Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Elizabeth Smart, 1945)

Den här kanadensiska klassikern är en tunn liten bok, en metaforspäckad klagosång över ett smärtsamt triangeldrama.  Jaget åtrår en gift man och beskriver i allvarstyngda bilder sin kärlek och passion.  Symboliken är ofta hämtad från naturen och från biblisk eller annan mytologi.  Förordet av Heidi von Born nämner särskilt parallellerna till Höga visan och ger en biografisk bakgrund till verkets tillkomst.  Det pågående kriget är också ett tema, som förstärker bilderna av den allt förtärande kärleken.  Det är vacker läsning för det målande språkets skull.