Himmelriket (Emmanuel Carrère, 2014)

Hur ska man som obotligt ickereligiös kunna förstå vad kristendomen är på riktigt? Bakom stelnade ritualer och bibelord? Jag kan lätt ta till mig ämnet som kulturhistoria, men där finns alltid en molande känsla av att ha missat poängen. Inte lika mycket så i denna mycket personligt hållna bok om den tidiga kristendomen.

Emmanuel Carrères förhållande till religionen är mer komplext än mitt, vilket man blir varse under de inledande 120 sidorna om den katolska period han hade tjugo år tidigare. Lång startsträcka, men en påminnelse om att frågorna kan och kanske bör vara på liv och död. Den färgar av sig när man sedan läser hans skildring av de första årtiondena efter Jesus, med avstamp i Apostlagärningarna. Här har vi Paulus, den eldige missionären, och Lukas, den eftertänksamme följeslagaren. Vi får lära känna dem nära – det är påhitt förstås, men Carrère är författare och jag tror knappast att det skadar att han gör romanfigurer av dem. Hans gissningar är så goda som någons, och de levandegör.

Redan judendomen var på modet i den hellenistiska världen, som på flera sätt liknade vår: en andligt ganska torftig kultur, som tvingade dem med religiös sensibilitet att söka sig till olika österländska läror. Kristendomen passade bra in – åtminstone den som Paulus förde ut. Paulus kände aldrig Jesus och för Carrère är han en fräck usurpator: "en före detta officer under tsaren som krävde att få fria händer av Stalin för att sprida marxism-leninismen i utlandet", som en av många kreativa liknelser lyder. Men det är hans version vi känner som kristendom!

Romanfiguren Lukas åker istället till Judeen för att intervjua Jesus efterlevande. Jesusord citeras och det är alltid en liten uppenbarelse när man blir påmind om hur radikalt nytt det var att, till exempel, uppmana till att älska sin fiende. Helt okänt i antiken. Just det krävande och ointuitiva lär ha varit kristendomens styrka gentemot den tråkigt pragmatiska hedendomen.

En lång och engagerad bok. Eftersom författaren är fransman råkar han också apropå Lukasevangeliet analysera en porrvideo. Sånt som händer! Livligt och läsvärt.

(Återpublicerat från Instagram.)

Andromeda (Therese Bohman, 2022)

Jag har vågat mig fram till Therese Bohman igen, några år efter att jag ilsket avbröt Aftonland halvvägs. Jag minns att jag tyckte att hon inte kunde skriva. Men det jag tog för slarv var kanske bara hennes vägran att gestalta. Även denna bok är kort och den mesta handling skyndas igenom, referat mer än scener, och det är skönt. Hon går rakt på det viktiga istället. Kan man kalla henne för "nedtonat konträr"?

Så beskrivs i alla fall Gunnar, mångårig litterär chef på förlaget Rydéns. Han föraktar alla trender. Kollegorna, som mest jagar säljsiffror, tolererar honom i ömsesidig tystnad och låter honom hålla på med sin pretentiösa klassikerserie de få år han kan ha kvar. Men han finner en oväntad själsfrände i den unga praktikanten Sofie: de delar främlingskapet inför samtidens flyktighet och tron på det sköna och eviga. De börjar ses på ett glas vin då och då. Och inget mer.

Ett sådant förhållande finns det inget namn för, och Sofie verkar njuta lika mycket av att trotsa misstron mot deras relation som av själva umgänget. Debila samtid som vill reducera det till en "maktbalans"! Hon älskar att lyssna på män, och sådana som Gunnar finns snart inte längre. Det kan verka provocerande men hennes hållning visar ju på integritet. Så lätt det vore att bara avfärda honom som gubbe!

Sofies berättelse avlöses av Gunnars och det är ingen enkel äreräddning av kulturmannen. Måste han insistera så på sin arbetarbakgrund? Om det bara är den som erövrat kulturen från noll som räknas, då saknar den ju eget värde... I hans ögon har alla andra alltid varit ytliga, grunda människor – men är han själv så djup då, bara för att han hävdar sig grubbla mycket på livet? Han erkänner själv att han saknar eld. Det behöver man förstås inte ha. Men kanske är hans avsky mot samtiden en ganska praktisk inställning som skyddar honom mot att befatta sig med den? Sofie projicerar nog en del som inte finns i honom. Sak samma, jag står ändå på deras sida.

Såg fram emot att diskutera den här i bokcirkel men jag blev sjuk. Synd, för här finns mycket att vända på!

(Återpublicerat från Instagram.)

A Passage to India (E.M. Forster, 1924)

Titeln bedrar, för någon färd är det inte tal om. Vi är i Indien helt enkelt, under brittiskt styre. Muslimen Aziz och engelsmannen Fielding blir ovanligt goda vänner för att vara herre och inföding, delvis i gemensam oförståelse för hinduismen. Men sådant umgänge kan inte fortgå ostraffat. Utpekad i en brottsprocess inser Aziz att sämja och försoning mellan folken är en omöjlighet. I en slutscen spänner han ögonen i Fielding "med abstrakt hat".

Det är väl också bokens svaghet, det alltför abstrakta. Skillnader mellan folk, mellan religioner och i seder framgår i första hand genom resonerande dialoger mellan representanter för respektive sida. Eftersom det här kyliga, teoretiska sättet att förstå världen samtidigt beskrivs som typiskt för britterna får det effekten att alla, även indierna, verkar mer eller mindre brittiska i grunden. Samlevnaden försvåras av maktförhållandena, men inte av några verkliga missförstånd. Möjligen med undantag för några hinduiska riter som beskrivs med viss ironi.

Forster är ju britt så han kan såklart sin ironi, men saknar tillräcklig passion för att bli cynisk och är för nonchalant för att verka upphöjt stoisk. Några kapitel griper tag, men i slutändan måste man intressera sig för ämnet. Och det är speciellt intressant hur britterna verkar stöddigt osäkra som härskare i ett otäckt främmande land.

(Återpublicerat från Instagram.)

Hemlighetstillståndet (Inger Christensen, 2000)

Är språket magiskt? Jag tror inte det. Inger Christensen verkar anse att det är det, som jag läser den här essäsamlingen, hennes sista. Kanske läser jag helt knasigt. Jag har inte läst hennes dikter och vet inte hur hon tillämpar sin teori. Här är tolv essäer från åren 1989–1994 och en dikt (jag kunde ju prova med den... men jag måste samla tankarna först), varav ungefär hälften av essäerna cirkulerar kring samma ämne, inte sällan med ordagranna upprepningar och återkommande citat. De publicerades i olika tidningar från början, så det är förlåtet. Om något är man tacksam, eftersom repetition är kunskapens moder. Novalis är den oftast refererade och det är från honom titeln Hemlighetstillståndet är hämtad.

Det finns ett språk, och det finns en värld. Världen är läsbar: "från stjärnornas och molnens rörelser, över fågelsträck och fiskstim till myrspråk och vattenvirvlar hemma i köksvasken" – allt går att tolka, utläsa, förstå, och det gör vi människor med hjälp av språket. Men språket är med nödvändighet en förminskning av världens läsbarhet, precis som en karta aldrig kan avbilda landskapet i skala 1:1. Och språket befinner sig inuti i världen och kan aldrig beskriva den utifrån.

Att skriva – poesi i synnerhet – är att sträva mot läsbarhetens gräns, mot den ouppnåeliga sammansmältningen av språk och värld. Det är omöjligt i absolut form, och vore än mer omöjligt om språket var skilt från det föremål det ville beskriva. Men poeten inser (eller borde inse) att "ett språk är en del av världen, och att [därför] när en människa uttrycker sig, är det också världen som uttrycker sig". Det inre och det yttre, ordet och tinget, befinner sig redan i samma rum, bland samma "relationer mellan alla jordiska ting", och poetens utmaning är att finna det tillstånd – hemlighetstillståndet! – där de smälter samman, där skillnaden upplöses "så att världen kan skriva sig själv genom människans medvetande".

Det är en attraktiv tanke och den låter rimligare för varje gång hon beskriver den. Såklart är språket sprunget ur världen. Ur naturen. Är lika mycket del av den som träd och blad. Allt hänger ju verkligen samman, för universum är ett, och inte mer än så. Men hänger det samman på det sättet? Finns det färdiga korrespondenser i alltets struktur? Och mer specifikt mellan språket och dess föremål? Ja, om jag förstår Christensen rätt. Orden är "hemma hos sina fenomen", "i denna labyrint av medvetande och värld sammanvuxna".

Det låter hemtrevligt. Men man kan frestas att dra synsättet för långt, och Christensen går allra senast över gränsen när hon reflekterar över ordklassernas motsvarighet i världens konstruktion. Substantiv är si, verb är så, prepositioner "håller upp språket på samma sätt som rymden bär planeterna" – alla språk har inte ens prepositioner! Var lämnas rum för godtycke, för diffusa, fluktuerande betydelser? Och för olika språks olika sätt att kategorisera inte bara tingen utan även förhållandena mellan dem? Jag kanske förstår henne för bokstavligt. Men hon är ju bokstavlig, nämner särskilda ord. Om de bara är exempel, betyder det att världen rymmer många strukturer, en mångfald av konkurrerande och inkompatibla sätt att begreppsliggöra den? Som alla är lika sanna? Vad är då inte sant om världen? Eller har världen själv frambragt alla tillgängliga och korrekta sätt den kan förstås på, och poetens uppgift är att identifiera ett av dem?

En poetik ska säkert inte utsättas för logisk analys. Men ägnar man flera mycket snarlika essäer åt att vända och vrida på en metafysisk teori – för det är det väl? ett påstående om hur världen är konstituerad? – så måste man väl mena att den är sann. Idén om ordets direkta förhållande till tinget skulle jag kalla för magiskt tänkande och jag kan inte tro på den. Inte på riktigt. Gjorde Inger Christensen det? Hon påstår ju det.

Världen är världen och om den vet människan inte ett skvatt. Allt vi har är vår mänskliga uppfattning om den. Det är jag övertygad om. Men jag kan avundas tron på att vi, om vi bara lyckas försätta oss i rätt tillstånd, har tillgång till sakernas sanna natur och kan få den att resonera i språket. Det är nog en mer givande väg till bra poesi än att laborera med självrefererande språkspel!

Dock – är detta ekopoetik? (Christensen nämns väl i de sammanhangen?) Insikten att människan inte står utanför naturen kan bli farlig om man samtidigt tror att hon kan tala för blommor, blad och sniglar... och att de för alltings talan på sitt vis... för mig låter det som mänsklig projektion.

Försokratiker (red. Albert Wifstrand, övers. Gert Cervin, utg. 1954)

När jag läste filosofi A på universitetet började vi traditionsenligt med de allra äldsta grekerna. Först var Thales: han påstod att allt är vatten. Anaximander trodde på "det obegränsade" och Anaximenes föredrog luften. Herakleitos hävdade att förändringen är grunden till allt, Pythagoras matematiken, och så Demokritos som nästan hade rätt: det är atomer! Alla verkade ha ett konsekvent system, och de byggde dessutom mer eller mindre vidare på varandras idéer.

Men allt vi har kvar av deras skrifter är små ynka fragment, citerade hos senare författare. Här samlas ett relativt fylligt urval. Alla de bekanta tänkarna är med, och några mindre kända. Det finns mer, men ändå: vilken respekt man får för de forskare som utifrån lösryckta påståenden och halvsanna vittnesmål kan rekonstruera hela filosofier, och dessutom länka ihop dem i en utvecklingshistoria! Det som i skolan verkade fast och sant som gångertabellen visar sig vid denna läsning besvärande mångtydigt och svårt att tolka. Som verkligheten, den filosoferna ville förklara.

Varje kapitel börjar med Diogenes Laertios, som i sin filosofihistoria från 200-talet e.Kr. rabblar kul anekdoter mer än sammanfattar idéerna. Så kommer fragmenten och sedan vad Aristoteles sagt om filosofen. Vilket sätt att bli ihågkommen! Alltså: först försöker någon erinra sig lustigheter om ens framfart på jorden, sedan citeras man (förhoppningsvis korrekt), varpå slutligen en sträng och pedantisk magister förklarar varför man hade fel. Det är så vackert. Jag nöjer mig inte med mindre när jag dör!

Starkast intryck gjorde fragmenten av Parmenides. Han framstår i läroböckerna som torr och enkelspårig, men hans lärodikt om varat och icke-varat är ju faktiskt klingande poesi, här översatt på lysande svensk hexameter. Och inget väcker fantasin som listan över Demokritos förlorade verk:

"Orsaker på himlen. Orsaker i luften. Orsaker på marken. Orsaker kring elden och vad däri är. Orsaker kring ljuden. Orsaker kring frön, växter och frukter. Orsaker kring djuren, i 3 böcker. Blandade orsaker. Om magneten."

(Återpublicerat från Instagram.)

The Garden Party (Katherine Mansfield, 1922)

Mansfield är väl rätt viktig i den anglofona världen men dåligt utgiven på svenska. De här femton novellerna är det första jag läst av henne.

Det handlar om nervösa eller oroliga människor som försöker komma till rätta i vardagliga situationer: ett barn (det är ofta barn) på båtfärd med mormor, en ung kvinna på sin första bal, två systrar ensamma med kokerskan efter faderns död. Somt är rena impressionistiska tablåerna, barndomsminnen målade i Zornglimmer; borgerliga miljöer är det ju också. Ibland liknar det Virginia Woolf i hur berättelsen hoppar mellan medvetanden och obearbetade intryck. Miljöer och personer antyds i skenbart godtyckliga skärvor. Några noveller är tydligare scener, fortfarande helt vardagliga, med en liten handling och en huvudperson som vrids om av ett snöpligt besked på slutet.

I de bästa novellerna, däribland den som lånat titel åt boken, samlas alltihop det där. I den längsta är det nästan bara dimma och lite barnlek på stranden. Till höjdpunkterna hör hur hon kan få absurda tankar att kännas helt riktiga, som när ovannämnda systrar ägnar två hela sidor åt den plötsliga insikten att pappa aldrig kommer att förlåta dem att de begravde honom – och man vill bara hålla med! Och senare: hur de är på väg att öppna byrån, men sansar sig(!) och låter bli – pappa är bestämt därinne. ("The Daughters of the Late Colonel" heter den novellen.)

Den har sina stunder men en del går att ha och mista. Jag misstänker att det lyriska språket är för subtilt för min engelska. Jag har inte fått klarhet i exakt vad som finns översatt.

(Återpublicerat från Instagram.)

Vikingen har visst horn (Håkan Strömberg, 2021)

Under stormaktstiden fick Sverige ett imponerande förflutet, men Rudbeck och de andra herrarna yrade mest om goter; vikingatiden fanns ännu inte. Den uppfanns under nästa nationalistiska boom, i början av 1800-talet. Tegnér skrev Fritiofs saga och sedan dess har vikingen hängt med i det svenska medvetandet, hela tiden en blandning av historisk gestalt och sagofigur. Författaren till denna bok vill beskriva hur bilden av vikingen (och sköldmön, trälen osv) har varierat under den tvåhundra år långa period som han kallar för den "kulturella vikingatiden".

Med tanke på hur försvinnande lite vi vet om wie es eigentlich gewesen är det inte konstigt att var tid har projicerat sina egna dygder och fördomar. De första kapitlen ger en rolig överblick – han skriver dråpligt – från pompösa fantasier om manliga dåd till dagens rön om mäktiga kvinnor. Det där med horn på hjälmarna är förresten en dubbel myt: det är en myt att man någonsin har trott på det – det var skoj och teater redan från början!

Men. Boken fortsätter i tematiska kapitel, vilket är bra när man vill få med allt. Bärsärk, ättestupa, Vinland, lagmansting... ja, det är väl lite bekant. Men Strömberg går ofta i fällan att tro att allmänhetens bild av ämnet är lika rik och klar som när man med forskariver plöjt högar av Frans G. Bengtsson, Hagbard Handfaste och Maj Bylock. Ett tempel jag aldrig hört talas om har tydligen inte existerat. Det blir sida upp och sida ner av referat; typ först Eddan och sedan åtta exempel på hur samma historia har förvrängts i Kalle Anka-äventyr. Den smålustiga ironin gör det läsbart, men är en påver ersättning för riktig analys. Med en kronologisk framställning hade han kunnat undvika det där och faktiskt sålla fram det intressanta; hur vikingabilden har följt med sin tid får man nu försöka urskilja i blandade brottstycken om allt möjligt från alla epoker. Jag säger nja.

(Återpublicerat från Instagram.)

Giftas (August Strindberg, 1884–86)

Strindbergs vidräkning med kvinnosaken, vad nu det kan betyda. Boken är från början två novellsamlingar, publicerade med två års mellanrum.

Det är mäktig attityd att börja sin naturalistiska undersökning av äktenskapet med ett förord där alla slutsatser är förutgivna. Och han är radikal! Kvinnan ska ha samma uppfostran som mannen, få arbeta med vad hon vill och hon ska ha rösträtt. "Under nuvarande förhållanden" lever dessvärre både kvinnor och män under trycket av religiöst och socialt hyckleri. När människorna börjar leva mer enligt naturen (långa passager om rovdjur, sjöfåglar, botanik) kommer båda könen – inte bara kvinnan! – att emanciperas.

Första boken skildrar det ena misslyckade paret efter det andra, med sensmoralen att äktenskap som ingås av konvention eller falska förespeglingar är dömda att fallera. Feltänkta försök till jämlikhet är visserligen lika illa som onaturligt pryderi, men lyckas man lägga bort förkonstlingen kan könen leva gott ihop. Det är inte helt lätt att förena novellernas rätt konservativa slutsatser med proklamationen i förordet, men författaren vill åtminstone sina figurer väl. Det är en frisk blandning av realistiskt berättande och plötslig traktat; han kan hoppa ett par år mitt i en mening för en fräck formulerings skull, och ibland får någon citera ordagrant ur förordet.

Men andra boken! Förordet är ett sammelsurium av misogyni. Kvinnan är en lat bedragerska och mannen utnyttjad som slav. Männen har i alla tider arbetat och skapat hela samhället och nu vill kvinnorna sno åt sig det de aldrig lyft ett finger för. Bara mannen kan älska – kvinnan gifter sig av fåfänga och lystnad på lyx. Hon vill ha äganderätt men ändå bli försörjd, och hon vill inte ens föda barn, det enda hon är skapt för! Nu verkar naturen diktera just det nuvarande förhållandet. Han kan rentav vilja pådyvla kvinnorna lite religion, tidigare så förhatlig, när deras individualism verkar hotande.

Vad hände mellan böckerna? Ja, det går väl att ta reda på. Första boken är komplex och har en del moderna tankar, den andra är elaka känsloutbrott. Vilket väl sammanfattar Strindberg rätt väl.

(Återpublicerat från Instagram.)

s/y Glädjen (Inger Alfvén, 1979)

Hennes mest kända bok, tror jag? Berättelsen om Herbert och Maja-Lenas familjesegling har nog avskräckt många från att ge sig ut till havs. Rodret lossnar på öppet hav, sonen dör ombord och pappan försvinner, mor och dotter bärgas drivande i Biscayabukten. (Detta framgår redan på första sidorna.) Båtens genialiska namn Glädjen ger upphov till tvetydigheter som: "Glädjen pendlar så våldsamt att han har svårt att hålla sig kvar ombord"... Sannerligen.

En bladvändare, men inte så mycket för seglingens skull som för människoporträtten. Huvudpersonerna är precis lika självömkande, flata, envisa, naiva och oförtänksamma som de i Alfvéns senare (underbara) båtmardrömsbok Ur kackerlackors levnad. Man och hustru har ett stendött äktenskap men talar aldrig ut, hon följer med på hans pojkdrömsäventyr av ren apati, han är klåpare på segling men vägrar höra på hennes klagovisor för hon kan ju inget alls. Kvinnor som sörjer sina oönskade barn, män som helst vill slippa tänka på annat än tidvattentabeller. Det är mörkt! Och i ett trångt och manligt kodat slutet rum. Både i temana och ner i vissa detaljer stämmer den här boken överens med Kackerlackorna, nästan så att det känns som en förstudie till den.

Av Inger Alfvén har jag också läst Judiths teater och den var så där 70-talsfeministisk att själva historien bleknade. Men den här är stramt berättad och blir förfärlig hellre än pedagogisk. Utmärkt!

(Återpublicerat från Instagram.)