upp sig på enskilda människoöden, översättare som det ofta gått snöpligt för.  Magnus Västerbro fick ju Augustpriset när han skrev så om svälten, men den här bokens ämne är väl ändå så pass smalt att de flesta läsare torde orka med ett större utrymme åt abstrakta tankegångar.  Å andra sidan är det inte så illa att översättarnas materiella förutsättningar och sociala status diskuteras lika mycket som texterna de producerar.  Det görs mycket åskådligt hur synen på översättning (inom och utom yrkesskrået) varit helt beroende av det ekonomiska, tekniska och juridiska sammanhanget – förmodligen mer än av litteraturens utveckling.  Min främsta lärdom är hur nytt det detaljtrogna översättningsidealet är.  Det normala genom större delen av historien har varit att fritt omformulera, parafrasera, förkorta och brodera ut, för att återge det relevanta innehållet snarare än att återskapa originalet och dess språkliga form.

Avgränsningar måste ju göras och boken handlar till exempel främst om skönlitterär översättning.  Mera synd är att den inte alls rör sig utanför Sverige och det svenska språkområdet, vilket hade kunnat ge några friska perspektiv om så bara i små doser.  Sista kapitlet innehåller en liten skiss över hur översättningskritik i praktiken kan gå till och avslutas något oväntat med ett brandtal mot anglifieringen och infantiliseringen av svenskarnas kulturvanor.  Jag är tacksam för båda.

Undergången (Malte Persson, 2021)

Jag är fortfarande inte kvalificerad att recensera lyrik men något kan jag väl säga.  Denna diktsamling som kom ut i våras har tagits mycket väl emot och lär ha nått en och annan som vanligen inte läser poesi.

Dikterna handlar om mänsklighetens undergång och om allt som upphör att finnas med oss.  Och det blir inte till en nedmörk sak utan mera av ett neutralt konstaterande.  Bokens tre huvudpartier bär rubriken "Gudarna" och består av sonetter – kanske Malte Perssons relativa folklighet har att göra med att han skriver bundet.  Inte bara formen är traditionsvördig utan också de mytologiska referenserna, här redan i första sonetten: "Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar. / Hades håller ingen längre fången. / Ingen namnger vindarna som fläktar. / Öde står parnassen och salongen."  Stämningen av tomhet och fåfänglighet ligger kvar länge, lite väl länge kanske.  Men efterhand kryper mer konkreta samtidsreferenser in i dikterna och en återhållen ilska mot vårt svek gentemot förfäder och ofödda: "Allt ska vi förlora. Allt vi äger, / allt det inte ägda, hela skiten."  Rika gömmer sig i bunkrar, syndabockar utvisas.  Dikterna löper på så sätt baklänges från den fullbordade undergångens meningslöshet mot samtidens indignation.

På andra tryckningens omslag påstår GP:s recensent att Persson framställt "en glad apokalyps".  Hon kan då knappast syfta på sonetterna, för bortsett från någon fnissig klurighet bär de på mer allvar än uppsluppenhet.  Avsnitten "Gudarna" interfolieras av "Övergiven byggnad" (på terziner) och några intrikat rimmade dikter som kallas "sagospel" – dessa sista är lekfulla och roliga.  Sedan följer vad som verkar vara några tillfällighetsdikter, där "Berliner Terzinen (9 november 2019)" är förvisso jättebra men lite apart här (den handlar om berlinmurens trettioårsminne).

Boken avslutas med ett riktigt styrkeprov: dikten "Världen alltmer hastigt bakåtspolad", 64 sidor som river igenom hela världshistorien från coronapandemin till big bang på blankvers.  Det orimmade är välkommet.  De tidigare, strängt bundna, dikterna är imponerande prestationer men blotta anhopningen ger ibland en smak av knep och knåp, som hur han lyckas rimma "pilgift" på "kilskrift".  I en lösare men likväl bunden form får infallen ta ut svängarna och det här är faktiskt riktigt roligt!  Nu skrattar jag flera gånger rakt ut.  Det är förstås något inneboende absurt i hur marken fylls med olja och tekniska framsteg glöms bort.  Och det är väl inte bara av bildningshögfärd jag ler åt fyndigheter som att "Kant har sjunkit i dogmatisk slummer".  Mot slutet heter det: "Det går en ganska stillsam årmiljard, / då kontinenter rör sig i slow motion, / och åter skiljs och samlas, skiljs och samlas, / så deras berg mån sjunka, djup stå upp."  Tjohej!

Det som framför allt frapperar mig är att ingen har skrivit den här boken förrän nu, eller nyligen.  Varför skrivs det massa annat?  Jag tycker i princip att om man alls ska skriva skönlitteratur nuförtiden så ska man skriva om mänsklighetens undergång.  Gör man anspråk på att säga något relevant för samtiden måste klimatförändringarna och deras djupt existentiella konsekvenser vara om inte huvudtemat så åtminstone en ständigt närvarande ton.  Sedan är det ju bara trevligt om den tonen kan vara både lek och allvar.

Det är väl småaktigt att anmärka på de ibland enformiga upprepningarna av negationer; ämnet gör det svårt att undvika alla "inte", "ingen" och "aldrig mer".  Undergången är ju per definition ett negerande och grammatiken för det är begränsad.  Jag kan slutligen avråda från att läsa sista dikten högt för man blir väldigt sträv i halsen då.

Dagligt liv i antikens Rom (Jérôme Carcopino, 1939)

Jag hittar det inte nu, men jag har för mig att Alf Henrikson någonstans rekommenderar den här boken som grundläggande läsning om livet i antikens Rom.  Närmare bestämt var det nog det franska originalet han talade om, La vie quotidienne à Rome à l'apogée de l'empire.  Den svenska översättningen kom 1961.

Om den här boken kan sägas läsvärd så är det lika mycket för dess pittoreska (nåja) tidsfärg som för vad den faktiskt lär i reda fakta om antiken.  Att språket vindlar sig fram som en murgröna vänjer man sig vid och är väl snyggt på sitt vis.  Svårare att svälja är alla förkunskaper som antas vara självklara.  Givetvis känner läsaren till Caracallas termer och har en klar föreställning om Trajanus kolonn på Forum, men han vet måhända inte deras exakta mått.  Kejsarlängden är naturligtvis också bekant och det har inte slagit författaren (eller ibland översättaren) att någon skulle öppna en bok av det här slaget utan att behärska elementärt latin.  Mycken möda ägnas åt att polemisera mot särskilda arkeologer och andra forskare som nämns vid bara efternamn, i debatter som inte sällan rör det exakta antalet friborna män i den och den stadsdelen eller storleken på en kejsares förmögenhet.  Diskussioner som åttio år senare säkert kullkastats i sina fundament av nya rön.  I detta påminner boken mycket om L'Égypte éternelle av Pierre Montet.

Beskrivningen av livets materiella aspekter är alltså tung och ganska ointressant, även om Martialis och Juvenalis gestaltar det hela med små satiriska bilder (som tas för raka sanningar).  Mer intressant är delen om "den moraliska miljön".  Här diskuteras förhållandet mellan herrar och slavar, kvinnor och män, skolan, religionen och statsskicket.  Ett och annat lär man sig.  Det mest frapperande är dock igen inte fakta, utan författarens inställning till dem.  Hans utgångspunkt är ingalunda att förstå och analysera fenomenens uppkomst och funktion, utan att statuera sin dom över dem: i de flesta fall en förkastelsedom.  De många jämförelserna med våra dagars orientaliska seder (att rapa vid matbordet, t ex) är nog inte avsedda som beröm.  Perioden som behandlas – den antoninska dynastin runt 100 e.Kr., kejsardömets höjdpunkt – anses för en tid av dekadens och överallt ser författaren tecken på moraliskt förfall.  I kapitlen om kvinnornas roll i samhället är hållningen och vissa påståenden direkt stötande för en modern person.  Den skenande skilsmässostatistiken betraktas som en stor skam, och han avslutar:

Hur långt har vi inte kommit bort från den uppbyggliga tavla, som den romerska familjen erbjuder under republikens heroiska tid! Detta fasta block utan sprickor har vittrat sönder i alla hörn. Kvinnan var då strängt underordnad sin herres och mans myndighet; nu är hon hans jämlike, hans konkurrent, om hon inte är hans tyrann [här en not som hänvisar till Juvenalis]. Då var hon underställd regeln om ett liv i gemensam egendom; nu lever hon i deras nästan fullständiga boskillnad och separation. Då var hon stolt över sin fruktsamhet, nu är hon rädd för den. Hon var trofast och har blivit flyktig och förfallen.

Detsamma i andra spörsmål: romarnas intelligens var "förvekligad av en alltför primitiv, ytlig och verbal kultur", undervisningen hade "förfuskats", teatern deklasserats till tarvlig pantomim.  Han är mycket tydlig med att det en gång stolta Rom stod i förfall, men från vilken position det nu förföll framgår aldrig.  Man förutsätts väl känna till det.  Författaren tror sig komma åt personlighetsdrag och intima bevekelsegrunder i särskilda händelser genom ytliga läsningar av anekdoter hos Tacitus; nå, lätt att raljera över detta, kanske finns det något gott i det också?  Historien blir kanske aldrig så levande som när man vågar spekulera och dra slutsatser?  Någonstans där måste ju det evigt mänskliga finnas?  Men det tidiga 1900-talets ideal står som en övertydlig palimpsest genom hela boken, så jag lutar nog åt att det i slutändan är mer givande och spännande att försöka förstå den väsentligt främmande kulturen så som främmande.

Enstaka kapitel är förstås intressanta, framför allt de som handlar om skådespelen.  Men det mesta försvinner i onödiga detaljutredningar.  Roligast är när han dömer ut den litterära kulturen:

Då de offentliga uppläsningarna blev en alldaglig modesak i kejsartidens Rom och erkändes som litteratörernas huvudsakliga och nästan uteslutande sysselsättning, såg man hur litteraturen avsade sig sin värdighet och förlorade sitt allvar. Den mondäna världen slog mynt därav, ett mynt vars lödighet och värde förändrades i samma mån som det blev gångbart i allt vidare kretsar. Åhörarna ville snart också få åhörare, och för varje gång en av dem kom upp på estraden, förvandlades allt fler åhörare till författare eller talare. Det såg ut som litteraturens triumf. I verkligheten var det en Pyrrhusseger, en vanvettig inflation som förkunnade dess bankrutt. Från det ögonblick då man kunde räkna med lika många skribenter som läsare – och man förblandade den ena gruppen med den andra – var litteraturen dömd att gå under, kvävd av en dödsbringande svulst.

 Svårt att inte associera till dagens litterära klimat!

I livets vår (Agnes von Krusenstjerna, 1938)

Och nu den fjärde och sista delen i den svit som i övrigt består av Fattigadel, Dunklet mellan träden och Dessa lyckliga år.  Boken inleds år 1914 då Viveka är tjugo år.  Min förhoppning om att förra bokens slut skulle visa mot något nytt och mer intressant infriades faktiskt, för fjärde bandets första del handlar fortsatt om kärlekstriangeln mellan Viveka, Adolf och Antonius, utökad med Ava de Gam-Palin.  Dessa fyra är på utflykt i Skåne och besöker några olika släktingar.  Viveka är kär i Adolf, åtminstone de stunder hon kan förtränga den dunkelt lockande Rafael som hon mött en gång; Ava och Antonius är också på väg att förlova sig.  Men när det kommer till kritan tyr sig de båda männen hellre till varandra och flickorna kommer alltid i andra hand.  Adolf och Antonius beskrivs som förbryllande lika till utseendet och delar en nästan pervers femininitet – utmärkta personifikationer av den veka och klemiga lågadelsmentalitet som Viveka avskyr men Antonius alltid gottat sig i.  Deras värld sluter självtillräckligt om sig.  Viveka hoppas att kärleken ska röja vägen till något nytt, till friheten – men förlovningen med Adolf, som snart blir verklighet, leder henne bara djupare in i familjelivets klaustrofobi.

Nu följer (faktiskt!) inte tvåhundra sidor trötta släktsoaréer med udda silverbestick, utan verklig friktion och handlingskraft.  Viveka firar jul och nyår hos fästmannens familj och blir bekant med svägerskan Arvida.  De två kommer i hemligt samförstånd om äktenskapets fängsel och Viveka, förskräckt inför utsikterna att fålla servetter resten av livet, inser att hon inte älskar Adolf och bryter förlovningen.  Det hela går förvånansvärt enkelt men kommer mycket uppfriskande efter tre och en halv volym av grå ängslan.

Och det håller i sig till slutet.  Härnäst är det 1917 och man samlas åter hela släkten på Igelfors bruk, där Viveka tillbringade en sommar i andra boken.  Kusinerna Aimée, Julie, Frédrique och Jacquette turas om att inta huvudrollen – alla är gifta utom Frédrique, och "Julie och Aimée hade till och med barn, men den enda rätta gemenskapen tycktes de ändå bara finna i samvaro med varandra".  De misslyckade äktenskapen visas upp ovanligt konturstarkt, som något att uppröras över, inte bara känna tröstlöshet.  Likväl får en kvinna ta stor del av skulden: moster Eveline ligger döende men försöker in i det sista domdera över sina döttrar.  Det är hon som tvingat in dem i olyckliga giftermål och hon beskylls för att ha förvridit sin egen make.  Att äktenskapets bojor skulle ha drabbat även henne sägs inte med ett ord!  Det slår än mera fyr i kammarspelet tack vare Joachims närvaro, släktens svarta får som hämtats hem från dårhuset och gör snurriga men rättmätiga anspråk på att vara brukets herre.  Han väcker liv i det ondaste hos alla männen och det är nästan att rundjakterna i snön blir en kamp mot deras demoniska inre.

Även i den här boken förekommer platta utrop om livet och evigheten och drömska sekvenser med klichéartat bildspråk om stjärnor och blomster.  Viveka är fortfarande en av de minst intressanta personerna.  Hon utvecklas gärna genom serier av osannolikt allvarsmättade insikter.  Bristen på humor och distans är hela svitens främsta problem – humor kan väl avvaras, men för att skildra trångsynthet krävs i alla fall perspektiv.  Blicken lyfts nästan aldrig från det där rysliga fattigadelslivet och i brist på jämförelsepunkter undrar man alltför ofta vad som nu är så rysligt.  Vad är det alldeles förfärliga med att Avas mamma sparar det sekunda silvret till dotterns hemgift?  Med det sagt är sista boken den avgjort bästa.  Här bränner det faktiskt till när äktenskapets och kärlekens ideal ställs mot verkligheten och historien späs inte ut av dussintals oviktiga mågar och tjänsteflickor.

Ja, kärleken.  Viveka kastas mellan tvivel och passioner, en oväntad smekning sätter griller i henne som varar i månader.  Det är triviala ungdomserfarenheter, sådana som i en modern tinderroman knappt vore värda en anmärkning mellan alla blaserade ligg.  Det är lätt att skrocka eller sucka åt Vivekas stormar i vattenglas, men så ser man å andra sidan hur varje minsta kyss måste genast passas in i de strikta formerna, blir en faktor i ekvationen vars lösning är förlovning och livslång trohet.  Inte konstigt att flickorna blir förvirrade, desperata, deprimerade och i ett fall slutligen tar livet av sig när hon kommer på sig själv med att inte längre älska sin man.  För det är en ovillkorlig plikt att fortsätta älska, eller åtminstone underblåsa illusionen av kärlek.  Återigen: detta skildras bäst nu i sista boken.  Vore den fristående kunde den vara riktigt bra.

Av Johannes Edfelts efterord framgår att Agnes von Krusenstjerna planerade minst en femte och sjätte del, som hon aldrig hann färdigställa.  Det blir alltså ingen storslagen final i fjärde boken och historien hinner aldrig fram till en förklaring av Vivekas internering i klostret på Mallorca.  Men det gör inget, jag vet inte om jag hade orkat läsa mycket längre.

Dessa lyckliga år (Agnes von Krusenstjerna, 1937)

Del tre av fyra i sviten som inleddes med Fattigadel och fortsatte med Dunklet mellan träden.  Viveka är fjorton till nitton år.  Familjen har efter överstens pensionering flyttat till Stockholm, där de bor i en våning på Karlavägen.  Här är de inget namn och föräldrarna känner sig ensamma.  Eftersom fadern står utan inkomst nödgas de leva ännu fattigare, och mindre, än tidigare men mamma Sofia envisas med att ockupera ett rum av lägenheten till salong för sina ändlösa bjudningar.  Stackars Viveka får hålla till i vardagsrummet bredvid, avskilt bara med ett glest draperi.  Där tvingas hon åhöra skvaller och tillgjort småprat från en strid ström av gamla tanter och herrar och en och annan ingift kusin och mosters inhysings sysslingbarn ungefär.  Hon går i skolan bara över gatan och skaffar sig där en vän, Sigyn, dotter till en häradshövdings änka på Lidingö.  Sofia tillåter motvilligt deras umgänge men uppspårar allt som kan verka okonventionellt hos den där obekanta familjen och vänder det emot sin egen dotter.  Porträttet av den alltigenom osympatiska modern är fortsatt skarpt, svartsjukan och missunnsamheten blommar ut klart vid flera tillfällen.  Viveka tillbringar en tid på ett bruk i Småland, är något i Värmland, så åter i Stockholm och otaliga släktingar och en del jämnåriga bekantskaper flimrar förbi.  Några gifter sig, några dör.

Först i den här boken växer Viveka ut till faktisk huvudperson, och än bättre, människa.  Vänskapen med Sigyn är just ett sådant trevande försök att nå ut ur familjens unkna atmosfär som man förväntar sig av henne som en förkvävd men i grunden självständig flicka.  Den strikta, torra uppfostran har försvagat henne och hon känner sig underlägsen mitt i Sigyns familjs lätta naturlighet.  Hon går på dans hos ett snobbigt sällskap av högadliga ungdomar, har ångest för sin klädsel och skakas om ordentligt av en nästan intim situation med en yngling.  I sådana passager är Viveka äntligen psykologiskt fullständig, med egen agens.

Men mycket kvarstår av den där hopplöst naiva observatören som hon var genom förra boken.  Hon har inte motståndslöst dukat under efter alla år av kvalmig kärlekslöshet, men åren har heller inte fått något verkligt hat att växa i henne, inget egentligt förakt mot familjen.  Hon är alltjämt ljumt skeptisk och i specifika frågor oförstående, och det utan att någon självövervinnelse fordras.  Var gömmer sig Vivekas känslor?  Det brister också i trovärdighet när hon å ena sidan filosoferar iväg i bildrikt tecknade resonemang om själ och ande och livets förgänglighet, å andra sidan är så barnsligt oförstörd att hon vid sjutton års ålder inte insett att champagne gör henne yr i huvudet.  Ja, både känsla och förstånd har av någon djupsinnig anledning skockat sig till några få domäner: livets, kärlekens och könets mysterier.  Låt gå för det, förmodar jag.  Men är det inte rimligt att förvänta sig att en flicka i övre tonåren, trots torftig uppfostran bland idel bröder, har några egna (om än felaktiga) föreställningar om sexualitet och fortplantning, inte bara gapande förundras över sina kunskapsluckor?  Låt gå även för detta...

Sväljer man så många märkligheter blir det grumligt allegorisk saga av återstoden.  Under vistelsen i Småland finner Viveka en tillflykt i naturen, där hon också kommer närmare livets urkälla i form av en gravid flicka vilse mitt i skogen.  Brukets arbetare och en idiot i en stuga ger perspektiv på familjen Lagercronas inskränkta umgänge.  Där finns också en synsk general som uttalar onda varsel.  Viljan djupnar hos Viveka att finna något större och friare, även om den ännu inte slagit rot i något mer konkret än önskan att "sträcka ut en hand efter stjärnorna där uppe" och "genomfara världarna runt omkring, tumla om i detta blå som likt ett hav omslöt den yta hon bebodde".  Hon söker, barnsligt ren, den sanna, obefläckade kärleken.  När hon till slut av en ganska elak kamrat får höra den prosaiska sanningen om sexakten blir hon alldeles förfärad, tar skydd i skogen och bespottar sin mor för allt hon undanhållit henne.  Sedan följer en rad förälskelser som alla lägger en liten bit till insikten om kärlekens verkliga väsen.  Intressantast av dessa är triangeln mellan Viveka, Antonius och den nya vännen Adolf.  De sistnämnda är av allt att döma homosexuella men hanterar sina känslor enligt heterosexualitetens regler.  Men när Viveka blir kär i Adolf börjar sådana gränser luckas upp.  Det här är bara ett kort kapitel i slutet men i det finns riktig nerv.  En passage till något nytt, om jag får hoppas.

Ingenstans i de tre böckerna hittills har adelns tragikomiska förfall blivit ett tema av metafysiska proportioner à la Buddenbrooks.  Människorna är krampaktigt inklämda i sitt eget stånd och släpper på inga villkor in något syre utifrån.  Bara i sonen Sebastians mesallianser med borgardöttrar snuddar man vid ett intresse för samhällsutvecklingen.  Politiska händelser märks knappt: unionsupplösningen nämndes helt kort i förra boken och när det vid en middag blir tal om storstrejken byter man genast ämne till recept på såser och sallader.

Dunklet mellan träden (Agnes von Krusenstjerna, 1936)

Del två i sviten som inleddes med Fattigadel.  Historien tar nu vid år 1905, då Viveka är elva år, och hon hinner bli fjorton under bokens gång.

Bokens första hälft utspelar sig på Igelfors bruk i Västmanland, där Viveka tillbringar sommaren hos ingifta moster Eveline och hennes döttrar, sina kusiner.  Där befinner sig också Evelines ogifta systrar, jag tror en gift syster också plus barn, hennes mor och kanske make – en herrans massa folk är det.  Huvudperson är knappast Viveka utan tjugoåriga kusinen Aimée.  Hon är tillbaka efter en tid i Karlskrona, där hon låtit kyssa sig av två unga män, och nu vet hon inte vem hon är kär i.  Såväl de äldre damerna som naturligtvis hennes systar har svårt att dölja sin upphetsning över denna historia, så brinnande exotisk.  Alla söker en flykt från sin hårt åtsnörda tillvaro.  Aimée själv finner mera ångest än lycka i kärleksdrömmarna.

Hennes mor, Eveline, gör dock allt för att påskynda föreningen mellan dottern och den av de två älskande som först anmäler sig.  Hon dikterar allas vilja med självrättfärdiga manipulationer, skickar den oskyldiga Viveka att springa spionärenden.  Liksom Vivekas mamma Sofia försvarar Eveline till varje pris konventionen, och därmed sin position, hellre än att drömma om frihet.  Mån att demonstrera sin intolerans mot pjosk tar hon nästan kål på sin krassliga svägerska när denna besöker bruket – att hon är judinna gör knappast saken bättre.  Aimée å andra sidan lockas av det främmande, mer specifikt av traktens zigenerskor som spår i händer.  Och mitt i denna miljö, detta osäkra ekvilibrium, strosar morbror Joachim omkring – en ful liten karl med omanlig röst och ovårdade maner, förmodligen lätt förståndshandikappad.  När de minst anar plirar han fram som en liten djävul med sin katt på axeln.  Lägg därtill en av ynglingarna (kusin?) som inrättat något slags teosofiskt altare åt sig på vinden.  Snyggt byggd spänning!

Bokens andra hälft tilldrar sig åter i den närmsta familjens hägn, tillbaka i Ramstaden.  Linjerna dras ut längre än i första bokens novellartade kapitel men det saknas fortfarande något som tydligt håller samman det hela.  Det närmaste vore i så fall Sofia, som har åsikter om alla ingångna förhållanden, vänskapsband, brutna löften och annat som rör sig i en släkt och bekantskapskrets.  Alltid med snäsande förakt mot allt som inte anstår en familj av deras värdighet.  Ingen kvinnlig solidaritet gör livet ljusare och Sofia tyr sig typiskt nog tätast till den koketta sonen Antonius.

Därutöver är det ett ohyggligt vimmel av personer som har fullt omak att passa in och hävda sin plats, eller undantagsvis antyda någon alternativ livsinställning, och visst knakar det i fogarna men blicken glider över ytan.  Många scener är familjelivsskildringar helt utan riktning eller udd.  De har lite bestyr att ordna med tjänarinnan Hilmas bröllop.  Viveka är väl avsedd som huvudperson och kanske är det meningen att hennes perspektiv ska sätta allt i kontrast och belysa hyckleriet.  Men hon är märkligt intetsägande, faktiskt den minst intressanta av alla figurerna.  För det mesta är hon stum, men inte för att i gengäld göra vakna, brådmogna observationer; nej, hon är tomt naiv, alltid yngst, tar storögt in allt vad de äldre flickorna och bröderna kan lära henne om livet.  Hon vet ännu ingenting om könets mysterier, fruktar Gud som en gubbe i molnen.  Scener avslutas med att den hittills frånvarande Viveka går upp på sitt rum och filosoferar över rosenblad och fallande stjärnor.  "Men ännu var hennes egen lilla värld lika dunkel och obestämd i konturerna som denna vintermorgon" heter det i en sådan episod.  Men är det inte bara i en vuxens återblick som barnets värld är fluffigt indistinkt?  Okunskapen visar sig som ljusgrå dimma först efter att den skingrats, där och då är den ett kaos av färger.  Vivekas magnetiska dragning till kärleken målas fram som genuin i sin naivitet, i motsats till familjens bigotta intriger.  Men också detta framstår som falskt, för kan det helt naiva vara verkligt äkta, utan erfarenhetens djup?  Det hade kunnat bli intressant om Vivekas svärmerier skildrades som den framtvingade förställning de måste vara.  Istället talas om att barnet "inte gått så långt på vägen än och därför är det alltjämt brännande nära evigheten och de fruktansvärda hemligheterna".  Det tror inte jag på.

Några gånger bidrar oväntade framåtblickar med en botten, men alltför sällan.  Mer psykologiskt övertygande än Viveka och det mest rörande i denna volym är pappa överstens ömmande kärlek till den jordnära sonen Douglas och hans aversion mot Antonius.  I nästa bok lär väl Viveka ha vuxit till sig lite, så förhoppningsvis slipper man barnromantiken då.  Ska tilläggas att jag personligen ogillar barn.