Sokrates: filosofens skepnader (Charlotta Weigelt, 2023)

Jag har tagit mig vatten över huvudet! Ja, jag ska erkänna, jag har inte gjort mitt allra bästa, jag har dumt nog inte gjort understrykningar (men läsanteckningar som alltid), och jag har inte suttit ner och studerat noga kapitel för kapitel. Inte som när jag läste Platon för några år sedan: varje dialog två gånger om, med sidoläsning i ett par olika uppslagsverk och kommentarer och egen sammanfattning i löptext. Det hade förstås bara varit av godo även nu.

Men om man antar att den här boken är tänkt att kunna läsas rätt upp och ner, att det finns läsare som klarar det – då är jag en smula bestört att mina 120 högskolepoäng i filosofi, min ärligt talat ambitiösa läsning av Jan Stolpes Platonöversättning till och med Theaitetos och tre års självstudier i grekiska inte hjälper. Då måste jag verkligen brista i något fundamentalt. Kanske, när allt kommer omkring – det här är min stora fasa – i intresse för att verkligen förstå filosofin på djupet. För jag vill inte skylla ifrån mig på boken.

Med det sagt kan jag övergå till vad jag trots allt fått ut av den. Det är relativt fragmentariska saker. Boken behandlar uteslutande Sokrates som han framstår hos Platon ska sägas, alltså som filosofisk figur och inte historisk person. Det är inte en bok om det sokratiska problemet (vem var den verklige Sokrates?). Men att förstå sig på den platonske Sokrates är intressant (och svårt) nog. Weigelt framhåller hans inre motsägelser, men försöker också att lösa dem. Sokrates vill till exempel inte kännas vid neutral expertis: varje konst och färdighet är inneboende god eller dålig. Men det borde ju drabba även dialektiken, som är en ren metod? Weigelt bemöter svårigheten genom att betona dialektikens bundenhet till det sociala sammanhanget: den är något som försiggår mellan Sokrates och den utfrågade, som en dans eller ett spel efter individuella premisser, inte en patentlösning att tillämpa blint i alla lägen. Just detta är vad Sokrates håller emot retoriken: den är färdigpaketerad och därmed ogenomtänkt och förnumstig. Filosofin å sin sida är retoriskt impotent; den är oförmögen att övertyga utan kräver en välvillig motpart.

Ytterligare några återkommande punkter håller ihop Weigelts analys: moralen är inte kvantifierbar, människans uppgift är inte att följa sin natur utan att upptäcka vad hon kan och bör vara, och en god människa måste vara fri från inre motsägelser. Sokrates användning av liknelser mellan filosofin och hanterverkskonsterna tolkas på olika intressanta sätt, men jag tror att det jag kommer att minnas klarast från läsningen är en anmärkning om Staten. Mycket har ju, och kanske med rätta, sagts om det totalitära i Platons idealstat. Weigelt menar att hela dialogen är ett tankeexperiment "där Sokrates liknelse mellan konst och moral dras till sin spets": vad blir resultatet om man tänker sig att den fullkomliga rättvisan faktiskt kan omsättas i ett samhälle? Det blir ju, som varje läsare kan konstatera, rätt outhärdligt. Och Weigelt skriver:

På så sätt kan Staten läsas som Sokrates mardröm: en förutsägelse om vad som sker när man berövar människor deras möjlighet till självstyre, till att efter egen förmåga hysa omsorg om sig själva och sina liv. Men det som gör Staten så komplicerad och utmanande är att dess mardrömsvision, som vi har sett, springer ur Sokrates själv, det vill säga ur hans egen dröm om en rationalisering av moralen.

Först när jag kommit till sista sidan förstår jag att boken baseras på en seminarieserie på Södertörns högskola mellan 2014 och 2019. Jag vill tro att det förklarar min svårighet att få ett större grepp om innehållet. Kanske var det inte helt lyckat att fläta ihop fem års diskussioner om fyrtiotvå dialoger till en enda bok med anspråk på enhet. Till sammanhållande princip har författaren valt ett citat ur Sofisten, där Sokrates jämför filosofen med i tur och ordning en statsman, en sofist och en galning. Dessa tre aspekter på filosofin får var sin huvudavdelning i boken. Kapitlen därunder är snävare vinklade; under statsmannen behandlas till exempel begreppen självstyre och omsorg och "idélärans etisk-politiska ursprung". Var för sig är det intressant, men det är inte till kapitlens fördel att de också binds samman, men löst, av röda trådar i olika vaga nyanser. Om det är en sammanhängande argumentation som förs är den svårfångad; samtidigt står de enskilda kapitlen inte på egna ben. Vissa av dem tycks driva en tes, andra diskutera en viss dialog ganska förutsättningslöst.

Prosan är inte essäistisk utan så välavvägt torr som man förväntar sig av filosofisk saktext; jag känner igen den från min gamla kurslitteratur. Det är inte endast en förmäten begäran att bli skedmatad om jag önskar en mer publiktillvänd stil. Att stöpa om sina tankar i slagkraftig form är också att sätta dem på prov. Det kunde ta formen av nitton fristående essäer om Sokrates eller en enda lång argumentation utifrån några klart utsagda teser. Föreliggande bok är ett mellanting, som väl från seminarieformen ärver sina noggranna (eller närsynta) resonemang utifrån källtexterna och som styckas upp av referenser till forskning. Nå, det vore dumt att säga att en sådan här text inte har sin plats. Men läsaren bör nog vara en filosof av facket eller någon med motsvarande tålamod.

Ensamheten i Lydia Ernemans liv (Rune Christiansen, 2014)

Den här kom på svenska i år och är den andra romanen av Rune Christiansen på vårt språk. Jag vet inte om det tyder på ovanlig konsekvens i författarskapet eller om det är förlaget som valt att översätta den bok som mest liknar Fallet med den förlorade tidens nycker, men de har påfallande många detaljer gemensamt – sådant som en död mor och dotterdotter med samma förnamn, teaterskådespelare, och i översättningen ordet "fök". Och det är likartad tematik och handling.

Den vilsna unga kvinnan heter nu Lydia och är från Jämtland. Efter studier till veterinär får hon jobb på en mottagning i Norge. Hon åker runt mellan gårdar med skadade och sjuka hästar, grisar och kor och en besvärande stor del av arbetet går ut på att avliva eller dödförklara djur. Problemet är inte att hon är tunnhudad, tvärtom – det ligger "inget ömhjärtat eller uppoffrande i hennes relation till djur", utan hon dras till "det reella, det praktiska arbetet". Men kanske är det kraven på det reella som står i vägen för henne, förväntningen att det reella också är meningsfullt. Därför går det sakta för henne att skapa relationer (hur många groende relationer har någon mening?) och hennes närmaste vän är länge en liten pojke vars hund hon räddat livet på. Trevande och tveksamt accepterar hon så småningom förhållandet med Edvin, som länge varit förtjust i henne.

Lydia är liksom Norma i Fallet en uppmärksam iakttagerska av människor och naturen, och det som en motsats till sin självtillräckliga pappa och självutplånande mamma, ingendera intresserad av "allt det betydande och allt det banala som man ingick i, de små och stora störningsmomenten som bidrog till att göra en härdad, kanske till och med fri". Modern dör och Lydia börjar möta henne i drömmar eller syner. I föräldrahemmet dras hon till hemliga skåp och lönnrum – som åtminstone delvis visar sig dölja ingenting särskilt. Ett sådant sökande efter mening kan väl knappast göra en fri, som vill hitta sanningen genom att avkoda ledtrådar.

Men när Lydia blir med barn vågar hon pröva en annan anknytning till världen. Gott, men jag föredrog Normas ensamma insikter framför livets kretslopp som åskådliggörs här. Det blir alltid lite smörigt när barn ska uppbära existensen. Även denna roman är dock en fin far och dotter-skildring, och, ja som sagt, på nästan alla punkter jämförbar med Fallet med den förlorade tidens nycker. Båda är stillsamma romaner som just därför hinner med att sätta ord på detaljerna, de väsentliga och oväsentliga, som omger och formar oss.

Skriver sjuk idag också. Ska tilläggas att den här boken är dåligt korrläst.

Fallet med den förlorade tidens nycker (Rune Christiansen, 2021)

Jag är sjuk när jag skriver detta, vilket är synd på en bra roman. Det får bli lite kortfattat. Översatt från norska, tydligen stor där, men i Sverige utgiven på lilla Lil'lit förlag.

Trettiosexåriga Norma, teaterskådespelerska, mister sin mor och blir lämnad av fadern till hennes barn. För att återvinna någon form av hållpunkt flyr hon ut på semester till pappa Torstens stuga på en ö. Han är inte mindre frikopplad från de väsentliga sammanhangen; filosofisk på det till intet förpliktande vis som enstöriga gubbar kan vara, en sådan som uppskattar solnedgången och "modererade sig själv med lika stor kraft som han fastslog något som obestridligt". Kan man tro. Men det verkar ligga någon djupare existentiell insikt bakom faderns antydda familjehemligheter, och bakom allt det som sker på ön som han inte kommenterar: en ryttare som syns då och då på kullen och en plötsligt uppdykande flicka som han tydligen känner.

Åtminstone i Normas ögon. Hon är lösgjord från de sammanhang som skapar mening, och på ön, i ensamma promenader, i väntan på telefonsamtal från dottern och i tillfälliga förbindelser med yngre män letar hon efter ledtrådar. Hon söker bekräftelse från Jonathan, exet, och uppvaktas via sms av en kollega på teatern. Något måste betyda något, om inte detta så berghällarna, berusningen, minnena, slumpmässiga möten. Men hon hemsöks av tillvarons godtycklighet. Är ens hennes egna känslor att fästa någon vikt vid – "Var inte hennes egen förtvivlan och förvirring också ett gyckelspel?" Det mesta tycks i slutänden vara av hypotetisk, kuriös betydelse, även det allra mest intima.

Hon tänkte på sitt namn. Hon tänkte på alla namn som man utbytte, delade, skickade vidare upp genom generationerna. Som mammans, Edith, och dotterns, Edith. Det var ganska trevligt. Det var som värdelösa mynt man samlade på och värnade om. Och i sitt loja tillstånd fick hon för sig att även Gud bara var ett namn. Det var en flytande och otydlig fundering, inte mer än en förnimmelse. För vad var Gud? Troligtvis något hon gissade sig fram till eller hittade på, alltså en sådan existens som bara fanns i inbillningsvärlden.

Varje mening är stilistiskt genomtänkt – och betydelsefull! Det gör den här i grunden meditativa boken till en bladvändare (därtill hjälper även de korta kapitlen med suggestiva titlar i versaler). Kanske kommer Normas famlande att haka tag i något avgörande, trots allt? Kanske nästa mening leder framåt? Kanske allting har en betydelse, bara inte hos oss – men med rätt knep kan vi locka det stora sammanhanget nära. Allt pekar till sist mot en ofrivillig insikt: "Nu är jag bara det jag inte vet."

Lempi betyder kärlek (Minna Rytisalo, 2016)

För andra gången i år har jag läst en roman utgiven på Bakhåll som handlar om människoöden i ett grannland under och efter andra världskriget, där kollaboration med tyskarna är en av smärtpunkterna (den förra var Drøbak 1947 av Oline Stig). Nu är vi som det hörs i Finland. Minna Rytisalos debutroman utkom på svenska i fjol, efter att ha vunnit och nästan vunnit ett flertal priser av för mig oklar prestige.

Romanen är en kärlekshistoria i grunden. Lempi betyder verkligen kärlek, men ordboken upplyser mig om att det är ett poetiskt ord – det vanliga ordet är, som man kanske känner igen, rakkaus. (Har svenskan alls något poetiskt ord för kärlek?) Lempi är också namnet på den kvinna vars konturer skildringen ritar, med sinnligt om än inte just poetiskt språk. Men själv talar hon inte; hon är den tilltalade i bokens tre avsnitt, vart och ett i formen av ett brev till henne. Viljami är hennes man, som bara fick några månader med henne innan han blev inkallad till kriget. Hans monolog är en fåfäng och idealiserande vädjan som befinner sig någonstans på slutet av krishanteringstrappan. Han återvänder nu till gården, som Lempi lämnat sedan länge, men där hushållerskan Elli ännu bor. I hennes berättelse är Lempi en högfärdig småborgardotter som inte förtjänade Viljami – det gjorde Elli, och nu får hon sin chans. Lempis syster till sist både ser upp till sitt modiga syskon och beklagar den distans som växte mellan dem.

Det finns något av Christine Falkenlands kvävda kammarstämning i hur handlingen rör sig kring händelser på gården, insignifikanta i sig själva, men mäktiga att sätta mörker i rörelse. Särskilt effektivt är det i den svartsjuka pigans kapitel. Minsta åtbörd blir föremål för klander. Elli, som först framstår som en nykter motvikt till Viljamis drömmar – det är ju hon som sett det vardagliga slitet – avslöjar sig som alltmer beskäftig och manipulativ, medan svartmålningen av Lempi glider mot det orimliga. "Om du aldrig hade kommit hit skulle Viljami ha fått stanna hemma i lugn och ro" säger hon, och glömmer att hennes egen närvaro i huset var en följd av parets giftermål! Elli avfärdar kärlek (står det "lempi" i original?) som något för fint folk; själv är hon ett offer för kåtheten – men hon verkar bara kokett när hon säger det, för på intet sätt visar hon en genuinare egen personlighet. Hur skulle hon kunna det, när allt hon är koncentreras till hat? Ett hat som får textens rum att koka.

Det tredelade perspektivet på Lempi gör henne både gåtfull och komplex. Det följer liksom av metoden. Kanske är det lite för smidigt för romanens bästa; den får liksom spänningsmomentet på köpet, men till priset av att läsaren inbjuds att pussla: har Lempis adoptivson något med Ellis svartsjuka att göra, vem inspirerade vem att först rymma med en tysk officer, osv. Och det bara förstärks av du-tilltalet. Intimiteten blir en ursäkt att anspela på händelser i kryptiska ordalag, som till en redan införstådd. Att inse sammanhangen blir för läsaren en fråga om textuttydning snarare än inlevelse.

Du-formen är ovanlig i romaner, och av goda anledningar. I systerns berättelse blir det tydligast: givetvis vet redan den tilltalade att de "hade likadana sängar, beställda från Möbelfabriken, i betsad björk", och hon behöver inte påminnas om att hon åt i samma matsal som sin syster. Men så fortsätter det framåt genom uppväxten, och tilltalet blir som ett konstigt trick, en vandring med ryggen före genom livet – varför ska man krångla till det så för sig, undrar tredje part? I maken Viljamis avsnitt är duet naturligare, som en åkallan av den förlorade, men den sortens du är granne med sentimentalitet. "Det är konstigt att man inte kan bestämma över hjärtat och lungorna. Hur kan de veta bättre än jag, att de fortfarande måste fungera, hålla mig vid liv, trots att jag inte längre har någon funktion?" Riktat till dagboken eller en anonym läsare är sådant självrannsakan; upptryckt i ansiktet på en förlorad kärlek blir det retorik.

Systerns avslutande berättelse skjuter så småningom Lempi åt sidan för att istället skildra hennes egen landsflykt. Det är märkligt men kanske lika bra. Lempi var ju först som sist en gåta mer än människa.

Bokhandel och bokförlag i antiken (Tönnes Kleberg, 1962)

Kunde inte motstå denna i nyskick på ett antikvariat. Det är en nätt sak på hundra sidor plus noter och källor – och sistnämnda är kanske den största behållningen för den med seriösa ambitioner. Annars är det en enkel introduktion till ämnet, som knappast kräver någon förkunskap utöver det som var allmänbildning 1962. Grekland och Rom behandlas var för sig, Rom något utförligare.

Framställningen går genom anekdoter av antika författare, från Platon och Xenofon till Plinius d.y. och Aulus Gellius, men någon analys finns inte rum för. Man får en rad nedslag i bokframställning, försäljning och inte så lite om förläggande, vilket särskilt i Rom var en väl etablerad näringsgren. I brist på upphovsrätt var vinsten med att låta ge ut sina böcker hos en välrenommerad förläggare inte så mycket monetär som att man garanterade textens integritet. Slarvigt kopierade billigupplagor förekom.

På slutet ett kapitel om papyrus och pergament samt rullar och kodex, med ganska noga statistik över mediernas popularitet över tid. Man hittar också siffror på böckernas försäljningspris, hjälpsamt översatta till nutida kronor och ören. Det är lika obegripligt varje gång! Min upplaga av Herodotos gör samma sak. Men det är naturligtvis helt omöjligt att jämföra penningvärden över två tusen års tid – Daniel Berg och Rasmus Fleischer visade ju nyligen hur svårt det är ens över decennier. Vad baserar man den här växelkursfantasin på?

Förnamnet Tönnes lär förresten vara en nordisk form av Antonius, googlade jag mig till.

Invasion på Mars (Ray Bradbury, 1952)

Jag var ålagd att läsa en science fiction-bok. Det har jag knappt gjort förut, kanske med undantag för J.G. Ballard. Även denna gång blir jag osäker på om det här räknas – hur lätt får man ta på det där med science? Rymdraketer, framtiden, ja, men de tekniska detaljerna är i princip obefintliga och för övrigt helt ovidkommande.

Det är runt år 2000 och människor (amerikaner) har börjat skicka sällskap till Mars, inledningsvis med hoppfulla förtecken. Framsteget vinner ny mark. Men inga nyheter kommer från de utsända, och den ena expeditionen efter den andra antas förlorad. Och är det kanske. Inte kraschade eller ur kurs, men det liv som människorna finner på Mars är inte vad de hoppats. Inom kort börjar de anlända inte som upptäckare, utan på flykt från atomkriget. Snart har även den nya planeten ödelagts. För en svensk går tankarna förstås till Aniara. Det är ingen helt ytlig association, för även här finns en blandning av humor och allvar (fast båda av vardagligare sort) och även här syns katastrofen bara på håll. Till formen är Invasion på Mars också en svit, men av löst sammanhängande noveller, som i många fall redan hade publicerats på annat håll. Det är bara av godo att historierna är självständiga. Varje berättelse är enkel och rak, som de klara fasetterna i ett kalejdoskop, men den sammansatta bilden blir det inte.

Men ett genomgående tema är begreppsliggörandet av det främmande. I de första kapitlen sker dråpliga missförstånd, som i "Sommarkvällen" där fyra nyanlända astronauter förväntar sig ett mottagande med jubel och gåvor, men föses runt mellan nonchalanta marsianbyråkrater. Till sist inser de att de tas för hallucinerande dårar – som påstår sig komma från jorden! Här är marsborna ändå begripliga figurer, ett slags människor med lustiga attribut (gröna gubbar kanske, jag tror inte det beskrivs så exakt). Dock: de bär masker. Silvermasker, blåa masker, guldmasker. Det är viktigt. Det går inte på riktigt att få syn på dem. De verkar anta den skepnad vi ger dem. I "Den tredje expeditionen" landar ännu en raket, och besättningen upptäcker att de befinner sig mitt i just den stad i Ohio som kaptenen växte upp i. Till på köpet befolkad av deras döda släktingar. Men det är förstås de telepatiska marsbornas onda knep mot inkräktarna...

Människorna inser snart att "hur vi än rör vid Mars kommer vi aldrig åt Mars". Och marsborna intar vartefter en mer undanskymd roll – på avstånd, något från förr, från nyss, precis som det man lämnat på jorden. När de träder fram är det inte längre som rymdgubbar utan kanske svävande blå eldklot. Om någon väl möter dem är det en skrämmande erfarenhet. I "Dödsäsongen" ställs huvudpersonen Sam att bäva inför en marsbo vars "mask var hamrad av polerad brons, ögonen var bara tomma, oändligt blåsvarta springor, munnen en öppning ur vilken orden svävade ut i vinden". Det är som att möta en gud, och med en guds outgrundlighet skänker detta väsen – som Sam har gjort oförlåtligt illa – halva Mars i gåva. Vad det nu är värt på en döende planet.

Det är inte bara – nog inte främst – den närmare bekantskapen med marsborna som gör dem alltmer främmande. Det är framför allt människans exploatering av den nya jorden som inom kort har utplånat allt ursprungligt. Marsborna dör ut och människornas kolonier står som spökstäder. Kvar finns bara ensamma individer som drömmer om det som kunde varit eller väntar förgäves på en räddning de inser förlorad. Alltid med en slags skärrad envishet och vägran att helt släppa taget.

Vägran att släppa taget är förresten kanske en nyckel till hela boken. Människan vägrar att ge upp sin framstegstro. Eller som en av de sista överlevande säger i slutnovellen: "Livet på Jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra. [...] Man lade tonvikten på felaktiga saker, på maskinerna i stället för på maskinernas skötsel." Det är ju en rätt tydlig konklusion. Och det är mycket som inte är subtilt, vissa avsnitt är uppenbara allegorier om exempelvis koloniseringen av Amerika, många har en sensmoral som knappast undgår någon. Det har nog att göra med att det från början var självständiga berättelser. Men jag kan bara se att det är bra, och jag tror att den enkla slagkraften behövs för att inte ytterligare mystifiera det i sig självt mystiska Mars, det vill säga: det främmande, hypotetiska, ovissa.

Nu har jag sagt lite med många ord – det brukar bli så när jag skriver om bra böcker. Jag skulle vilja börja om och ta fasta på något annat. Men det har jag inte tid med.

Symptom (Isak Gröndahl, 2024)

Novellsamling av en debuterande tjugoåttaåring, som (nu spekulerar jag) fick impulsen att skriva av att läsa Elis Burrau – för denne nämns i en novell och jag har sett dem tillsammans på Instagram. Men att Gröndahl behandlar samma postironiska problem kan ju också vara en generationsfråga.

Nu har förvisso generationsfrågorna varit ungefär desamma alltsedan beatförfattarna och även Symptom handlar om att bli vuxen och finna fäste i en värld som är gjord för de andra. Ibland med sprit och knark – samlingen inleds med en slängig jagskildring av en backpacker i Mexico City. Det är kompetent gjort, men vilsenheten blir en smula kokett: "Aztec drink, magic powers sa du, fast på Wikipedia står det att det enda magiska är en pytteliten mängd alkohol, men jag vet inte om jag tror på det för allt började pulsera, jag menar staden alltså, men det var som om staden hade runnit ned i ditt väsen [...]". Ja, vad skulle menas om inte staden?

Men sällan får jag tillfälle att göra sådana snarstuckna anmärkningar. De bästa novellerna följer härnäst och som på ett debutalbum är det andraspåret som är hitten. En högstadiekille skapar en ironisk Facebookprofil och tillsammans med en annan fejkperson, som han inte känner, bygger han en parallell värld där allt handlar om att jävlas – for the lulz som det väl hette. Det går överstyr och får konsekvenser för en oskyldig kille i Hässleholm. Men det som fulländar novellen är att ingenting till slut har spelat någon roll: fantasivärlden upplöses en dag, och att det som skett på internet har kunnat påverka något IRL framstår som absurt. Den utspelar sig 2012. Var det sista generationen ungdomar för vilka nätet var en annan värld?

Om den novellen – "Simon Berneborg" heter den – var slarvigare skriven kunde den vara ett långt inlägg på Flashback. Flashback nämns i en annan berättelse, om en tonåring som inte kan få stånd och förgäves provar den ena lösningen från internet efter den andra. Trots osäkerheten på sig själv ifrågasätter han aldrig möjligheten att överlista livet. Det är snyggt fångat.

Klumpigare blir det i den räcka historier där Gröndahl försöker hitta en sensmoral, eller åtminstone sätta konkreta ord på sitt ärende. Postironin nämns vid namn och flera figurer tvingas pressa ur sig poänglösa anekdoter som uppenbarligen har funktionen att vara just poänglösa. "Det är som att vårt sätt att prata och skämta inte har något syfte, att det mer bara är snack", säger en. Självmedvetenhet om den saken är inte av godo så länge man inte har någon analys att delge – här stannar det vid konstaterandet, som läsaren kunde ha fått göra själv, och återinträdet i fiktionen därefter blir avslaget. Jag lämnas också med misstanken att den mesta (post)ironi är mindre existensens villkor än slapphet, rätt och slätt: istället för att anstränga sig för att skaffa en världsbild resignerar man inför en obegriplighet som man inte ens försökt förstå. Även denna insikt har författaren haft, och rapporterar den.

Nej, som bäst är det när historierna stannar i det obestämda. En mycket fin novell skildrar en tonårsbror och -syster som för första gången talar på allvar medan de röker en spliff. Det är trevande och med en tvetydig incestvibb. Så subtil kan Gröndahl vara och han är också bra på att skriva fram starka personer: en bullrig, avlägsen släkting till berättaren som kommer och stör hans apatiska sommarlantvistelse, en smått autistisk kompis som vankar runt i pojkrummet och klipper i luften med en barnsax. När de människorna får utrymme glömmer jag att jag läser en debutbok.

Modernista kunde ha hjälpt till genom att rensa bort fler språkfel, stryka några "bokstavligen" och rätta användningen av de och dem. Men det är kosmetiska problem som inte hindrar mina associationer till mer helgjutna novellsamlingar som Johan Esperssons Djuriska och Judith Hermanns Sommerhaus, später.

Samma, mamma (Hanna Rajs, 2024)

Senaste Lyrikvännen har en lång dialog där Jonas Ellerström och Isabella Nilsson diskuterar rim och bunden vers, något som tycks uppleva en viss renässans. Inom särskilda gränser, enligt Nilsson, som säger att "den nya samtida rimmade versen tenderar att utövas och uppfattas som en ironisk kommentar till gamla tiders rimmade vers" och att dagens unga poeter inte är "redo att rimma på fullaste allvar". Det stämmer kanske om Malte Persson (är han ung?) eller Elis Burraus rim (rimmar han?). Det stämmer kanske om Isabella Nilssons egna dikter, vad vet jag om hennes allvar! Lustigt nog diskuteras detta samtidigt som hela två – rimmande – diktsamlingar nominerats till Augustpriset. Och jag uppfattar varken Hanna Rajs eller Linus Gårdfeldts rim som särskilt ironiska. (Återkommer kanske till Gårdfeldt i ett eget inlägg.)

I Rajs fall rimmar redan titeln. Det barnsligt klingande samma–mamma är typiskt; banala rim som bok–klok återkommer flera gånger i samma dikt och ljudlikheter och halvrim får väga lika tungt som helrim. Här saknas all nördig ekvilibristik. Sådan vore också svår att förena med bokens innehåll och kunde rentav bli stötande. Dikterna tilltalar poetens döda mor och använder formen – rim, men också en rusande rytm – på ett mässande sätt, som ett hjälpmedel för att tränga sig nära motivet men inte stjäla uppmärksamheten från det. Lite slarv bara understryker det intima. Jag berörs allra mest av dikten "Något viktigt", som slutar i några rader som går om och om igen: "ditt liv är kort så använd det / hon älskar dig ju oavsett / ditt dumma barn uppskatta det / ovillkorligt använd det / ditt liv är kort så älska det / du kämpar för att glömma det / hon stannar med dig oavsett / hon stannar med dig oavsett" och så vidare. Nötningen är så kraftfull att de mest banala rader pumpas fulla med känsla och mening. Det är upprepningen som gör det. När dikterna rimmar är det framför allt en form av upprepning – till skillnad från ett sätt att mejsla ut en fin struktur, exempelvis.

Det är ganska kaxigt att utan vidare foga in en sonettkrans i samlingen. Några samtida poeter (Olivia Bergdahl, Jonas Gren) har ju stolt gett ut sådana som självständiga böcker. Men så är Rajs "Sonettkrans" inte heller något mästarprov. Rimmen är inga nödrim (bevare mig väl!) men ger ett vårdslöst intryck – kvinnligt här, manligt där, lönlöst får rimma på behövts. Formen är ett sätt att komma framåt, men i denna strängare variant kanske också ett stöd för att tvinga fram sammanhängande tankar: "att sorg är kärlek fast från andra hållet / man blir så generös med sitt förlåt / och älskar lättare genom det sållet / för man ser allting från ett efteråt". Det är fint att hinna med noggrannare betraktelser, men det är till priset av en makligare fart.

Dikten "Ersta" är en svit trioletter (det fick jag bläddra fram i Verskonstens ABC), här den första:

solen lyser upp ditt vita kakel
du lyssnar men du ligger där helt stilla
jag pratar med dig som om du var vaken
solen lyser upp ditt vita kakel
mormor verkar vänta på mirakel
jag är säker på att det går illa
solen lyser upp ditt vita kakel
du lyssnar men du ligger där helt stilla

Det är ett versmått som gjort för Rajs stil. Upprepningarna både manas fram och tvingas på plats av formen. De flödande, gränslösa dikterna som trycker på i flera sidor kan ibland penetrera vassare, men de riskerar också att slinta och snubbla – det hör till, om man vill. Bokens blandning av bunden vers och de mer poetry slam-liknande ordkaskaderna är förstås också en form i sig. Jag har svårt att se en mer passande.

Corian (Peter Thörneby, 2017), Area (Peter Thörneby, 2022)

Jag har ägnat ett par veckor åt att läsa, betrakta och smälta två diktsamlingar av Peter Thörneby, och under processen har jag kommit att tro att jag innerst inne är en "OEI-kille". Det kanske inte är ett etablerat begrepp. Men jag känner tydligt att någonting i denna extremt kantiga och nog för de flesta otillgängliga poesi – typisk "språkmaterialism" (vilket jag förstått är ett skällsord?) – slår an hos mig som ingen kampdikt eller romantisk centrallyrik någonsin gjort. Så är också mitt intresse för språk belagt sedan dagis, det för skönlitteraturen först från tjugo.

Corian gavs ut 2017 på just OEI editör. Area kom 2022 på Relä, ett minimalt förlag drivet av gänget bakom tidskriften Tydningen. Böckerna har mycket snarlik formgivning i orange respektive en elegant mörkblå. Båda är ett slags samlingar av texter – man ryggar för benämningen, kanske "ord"? så korta är de – som publicerats individuellt i olika tidskrifter eller som separata stenciler och lösblad. De bär titlar som "Katalog", "Statyer" eller "Svängningar vid kanten". Sju ryms på ett femtiotal sidor i vardera bok. Så här kan det se ut ("Simultan" ur Area):

en modell av någonting
i monumentalformat
-----------------------------
en fullskalekonstruktion
i egen rätt

Men citatet gör ingenting rättvisa. Böckerna verkar som helheter. Corian läser jag som en fragmentarisk spänningsberättelse, blixtbilder från en hotfull stadsmiljö där "en kvinna är inte anhållen // röster som inte / från läktaren / bara delvis uppfattas". Referenser till vapen, aluminium och "ett skyltfönster i London". De utströdda bitarna bildar ett tiondels pussel, som för min syn liknar en thriller med Julie Christie. Area är lugnare, mer akademisk. (Ja, mer!) Titeln på den inledande sviten "Konstverkets dematerialisering" kanske styr min läsning, men dikterna tycks beskriva konstverk, som en serie ekfraser. Det ryms en viss uppgiven humor i hur hela konstverk ringas in av korta rader som "metronomisk / hon beskriver hur ljuset faller". Man spårar också en kritik av konstens institutionalisering. I den sista sviten "Area" är heldragna linjer mellan raderna, så här:

_______________________________________
fixerad vid golvet
_______________________________________
i samhällets mitt
_______________________________________

_______________________________________
ett genom mångfaldigandet anspråkslöst föremål
_______________________________________

(De första raderna är värdiga en engagerad sjuttiotalspoet!) Här nämns "dessa ljusa rum i vilka vi äter vår lunch" och strecken är som rummens dörrar som stänger ute och särskiljer. Texten är typografiskt konkret även på andra sätt: kursiver ("havets närhet spegelvänd") antyder både verkstitel och betoning – och ställer därmed frågan om konventionen att ange dessa två funktioner med samma medel är godtycklig eller meningsfull.

Enligt förlaget består Area av poesi som "tydligt aktiverar bokens egen arkitektur". Det som främst torde åsyftas är ett utvikbart blad (sviten "Ateljéns funktion") med glesa rader i en heldragen rektangel, där pappersvecket blir en sorts avgränsare mellan vänster- och högerutsagor. Några fraser överskrider det. Dynamiken mellan det som sägs på ömse sidor är subtil – inget i trycket förråder ju gränsen – och på samma gång påträngande: vecket poppar fram i 3D ur arket.

tillverkad, en sak bland andra               hon är en modell               |                    en viss position i en sekvens av bilder

(Strecket motsvarar vecket.) I Corian finns en liknande säregen dikt, tryckt förvisso på ett vanligt uppslag, men som arrangerar några olika ord och fraser omlott i ett rutmönster, där bokstäverna i namnet "FRANCINE" utgör mitten. Det blir i min läsning till klimax i thrillern ("she / looks / too / pretty / try / to / catch / her").

Och det är ju min läsning. Det verkar ofrånkomligt att en så styckad poesi, som rycker loss och gör atom av varje ord och ordställning, tvingar läsaren att skapa sammanhang. Vi är ju gjorda för att se sammanhang. Det blir poesi som å ena sidan bejakar det gåtfulla, och som läsare kan man anstränga sig att stanna kvar i det ödsliga ensamma ordet, men å andra sidan tenderar att bli suggestiv. Något suggereras fram mellan orden. Detta något blir mer eller mindre godtyckligt och individuellt. Hur många ser Julie Christie framför sig i hålrummet mellan orden "salt" och "hon går förbi dem"? Gäller det för dikten att hitta en balans mellan självständig gåtfullhet och inbjudan till gåtlösning?

Någonting som denna mycket handgripligt språknära (jag får väl inte säga "språkmaterialistiska") poesi inte uppenbart arbetar med är rytmen, åtminstone inte på vers- eller radnivå. Kanske konkurrerar typografin och den andra rytmen, den som bildas av de sammanförda sviterna.

Jag har inga slutgiltiga svar, och det hade ju varit tråkigt. Jag kan inte relatera det här till något viktigt eller allmänmänskligt. Jag blir inte berörd. Ändå känner jag att den här poesin vidrör något organ i mig som konventionell begriplighet inte förmår.

Les fourmis (Bernard Werber, 1991)

Alla romaner behöver ju inte handla om människor. Den här handlar om myror. Huvudpersonerna är några röda skogsmyror i staden, alltså stacken, Bel-o-kan, undersåtar till drottning Belo-kiu-kiuni. 327:e hanen, 103 693:e soldaten och ett par till får nys om ett hemligt vapen som dödat en hel bataljon av utsända spanare – kan det vara ärkefienden termiterna som ligger bakom? Deras jakt på gåtans lösning ger författaren många anledningar att demonstrera allt från stackbygge till parning till försvarsmetoder till hur myror uppfattar temperatur, odlar svamp och håller slavar (och ett och annat om spindlar och andra kryp). Parallellt berättas om familjen Wells, som ärvt en lägenhet av en excentrisk farbror. Lägenheten har en hemlig källare där först fadern, sedan mor och son och därefter ett dussintal räddningsmanskap försvinner spårlöst. Allt i jakt på en annan gåtas lösning, som väl har med myror att göra: farbrorn var entomolog...

Jag kan bara utgå från att Bernard Werber är mycket fascinerad av myror och vill sprida sin entusiasm – han lyckades förresten, boken har sålt ett par miljoner exemplar på trettio språk. Den franska Wikipediaartikeln om den är vansinnigt lång men jag skulle känna mig fånig om jag la ut texten för noga; det är en äventyrsroman med touch av sci-fi, och vill knappast vara så mycket mer. Man får lära sig en hel del myrfakta och det är inte så illa. Handlingen hos insekterna är engagerande i sin enkelhet. Det som händer hos människorna är egentligen dödligt banalt (en enda utdragen cliffhanger), men lagom skruvat med tokiga poliskonstaplar och en hundraårig farmor. Båda världarna möts såklart på slutet och sättet de gör det på är faktiskt så det lockar fram ett leende, så påhittigt och tramsigt det är. Och bara namnen! Zoubi-zoubi-kan, Chli-pou-ni, myrorna låter som rymdvarelser.

Men det är de inte, även om den liknelsen görs någon gång. Försöken att inse myrornas annanhet är så ytliga att de knappt är värda att nämnas. De kommunicerar via feromonutsöndringar, som utan vidare kan översättas till mänskliga kursiver, till exempel: "Felet var att vi försökte återskapa de vapen och strategier som våra förfäder i Bel-o-kan använde. Vi får inte härma, vi måste uppfinna våra egna lösningar för att lösa våra egna problem." Klokt tänkt av en liten arbetsmyra! Om boken har någon övergripande sensmoral är den också ungefär så djup. Eftersom ambitionen är undervisande (i slutet står de medverkandes latinska artnamn för den nyfikne) hamnar protagonistmyrorna i flera situationer av typen äta sin egen avkomma eller se tusentals artfränder dö i ett hugg utan att bry sig. Men i övrigt är de mentalt helt som människor, och jag vet inte, det kanske hedrar författaren att han inte försöker lappa ihop det? Det är klart att det inte går ihop, liksom.

Jag funderar under läsningen på hur man skulle närma sig ett riktigt myrskrivande (écriture myrmécéenne?). Det fick väl bli någon form av obegriplig poesi, värre än den Fröding presterade om sniglar och berg om man ska ta in allt som forskningen vet om myrornas nervsystem och annat. Det mest fascinerande i Werbers bok är de insprängda faktabitarna (maskerade som galna farbrorns anteckningsbok). Där antyds till exempel att hela myrkolonin bör ses som en organism och individerna som celler. Eller att känslor hos myror inte styrs av en individs hormoner, utan av gemensamma feromoner som påverkar alla som är nära. Hur skriver man ur det perspektivet??

Sådana frågor är uppenbart överkurs här, och gott så. Nu har jag skrivit långt ändå, men den bästa sammanfattningen står på det svenska pocketomslaget, ett citat ur Expressen: "En bok som väcker tankar och ger spänning i mötet mellan myror och människor." Varför krångla till det.