Det vita huset i Simpang (Hanna Nordenhök, 2013)
En kvinna tar hand om sin mor, djupt inne i demensens dimma. Bland hennes saker hittar dottern en anteckningsbok som modern skrev i som barn. Då var hon Zus, syster, och levde med Moeder, Pa, gossen och tjänarna i Nederländska Ostindien. Som sett genom en dröm målas sockerplantagen upp, det vita huset, tjänarbostaden, trädgården, myggen, värmen, de diffusa hoten. Det är suggestivt berättat – är anteckningsboken bara dotterns förevändning att fritt gestalta moderns fjärran uppväxt som hon tänker sig den? Inga repliker förekommer. Fint tycker jag, även om det drömska språket slingrar sig väl långt undan ibland.
Människor helt utan betydelse (Johan Kling, 2009)
Människor helt utan betydelse är en kort liten bok om en dag i ett somrigt Stockholm år 1998. Magnus går runt på stan, uträttar ett par ärenden och stöter på den ena bekanta efter den andra. Han oroar sig över sitt frilansjobb och sitt förhållande och han grubblar över de små detaljerna i hur han för sig bland folk. Alla har lyckats bättre än han. I möte efter möte försöker han smidigt skyla över sitt misslyckande medan han tänker tillbaka på hur det var oundvikligt att livet skulle hamna här.
Det är mjukt, vackert och inte minst respektfullt mot den stackars huvudpersonen. Jag läste nyligen Johan Klings senaste roman Lycka för en bokpresentation på jobbet, och det är en bitskare historia som tar spjärn mot huvudpersonens ofantligt självupptagna töntighet. Magnus är kanske också lite töntig, men han är skildrad med empati. Den här berättelsen kräver inte att man ställer sig utanför och våndas utan drar en rakt in, och det tycker jag gör den ett par snäpp starkare.
Det är mjukt, vackert och inte minst respektfullt mot den stackars huvudpersonen. Jag läste nyligen Johan Klings senaste roman Lycka för en bokpresentation på jobbet, och det är en bitskare historia som tar spjärn mot huvudpersonens ofantligt självupptagna töntighet. Magnus är kanske också lite töntig, men han är skildrad med empati. Den här berättelsen kräver inte att man ställer sig utanför och våndas utan drar en rakt in, och det tycker jag gör den ett par snäpp starkare.
Vår man i Havanna (Graham Greene, 1958)
En brittisk dammsugarförsäljare på Kuba råkar låta sig anställas av hemlandets underrättelsetjänst, ges en snabb undervisning i bokchiffer och förväntas plötsligt avlägga regelbunden rapport till sin nya chef. I brist på verklig information hittar han på något halvt trovärdigt och anställer några fiktiva agenter, och ersättningen för påstådda utlägg blir dessutom en välkommen extra inkomst. Han och hans bekanta i Havanna dras in i djupare intriger när hans påhittade uppgifter tas på oväntat allvar av så väl den brittiska som främmande länders spionverksamheter.
Graham Greene delade in sina romaner i allvarliga "novels" och lättsamma "entertainments", där den här boken hör till den senare kategorin. Det gör även Den stillsamme amerikanen, den enda av hans böcker jag tidigare läst, vilket jag tyckte var onödigt ödmjukt i det fallet. Vår man i Havanna däremot passar bra där. Läsvärd, javisst, men krutet läggs hellre på att göra komisk satir av underrättelsetjänsten än att skapa något verkligt djup i personerna eller miljön. Det är ganska roligt, men nobelprisnomineringen kan inte ha kommit av det här verket. Men kanske är det till inte så liten del översättningen (av Jane Lundblad) som trivialiserar stilen och får allt att låta som Bo Balderson. Detta:
"Surely you know what a blue-plate is, man? They shove the whole meal at you under your nose, already dished up on your plate – roast turkey, cranberry sauce, sausages and carrots and French fried. I can't bear French fried but there's no pick and choose with a blue-plate."
"No pick and choose?"
"You eat what you're given. That's democracy, man."
Heter:
"Ni vet väl vad en blåtallrikslunch är? De sätter fram hela måltiden mitt för näsan på en, redan upplagd på tallriken – stekt kalkon, lingonsylt, korv och morötter och flottyrstekt potatis. Jag tål inte flottyrstekt potatis, men när man blir bjuden på blåtallrikslunch får man inte vara sparsmakad."
"Så man får inte välja själv?"
"Man äter vad som sätts fram för en. Det går demokratiskt till, förstår ni."
Graham Greene delade in sina romaner i allvarliga "novels" och lättsamma "entertainments", där den här boken hör till den senare kategorin. Det gör även Den stillsamme amerikanen, den enda av hans böcker jag tidigare läst, vilket jag tyckte var onödigt ödmjukt i det fallet. Vår man i Havanna däremot passar bra där. Läsvärd, javisst, men krutet läggs hellre på att göra komisk satir av underrättelsetjänsten än att skapa något verkligt djup i personerna eller miljön. Det är ganska roligt, men nobelprisnomineringen kan inte ha kommit av det här verket. Men kanske är det till inte så liten del översättningen (av Jane Lundblad) som trivialiserar stilen och får allt att låta som Bo Balderson. Detta:
"Surely you know what a blue-plate is, man? They shove the whole meal at you under your nose, already dished up on your plate – roast turkey, cranberry sauce, sausages and carrots and French fried. I can't bear French fried but there's no pick and choose with a blue-plate."
"No pick and choose?"
"You eat what you're given. That's democracy, man."
Heter:
"Ni vet väl vad en blåtallrikslunch är? De sätter fram hela måltiden mitt för näsan på en, redan upplagd på tallriken – stekt kalkon, lingonsylt, korv och morötter och flottyrstekt potatis. Jag tål inte flottyrstekt potatis, men när man blir bjuden på blåtallrikslunch får man inte vara sparsmakad."
"Så man får inte välja själv?"
"Man äter vad som sätts fram för en. Det går demokratiskt till, förstår ni."
[Sällskapet (Christina Hesselholdt, 2015)]
Jag läste en text i DN av Greta Thurfjell där hon beskrev sin ovilja mot genren "lyrisk essä" – böcker "där skribenten sammanför essä med prosa, dagbok med kritik, och dessutom ofta lutar sig mot tidigare litterära verk". Där nämnde hon Sällskapet av danska Christina Hesselholdt som en bok i någorlunda samma stil men som av någon anledning skulle vara bättre. Jag tyckte det lät spännande.
Sällskapet samlar fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014 som alla följer samma personer, en liten krets vänner i ungefär medelåldern vad det verkar. Så mycket mer vågar jag inte säga, för jag läste inte ut boken. Det händer väldigt sällan att jag ger upp, men efter hundra sidor av växande ointresse fick det vara nog, livet är för kort för det här. I och med det hade jag avverkat hela den första kortromanen och lite till.
Texten växlar mellan de olika personernas perspektiv i jagform. Det börjar med ett par som är på resa i England och någon av dem reflekterar över Wordsworth och Coleridge medelst flitigt citerande. Den andra får en uppenbarelse om konstens vara och lite senare följer vi ett par andra personer som lever loppan i Berlin och samtalar med prostituerade medan de erinrar sig händelser från barndomen etc. Inget av detta skulle jag ha något emot ifall texten bara inte varit så påfrestande självmedveten. Det är rappa kast hit och dit, berättaren får ett infall som måste in i en parentes som dessutom kommenteras på metanivå, och i nästa stycke handlar det visst om något helt annat och det känns bara som att författaren, eller berättaren, egalt vilken, vill sätta mig på prov utan att någonsin övertyga mig om att det finns något att vinna om jag klarar provet. Kanske skulle jag inte ha något emot detta heller, om de självupptagna medelklassindividerna det handlar om hade förmått intressera mig.
Uppenbarligen är det något jag inte ser, för recensionerna av boken är idel hyllningar. Men kanske säger det någonting att en av dessa lovtalare är Therese Bohman, för hennes (augustnominerade?!) Aftonland är en av få andra böcker som jag också gett upp halvvägs. Inga jämförelser i övrigt. Sällskapet borde passa den som gillar snabba och citerbara klipskheter i ett kaotiskt flöde utan hållpunkter eller röd tråd. Det gör tydligen inte jag.
Sällskapet samlar fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014 som alla följer samma personer, en liten krets vänner i ungefär medelåldern vad det verkar. Så mycket mer vågar jag inte säga, för jag läste inte ut boken. Det händer väldigt sällan att jag ger upp, men efter hundra sidor av växande ointresse fick det vara nog, livet är för kort för det här. I och med det hade jag avverkat hela den första kortromanen och lite till.
Texten växlar mellan de olika personernas perspektiv i jagform. Det börjar med ett par som är på resa i England och någon av dem reflekterar över Wordsworth och Coleridge medelst flitigt citerande. Den andra får en uppenbarelse om konstens vara och lite senare följer vi ett par andra personer som lever loppan i Berlin och samtalar med prostituerade medan de erinrar sig händelser från barndomen etc. Inget av detta skulle jag ha något emot ifall texten bara inte varit så påfrestande självmedveten. Det är rappa kast hit och dit, berättaren får ett infall som måste in i en parentes som dessutom kommenteras på metanivå, och i nästa stycke handlar det visst om något helt annat och det känns bara som att författaren, eller berättaren, egalt vilken, vill sätta mig på prov utan att någonsin övertyga mig om att det finns något att vinna om jag klarar provet. Kanske skulle jag inte ha något emot detta heller, om de självupptagna medelklassindividerna det handlar om hade förmått intressera mig.
Uppenbarligen är det något jag inte ser, för recensionerna av boken är idel hyllningar. Men kanske säger det någonting att en av dessa lovtalare är Therese Bohman, för hennes (augustnominerade?!) Aftonland är en av få andra böcker som jag också gett upp halvvägs. Inga jämförelser i övrigt. Sällskapet borde passa den som gillar snabba och citerbara klipskheter i ett kaotiskt flöde utan hållpunkter eller röd tråd. Det gör tydligen inte jag.
Homo Faber (Max Frisch, 1957)
Nu startar jag en blogg där jag tänkte skriva lite om de böcker jag läst. Jag har försökt att göra detsamma i en anteckningsbok på vardagsrumsbordet, men min tanke är inte gjord, eller van, att skriva för hand. Kanske går det här bättre eller så rinner det ut i sanden. Ambitionsnivån ska vara avsiktligt låg.
Det är förfärligt hur fort man glömmer bort det man läst – en månad efter man slagit igen boken finns mest en känsla kvar och efter ett par år kan det vara som att man aldrig ens läst den. Vidare betraktelser om detta finns att läsa i en trevlig om än lite kokett bok som jag kan rekommendera: Comment parler des livres que l'on n'a pas lus ? av Pierre Bayard (finns även i engelsk översättning). Syftet med den här bloggen är främst att för min egen skull fästa minnet på pränt medan det ännu är greppbart. Jag vill tacka bloggen Det här har jag läst för inspiration, och jag skulle gärna sno namnet också om det inte var upptaget.
---
Jag har läst Ulrika Wallenströms fantastiska översättningar av Thomas Mann, och i jakt på mer av samma vara såg jag att hon översatt även schweizaren Max Frisch, som var ett okänt namn för mig. Så stötte jag på en billig pocket på second hand och kunde inte hålla mig, fastän denna bok är översatt av Margareta Nylander men det fick gå ändå. Utöver den inte ens gemensamma översättaren ser jag ingen anledning att jämföra mera med Thomas Mann.
Huvudpersonen tillika berättaren, Walter Faber, är en schweizisk ingenjör i efterkrigsexil i USA. Han har flytt sitt förflutna och verkar när berättelsen börjar vara på fortsatt flykt även från sitt nya liv, från sitt jobb och älskarinnan i New York, halvt planlöst på ett flygplan till Mexiko eller Guatemala. Men det förflutna tränger sig på allt mer påtagligt, och hans försök att förhålla sig till det med rationell distans var väl egentligen fåfänga från första början. Boken börjar i en slags rapp monologstil som jag associerar till dråpliga anekdoter hos Albert Engström eller Axel Munthe, men herr Faber är redan från början en neurotisk gestalt, och vartefter förvecklingarna fortskrider får det komiska lämna plats åt ett mörkare djup som snarare är tragikomiskt eller mot slutet bara tragiskt.
Titeln, har jag läst mig till, är en antropologisk term för människan som förmögen att forma sitt öde med hjälp av verktyg, och ett viktigt tema i boken ska vara att den tekniskt sinnade ingenjören tvingas inse teknikens tillkortakommanden. Just det temat känns mindre viktigt och ganska ytligt behandlat, det sker några tekniska haverier och de får sina konsekvenser. Eller så är det ämnet bara mindre intressant idag än 1957, eller så är det bara jag. Men på en högre nivå, hur Faber vanmäktigt stretar emot sitt öde, är det väldigt gripande. Och det mest rörande är nog hur levande minnet av kriget och förkrigsåren ännu är, och hur de minnena hela tiden tränger sig på och kräver att bli bearbetade.
Jag vill gärna läsa mer av Max Frisch, men det blir nog en del annat först.
Jag har läst Ulrika Wallenströms fantastiska översättningar av Thomas Mann, och i jakt på mer av samma vara såg jag att hon översatt även schweizaren Max Frisch, som var ett okänt namn för mig. Så stötte jag på en billig pocket på second hand och kunde inte hålla mig, fastän denna bok är översatt av Margareta Nylander men det fick gå ändå. Utöver den inte ens gemensamma översättaren ser jag ingen anledning att jämföra mera med Thomas Mann.
Huvudpersonen tillika berättaren, Walter Faber, är en schweizisk ingenjör i efterkrigsexil i USA. Han har flytt sitt förflutna och verkar när berättelsen börjar vara på fortsatt flykt även från sitt nya liv, från sitt jobb och älskarinnan i New York, halvt planlöst på ett flygplan till Mexiko eller Guatemala. Men det förflutna tränger sig på allt mer påtagligt, och hans försök att förhålla sig till det med rationell distans var väl egentligen fåfänga från första början. Boken börjar i en slags rapp monologstil som jag associerar till dråpliga anekdoter hos Albert Engström eller Axel Munthe, men herr Faber är redan från början en neurotisk gestalt, och vartefter förvecklingarna fortskrider får det komiska lämna plats åt ett mörkare djup som snarare är tragikomiskt eller mot slutet bara tragiskt.
Titeln, har jag läst mig till, är en antropologisk term för människan som förmögen att forma sitt öde med hjälp av verktyg, och ett viktigt tema i boken ska vara att den tekniskt sinnade ingenjören tvingas inse teknikens tillkortakommanden. Just det temat känns mindre viktigt och ganska ytligt behandlat, det sker några tekniska haverier och de får sina konsekvenser. Eller så är det ämnet bara mindre intressant idag än 1957, eller så är det bara jag. Men på en högre nivå, hur Faber vanmäktigt stretar emot sitt öde, är det väldigt gripande. Och det mest rörande är nog hur levande minnet av kriget och förkrigsåren ännu är, och hur de minnena hela tiden tränger sig på och kräver att bli bearbetade.
Jag vill gärna läsa mer av Max Frisch, men det blir nog en del annat först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)