Jag har lockats av det fina omslaget när jag sett boken på olika ställen och till sist köpte jag den.
Tre parallellhistorier berättas omväxlande: en namnlös kvinna i ett krigshärjat land blir räddad och ledsagad av en namnlös man; renässanskonstnären Lucas Cranach söker hopp för sig och sin konst i det av katolikerna belägrade Wittenberg; en museiintendent i New York tar över sin avlidna företrädares arbetsplats och sugs in i den döda kollegans mejlkorrespondens. Berättelserna vävs egentligen inte samman, men speglar varandra, och knyts sakteliga försiktigt ihop i ändarna.
Det handlar om död och förstörelse, om livets ursprung, om den mänskliga gemenskapens mening. Det kan låta högtravande, men blir inte det. Trots rikedomen på symbolik håller sig berättelsen på behörigt avstånd från det genomskinliga allegoriserandet. Det är konkret berättat, men med ett språk som tar sig den tid det behöver. Ett oerhört vackert språk. Det vilar ett existentiellt lugn över hela romanen. Det kaos den porträtterar betraktas liksom objektivt och inger en känsla av en större ordning. Därför vill jag kalla boken "mysig", och det menar jag med äkta värme om än uttrycket låter förminskande.
En anmärkning i förbifarten: när museiintendenten tar emot mejl är det ofta lite skräppost och så till sist något viktigt meddelande. De där skräppostmejlen beskrivs individuellt ("ett erbjudande om kosttillskott, en påminnelse om förnyelse på en tidskriftsprenumeration, ett kort, illa formulerat meddelande från någon som utgav sig för att vara en thailändsk advokat och som kunde meddela att Libby var arvtagare till en förmögenhet motsvarande en mindre afrikansk nations statsbudget"), och jag antar att det är tänkt som realistisk detalj, men för mig blir det snarare mindre realistiskt än att skräpet snabbt och oläst avfärdas som spam. Är det en generationsfråga? Niklas Rådström är i min mammas ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar