Under the Net (Iris Murdoch, 1954)

Min första Iris Murdoch och hennes första roman.  Jake Donaghue är en författare i trettioårsåldern bosatt i London, författare åtminstone i den mening att han kan hanka sig fram på smärre skriverier.  Ett riktigt jobb vore en illasittande kostym på hans person och han verkar finna någon sorts nervös stolthet i prekariteten.  Nu är han utkastad från sin väninna och hyresvärd Madge.  Det tvingar honom till en hysterisk odyssé på Londons gator tillsammans med vännerna Finn och Dave, och historien krånglar till sig allt mer: ett manuskript är stulet eller bara kvarglömt, kidnappning av en hund, smyglyssning med missuppfattning, stora galoppvinster.  Ett par namn ur Jakes förflutna dyker upp: den mystiska sångerskan Anna, hennes sluga lillasyster filmstjärnan Sadie, och framför allt Hugo, med vilken han förr haft filosofiska samtal som påverkat honom djupt.  Eller, de gjorde det inte då – mer än att han utnyttjade dem till romanstoff – men de ska göra det nu.

Jake är författare och världen är för honom medierad via språket; sanningen är det som kan sägas.  I praktiken är det mesta svårt att fånga i tanke och ord, varför han landat i ett tämligen lättsinnigt förhållande till sitt yrke och till livet självt.  Hugo däremot har insett att språket alltid ljuger, att dess funktion är att göra avtryck på världen, inte göra sanning av intrycken; den allmänna utsagan är alltid falsk, bara detaljen är sann.  Jake är fången i sin idealism, men bohemtillvaron rymmer på samma gång öppenheten att låta sig dras med dit vinden blåser.  Vinden blåser ganska häftigt genom intrigen och till sist har han uttröttad nått samma slutsats som Hugo: att det sanna är det partikulära, att handlingar ensamma räknas – han tar jobb på sjukhus och känner sig för första gången verklig.  Det visar sig att han missförstått det mesta som drabbat honom och han inser att människor inte kan förstås, bara levas med.

Så kan man sammanfatta det och få det att låta som en bok att analysera på gymnasietreans engelska.  Den har en del av den känslan: en huvudperson som utvecklas från A till B, en filosofisk lärdom som personifieras i sökandet efter den försvunne Hugo.  Som förresten är osannolikt ödmjuk, och den där Anna blir inte mycket mer än ett hägrande objekt.  I slutet rekapituleras allt som hänt med den nyvunna kunskapen i åtanke.  Man kan överse med det!  För det är framför allt en komedi.  "Intelligent, witty observation of character and place" står det på baksidan och det kunde inte vara mer sant.  Man vill citera:

To Dave's pupils the world is a mystery; a mystery to which it should be reasonably possible to discover a key. The key would be something of the sort that could be contained in a book of some eight hundred pages. To find the key would not necessarily be a simple matter, but Dave's pupils feel sure that the dedication of between four and ten hours a week, excluding University vacations, should suffice to find it.

Den här återhållna humorn blir sedan alltmer farsartad och fastän handlingen drivs på av ungefär det här slaget av iakttagelser är det genom vissa avsnitt väl mycket gå till det rummet, öppna den lådan, hitta det brevet, leta efter brevkniven...  Det ena leder till det andra och det är nog så Jake lär sig att värdesätta handlandet.  Det blir hur som helst aldrig tråkigt och välformulerat är det alltid.  Dessutom har jag nog förenklat budskapet, för Jake ger inte upp författaryrket, snarare lär sig att ta det på större allvar.  Och Hugos förkastande av alla generaliseringar har gjort honom till en hjälplös figur som frivilligt förkrymper sig till urmakare, den enda syssla som låter honom ägna sig helt åt detaljerna.  Men om det inte går att utsäga några allmänna sanningar så går det i alla fall att säga något klart, och allra klarast med fiktionens stilisering.  Med dess hjälp kan man rentav lära sig något av sina egna tankar.

Litteraturens slut (Sven Anders Johansson, 2021)

En debattbok som väl väckte någon debatt härförleden.  Utgångspunkten är det provocerande påståendet att liksom litteraturen en gång uppstått så kommer den en dag att dö, och skulle man tro vad som skrevs i kultursidorna ville Johansson leda i bevis att detta slut var omedelbart förestående.  Riktigt det hävdar han väl inte i boken, mer än inledningsvis för att fånga läsaren.  Nej, det handlar snarare om ett försök att ringa in problemen med dagens rådande konst- och litteratursyn, vilket också blir ett försök att ringa in problemen med vår samhällsform.  Författarens huvudsakliga invändning mot dagens litteratur – i vid bemärkelse: det som skrivs, hur det läses, diskuteras, debatteras och institutionerna för det – är att den tenderar att legitimeras etiskt och politiskt.  Det har skett en förskjutning från verk till författare och paratext, från estetik till privatmoral.  Han exemplifierar med ekopoesi, pedagogiska barnböcker, patosfyllda texter som tar sig an de brännande ämnena.  Men, argumenterar han, sådan litteratur reducerar sig själv till en tom ritual, en beskrivning av det vi redan vet; den skiljer det förutbestämt goda från det förutbestämt onda och tar ställning för det förra.  Den kan inte ge några radikalt nya insikter, för man är "upptagen med att investera i sin egen underordning", definiera sig utifrån sin fiende och motsats – slavmoral, med Nietzsches ord som Johansson gärna lånar.

Det är lätt att hålla med om att det mesta som skrivs idag är pliktskyldig litteratur, egentligen inte litteratur alls utan något som försöker likna det.  Johansson ser skulden ytterst i nyliberalismens splittring av kollektiven, som leder till ytliga tankar och till förnekelse av det som går utöver den enskilda författarens eller läsarens horisont.  Litteraturen måste åter hitta sin legitimitet i den estetiska upplevelsen, gåshuden, instinkten som föregår individen.

Ungefär så förstår jag honom.  Och håller i allt väsentligt med.  Det skadar inte om man har övning i att läsa Adorno och annan teori och visst siktar han brett mot hela NPM-logiken, ibland väl brett.  Men, och det har jag tyckt när jag läst honom i tidningarna också, Sven Anders Johansson har ett polemiskt bett som är nästan bara av godo.  Han kan uttrycka en tanke nyanserat utan att spä ut den till något menlöst, han vågar sucka och fnysa åt det som är riktigt dåligt eller dumt.  Det gör det värt att läsa den här boken även om partier är tillsnårade och även om litteraturens särart i förhållande till andra konster i slutändan lämnas otillräckligt utredd.

Era anklagelser är meningslösa (Pär Thörn, 2021)

Det här är en bok som inte vill bli klassificerad, men novellsamling kommer väl närmast eftersom den består av tolv skönlitterära texter.  Pär Thörn har mest funnits i mitt bakhuvud sedan jag höll på med fanzine för en tio, tolv år sedan, och jag har förvisso läst Din vän datamaskinen från 2008 men minns inte mer än att den var experimentell i någon mening och liksom omänsklig i tilltalet.  Även att läsa den här boken är lite som att bli tilltalad av en maskin, eller en artificiell intelligens för att kalla det något modernt.

Texterna betraktar och beskriver alldagliga människor i stadsmiljö, ofta Stockholm eller Göteborg, men genom en surrealistisk lins.  Första texten är mest uppenbart hallucinatorisk, en associativt nonsensartad scen med rymdvarelser och talande rådjur.  Den är svagast och jag kommer att tänka på Jonas Eika.  I de följande kapitlen kommer det sedan att handla till exempel om en ljudkonstnär som ska framföra ett (ganska banalt) konceptstycke i ett östasiatiskt land men möts av myndigheternas oförståelse, en transkription av polisens komradio under en biljakt eller en man som går runt på Ica och plockar varor i kundvagnen medan han högt för sig själv läser upp en äventyrsberättelse om ett hemligt uppdrag i djungeln.

Sistnämnda är en av de bästa texterna.  Egentligen är det en alltför simpel idé för att dras ut över trettio sidor, men kontrasten mellan gråaste vardag i kundsamhället och någon sorts verklighetsflykt eller vanföreställning i form av pojkrumsklichéer är så pass välfunnen att det fungerar hela vägen.  Men allra bäst är novellen om två medelålders män, före detta syndikalister, som stöter på varandra och tar en öl.  I själva historien är något ömt som påminner om Johan Kling.  Men berättelsen klarar inte av att uppehålla sig vid huvudpersonerna utan slinter ständigt iväg i irrelevanta anmärkningar, dels deras egna disträa tankar om annat, men också oviktiga fakta om gemensamma bekanta, en utvikning om restaurangkockens kampsportsträning; den ena mannen har med sig en bok och då redogörs för vem som ägt exemplaret innan och hennes magcancer och död.  Samma sak görs ännu mer koncentrerat i den korta texten om en fransk terrorist på 1920-talet, skriven i en enda mening som sakta faller sönder i parenteser inuti parenteser med allt mer detaljerade kommentarer om vad som senare kommer att hända med en i förbigående nämnd författare, vem som översätter dennes verk, översättarens alkoholvanor...  Här syns det jag menade med omänskligt tilltal – omänsklig blick, borde jag kanske säga.  För det är något kusligt objektivt med infallsvinkeln i de här texterna.  De stannar inte kvar i den mänskliga synvinkeln, skärpan på det som är centralt, utan zoomar som en övervakningskamera ut och in, släpper in meningslösheten från den ofiltrerade världen utanför.  Det som utgav sig för att vara en berättelse avslöjar sig som inventering utan uppgivet syfte.

Några gånger stelnar det till ett manér (att en bifigur inte äter glass utan "Calippo Bubblegum" är precision, däremot inte att kalla Moderaterna för "Moderata samlingspartiet") men förvånansvärt sällan. Pär Thörn har uppenbart rötterna i någon slags absurdistisk undergroundkultur men har lärt sig att odla och renodla både stil och tanke.

La Chartreuse de Parme (Stendhal, 1839)

Nu kan jag anse mig tillfyllest bekant med Stendhal, då jag läst både Le rouge et le noir och så denna.  Vad kan jag nu säga i sammanfattning.  Förra boken var bitvis trög men jag tyckte något klickade mot slutet, jag började begripa charmen i det stiliserade, i känslornas och själsegenskapernas renodling.  Spelkulepsykologin drevs så långt att det blev vackert på något sätt.  Jag hoppas förgäves på att samma sak ska hända i La Chartreuse de Parme.  Eller så händer det faktiskt, för en grotesk massa intriger är det, så det som saknas kanske är den klarröda tråden.  I Le rouge et le noir står Julien i mitten av varenda scen, här å andra sidan svajar hans motsvarighet Fabrice lite in och ut ur bilden.  Det blir rörigt.  Jag tappade koncentration och intresse mot slutet.

Det börjar roligt.  Fabrice kommer till världen under Napoleons inmarsch i norra Italien.  Han växer upp till en yngling med heroiska drömmar, och för en sådan finns inget annat val än att ansluta sig till den store kejsarens armé.  Inte utan familjens protester ger han sig av mot Frankrike och lyckas med viss möda hitta något förband som är storsinta nog att tro på hans lögner om var han kommer från.  Han bryter ju på italienska och saknar all militär erfarenhet.  Men han hankar med och strax artar det sig till våldsamt fältslag – eller är det ett slag, Fabrice är inte riktigt säker om det räknas.  Han välter med hästen och hamnar i ett dike, får syn på Napoleon på håll men förstår först efteråt vem som var han.  Medan soldaterna strider är Fabrice upptagen med att verka trovärdig i sin roll som hjälte och när allt är över och han ligger och kurerar sig på ett värdshus så funderar han: om det här nu räknas som ett slag, var det i så fall slaget vid Waterloo?

Jag tänker på Tancredi i Leoparden och förstås på Don Quijote.  Allt detta sker på de första hundra sidorna och sedan blir det annat.  Fabrice återvänder till Italien och hans äventyr uppskattas inte därhemma.  Han vecklar in sig i intriger med grevar och furstinnor, rymmer hit och dit, och råkar ha ihjäl en skådespelare i självförsvar.  Mordet blir förevändning för fursten av Parma att spärra in honom i ett svårtillgängligt torn i väntan på eventuell dödsdom.  Nu är vi någonstans i mitten av boken.  Fabrice gör hål i fönsterluckorna med hjälp av en klockfjäder (hur?) och kan på så vis spana in fängelsedirektörens dotter Clélia i huset mittemot – de kan ju inte gärna ropa till varandra, så de kommunicerar långa epistlar bokstav för bokstav skrivna med träkol i handflatan.  Snart blir det också primitiva ljussignaler mellan fången och hans älskade faster någonstans långt borta.  Det här avsnittet (kapitel 18 och 19) är egentligen helt vansinnigt, men det är enkelt och begripligt och kul, om än lite mångordigt.  Är det så här att läsa Dumas (jag har aldrig provat)?  Romantiskt så det förslår, dråpligt och alldeles orealistiskt men uppenbart passionerat.  Man fattar givetvis inte varför de är så förälskade, men de yviga gesterna kanske räcker gott som behållning?  Hemliga planer, gömda rep, illistiga löften, förväxlingar, fyrverkerier, förgiftad mat.

Historien utvecklas till något slags triangeldrama mellan den sluga fastern, den dramatiska Clélia och den från händelserna avskärmade Fabrice.  Potentiell incest kan jag tycka.  Rafflet snårar in sig i sidospår om mosterns intriger med sin älskare greve Mosca, fursten i Parma och några andra ädlingar med varierande titlar.  Maktspelet blir så intrikat att författaren några gånger måste hejda sig och ursäkta krånglet.  Det tar jag som intäkt att slippa bena ut detaljerna.  På mer svepande nivå ser jag hur mellanstadiemässigt makthavarna beter sig (jag använde väl samma ord om Le rouge et le noir).  Den feodala ordningen är ännu så stark att "liberaler" och "jakobiner" mest är ord att skrämmas lite med, utan att hotet någonsin verkar tas på allvar.  Som sentida läsare himlar man med ögonen och önskar larvpottornas undersåtar ett vuxnare styrelseskick.

Det besvärar mig att det som en kompetent läsare får ut av en sådan här bok flyger rakt över (eller kanske genom) huvudet på mig: det psykologiska spelet mellan huvudpersonerna.  Det är fler aktörer här och grumligare kontraster än i den andra Stendhal.  Le rouge et le noir var stiliserad till överdrift och just därför kunde jag uppskatta den; här är språket förvisso lika enkelt, men schackspelet långt och oöverskådligt.  Eller är det att dras med i handlingen som är huvudsaken?  I så fall har man mer att hämta här än där.  Men handlingen i sig kan väl aldrig vara målet, den måste väl peka mot någon högre signifikans?  Eller?  Nå, nu har jag läst den här boken och kanske klarnar allt under livets gång.

Drömmarnas väg (Ono no Komachi, övers. Vibeke Emond, utg. 2019)

En söt liten bok som är den första översättningen till svenska av den japanska 800-talspoeten och hovdamen Ono no Komachi.  Tjugotvå dikter kan med någon visshet tillskrivas henne men volymen sträcker sig en bit därutöver, till femtio stycken inalles.  Det rör sig om så kallade tanka-, eller med ett oegentligare men vanligare uttryck, wakadikter.  Japansk poesi bygger på stavelseräkning och här är versmåttet fem rader om 5-7-5-7-7 stavelser, åtminstone efter den förenkling som överföringen till svenskan måste innebära.  Det liknar alltså den mer bekanta haikun fast med två extra rader.

Översättaren Vibeke Emond står för ett ordentligt förord, som förvisso blir en smula trådigt i smaken om man som jag är fullständigt renons på förkunskap.  Det är många namn och japanska begrepp att ta in, och framför allt kunde jag önska att den japanska versteorin förklarades med tydligare paralleller till västerländsk dito.  Hon ger en mängd exempel på stilgreppet kaketotoba men jag lämnas med misstanken att inget väsentligt skiljer det från vad vi kallar homonymer, som ju äger poetisk nytta i många språk.  Hur kan de naturlyriska motiven förstås i jämförelse med säg antika pastoraler?  Det hade inte behövt bli en avhandling för att göra stoffet mer begripligt.  Nu är det väl omodernt och skulle anses förvanskande men jag vill hävda att det också är en form av exotifiering att låta det främmande klara sig självt och underlåta att belysa de likheter som finns med det bekanta.

Men det är en randanmärkning.  Samlingen presenterar en dikt i taget med tillhörande kommentar i fotnot.  Det är oundvikligt att man tänker på Mästaren Ma som ju är uppbyggd på samma sätt, visserligen med kinesiska visdomsord som grundtext men det är ju lika österländskt.  Eftersom jag aldrig tidigare hört talas om vare sig Ono no Komachi eller någon av de personer och andra verk som nämns i kommentarerna kunde alltihopa gärna vara fiktivt vad mig anbelangar och likheten med Kyrklunds pastisch blir extra påtaglig när Emond refererar till vissa dikters kotobagaki, en sorts traderad introduktion.  De har ofta effekten att ta ner dikten (och mästaren) på jorden, som dikt 38: "Den minsta vindpust / får lätt vågorna med sig; / menar du att jag / lika lättvindigt skulle / böja mig för dina ord?", som förklaras ha skrivits "som svarsdikt till någon som påpekat att andra hovdamer hittat på öknamn och skrattat elakt".

Vad beträffar själva dikterna är de mestadels fina men ganska enkla betraktelser om kärlek, längtan och drömmar med vemodig, ibland något tillgjord känsla.  Man förstår av kommentarerna att mycket av den poetiska effekten ligger i subtila språkmedel och kulturspecifika associationer som knappast kan översättas.  Min favorit är dikt 27: "Flyktigt är livet, / vemodigt och förgängligt. / Då jag dör och bränns, / ska röken sväva ljusgrön / som ett dis över fälten." men även nummer 19 har något märkligt över sig, åtminstone på svenska, som är det enda jag kan bedöma: "Uppe på klippan / ska jag tillbringa natten / på resande fot. / Får jag låna din mossdräkt / i denna bistra kyla?".

Andras ord och våra: fyra översättare om sitt arbete (utg. 2018)

Jag har läst en del böcker om översättning nu, bäst (men inte perfekt) givetvis fjolårets augustvinnare Dolda gudar av Nils Håkanson.  Därtill antologin Något att orda om och även den här är en liten samling, där de fyra översättarna Anders Bodegård, Kerstin Gustafsson, Janina Orlov och Jan Stolpe säger sitt om vad de sysslar med.  Texterna är från början spalter i Språktidningen.

Anders Bodegård översätter från polska och franska.  Han går in i rätt nära detalj på praktiska problem han haft med Szymborska, Gombrowicz, Madame Bovary med mera.  Man får lära sig något om polskan som språksystem.  Kersin Gustafsson översätter från engelska och berättar framför allt intressant om svårigheterna att få till vardaglig, inte sällan föråldrad jargong hos Ed McBain och hans gelikar.  Janina Orlov översätter från ryska och finska och verkar överlag mer skeptiskt inställd till möjligheten att verkligen åstadkomma något ändamålsenligt, hon går mer än de andra in på vad som går förlorat i överföringen.  Alla dessa tre är ganska kåserande i tonen, medan Jan Stolpe till sist är mer filosofisk och höjer blicken till översättningens essens.  Det mesta han talar om här tror jag mig minnas ha läst i Samfundet De Nios litterära kalender för år 2021, där han intervjuas om sin gärning av Nina Burton (en väldigt bra text).

Varför man valt att samla och återpublicera de här kolumnerna i oredigerat skick blir jag inte helt klok på, för det blir mycket upprepningar, vissa kanske av godo när samma sak belyses från flera håll, mer oftast i onödan.  Det är snuttigt och får aldrig rum att gå på djupet mer än i någon detalj.  Som en lättsam överblick är boken helt godkänd.

Tapeshavet (Gunnar D Hansson, 2017)

Kan man säga att det här är någon sorts modern kultbok, åtminstone har jag hört dess titel cirkulera som en självklar referens i många litterära sammanhang.  Jag är mycket glad att jag har läst den, för den är något helt eget och fantastiskt bra.  Poesi brukar jag av ödmjuk oerfarenhet inte skriva om här – inte än, innan jag nått upp i grundbeläsenhet – men även om jag kommer att ställa den här boken bland diktsamlingarna är den till formen så annorlunda att det vore fegt att smita undan en kommentar.

Det rör sig egentligen om en essä, som förvisso lånar poesins form till stora delar.  Utifrån vad han ser ute på Härnäset vid bohuslänska kusten skriver Gunnar D Hansson om istidsgeologi (titeln är en geologisk term), platsens arkeologi, dess flora, och om människor: de som bor där nu, som visserligen mest agerar informanter om tidigare generationers fiskare (som hans egen farfars farbror), botaniker, geologer, släktforskare.  Han befinner sig helst i idéhistorien, graviterar mot sjutton-, artonhundratal, men nutiden sipprar titt som tätt in, ibland som vältajmade stilistiska krockar och ofta mer konkret när tidsnivåer blandas oförskräckt i samma mening, som här om ett mosslik från stenåldern:

Motorvägsbilister susar i 110 km/tim på E20
tvärs över Fyn i tusental och åter tusental dag ut
och dag in förbi platsen där torvgrävare fann henne
en majdag under den tyska ockupationens första år.

Prövande diktstycken förses med kursiverade förtydliganden och mynnar ut i prosaessäer om tangerande ämnen som väckt hans nyfikenhet.  Artonhundratalsfilosofen Pontus Wikner har en särställning, till exempel i det parti som börjar i Husserl, dröjer vid en utredning om europeiska björnbärsarter och slutar vid Karlfeldt och germansk etymologi.  Diktare och tänkare från alla sekler citeras och Hansson gräver gärna ner sig i gamla vetenskapliga lexikon och mantalslängder, vilket hör till det mest fascinerande av allt.  Ett avsnitt är rena detektivhistorien där han tentativt lanserar en teori om Bellmans vistelse på Röe gård.  Visst låter det snurrigt men det här, tänker jag, det är bildning.  Bara en djupt i sin varelse bildad människa kan producera något som detta, och begåvad därtill, som klarar av att inte vingla ner i associativt nonsens eller obegriplig knappologi.  Egentligen gör han bägge delarna men utan att någonsin tappa läsaren.

Versen är som synes ovan fri, i fyrradiga strofer som ibland skuttar fram i stadiga jamber, ibland tyngs ner i hopplöst klumpig rytm.  Det är helt kongenialt med att boken jämte allt ovanstående tematiserar poesin som sådan, tassar runt i försök till poetik.  Jag tror jag har lägre än normaltolerans för självkommenterande dikt (ett grepp som verkar obligatoriskt i slappa alt lit-grejer) och föredrar när metareflektionerna tar mark i Vergilius och Nordisk familjebok, helt enkelt blir essä och inte stilgrepp.

Jag kan inte sammanfatta mitt intryck mer än svepande.  Det är apokalyps och skapelseberättelse i ett.  En ansats att fästa något partikulärt i evigheten.  När Malte Perssons Undergången kom var det någon recensent som drog paralleller till Tapeshavet och visst kan jag se likheterna.  Skutten mellan nu och då har de gemensamt men Hansson framhäver historiens kontinuitet mer än sorgen över det förlorade.  Vemodet trängs ut av kunskapsglädje.  Jag kommer oftare att tänka på Erik Anderssons kluriga västgötaskildringar.  Han kan också få stenålder och nutid att kännas lustigt samtida, kanske med mer betoning på det lågmält lustiga än i Gunnar D Hanssons vildare svingande med pennan.

Allra mest berörde mig dikten på sidan 37, som slutar med:

Även om vi inte såg något mönster visste vi att det måste
finnas ett mönster, ett eller flera och att det egentligen inte
spelade någon roll om det fanns inuti eller utanför det egna
knapptryckandet och inget man behövde läsa sig till.

Jag ska inte säga att jag begriper det med hjärnan, men jag känner något starkt.