Dag ut och dag in med en dag i Dublin (Erik Andersson, 2012)

Erik Andersson är ju en trevlig figur som skriver trevliga romaner – jag har läst tre och skrivit om dem tidigare – men han är nog främst verksam som översättare.  Han har översatt Tolkien och om detta skrivit boken Översättarens anmärkningar, som jag hoppas ramla över någon gång; föreliggande behandlar arbetet med James Joyces Ulysses, som utkom i Anderssons nyöversättning 2012.

Det är en associativt lufsande betraktelse inifrån arbetsrummet, från Dublin och (oftare) irländska landsbygden, från den joyceska sekundärlitteraturens djup och då och då med överklivning i en småkäck dialog som illustration till någon poäng om översättarens belägenhet.  Däremellan får man veta ett och annat i sak om Ulysses och dess författare, med plötsliga inzoomningar på någon språklig detalj och hur man bäst klurar på att överföra den till svenska.  Översättning som sådan diskuteras också och Andersson gör ett intressant experiment när han "översätter" ett stycke ur Fredrika Bremers Famillen H*** från 1830–31 till modern svenska.  Så gör man ju inte!  Men kanske mest för att det då blir så pinsamt uppenbart för alla att översättningen inte är originalet.  Förhållandet till Thomas Warburtons gamla Odysseus vidrörs bara kort, vilket är synd, men i gengäld avslutas den lilla boken med något av det bästa jag läst om behovet av nyöversättningar:

Gemensamt för varje ny litterär riktning som framträtt är ambitionen att göra det nytt. Det gamla sättet är förverkat; man måste pröva på ett annat sätt. James Joyce prövade alla sätt han kunde komma på. Vissa har sedan dess nötts av andra författare, medan andra har behållit sin utmaning för läsaren.
    Samma villkor gäller för översättaren. Även om det går åt en väldig massa kraft till att komma så nära originalet som möjligt, att inte tappa referenser och ordlekar, så finns det ett krav som man inte får ge avkall på: det måste göras nytt. Det måste finnas en spänning i formuleringarna.
    Det är också där som varje verk har någonting att vinna i översättning.

Nils Håkanson ägnar en hel, på många sätt förträfflig, bok åt de översättningens centrala problem som Erik Andersson sätter fingret på med några få ord.  Andersson är beundransvärt koncis, klar även när han är obskyr, behärskar nog alla språkliga register och särskilt de lite skevt högtidliga.  Ingen annan kan med sådan lätthet blanda "esomoftast", "åtra sig", gånggrifter och nanoteknik i ett och samma stycke som egentligen handlar om att sitta vid sitt skrivbord.  Bara att slå upp var som helst i hans böcker om man någon gång tvivlar på sin kärlek till svenska språket.

Vägar över Metaponto (Eyvind Johnson, 1959)

Den här lilla volymen på dryga sjuttio sidor kan läsas som en pendang till Molnen över Metapontion.  Eyvind Johnson reser i Italien och Norra Schweiz och skildrar de verkliga miljöer som inspirerat både den romanen och en annan, här ännu under arbete, som inte nämns vid namn men bör vara Hans nådes tid (som jag inte läst).

Stämningen känns igen från förstnämnda romanen, till den grad att stycken säkert kunde lyftas över nästan oförändrade mellan böckerna.  Johnson (inte Decorbie) återser bekantskaper från resor innan eller under kriget, återkallar halvt outsagda, kanske kända mer än tänkta minnen.  Han trängs på tåg, pratar knagglig italienska med vänliga men omständliga hotellvärdar, betraktar fattiga och lekande barn i småstäders gränder.  Slätter, berg och hav.  Tanken rör sig fritt mellan nu, nyss och klassisk tid.  I resedagboken är gamla anteckningar insprängda från resor -56 och -52 och avståndet till de åren verkar längre än till den eviga antikens eviga mänsklighet.

Här finns inte den humor han annars är kapabel till, men ett slags existentiell lätthet och en rik historiemedvetenhet som kanske saknar Molnens djup men också, vad tacknämligare är, dess tyngd.

De la terre à la lune (Jules Verne, 1865)

Vad jag vet läste jag inte Jules Verne som barn och inga andra äventyrsböcker heller.  Men det går ju att börja som vuxen.  Som tjugoåring hade jag en Éric Rohmer-period och min favoritfilm var Le Rayon vert, uppkallad efter en av Vernes senare och mindre kända (och kanske mindre bra) böcker, och jag läste den, med stor svårighet eftersom jag var för dålig på franska då och jag minns ingenting.

Men De la terre à la lune (på svenska Från jorden till månen) är ju en av de verkliga klassikerna.  Handlingen i korthet: Under amerikanska inbördeskriget har intresset för vapen och i synnerhet för ballistik vuxit stort i hela USA, och det har bildats en Gun Club som kommit att omfatta tiotusentals medlemmar i hela landet.  Verksamheten består i att konstruera kanoner och projektiler och naturligtvis att spränga fienderna med dem (varvid en och annan egen kroppsdel ryker ibland).  När kriget så tar slut står föreningen utan naturligt utlopp för sin kunskap och passion.  Då presenterar ordförande Barbicane en otrolig idé – man ska bygga en rekordstor kanon och skjuta en rejäl kula ända till månen.  Hela USA blir som tokiga av att höra det, tidningarna fylls av gissningar och spekulationer och inte en människa intresserar sig längre för något annat än fysikaliska månfakta.  Nu följer viktiga beslut i fråga om sådant som kanonens och kulans material, form, plats och tidpunkt för uppskjutning, vad för slags krut som bör användas, etc; allt detta ger anledning att referera vetenskapliga rön och förklara grundläggande astronomiska, kemiska och andra koncept.  Amerikanernas häpnad och jubel växer ännu litet för varje fakta som kommer på bordet, all världens länder bidrar med exakt angivna penningbelopp till kanonens konstruktion, och när till slut en man dyker upp från ingenstans med den vansinniga idén att byta ut kulan mot en ihålig projektil så att han själv kan låta sig skjutas iväg, ja då vet hänfördheten inga gränser.  Projektet fortlöper steg för steg och till sist fyrar man av.

Jag hade förväntat mig en äventyrsberättelse, och tja, visst är det ett äventyr att åka till månen.  Men berättelsen?  Det finns nästan ingen dramaturgi, bara högst tillfälligt en ganska oviktig konflikt, absolut inget spår av inträngande psykologi.  Intrigen är rak och förutsägbar som projektilbanan.  Det som bär hela boken är istället den ständigt närvarande stämningen av total hänförelse.  Hela händelseförloppet utspelas mot en bakgrund av miljontals oreserverat upprymda människor, som om hela världen, eller åtminstone det fantiserade Amerika, bestod av nioåringar som inte kan slita sig från sin första faktabok om rymden.  Den ultimata pojkdrömmen... kanske, eller nästan något perverst beroende på vinkel och distans.

En stor del av boken, många hela kapitel, är tunt fernissade redogörelser för astronomiska fakta och ballistiska beräkningar.  Och det är inte den sortens science fiction-matematik eller fysik som imponerar genom komplexitet och esoteriska termer, utan helt elementär aritmetik – det imponerande är vilka enorma tal det rör sig om.  Tolv tusen mil i sekunden!  Hundrasjuttio tusen miljarder!  Det är så man välkomnar framsteget.  (Nog är det väl fortfarande en ganska giltig bild.)  Och de resurser man uppbådar är lika oerhörda som projektet självt.  Miljoner och miljoner i klingande valuta, hundratusentals arbetare som gräver, gjuter och till stor del dör på kuppen.  Det kallar man att bry sig om mänskligheten och anger olycksstatistiken i antal förolyckade per investerad dollar.  Allt för att bevisa att människan nu är redo att ta steget mot Guds fulländade himmel.  Man ryser några gånger inför sin egen makt, man jämför sin skapelses skönhet med antikens konstverk – vad antikens myter säger om högmod ägnar man inte en tanke.  Det behöver man inte heller, faktiskt.  Allt går bra och det blir häftigt.

Det är uppenbarligen amerikanerna som är galna nog att tänja på det möjligas gränser så här.  Amerikanerna i gemen är smått rubbade, knappast kulturellt förfinade men i gengäld har de ögonen på det som gäller.  Gun Clubs styrelse är lustiga med sina krokproteser och kranier av guttaperka, på vilka cylinderhattarna "verkar fastskruvade".  Nå, mer kan säkert sägas om det men då får man läsa mera Jules Verne att jämföra med.  Det får jag hemsk lust att göra.  Jag kan knappast säga att det här är en bra bok i någon mening jag tidigare använt ordet, men det verkar ändå så fantastiskt lockande nu att bara säga upp mig och läsa Jules Verne.  Det måste vara sorglösheten jag dras till.

Dolda gudar (Nils Håkanson, 2021)

Den här har jag sett fram emot ett tag och såg till att köpa så fort den kom ut, för det är inte varje dag det släpps en bok om översättning.  Undertiteln är "en bok om allt som inte går förlorat i en översättning" och i första kapitlet, som också publicerats som fristående artikel i ett nummer av tidskriften Vi läser, slås det fast att "det är trist och orimligt att enbart se till förlusterna på ett ställe där någonting just har erövrats och vunnits".  Det är alltså författarens grundhållning: översättning är förvisso en vansklig balanskonst, men principiellt möjlig.  Boken är ett försök att uppmärksamma och uppvärdera inte bara våra översättare, utan också den rika översättningslitteratur som utgör en betydande del av allt som genom historien har författats på svenska.

Vartannat kapitel rör någon teoretisk fråga – vad översättning är, fri kontra textnära översättning, ideologisk påverkan – och vartannat beskriver en period i den svenska översättningshistorien, från heliga Birgittas tid via stormaktstidens propagandaskrifter och sjuttonhundratalets aristokratiska dilettanter till industrierans anonyma massöversättare och fram till idag.  Nils Håkansons prosa är pålitligt tydlig även när han tänker löst och fritt.  Här ett resonemang om möjliga översättningar av ett tyskt ord:

Samtidigt kan översättaren förstås inte välja helt fritt. Översättning är trots allt en konstform som är bunden till en förlaga. Fluss kan inte översättas med 'pansarplåt' eller 'Johnnys senap', då håller man på med någonting annat, oklart vad. Något slags vattendrag måste det bli.

Det är en rättframhet och diskret humor som påminner om översättarekollegan Erik Anderssons romaner och essäer.  Det är föredömligt behagligt att läsa och det verkar som att översättare är motsatsen till korsordsmakare, som enbart kan formulera sig oläsligt intill misstanke om psykos (se Hans Christian Nygårdhs Galen i korsord och Lena Holmlunds Korsordets ABC, eller helst inte).  Håkanson inför pedagogiska begrepp för återkommande översättningsfenomen, så som "Vadstena princip" för tendensen att översätta högt aktad litteratur med större trohet i detaljen, eller "Ohlmarks fenomen": när läsarna föredrar en invand men dålig översättning framför en ny och bättre (som med Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen).

Framställningen är populär på det sättet att de historiska kapitlen hänger upp sig på enskilda människoöden, översättare som det ofta gått snöpligt för.  Magnus Västerbro fick ju Augustpriset när han skrev så om svälten, men den här bokens ämne är väl ändå så pass smalt att de flesta läsare torde orka med ett större utrymme åt abstrakta tankegångar.  Å andra sidan är det inte så illa att översättarnas materiella förutsättningar och sociala status diskuteras lika mycket som texterna de producerar.  Det görs mycket åskådligt hur synen på översättning (inom och utom yrkesskrået) varit helt beroende av det ekonomiska, tekniska och juridiska sammanhanget – förmodligen mer än av litteraturens utveckling.  Min främsta lärdom är hur nytt det detaljtrogna översättningsidealet är.  Det normala genom större delen av historien har varit att fritt omformulera, parafrasera, förkorta och brodera ut, för att återge det relevanta innehållet snarare än att återskapa originalet och dess språkliga form.

Avgränsningar måste ju göras och boken handlar till exempel främst om skönlitterär översättning.  Mera synd är att den inte alls rör sig utanför Sverige och det svenska språkområdet, vilket hade kunnat ge några friska perspektiv om så bara i små doser.  Sista kapitlet innehåller en liten skiss över hur översättningskritik i praktiken kan gå till och avslutas något oväntat med ett brandtal mot anglifieringen och infantiliseringen av svenskarnas kulturvanor.  Jag är tacksam för båda.

Undergången (Malte Persson, 2021)

Jag är fortfarande inte kvalificerad att recensera lyrik men något kan jag väl säga.  Denna diktsamling som kom ut i våras har tagits mycket väl emot och lär ha nått en och annan som vanligen inte läser poesi.

Dikterna handlar om mänsklighetens undergång och om allt som upphör att finnas med oss.  Och det blir inte till en nedmörk sak utan mera av ett neutralt konstaterande.  Bokens tre huvudpartier bär rubriken "Gudarna" och består av sonetter – kanske Malte Perssons relativa folklighet har att göra med att han skriver bundet.  Inte bara formen är traditionsvördig utan också de mytologiska referenserna, här redan i första sonetten: "Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar. / Hades håller ingen längre fången. / Ingen namnger vindarna som fläktar. / Öde står parnassen och salongen."  Stämningen av tomhet och fåfänglighet ligger kvar länge, lite väl länge kanske.  Men efterhand kryper mer konkreta samtidsreferenser in i dikterna och en återhållen ilska mot vårt svek gentemot förfäder och ofödda: "Allt ska vi förlora. Allt vi äger, / allt det inte ägda, hela skiten."  Rika gömmer sig i bunkrar, syndabockar utvisas.  Dikterna löper på så sätt baklänges från den fullbordade undergångens meningslöshet mot samtidens indignation.

På andra tryckningens omslag påstår GP:s recensent att Persson framställt "en glad apokalyps".  Hon kan då knappast syfta på sonetterna, för bortsett från någon fnissig klurighet bär de på mer allvar än uppsluppenhet.  Avsnitten "Gudarna" interfolieras av "Övergiven byggnad" (på terziner) och några intrikat rimmade dikter som kallas "sagospel" – dessa sista är lekfulla och roliga.  Sedan följer vad som verkar vara några tillfällighetsdikter, där "Berliner Terzinen (9 november 2019)" är förvisso jättebra men lite apart här (den handlar om berlinmurens trettioårsminne).

Boken avslutas med ett riktigt styrkeprov: dikten "Världen alltmer hastigt bakåtspolad", 64 sidor som river igenom hela världshistorien från coronapandemin till big bang på blankvers.  Det orimmade är välkommet.  De tidigare, strängt bundna, dikterna är imponerande prestationer men blotta anhopningen ger ibland en smak av knep och knåp, som hur han lyckas rimma "pilgift" på "kilskrift".  I en lösare men likväl bunden form får infallen ta ut svängarna och det här är faktiskt riktigt roligt!  Nu skrattar jag flera gånger rakt ut.  Det är förstås något inneboende absurt i hur marken fylls med olja och tekniska framsteg glöms bort.  Och det är väl inte bara av bildningshögfärd jag ler åt fyndigheter som att "Kant har sjunkit i dogmatisk slummer".  Mot slutet heter det: "Det går en ganska stillsam årmiljard, / då kontinenter rör sig i slow motion, / och åter skiljs och samlas, skiljs och samlas, / så deras berg mån sjunka, djup stå upp."  Tjohej!

Det som framför allt frapperar mig är att ingen har skrivit den här boken förrän nu, eller nyligen.  Varför skrivs det massa annat?  Jag tycker i princip att om man alls ska skriva skönlitteratur nuförtiden så ska man skriva om mänsklighetens undergång.  Gör man anspråk på att säga något relevant för samtiden måste klimatförändringarna och deras djupt existentiella konsekvenser vara om inte huvudtemat så åtminstone en ständigt närvarande ton.  Sedan är det ju bara trevligt om den tonen kan vara både lek och allvar.

Det är väl småaktigt att anmärka på de ibland enformiga upprepningarna av negationer; ämnet gör det svårt att undvika alla "inte", "ingen" och "aldrig mer".  Undergången är ju per definition ett negerande och grammatiken för det är begränsad.  Jag kan slutligen avråda från att läsa sista dikten högt för man blir väldigt sträv i halsen då.

Dagligt liv i antikens Rom (Jérôme Carcopino, 1939)

Jag hittar det inte nu, men jag har för mig att Alf Henrikson någonstans rekommenderar den här boken som grundläggande läsning om livet i antikens Rom.  Närmare bestämt var det nog det franska originalet han talade om, La vie quotidienne à Rome à l'apogée de l'empire.  Den svenska översättningen kom 1961.

Om den här boken kan sägas läsvärd så är det lika mycket för dess pittoreska (nåja) tidsfärg som för vad den faktiskt lär i reda fakta om antiken.  Att språket vindlar sig fram som en murgröna vänjer man sig vid och är väl snyggt på sitt vis.  Svårare att svälja är alla förkunskaper som antas vara självklara.  Givetvis känner läsaren till Caracallas termer och har en klar föreställning om Trajanus kolonn på Forum, men han vet måhända inte deras exakta mått.  Kejsarlängden är naturligtvis också bekant och det har inte slagit författaren (eller ibland översättaren) att någon skulle öppna en bok av det här slaget utan att behärska elementärt latin.  Mycken möda ägnas åt att polemisera mot särskilda arkeologer och andra forskare som nämns vid bara efternamn, i debatter som inte sällan rör det exakta antalet friborna män i den och den stadsdelen eller storleken på en kejsares förmögenhet.  Diskussioner som åttio år senare säkert kullkastats i sina fundament av nya rön.  I detta påminner boken mycket om L'Égypte éternelle av Pierre Montet.

Beskrivningen av livets materiella aspekter är alltså tung och ganska ointressant, även om Martialis och Juvenalis gestaltar det hela med små satiriska bilder (som tas för raka sanningar).  Mer intressant är delen om "den moraliska miljön".  Här diskuteras förhållandet mellan herrar och slavar, kvinnor och män, skolan, religionen och statsskicket.  Ett och annat lär man sig.  Det mest frapperande är dock igen inte fakta, utan författarens inställning till dem.  Hans utgångspunkt är ingalunda att förstå och analysera fenomenens uppkomst och funktion, utan att statuera sin dom över dem: i de flesta fall en förkastelsedom.  De många jämförelserna med våra dagars orientaliska seder (att rapa vid matbordet, t ex) är nog inte avsedda som beröm.  Perioden som behandlas – den antoninska dynastin runt 100 e.Kr., kejsardömets höjdpunkt – anses för en tid av dekadens och överallt ser författaren tecken på moraliskt förfall.  I kapitlen om kvinnornas roll i samhället är hållningen och vissa påståenden direkt stötande för en modern person.  Den skenande skilsmässostatistiken betraktas som en stor skam, och han avslutar:

Hur långt har vi inte kommit bort från den uppbyggliga tavla, som den romerska familjen erbjuder under republikens heroiska tid! Detta fasta block utan sprickor har vittrat sönder i alla hörn. Kvinnan var då strängt underordnad sin herres och mans myndighet; nu är hon hans jämlike, hans konkurrent, om hon inte är hans tyrann [här en not som hänvisar till Juvenalis]. Då var hon underställd regeln om ett liv i gemensam egendom; nu lever hon i deras nästan fullständiga boskillnad och separation. Då var hon stolt över sin fruktsamhet, nu är hon rädd för den. Hon var trofast och har blivit flyktig och förfallen.

Detsamma i andra spörsmål: romarnas intelligens var "förvekligad av en alltför primitiv, ytlig och verbal kultur", undervisningen hade "förfuskats", teatern deklasserats till tarvlig pantomim.  Han är mycket tydlig med att det en gång stolta Rom stod i förfall, men från vilken position det nu förföll framgår aldrig.  Man förutsätts väl känna till det.  Författaren tror sig komma åt personlighetsdrag och intima bevekelsegrunder i särskilda händelser genom ytliga läsningar av anekdoter hos Tacitus; nå, lätt att raljera över detta, kanske finns det något gott i det också?  Historien blir kanske aldrig så levande som när man vågar spekulera och dra slutsatser?  Någonstans där måste ju det evigt mänskliga finnas?  Men det tidiga 1900-talets ideal står som en övertydlig palimpsest genom hela boken, så jag lutar nog åt att det i slutändan är mer givande och spännande att försöka förstå den väsentligt främmande kulturen så som främmande.

Enstaka kapitel är förstås intressanta, framför allt de som handlar om skådespelen.  Men det mesta försvinner i onödiga detaljutredningar.  Roligast är när han dömer ut den litterära kulturen:

Då de offentliga uppläsningarna blev en alldaglig modesak i kejsartidens Rom och erkändes som litteratörernas huvudsakliga och nästan uteslutande sysselsättning, såg man hur litteraturen avsade sig sin värdighet och förlorade sitt allvar. Den mondäna världen slog mynt därav, ett mynt vars lödighet och värde förändrades i samma mån som det blev gångbart i allt vidare kretsar. Åhörarna ville snart också få åhörare, och för varje gång en av dem kom upp på estraden, förvandlades allt fler åhörare till författare eller talare. Det såg ut som litteraturens triumf. I verkligheten var det en Pyrrhusseger, en vanvettig inflation som förkunnade dess bankrutt. Från det ögonblick då man kunde räkna med lika många skribenter som läsare – och man förblandade den ena gruppen med den andra – var litteraturen dömd att gå under, kvävd av en dödsbringande svulst.

 Svårt att inte associera till dagens litterära klimat!

I livets vår (Agnes von Krusenstjerna, 1938)

Och nu den fjärde och sista delen i den svit som i övrigt består av Fattigadel, Dunklet mellan träden och Dessa lyckliga år.  Boken inleds år 1914 då Viveka är tjugo år.  Min förhoppning om att förra bokens slut skulle visa mot något nytt och mer intressant infriades faktiskt, för fjärde bandets första del handlar fortsatt om kärlekstriangeln mellan Viveka, Adolf och Antonius, utökad med Ava de Gam-Palin.  Dessa fyra är på utflykt i Skåne och besöker några olika släktingar.  Viveka är kär i Adolf, åtminstone de stunder hon kan förtränga den dunkelt lockande Rafael som hon mött en gång; Ava och Antonius är också på väg att förlova sig.  Men när det kommer till kritan tyr sig de båda männen hellre till varandra och flickorna kommer alltid i andra hand.  Adolf och Antonius beskrivs som förbryllande lika till utseendet och delar en nästan pervers femininitet – utmärkta personifikationer av den veka och klemiga lågadelsmentalitet som Viveka avskyr men Antonius alltid gottat sig i.  Deras värld sluter självtillräckligt om sig.  Viveka hoppas att kärleken ska röja vägen till något nytt, till friheten – men förlovningen med Adolf, som snart blir verklighet, leder henne bara djupare in i familjelivets klaustrofobi.

Nu följer (faktiskt!) inte tvåhundra sidor trötta släktsoaréer med udda silverbestick, utan verklig friktion och handlingskraft.  Viveka firar jul och nyår hos fästmannens familj och blir bekant med svägerskan Arvida.  De två kommer i hemligt samförstånd om äktenskapets fängsel och Viveka, förskräckt inför utsikterna att fålla servetter resten av livet, inser att hon inte älskar Adolf och bryter förlovningen.  Det hela går förvånansvärt enkelt men kommer mycket uppfriskande efter tre och en halv volym av grå ängslan.

Och det håller i sig till slutet.  Härnäst är det 1917 och man samlas åter hela släkten på Igelfors bruk, där Viveka tillbringade en sommar i andra boken.  Kusinerna Aimée, Julie, Frédrique och Jacquette turas om att inta huvudrollen – alla är gifta utom Frédrique, och "Julie och Aimée hade till och med barn, men den enda rätta gemenskapen tycktes de ändå bara finna i samvaro med varandra".  De misslyckade äktenskapen visas upp ovanligt konturstarkt, som något att uppröras över, inte bara känna tröstlöshet.  Likväl får en kvinna ta stor del av skulden: moster Eveline ligger döende men försöker in i det sista domdera över sina döttrar.  Det är hon som tvingat in dem i olyckliga giftermål och hon beskylls för att ha förvridit sin egen make.  Att äktenskapets bojor skulle ha drabbat även henne sägs inte med ett ord!  Det slår än mera fyr i kammarspelet tack vare Joachims närvaro, släktens svarta får som hämtats hem från dårhuset och gör snurriga men rättmätiga anspråk på att vara brukets herre.  Han väcker liv i det ondaste hos alla männen och det är nästan att rundjakterna i snön blir en kamp mot deras demoniska inre.

Även i den här boken förekommer platta utrop om livet och evigheten och drömska sekvenser med klichéartat bildspråk om stjärnor och blomster.  Viveka är fortfarande en av de minst intressanta personerna.  Hon utvecklas gärna genom serier av osannolikt allvarsmättade insikter.  Bristen på humor och distans är hela svitens främsta problem – humor kan väl avvaras, men för att skildra trångsynthet krävs i alla fall perspektiv.  Blicken lyfts nästan aldrig från det där rysliga fattigadelslivet och i brist på jämförelsepunkter undrar man alltför ofta vad som nu är så rysligt.  Vad är det alldeles förfärliga med att Avas mamma sparar det sekunda silvret till dotterns hemgift?  Med det sagt är sista boken den avgjort bästa.  Här bränner det faktiskt till när äktenskapets och kärlekens ideal ställs mot verkligheten och historien späs inte ut av dussintals oviktiga mågar och tjänsteflickor.

Ja, kärleken.  Viveka kastas mellan tvivel och passioner, en oväntad smekning sätter griller i henne som varar i månader.  Det är triviala ungdomserfarenheter, sådana som i en modern tinderroman knappt vore värda en anmärkning mellan alla blaserade ligg.  Det är lätt att skrocka eller sucka åt Vivekas stormar i vattenglas, men så ser man å andra sidan hur varje minsta kyss måste genast passas in i de strikta formerna, blir en faktor i ekvationen vars lösning är förlovning och livslång trohet.  Inte konstigt att flickorna blir förvirrade, desperata, deprimerade och i ett fall slutligen tar livet av sig när hon kommer på sig själv med att inte längre älska sin man.  För det är en ovillkorlig plikt att fortsätta älska, eller åtminstone underblåsa illusionen av kärlek.  Återigen: detta skildras bäst nu i sista boken.  Vore den fristående kunde den vara riktigt bra.

Av Johannes Edfelts efterord framgår att Agnes von Krusenstjerna planerade minst en femte och sjätte del, som hon aldrig hann färdigställa.  Det blir alltså ingen storslagen final i fjärde boken och historien hinner aldrig fram till en förklaring av Vivekas internering i klostret på Mallorca.  Men det gör inget, jag vet inte om jag hade orkat läsa mycket längre.

Dessa lyckliga år (Agnes von Krusenstjerna, 1937)

Del tre av fyra i sviten som inleddes med Fattigadel och fortsatte med Dunklet mellan träden.  Viveka är fjorton till nitton år.  Familjen har efter överstens pensionering flyttat till Stockholm, där de bor i en våning på Karlavägen.  Här är de inget namn och föräldrarna känner sig ensamma.  Eftersom fadern står utan inkomst nödgas de leva ännu fattigare, och mindre, än tidigare men mamma Sofia envisas med att ockupera ett rum av lägenheten till salong för sina ändlösa bjudningar.  Stackars Viveka får hålla till i vardagsrummet bredvid, avskilt bara med ett glest draperi.  Där tvingas hon åhöra skvaller och tillgjort småprat från en strid ström av gamla tanter och herrar och en och annan ingift kusin och mosters inhysings sysslingbarn ungefär.  Hon går i skolan bara över gatan och skaffar sig där en vän, Sigyn, dotter till en häradshövdings änka på Lidingö.  Sofia tillåter motvilligt deras umgänge men uppspårar allt som kan verka okonventionellt hos den där obekanta familjen och vänder det emot sin egen dotter.  Porträttet av den alltigenom osympatiska modern är fortsatt skarpt, svartsjukan och missunnsamheten blommar ut klart vid flera tillfällen.  Viveka tillbringar en tid på ett bruk i Småland, är något i Värmland, så åter i Stockholm och otaliga släktingar och en del jämnåriga bekantskaper flimrar förbi.  Några gifter sig, några dör.

Först i den här boken växer Viveka ut till faktisk huvudperson, och än bättre, människa.  Vänskapen med Sigyn är just ett sådant trevande försök att nå ut ur familjens unkna atmosfär som man förväntar sig av henne som en förkvävd men i grunden självständig flicka.  Den strikta, torra uppfostran har försvagat henne och hon känner sig underlägsen mitt i Sigyns familjs lätta naturlighet.  Hon går på dans hos ett snobbigt sällskap av högadliga ungdomar, har ångest för sin klädsel och skakas om ordentligt av en nästan intim situation med en yngling.  I sådana passager är Viveka äntligen psykologiskt fullständig, med egen agens.

Men mycket kvarstår av den där hopplöst naiva observatören som hon var genom förra boken.  Hon har inte motståndslöst dukat under efter alla år av kvalmig kärlekslöshet, men åren har heller inte fått något verkligt hat att växa i henne, inget egentligt förakt mot familjen.  Hon är alltjämt ljumt skeptisk och i specifika frågor oförstående, och det utan att någon självövervinnelse fordras.  Var gömmer sig Vivekas känslor?  Det brister också i trovärdighet när hon å ena sidan filosoferar iväg i bildrikt tecknade resonemang om själ och ande och livets förgänglighet, å andra sidan är så barnsligt oförstörd att hon vid sjutton års ålder inte insett att champagne gör henne yr i huvudet.  Ja, både känsla och förstånd har av någon djupsinnig anledning skockat sig till några få domäner: livets, kärlekens och könets mysterier.  Låt gå för det, förmodar jag.  Men är det inte rimligt att förvänta sig att en flicka i övre tonåren, trots torftig uppfostran bland idel bröder, har några egna (om än felaktiga) föreställningar om sexualitet och fortplantning, inte bara gapande förundras över sina kunskapsluckor?  Låt gå även för detta...

Sväljer man så många märkligheter blir det grumligt allegorisk saga av återstoden.  Under vistelsen i Småland finner Viveka en tillflykt i naturen, där hon också kommer närmare livets urkälla i form av en gravid flicka vilse mitt i skogen.  Brukets arbetare och en idiot i en stuga ger perspektiv på familjen Lagercronas inskränkta umgänge.  Där finns också en synsk general som uttalar onda varsel.  Viljan djupnar hos Viveka att finna något större och friare, även om den ännu inte slagit rot i något mer konkret än önskan att "sträcka ut en hand efter stjärnorna där uppe" och "genomfara världarna runt omkring, tumla om i detta blå som likt ett hav omslöt den yta hon bebodde".  Hon söker, barnsligt ren, den sanna, obefläckade kärleken.  När hon till slut av en ganska elak kamrat får höra den prosaiska sanningen om sexakten blir hon alldeles förfärad, tar skydd i skogen och bespottar sin mor för allt hon undanhållit henne.  Sedan följer en rad förälskelser som alla lägger en liten bit till insikten om kärlekens verkliga väsen.  Intressantast av dessa är triangeln mellan Viveka, Antonius och den nya vännen Adolf.  De sistnämnda är av allt att döma homosexuella men hanterar sina känslor enligt heterosexualitetens regler.  Men när Viveka blir kär i Adolf börjar sådana gränser luckas upp.  Det här är bara ett kort kapitel i slutet men i det finns riktig nerv.  En passage till något nytt, om jag får hoppas.

Ingenstans i de tre böckerna hittills har adelns tragikomiska förfall blivit ett tema av metafysiska proportioner à la Buddenbrooks.  Människorna är krampaktigt inklämda i sitt eget stånd och släpper på inga villkor in något syre utifrån.  Bara i sonen Sebastians mesallianser med borgardöttrar snuddar man vid ett intresse för samhällsutvecklingen.  Politiska händelser märks knappt: unionsupplösningen nämndes helt kort i förra boken och när det vid en middag blir tal om storstrejken byter man genast ämne till recept på såser och sallader.

Dunklet mellan träden (Agnes von Krusenstjerna, 1936)

Del två i sviten som inleddes med Fattigadel.  Historien tar nu vid år 1905, då Viveka är elva år, och hon hinner bli fjorton under bokens gång.

Bokens första hälft utspelar sig på Igelfors bruk i Västmanland, där Viveka tillbringar sommaren hos ingifta moster Eveline och hennes döttrar, sina kusiner.  Där befinner sig också Evelines ogifta systrar, jag tror en gift syster också plus barn, hennes mor och kanske make – en herrans massa folk är det.  Huvudperson är knappast Viveka utan tjugoåriga kusinen Aimée.  Hon är tillbaka efter en tid i Karlskrona, där hon låtit kyssa sig av två unga män, och nu vet hon inte vem hon är kär i.  Såväl de äldre damerna som naturligtvis hennes systar har svårt att dölja sin upphetsning över denna historia, så brinnande exotisk.  Alla söker en flykt från sin hårt åtsnörda tillvaro.  Aimée själv finner mera ångest än lycka i kärleksdrömmarna.

Hennes mor, Eveline, gör dock allt för att påskynda föreningen mellan dottern och den av de två älskande som först anmäler sig.  Hon dikterar allas vilja med självrättfärdiga manipulationer, skickar den oskyldiga Viveka att springa spionärenden.  Liksom Vivekas mamma Sofia försvarar Eveline till varje pris konventionen, och därmed sin position, hellre än att drömma om frihet.  Mån att demonstrera sin intolerans mot pjosk tar hon nästan kål på sin krassliga svägerska när denna besöker bruket – att hon är judinna gör knappast saken bättre.  Aimée å andra sidan lockas av det främmande, mer specifikt av traktens zigenerskor som spår i händer.  Och mitt i denna miljö, detta osäkra ekvilibrium, strosar morbror Joachim omkring – en ful liten karl med omanlig röst och ovårdade maner, förmodligen lätt förståndshandikappad.  När de minst anar plirar han fram som en liten djävul med sin katt på axeln.  Lägg därtill en av ynglingarna (kusin?) som inrättat något slags teosofiskt altare åt sig på vinden.  Snyggt byggd spänning!

Bokens andra hälft tilldrar sig åter i den närmsta familjens hägn, tillbaka i Ramstaden.  Linjerna dras ut längre än i första bokens novellartade kapitel men det saknas fortfarande något som tydligt håller samman det hela.  Det närmaste vore i så fall Sofia, som har åsikter om alla ingångna förhållanden, vänskapsband, brutna löften och annat som rör sig i en släkt och bekantskapskrets.  Alltid med snäsande förakt mot allt som inte anstår en familj av deras värdighet.  Ingen kvinnlig solidaritet gör livet ljusare och Sofia tyr sig typiskt nog tätast till den koketta sonen Antonius.

Därutöver är det ett ohyggligt vimmel av personer som har fullt omak att passa in och hävda sin plats, eller undantagsvis antyda någon alternativ livsinställning, och visst knakar det i fogarna men blicken glider över ytan.  Många scener är familjelivsskildringar helt utan riktning eller udd.  De har lite bestyr att ordna med tjänarinnan Hilmas bröllop.  Viveka är väl avsedd som huvudperson och kanske är det meningen att hennes perspektiv ska sätta allt i kontrast och belysa hyckleriet.  Men hon är märkligt intetsägande, faktiskt den minst intressanta av alla figurerna.  För det mesta är hon stum, men inte för att i gengäld göra vakna, brådmogna observationer; nej, hon är tomt naiv, alltid yngst, tar storögt in allt vad de äldre flickorna och bröderna kan lära henne om livet.  Hon vet ännu ingenting om könets mysterier, fruktar Gud som en gubbe i molnen.  Scener avslutas med att den hittills frånvarande Viveka går upp på sitt rum och filosoferar över rosenblad och fallande stjärnor.  "Men ännu var hennes egen lilla värld lika dunkel och obestämd i konturerna som denna vintermorgon" heter det i en sådan episod.  Men är det inte bara i en vuxens återblick som barnets värld är fluffigt indistinkt?  Okunskapen visar sig som ljusgrå dimma först efter att den skingrats, där och då är den ett kaos av färger.  Vivekas magnetiska dragning till kärleken målas fram som genuin i sin naivitet, i motsats till familjens bigotta intriger.  Men också detta framstår som falskt, för kan det helt naiva vara verkligt äkta, utan erfarenhetens djup?  Det hade kunnat bli intressant om Vivekas svärmerier skildrades som den framtvingade förställning de måste vara.  Istället talas om att barnet "inte gått så långt på vägen än och därför är det alltjämt brännande nära evigheten och de fruktansvärda hemligheterna".  Det tror inte jag på.

Några gånger bidrar oväntade framåtblickar med en botten, men alltför sällan.  Mer psykologiskt övertygande än Viveka och det mest rörande i denna volym är pappa överstens ömmande kärlek till den jordnära sonen Douglas och hans aversion mot Antonius.  I nästa bok lär väl Viveka ha vuxit till sig lite, så förhoppningsvis slipper man barnromantiken då.  Ska tilläggas att jag personligen ogillar barn.