Theogonin och Verk och dagar (Hesiodos, övers. Ingvar Björkeson, utg. 2003)

Det känns inte självklart att ta upp den här boken på bloggen.  Det är ju inte ens en bok utan två i samma volym.  Tolkning, analys, historisk kontext och allt sådant kan man inhämta bättre lite varstans och mina studieanteckningar håller jag för mig själv.  Men jag kan väl säga något om just den här utgåvan.

Det är Ingvar Björkeson som översatt och som vanligt sanslöst bra.  Han får arkaisk poesi att genljuda på helt modernt språk utan att någonsin förenkla, släta över eller vanakta originaltexten.  Här finns ingenting av gamla översättningars konstlat ålderdomliga språkdräkt och omvända ordföljder, bara en naturlig och idiomatisk svenska.  Gudarna är "knipsluga" och plöjande oxar har "fullt upp att göra".  I partiet i Verk och dagar där poeten ger råd om sjöfart framstår han som helt underbart förnumstig när han efter en stolt redogörelse för sin lilla erfarenhet av "tusenpluggtimrade fartyg" slänger ur sig: "Men denna vårseglation är inget jag rekommenderar".  Det hade varit så lätt för en sämre översättare att kväva Hesiodos egen röst; Björkeson både ser den i grekiskan och överför den till unikt levande svenska.  Boken innehåller grekisk parallelltext så att den språkkunnige kan verifiera översättningens exakthet.

Sture Linnér har som vanligt i dessa lite äldre utgåvor i Natur och Kulturs klassikerserie skrivit ett intressant förord och den här gången är det också han som står för kommentarerna.  De hjälper mycket för att strukturera läsningen och navigera i texten.  Båda dikterna är påfallande trassligt och nästan vårdslöst disponerade men kommentaren reder ut det hela.  Jag hade roligt när jag läste detta och Hesiodos är såklart oundgänglig för att förstå det gamla Grekland.  Jag avstår från att tagga boken som vare sig skön- eller facklitteratur för de vore anakronismer bägge.

Önskeleken (Göran Schildt, 1943)

Jag läser om Göran Schildts verk från början.  Det här är hans debut och den enda roman han skrev, om man inte räknar den mycket tunt maskerade debattboken Ön som förtärdes av havet (1970) som sådan.  Det gjorde han själv och omtalar bisarrt nog denna sistnämnda som sin "enda roman" i någon av sina memoarböcker.  Jag är märkligt störd av detta.

Önskeleken inleds med en soldat i finska vinterkriget som irrar sig genom snömörkret.  Han når fram till en bivack där han möter en bekant.  De två militärerna engagerar sig i en filosofisk diskussion om litteraturens sanningsanspråk och det visar sig att kamraten bär på författardrömmar.  Han har skrivit en novell som han gladeligen läser upp för jagberättaren.

Den "nordiskt blonda, adertonåriga och mycket söta" Lena von Marcken har sänts att agera något slags sällskapsdam åt en brittisk lady bosatt på Capri.  Historien börjar med att flickan står på ett fartygsdäck och beskådar Medelhavet, det undersköna landskapet och människotyperna ombord.  Det är som en film och hon målar upp scener och kameraglidningar för sitt inre.  Den andra huvudpersonen är semestrande arkitekten Johan Svantesson, vilken av en nyck skrivit in sig på hotellet som Mario Leone från Turin – det blir ju mer spännande så, och hans italienska kan gå för dialekt.  De unga tu råkar hamna på samma buss, han springer ifatt henne vid avstigningen och så inleds deras rollspel.  Svenskan och den förmente italienaren besöker San Michele, Axel Munthes berömda villa, och fantiserar om ett liv där tillsammans.  Deras åskådning av världen omkring dem gungar i något drömlikt, obestämt.  Leken kompliceras ytterligare när Mario bjuder in sig att gästa Lenas engelska värdinna, under det att han låtsas vara flickans bror.  Det hela kulminerar i en blöt festkväll med några kändisar av furstlig värdighet och ambivalent inställning till sina påtvingade roller.

 

Redan i förstlingsverket behandlar Schildt med karaktäristiskt självförtroende flera teman som ska återkomma genom hela hans produktion.  Det viktigaste i denna roman är det som på Göran Schildts språk heter "jagproblematiken": människans avsaknad av konsekvent personlighet, omöjligheten att entydigt definiera sig själv.  Resonemanget är ungefär: vi upphör aldrig att skifta roll beroende på alla möjliga yttre och inre omständigheter, och ingen av dessa roller ligger närmare vårt sanna jag än någon annan.  Jaget är öppet att anta vilken skepnad som helst, det är "till sin natur en universell bereddhet".  En konsekvent personlighet förblir något ogripbart, som bäst kan vi hitta en sammanhängande stil eller attityd.  Att medvetet iklä sig självvalda roller – som Johan/Mario – är till syvende och sist ärligare än att jaga illusionen av ett enda, oföränderligt jag.  Bara genom att bejaka våra kontraster och helhjärtat spela våra roller blir vi intressanta, komplexa personer.

Ett annat tema som berörs är livet som ett provisorium.  Lena har väntat på sitt riktiga liv och äntligen vuxen ger hon sig ut i världen för att insupa det.  Hon når dock aldrig helt fram utan betraktar det italienska paradiset genom filmiska drömbilder och sin reseguide.  Verkligheten håller sig på avstånd.  Johan lider av samma problem men löser det genom att gå in i rollen som Mario.  Det är förresten praktiskt att han är arkitekt, ty det gör honom disponerad för en kort betraktelse över skönhetens väsen.  Vid första anblicken av Lenas ovala ansikte får han sin tes bekräftad: "Flickan är vacker på samma sätt som ett hus är vackert: därför att hennes utseende lovar det och det, antyder att hon motsvarar de och de anspråken, erbjuder de och de fördelarna.  Skönhet, det är något som både kan och måste förklaras med intressesidan av vår personlighet, sättas i samband med våra livsmöjligheter."  Även detta är en hjärtefråga för Göran Schildt.  Stor konst, och skönhet överhuvud, "strävar att förändra hela vår livsinställning".

Nu låter det verkligen som att jag analyserat romanen genom gymnasiefilosofiska abstraktioner.  Men sådant är bokens innehåll!  Berättarrösten håller sig ständigt på en självmedvetet intellektualiserande distans till handlingen.  Och det är uppenbart ett avsiktligt stilgrepp.  Berättaren klampar oförväget runt bland de olika personernas psyken, lägger ut deras tankar kring intrigens finurligt pedagogiska förvecklingar.  Schildt har redan här en slipad penna och inte långt kvar till den personliga röst han hittar i seglingsböckerna.  Det som över allt annat gör boken läsvärd är växelspelet mellan ramberättelsen och Caprihistorien.  Mellan kapitlen bryter soldaternas dialog in, där "jag" och "författaren" – två aspekter av den jagskiftande Göran Schildt – diskuterar det nyss lästa.  "Jag" kritiserar kanske någon detalj i handlingen varpå "författaren" försvarar sin avsikt och lovar förtydliga sig i nästa kapitel.  Många gånger höjer de sig utan vidare till en idédebatt om estetiska eller psykologiska spörsmål, där "jag" kan få anledning att beskriva skillnaden mellan Flaubert och Anatole France, och "författaren" ifrågasätta den andres teori om en ansvarsmedveten personlighet.  Det här är riktigt skickligt gjort och greppet känns förvånansvärt piggt.  Den ganska larviga kärlekshistorien är bara en förevändning att diskutera filosofiska frågor men man köper det tack vare det lekfulla och självsäkra anslaget.  Idéinnehållet, tja, det är väl ganska gymnasialt trots allt.  I den mån Göran Schildt var en spännande tänkare blev han det i mötet med Grekland, och det låg här ännu i framtiden.

Det var förresten en härlig tid när bristande korrekturläsning kunde innebära att ett dussin plurala verbformer slank igenom.

 

Jag avslutar med att skriva av baksidestexten.  Jag har mina misstankar om dess upphovsman.

 

Ö N S K E L E K E N är ett verk av en ung debuterande författare med utpräglade litterära ambitioner.  Det är en originellt komponerad, dubbelbottnad bok, som visserligen är underhållande och lättläst, men som dock siktar längre än till publikens harmlösa förströelse.  Den yttre handlingen, tvenne nordbors korta men intensiva kärleksäventyr under Italiens sol, är snarast en förevändning för författaren att på ett underfundigt sätt fördjupa sig i några intima psykologiska spörsmål – vilka, skall här inte avslöjas, då upptäckten av dem är bokens egentliga syftemål.  Önskeleken för sin läsare inte bara på en nöjestripp till Italien, utan också på en upptäcktsfärd i hans eget jag.

    Man kan på sätt och vis karaktärisera boken som en reaktion mot de inre och yttre gränser, som de hårda tiderna upprest kring människornas privata aspirationer.  Den är ett slags omvänd krigsbok, som handlar om krigets motsats och som i avsiktlig kontrast mot plikt, självförglömmelse och fysiska umbäranden ställer ett onyttigt intresse för det egna jaget, en sorglös och soldränkt vrå av turisternas förkrigs Italien och en filosofi som varken stjälper eller uppbygger stater.

Paradiset (Jascha Golowanjuk, 1956)

Jascha Golowanjuk var en period bekant med Göran Schildt, lärde jag mig i biografin om denne.  Det var också första gången jag la märke till Golowanjuks namn.  Han gjorde succé med sin debutroman Min gyllene väg från Samarkand 1937 och var under några decennier enormt läst och omtyckt, men idag är han väl i princip helt bortglömd.  Det lilla jag vet om honom har jag inhämtat i Schildt-biografin, däribland att han var jude och föddes 1905 i nuvarande Uzbekistan.  Paradiset är första bästa bok jag råkade stöta på.  Han skrev ungefär en om året i fyrtio års tid.

Huvudpersonen är en författare som verkar dela många drag med Golowanjuk själv.  Han dör och hamnar i himlen, där han anvisas ett rum i en lång korridor.  Han märker snart att varje önskan här går omedelbart i uppfyllelse, och det är onekligen praktiskt att få en whisky när man vill eller kunna frammana vemhelst man vill tala med.  Mest umgås han med sin farmor, som efter döden lever loppan på storslagna bjudningar där hon lystet frotterar sig med historiska celebriteter.  Han påhälsas också ständigt av den bitska Debora som tvingar honom att högläsa ur sina böcker som sömnpiller.

Så håller det på lite hit och dit.  Människorna i paradiset är lika lynniga som på jorden och huvudpersonen söker förgäves lyckan och saligheten.  Det är en rätt tunn bok i luftig, kåserande stil, en kul premiss fylld med infall och fyndiga dialoger.  Ett stort antal av dessa går ut på att författaren nervöst försvarar sina böcker mot spydiga anklagelser om banalitet och låg intellektuell nivå, och i samma veva hinner han med spelad ödmjukhet ge några kängor åt sina kritiker.  I samtiden, när Golowanjuks verk och deras stil var välkända, måste detta ha varit mycket roligt och med lite inlevelse och fantasi är det det fortfarande.

Jag har fått för mig att Golowanjuks judiska identitet och flyktingbakgrund hade betydelse för hans författarskap, men här syns inte mycket av det.  I ett kapitel görs en nostalgisk återblick på huvudpersonens fattiga barndom som får räknas till höjdpunkterna.  Det är lättsamt med ett anspråkslöst stänk av svärta.  Jag håller med baksidestexten om att här finns "ömsinthet och humor" och det räcker långt!

Judiths teater (Inger Alfvén, 1989)

Jag var imponerad av Ur kackerlackors levnad och har nu läst ytterligare en Inger Alfvén.  Också detta är en historia med åtskilligt mörker som skildrar såriga relationer och inre kval, och liksom i den förra boken är mäns våld mot kvinnor ett huvudtema.

Rosalyn växer upp i en dysfunktionell familj i märklig exil på amerikanska vischan.  Hon är oönskad av sina föräldrar och bär sitt trauma in i vuxenheten.  I tonåren, övergiven i Stockholm, tyr hon sig till en rad baksluga killar och en av dem gör henne med barn: dottern Judith, som hon motvilligt accepterar ansvaret för, och som i jakt på uppmärksamhet gör allt för att sabotera mammans försök att utveckla sin författartalang.  Under tiden har Ragnar, av tryggare härkomst, gått vägen från pretentiös gymnasiepoet till geniförklarad författare och kvinnokarl.  Både Rosalyn och den unga Judith kommer att fängslas närmast bokstavligen av hans charm och hänsynslösa smicker.

Eller vad det nu är som håller dem kvar.  Den här romanen lyckas aldrig övertyga mig om sin psykologiska trovärdighet.  Jag tror det grundläggande problemet är att den vill något alltför tydligt alltför mycket: här ska skildras över femhundra täta sidor hur kvinnors konstnärskap förringas på en manlig scen, hur kvinnligt självförminskande går i arv, hur manipulativa män med kapital och sexuell makt snärjer de mest fritänkande kvinnor, och så vidare.  Alfvén har hittat en intrig som inrymmer allt detta och befolkat den med rollfigurer.  Men förklaringen till deras handlande står inte att finna inom dem, varken i deras mänsklighet eller i de individuella särdragen, utan i ramarna som satts av programmet.  Så tappar berättelsen sin spänst, det öppna utforskandets glädje som gjorde Ur kackerlackors levnad till en så inspirerad roman.

Att Inger Alfvén är en språkkonstnär skiner igenom; hon leker även här skickligt med tonfall och metaforer, men inte med samma frihet.  Några gånger sprakar det till.  Rosalyns avsnitt växlar mellan nutid och dåtid i första och tredje person på ett effektfullt sätt.  Ragnars avsnitt är en tidvis lustig stilparodi fylld av konstnärsklichéer och självförhärligande tunnelseende.  Men oftare låter författaren hämma sig inför budskapets allvar och hemfaller i tydlighetsiver åt bokstavligt beskrivande istället för gestaltning.  Som för att kompensera bristen på sammansatta personligheter sjunker texten då och då in i Judiths och Rosalyns huvuden, men därinne finns inte tillräckligt att hämta och kapitlen tröskar förgäves på i onödiga longörer.  Det hela slutar med ett förvirrande långt påhäng utan begriplig riktning.  Jag förstår aldrig vad som står på spel och historien engagerar aldrig så som den verkar anse att ämnet förtjänar.  Kanske är Alfvéns avsikt att skildra något avpersonifierat, evigt giltigt, men i så fall har hon landat halvvägs och det förslår inte.

Kaspar Utz (Bruce Chatwin, 1988)

Bruce Chatwin är väl mest känd för sina reseskildringar och av dem har jag läst I Patagonien.  Den var bra men mot slutet kände jag mig mätt för att han tog sig själv på så stort allvar.

Det här är en kortroman som var något av det sista han skrev.  Den utspelar sig i det kommunistiska Tjeckoslovakien, dit berättaren beger sig för att skaffa material till en artikel om kejsar Rudolf II.  Han kommer i kontakt med den enigmatiske Kaspar Utz, porslinssamlare och ägare till ett stort antal värdefulla rokokofiguriner.  Det är inte helt lätt att vakta en sådan samling från den totalitära statens intressen och Utz vecklar in sig i dunkla förehavanden.  Konstintresset är en flykt undan den repressiva politiken, en jakt på något väsentligare.  Men samlandet blir också lömskt, en avgudadyrkan.  Porslinsfigurerna förvandlas lätt något verkligare än livet och lockar en att leva i en lögn.

Suggestivt beskrivna commedia dell'arte-figuriner är nog så demoniska i rätt belysning och det hela görs än mer faustiskt av utvikningar om porslinets alkemiska rötter.  Men det blir aldrig så stämningsfullt som jag misstänker är avsikten, därtill är berättelsen för kort och i detta komprimerade format får den en anstrykning av skröna över sig.  Dialogen är också styltig.

Göran Schildt: två liv (Henrik Knif, 2020)

Som jag konstaterat tidigare intar Göran Schildt (1917–2009) en särskild plats i min bokhylla, om än inte självklart i hjärtat.  Det var en gubbe av den gamla sorten, ett år äldre än Ingmar Bergman, och en bångstyrig sådan som inte var rädd att sätta sig på tvären.  Det framhöll han förresten gärna själv.  Reseskildringarna från medelhavsseglatserna med Daphne är till genren lättsam litteratur men växer till något mycket större tack vare Schildts mångskiftande kunskaper om antikens historia, konst och arkitektur, hans lediga, lätt ironiska beskrivningar av sjöstrapatser och möten med lokala original, och inte minst sättet att retsamt stryka mothårs: insistera på att rida sina käpphästar med tveklös panache – lägga ut orden om kulturers förfall, vantolkningar av det grekiska arvet, den rätta inställningen till livet och konsten.  Det gör honom både charmig och intellektuellt stimulerande att läsa, men svårare att älska.

Det var mitt intryck innan jag läste denna första biografi över Göran Schildt och det är mitt intryck också efteråt.  Boken är en rejäl volym på 427 sidor + register och förteckningar och den täcker Schildts liv från uppväxten till pensionen ungefär, om han nu kan sägas gå i pension när han på sjuttiotalet etablerar sig som bosatt på Leros i Egeiska havet och upphör att publicera sig så flitigt.  Undertiteln "två liv" syftar på något som Schildt sagt om Dante: han levde ett liv och skrev sig ett till.  Fin idé att lyfta det till en knastertorr rubrik.  Påståendet stämmer väl också om Göran i den mån det gör det om alla författare.

Boken följer både det levda livet och det intellektuella.  De går för det mesta hand i hand, och det är resultatet av ett medvetet ställningstagande.  En av Göran Schildts centrala teser är nödvändigheten av att omsätta sin lärdom i praktiken.  Han ställer sig avvisande till skrivbordsprofessorer och bestämmer sig tidigt (1937, överväldigad vid åsynen av ett doriskt tempel i Paestum) för att som han säger "bli grek", det vill säga anamma det antika Greklands levnadsvisdom för egen del.  De bokliga kunskaperna hade han till stor del redan som yngling, uppfostrad som han var i ett aristokratiskt Helsingforshem och därtill en flitig student.  Det livliga årtiondet efter studentexamen är biografins mest fängslande del vad gäller det yttre livet.  Även om det grekiska fröet har såtts ska det dröja ännu ett tag innan det spirar, och innan dess hinner han med att grundligt utforska den franska kulturen, som han känner en själslig släktskap med.  Han bor ett tag på franska landsbygden och sedan i Paris, där han ömsom studerar, ömsom på sin värdinna Yseult de Coppets bohemiska salonger lär känna bemärkta kulturpersonligheter.  Georg Henrik von Wright, sedermera professor i Cambridge, var en nära vän i de unga åren och de två är ett fascinerande par.  Georg Henrik drogs mot det engelska och skulle bli en av Skandinaviens mest framstående företrädare för den analytiska filosofin, medan det fanns mer av det sydländska i Göran – Knif skriver att det har "känts frestande att karakterisera Göran Schildt som en cafébordsfilosof".  Han resonerar hellre fritt och yvigt än strikt och korrekt, drar sig inte för dristiga hugskott.

Självförtroendet verkar ha befunnit sig permanent på de höjder dit tanken nådde i hans mest inspirerade stunder.  Ingen kritik bekom honom personligen och hans fru ska intyga att han hade för vana att tolka kritiska invändningar mot hans verk som att läsaren brustit i förståelse.  Den här säkerheten kom förstås med bakgrunden.  Pappan var respekterad författare och det bestämde sig Göran också tidigt för att bli.  Knif diskuterar inte speciellt hans klasstillhörighet, och det är inget fel med det, det hade lätt kunnat bära långt iväg.  Schildts alla privilegier lyser ändå starkt i varje kapitel: den materiella, ekonomiska såklart, men också bildningen, och kontaktnätet.  Alla samtida finlandssvenska kulturpersonligheter verkar tillhöra hans bekantskapskrets utan att närmare förklaring behöver ges: Elmer Diktonius, Tove Jansson, nämnde von Wright, Jörn Donner...  Jag minns från reseskildringarna hur hans sällskap har en förmåga att alltid bli bjudna på middagar hos ambassadörer och stora konstnärer.  Den här självklarheten och höga tron på sin tanke speglar sig också i Schildts återkommande tal om livssyn, livsinställning, livsbetingelser och sådana högtflygande begrepp – i fråga om sig själv men också när han diskuterar andras sätt att leva och fungera.  Schildt har lagt sig till med ansträngningen att leva medvetet och det spiller över när han i betraktandet av andra kulturer och personligheter i deras vanor och beteenden inläser uttryck för en underliggande livssyn, som han inte är sen med att utlägga och analysera.  Han är anspråksfull, rentav pretentiös.  Det menar jag mest som ett konstaterande av en grundläggande skillnad mellan honom och mig.  Men jag undrar, apropå det, hur går det riktigt ihop att ha Göran Schildts intellektualiserande läggning och samtidigt leva fullt ut i världen, i närkontakt med havet, nordanvinden och konsten?

Nå, om det inte gör det så är det ingen paradox i hans termer.  Ett annat återkommande tema i hans skrifter är frånvaron av en enhetlig personlighet, det fåfänga i att söka sitt innersta eller egentliga jag.  Varje person inrymmer en mängd möjligheter som aktualiseras efter tid, plats och omständigheter.  Det här är en idé som utvecklats ur hans läsning av André Gide och den är ganska lätt att ta till sig.  Den hänger ihop med hans konstsyn.  Göran Schildt motsätter sig den "esteticism" vars främste teoretiker vid tiden, i Finland, var Yrjö Hirn.  Enligt denna skulle konsten vara föremål för "intresselöst betraktande", alltså något vackert att se på ungefär.  Schildt menar tvärtom att konsten för att ha någon mening måste vara en del av livet självt; påverka det, inte avbilda det.  Det romantiska idealet att i verket uttrycka konstnärens innersta väsen är också en källa till tomhet.  Det här är rätt snårigt att förstå för mig som inte är speciellt insatt i konsthistoria, även om Knifs sammanfattningar gör det något klarare.

När det någon gång blir tal om politik är Göran Schildt ganska pinsamt förvirrad och verkar tro sig nå viktigare sanningar genom att sväva iväg i filosofi eller psykologi.  Om han nu har så ett enda konsekvent personlighetsdrag så är det individualismen.  Han är ointresserad av allt som inte har bäring på individen och snurrar lätt vilse i märkligheter när han försöker omvandla till individfrågor det som rör människor som kollektiv.  Den här blinda fläcken ger intrycket att han trots alla sina provokationer egentligen aldrig tog några allvarliga risker.  Det är en sak att slänga sig med vassa ord om grekisk och nordisk mentalitet, en annan att kritisera makten.

För att säga något om boken också.  Den består till ganska stor del av referat av tidningsdebatter (Schildt var länge skribent i Svenska dagbladet), mottagandet av några av hans tidiga böcker och utvecklingen av hans tankar kring konsten i stort och Gide och Cézanne i synnerhet.  Referaten och en del av citaten ur artiklar och brev hade gärna fått komprimeras.  Man kommer inte så nära Göran Schildt som privatperson.  Hur var han i sitt vardagsliv?  Särskilt det äktenskapliga samlivet sägs väldigt lite om.  Hans första fru Mona dyker upp från ingenstans, håller sig i bakgrunden och försvinner till sist utan att man blir klar över varför.  Att han hade otaliga älskarinnor är tydligt nog, mindre tydligt hur han mötte var och en, ännu mindre hur hans hustru ställde sig till dem.

Det tar ungefär halva boken innan seglingen kommer på tal.  Reseskildringarna, utan vilka han knappast vore ihågkommen, behandlas tillsammans i ett par kapitel och då tämligen rörigt.  Deras viktigaste idéinnehåll utsätts för närsynt referat och analys men nästan inget sägs om tillkomsten och mottagandet.  Den för eftervärlden bortglömda boken om André Gide tillägnas i jämförelse en väldig uppmärksamhet.  Man förstår att seglingsböckerna för Schildt var en sidosak i hans gärning, en trivsam bisyssla som råkade finna publik.  Men det är ju jätteintressant!  Tyvärr följer inte Knif det spåret vidare.

Slutligen måste jag påpeka att boken hade tålt ett extra korrläsningsvarv, om så bara för att eliminera 90 % av alla "de facto".  Och det saknas en innehållsförteckning.  Jag låter kanske hård, mot både Henrik Knif och Göran Schildt, men mest virrig skulle jag tro.  Det betyder bara att jag fått mycket att tänka på.  Jag är så glad att min favoritgubbe förärats en biografi.  Jag tänker mig en ny genomläsning av hans intressantaste verk snart, men det återkommer jag i så fall till vad det lider.

Egypten: pyramidernas och mysteriernas land (Francis Balodis, 1943)

Det kanske inte verkar helt seriöst att missnöjd med Pierre Montets bok från 1964 vända sig till ett ännu äldre översiktsverk av någon praktiskt taget helt okänd person för vidare kunskap om Egypten.  Men nu är det en gång denna bok jag har stående i hyllan och alltid är den väl ett komplement, resonerade jag helt simpelt.

Boken är skriven för utgivning i Sverige, men på annat språk (ryska?) och översatt av lektor William Freij.  Författaren var lettisk professor och flydde till Sverige vid Sovjetunionens invasion 1940.

Den här bokens framställning lider inte av Montets mani att rada upp långa listor på bergarter och jordbruksredskap och dispositionen är i stort sett kronologisk.  Varje kapitel tar fasta på något särskilt fenomen – skrivkonsten, pyramidbyggena, religionsutövningen, ... – men knyter ämnet till en ungefärlig period i Egyptens historia.  Sammantaget skisseras en ganska handfast bild av den sociala, religiösa och politiska utvecklingen genom dynastier och århundraden.  Presentationen är full av inlevelse och antagligen övermåttan i förhållande till vad vi faktiskt vet.  Balodis tror på sin föreställningskraft och ryggar inte för att uttala sig om egypternas nationalkaraktär eller enskilda individers känslor och idéer.  Författarens svåra erfarenheter av det tumultuösa tidiga 1900-talet färgar hans tolkningar av skeenden i den egyptiska historien, men det unnar man honom gärna.  Tonen är lite högstämd, liksom med andan i halsen.

En läsvärd bok tack vare det personliga tilltalet.  Man bör komplettera läsningen med något modernare.  32 bilder illustrerar.

En jägares dagbok (Ivan Turgenjev, 1852)

Den här hittade jag i en gratishylla i fin gammal upplaga i serien Forumbiblioteket.  Det var en trevlig första bekantskap med en författare jag i stort sett inte kände mer än till namnet.

Boken består av tjugofem noveller, om man nu kan kalla dem det.  Kapitlen är små bilder eller episoder som hör ihop genom att alla förmedlas av samma anonyma berättare, en jägare på resa genom Orels oblast (som visst nuförtiden transkriberas Orjol).  Det är lantliga scener med färgstarka figurer från feodalryssland: påhittiga byfånar, sturska köpmän, struntförnäma godsägare, hästhandlare, kuskar, kloka gummor och alla de livegna bönderna.  Med något undantag finns ingen särdeles handling utan mera karaktärsteckning och när tillfället bjuder sig naturskildring.

Förhållanden mellan adelsmän och deras undersåtar är ett genomgående tema.  Adelsmännen behandlar sina livegna i bästa fall som barn och annars som någon form av halvmänniskor.  De livegna i sin tur är varken upproriska eller uppgivna, varken lata eller speciellt strävsamma, bara naturligt integrerade i samhällsformen.  De reder sig.  Det finns ett sentimentalt stråk genom skildringen av de sociala rollerna och där kan man inläsa en bild av systemet som i otakt med tiden, och perspektivet är oftast den lilla människans, men boken är fri från öppna fördömanden.  Framför allt verkar den skriven av någon som älskar sitt Ryssland och dess folk.  Både fattiga och rika skildras med häftigt medlidande och intresse för deras mänsklighet.  Jag landar i mina associationer någonstans mellan Selma Lagerlöf och Albert Engström.