Min första Iris Murdoch och hennes första roman. Jake Donaghue är en författare i trettioårsåldern bosatt i London, författare åtminstone i den mening att han kan hanka sig fram på smärre skriverier. Ett riktigt jobb vore en illasittande kostym på hans person och han verkar finna någon sorts nervös stolthet i prekariteten. Nu är han utkastad från sin väninna och hyresvärd Madge. Det tvingar honom till en hysterisk odyssé på Londons gator tillsammans med vännerna Finn och Dave, och historien krånglar till sig allt mer: ett manuskript är stulet eller bara kvarglömt, kidnappning av en hund, smyglyssning med missuppfattning, stora galoppvinster. Ett par namn ur Jakes förflutna dyker upp: den mystiska sångerskan Anna, hennes sluga lillasyster filmstjärnan Sadie, och framför allt Hugo, med vilken han förr haft filosofiska samtal som påverkat honom djupt. Eller, de gjorde det inte då – mer än att han utnyttjade dem till romanstoff – men de ska göra det nu.
Jake är författare och världen är för honom medierad via språket; sanningen är det som kan sägas. I praktiken är det mesta svårt att fånga i tanke och ord, varför han landat i ett tämligen lättsinnigt förhållande till sitt yrke och till livet självt. Hugo däremot har insett att språket alltid ljuger, att dess funktion är att göra avtryck på världen, inte göra sanning av intrycken; den allmänna utsagan är alltid falsk, bara detaljen är sann. Jake är fången i sin idealism, men bohemtillvaron rymmer på samma gång öppenheten att låta sig dras med dit vinden blåser. Vinden blåser ganska häftigt genom intrigen och till sist har han uttröttad nått samma slutsats som Hugo: att det sanna är det partikulära, att handlingar ensamma räknas – han tar jobb på sjukhus och känner sig för första gången verklig. Det visar sig att han missförstått det mesta som drabbat honom och han inser att människor inte kan förstås, bara levas med.
Så kan man sammanfatta det och få det att låta som en bok att analysera på gymnasietreans engelska. Den har en del av den känslan: en huvudperson som utvecklas från A till B, en filosofisk lärdom som personifieras i sökandet efter den försvunne Hugo. Som förresten är osannolikt ödmjuk, och den där Anna blir inte mycket mer än ett hägrande objekt. I slutet rekapituleras allt som hänt med den nyvunna kunskapen i åtanke. Man kan överse med det! För det är framför allt en komedi. "Intelligent, witty observation of character and place" står det på baksidan och det kunde inte vara mer sant. Man vill citera:
To Dave's pupils the world is a mystery; a mystery to which it should be reasonably possible to discover a key. The key would be something of the sort that could be contained in a book of some eight hundred pages. To find the key would not necessarily be a simple matter, but Dave's pupils feel sure that the dedication of between four and ten hours a week, excluding University vacations, should suffice to find it.
Den här återhållna humorn blir sedan alltmer farsartad och fastän handlingen drivs på av ungefär det här slaget av iakttagelser är det genom vissa avsnitt väl mycket gå till det rummet, öppna den lådan, hitta det brevet, leta efter brevkniven... Det ena leder till det andra och det är nog så Jake lär sig att värdesätta handlandet. Det blir hur som helst aldrig tråkigt och välformulerat är det alltid. Dessutom har jag nog förenklat budskapet, för Jake ger inte upp författaryrket, snarare lär sig att ta det på större allvar. Och Hugos förkastande av alla generaliseringar har gjort honom till en hjälplös figur som frivilligt förkrymper sig till urmakare, den enda syssla som låter honom ägna sig helt åt detaljerna. Men om det inte går att utsäga några allmänna sanningar så går det i alla fall att säga något klart, och allra klarast med fiktionens stilisering. Med dess hjälp kan man rentav lära sig något av sina egna tankar.
