Att läsa Eyvind Johnsons efterkrigsskrifter – kanske de tidigare också, dem har jag inte läst – är att sväva en bit ovan tiden. I Molnen över Metapontion för han samman antiken, kriget och nutiden till en enda mänsklighetens evighet, i den korta reseboken Vägar över Metaponto något liknande fast ur personlig erfarenhet. Det finns ett upphöjt, liksom bedövat patos i stilen: luttrad enkelhet, med drastiska nerslag i verklighetens hungersnöd, förföljelser, död. Det är vackert men riskerar monotoni.
Dagbok från Schweiz skildrar en längre vistelse i landet mellan 1947 och 1949. Anledning och omständigheter får man inte veta men han hade sin familj med sig. Det är svårt att kalla det reseskildring i vanlig mening; jo, visst nämns orter, sjöar och berg, han åker tåg och går till fots, men utan sammanhang och mål, utan överblick. Han är i Schweiz mer än reser, till stor del i den italiensktalande kantonen Tessin (Ticino). Metapontoböckerna kom ett drygt decennium efter krigsslutet, när kriget hade hunnit bli ett minne – levande, men ett minne. Här är det fortfarande helt närvarande, ett dån som inte ekat ut. Och som han blir konkret politisk, han är rädd, han kan inte linda in det! Han försöker beskriva ett berg men associerar till Olympen och Zeus och atombomben. Om ett åskväder heter att blixtarna kom "oberäkneligt som ryska kommunistpartiets utrensningsaktioner". Allt graviterar så mot oron att en simpel iakttagelse av getlortar nedanför en kulle verkar existentiell metafor. Rädslan för ett nytt krig finns hela tiden där, hos Johnson och andra; det är lätt att glömma att efterkrigstiden inte självklart var ett glatt och lyckligt "efter", särskilt inte 1947. Och han är orolig att kriget har förråat människorna, så att vägen framåt lätt blir ett fall tillbaka. Man jagar fågel med granatkastare och Johnson konstaterar lakoniskt att "någon rest av utrotningslust och glädje över effektiva vapen finns det nog".
Eyvind Johnson står på människans sida och det är densamma som frihetens. Men vad den är finns ju olika åsikter om. Det är inte systembyggarna som känt den, inte de som vill offra nuet för ett föreställt snart och som glömmer bort individen, inte Marx och inte Robespierre. Däremot Proudhon, Bakunin och Kropotkin – anarkister, eller hur? jag kan för lite om dem. Och framför allt Rousseau och Voltaire. Den ene född i Schweiz, den andre länge bosatt där. Är det därför han rest dit? Schweizarna, de samtida och de historiska, beskrivs som ett folk av redliga män och kvinnor (mest män) som valt och fortsätter välja sitt oberoende, som solidariskt ömmar för varandras väl. När tretton hus i en avlägsen bergsby drabbats av eldsvåda skramlar hela nationen till stöd. Yttre hot och nödår har man klarat med gemensam beslutsamhet och med den demokratiska självklarhet som saknar motsvarighet i något annat land, och så har man lärt sig politisk mognad, allvar, tolerans och måttfullhet (inte helt olikt det "Sverige för vuxna" som det numera heter om Tyskland). Det är vackert, men är det helt sant? Är Edsförbundet mer än ett fördrag, är det en ande som bor i var och en av alla schweizare och förenar dem till bröder och systrar? Från den bilden är det väl inte så vidare långt till Vilhelm Mobergs bonderomantik i Min svenska historia, och sedan till hyllningen av stora motståndsmän och varför inte hjältar och kungar. Eyvind Johnson torde vara den förste att inse paradoxen, om han bara kommit på att se den hos sig själv. Alla idéer om det goda och rätta har ju urartat av egen kraft eller missbrukats. Ändå måste man framhärda.
Värnandet om individen yttrar sig inte i personporträtt. Naturligtvis träffar Johnson och hans familj massor av människor, lär känna dem och blir vän med dem, det säger han, men läsaren får inte möta dem. När han besöker en fattig by vid italienska gränsen hittar han hellre på en dialog mellan några Francesco och Giuseppe än berättar om dem han säkert talat med. Det är som att han i allt sitt tal om människorna trots allt söker människan i ren form och bara kan nå dit genom abstraktion. Men det hindrar honom ju inte i romanerna att skildra enskilda (och ofta med stor humor). I dem finns ett sprakande liv och en dynamik som saknas här. Kanske är han tagen av sin oro och avskärmad, eller så hör det lugnt tillbakadragna till dagboksformen. Eller till landet? "Landskapet är så mjukt att man inbillar sig att det är en idékälla: inte för dramatisk och heroisk politik men för stillsamt mänsklig" heter det framåt slutet. Vid det laget (nu är det 1949) har oron landat och han kan bre ut sig längre om naturen och utan återfall i politisk ångest, till och med skoja om olidlig dragspelsmusik. Schweiz tillåter människorna att inrätta små idyller, en "grön fläck där gräset får växa som det vill". Det är just människans behov och vad hon egentligen alltid sökt och söker. Det låter enkelt och kanske är det så enkelt. Men människan har ju sällan nöjt sig med det enkla rakt framför henne.
Eyvind Johnsons i alla fall inledningsvis helt förlamande ångest över krig, förtryck och ondska – mitt i detta undersköna landskap! – är inte olik det man själv kan erfara under en skogspromenad eller cykeltur på landet. Det är ju så vackert, det är Frödings och Lagerlöfs Sverige, men hur man än försöker ignorera det är det torra diken där det flutit bäckar, det luktar damm och inte fukt och sommarkvällens friskhet är bytt mot tropisk värme. Man tänker sig att förr var harmoni åtminstone i naturen, då påmindes man inte om tidens ödesfråga i varje kvist och löv – och så läser man hur Eyvind Johnson tittar ut över alpkullar och genom en tvångsassociation börjar tänka på statlig censur i Ungern. Man kommer inte undan, lika lite då som nu. Skillnaden är att det som skrämde för sjuttiofem år sedan var människan själv. Nu har ödet glidit oss ur händerna. Men med ett visst perspektiv är det kanske att föredra.
