Den här boken har varit min lunchrumslektyr lite alltför länge nu, och någon verklig koncentration eller överblick har väl omständigheterna inte tillåtit. Ändå vill jag prova att ha några åsikter.
Det är min första bekantskap med Olof Lagercrantz som mer än ett namn och ett rykte, och det i form av, låt se: femtionio artiklar ur DN. Nästan uteslutande litteraturkritik. Han recenserar och kommenterar verk av sådana som Pär Lagerkvist, Hjalmar Gullberg, Sara Lidman, Samuel Beckett, Knut Hamsun, Marcel Proust. För all del också Homeros och Vergilius, men tyngdpunkten ligger på nittonhundratalet och inte sällan på namn som vi idag uppfattar som klassiker.
Är det efterklokhet som får mig att läsa Lagercrantz med fel röst? För jag uppfattar ett anslag i hans texter som jag inte ser på dagens kultursidor. En självklarhet som hämtad ur ett litteraturhistoriskt uppslagsverk. Han kan inleda en recension av Lars Ahlins senaste roman, förvisso hans tionde men ännu bara fjorton år efter debuten, med att dennes språk "liknar en varm nattlig vind över ett fält i skördetider, men också en mors joller med sitt barn och en profets höga rop vid stranden av en blå älv". (Ett mycket inspirerat uppslagsverk.) Han fortsätter med att jämställa Ahlin med Shakespeare, Almqvist och Strindberg, och när det kommer till karaktäristik av bokens huvudperson får man intryck att han står på samma litteraturhistoriska botten som om han beskrev Hamlet eller Tintomara. Hela texten är ett lovtal, varken mer eller mindre: "Lars Ahlin står i dag så högt, arbetar så i harmoni med sig själv och sina intentioner att man känner ovilja inför tanken att ens i något avseende kritisera honom." Vem skulle säga så idag om en författare som debuterade 2008! Det här är ett kanoniseringsförsök på bar gärning. Ahlin är inte unik; även Lars Forsell "är en mästare. ... I dag ger han ut en diktsamling, 'Röster', den första sedan 'En kärleksdikt' 1960. Den är rik och charmerande, och man tar emot den som en trogen undersåte, beredd till jubel och blomsterkastning." Så skriver man väl inte ens om en nobelpristagare idag. Hyllningar kläder man i trygga standardformuleringar, som bäst ornerade med ett par blurbvänliga adjektiv. Framför allt ägnar man inte en recension åt att bekänna sig till författarens fanclub! Debatter om litteraturvärldens navelskåderi har startats för mindre. Kanske var det så även på Lagercrantz tid, jag har inte läst hans samtida kollegor. Bland nutida kritiker kan jag bara associera till Stig Larsson, som då och då i Expressen ger sitt förbehållslösa gillande åt någon debutant. Men då inte med chefredaktörens tyngd utan i egenskap av kultgubbe i lådan. Oavsett: visst finns det något självgott i att hylla någon så, att rikta ljuset mot sin goda smak?
Lagercrantz kan såga också. Ingmar Bergman och Sven Stolpe lustmördas (Sommarnattens leende har inte "ande och spiritualitet att fylla en dockas fingerborg"; om Stolpe: "superlativen spelar i hans framställning en central roll och gör tjänst i stället för tankar"). Inte heller klassikerna går säkra. Han är härligt respektlös mot Ariostos Den rasande Roland och kallar Gösta Berlings saga för "en möbeltragedi". Å andra sidan berömmer han Tintin. Han introducerar (för mig) flera intressanta författare som ingen talar om längre: Folke Fridell, Torsten Ekbom, Gösta Oswald. Men jag ska inte ljuga och säga att det gett bestående intryck. Jag kan se det som referenslitteratur...
En annan kanske tidstypisk stildetalj är vanan att slänga sig med lika storvulna som abstrakta uttryck: "våra politiska och moraliska behov", "dygder", Hamsuns "livstrots". Det är ord jag känner igen från Göran Schildt och kanske hör det samman med den existentiella efterkrigsstämningen. Men det går djupare än ordval. Lagercrantz, liksom Schildt, konstruerar gärna en konsekvent psykologisk hållning hos författaren han diskuterar, för att till sist hålla fram den som ideal i något avseende. Han talar om Trotskijs "sanningslidelse" och "stolta natur" (jämte vissa negativa egenskaper) och konkluderar att "[v]are sig vi ser honom som en historisk gestalt eller som symbol är han oskiljaktigt förbunden med denna epok och det ideologiska skeendet i dagens splittrade värld". Om Hamsun heter att "[v]i ryser inför honom, men vi älskar honom". Också detta "vi" sticker ut. Göran Schildt talar också så, om ett "vi" som utan problem syftar på den bildade västerlänningen. Jag kan tycka om det. Om Oscar II: "För oss är hans inställning intressant därför att..." Det är så mycket mer blod i det än i "för en nutida läsare...".
Det är en paradox. Att jag kan skriva så mycket och verka intresserad av en bok som trots allt mest lämnade mig oberörd. Jag måste lära mig mer. Texterna skrevs inte för evigheten och vad man får ut av dem beror på ens förmåga till inlevelse i efterkrigstidens litterära offentlighet. Alltså en kunskapsfråga.
