Vagabondliv i Frankrike (Ivar Lo-Johansson, 1927)

Ivar Lo-Johanssons debutbok är ett reportage från en luffartillvaro i Frankrike. Han var i tjugofemårsåldern i den tid när en ung man kunde driva runt och ta tillfälliga påhugg på fabriker och gårdar och i hamnar – samma tid som för övrigt Hemingway lever en helt annan sorts bohemliv i Paris. Jag har läst boken inför en Frankrikeresa, och turligt nog har den viss slagsida mot Normandie, dit jag ska. Men alla ställen nämns inte vid namn.

I förordet till andraupplagan påstår författaren att boken "handlar om franska arbetare". Det är sant till hälften. De bästa kapitlen handlar om franska arbetare. Inledningen är stark: Ivars kafkaartade kamp för att erhålla ett franskt identitetsintyg som i sin tur kräver arbetsintyg, som kräver identitetskort... och köande i oändlighet enligt ett system som uppenbart riggats till förtret för utländskt pack. Han får aldrig sitt intyg, men väl ett kvitto som allmänt godtas som sådant, med vilket han får jobb som restaurangdiskare. Sällan har jag läst något så livfullt och helvetiskt – han puttas in som lägste man i rang jämte tjecker, en spanjor och en italienare, som vadar i slask och otjänlig soppa och knappast kan tala med varandra medan restaurangmaskineriet nästan mal sönder dem. Men i slutet av dagen känns det ändå som att komma hem från en fest! Så är det även på det bygge han sedan tar värvning vid. Fransmännen jobbar långa arbetsdagar, men de har också långa luncher, äter och dricker gott och sätter värde på livet. Och livet, det är att vara fransman. Inte socialist – enda mötet med kommunister sker i en dunkel källarlokal som tycks be om förlåtelse.

Redan i sin första bok har han hittat en färdig litterär stil. Han skriver åldrigt i jämförelse med statarnovellerna, åldrigt även för tiden; att verben är plurala är en självklarhet, men ord som "därest" är det inte och syntaxen sneglar ibland mot det byråkratiska. Det är på intet sätt tillgjort men ett val. Det kommer till skildringar av natur och stadsmiljöer och då kan han bli nog så poetisk, men alltid med en viss korthuggen barskhet: "Åkrarna ligga kors och tvärs på sluttningarna av de knotiga jurabergen. Här och var sticker skog upp, i små plättar på åsarna. Det hela ser ut som en knotig kropp, utsträckt under åkerfältens rutiga lapptäcke. Här och var har den stora kroppen sparkat av sig, den ludne jätten ligger naken i vinterrusket. Det är skogen, det ludna håret, som sticker fram." Den unge Ivar Lo är redan självsäker i sin blick på världen och han möter den inte med bävan och inte förundran.

Det är en stil som i längden gör sig sämre för impressionistiska resebeskrivningar än drastiska scener. Skumpandet på tåg i sällskap med en norrman (han möter många skandinaviska landsmän) och bitska skildringar av landsortsstäder smälter ihop. Till skillnad från arbetarna är bönderna rätt småskurna typer och författaren låter sig dras med. Men så kommer ett kapitel om en utställning av präktigt övergödda oxar och svin, där grisarna "puffades oupphörligt upp med paraplyändar och doppskor för att demonstreras det lilla de orkade stå, men för den allra bästa reklamen ansågs det naturligtvis, när de inte orkade det, utan föllo tillbaka i ströhalmen omedelbart". Här noterar man för övrigt avsaknaden av tyska svinraser. Efter kriget är fransmännens hat mot arvfienden så ingrott att man låtsas som de inte finns.

En ojämn bok med hög lägstanivå. Några scener lär ha etsat sig fast.

I hjärtat av Ådala (Åsa Liabäck, 2021)

Vad är detta för skämt, kan man tro. Jag brukar inte läsa feelgoodböcker – det här är den allra första, om jag inte tar helt fel, och jag har läst den så att säga på beting. Sådant händer ibland. För en gångs skull fick jag lust att rapportera saken här.

Jag ska fatta mig kort om handlingen. Anna är trettiofem, omskakad efter ett kraschat förhållande och snart för gammal för att få de barn hon längtar efter. För att komma på andra tankar köper hon en kolonistuga. Där blir hon vän med mysgubben Ragnar, nyskilda Margareta som är lite sugen på Rune, och snart Stephanie, en tuff ung tjej med svart hår, alkoholiserad pappa och imponerande sångröst. De påtar i sina rabatter, bjuder varandra på tårtor och potatis, lutar sig tillbaka om kvällarna och tänker på livets förunderlighet. Smolket i idyllen är Rigmor, en ragata som vill sätta stopp för de härliga planerna på att bygga en bastu vid ån. Anna får ihop det med en gammal flirt som råkar vara Rigmors son, men gör slut när han visar sig gå bakom hennes rygg, och lagom till det får hon veta att Ragnars mycket attraktiva sonson inte alls är homosexuell, vilket läsaren förstått hela tiden.

Jag fick kämpa för att ansa ner referatet nu. Det hade känts lätt och logiskt att beskriva intrigen i detalj och sedan sluta, för det är sådan boken är. Händelser följer på händelser, och kikar man bakom kulissen är där ingenting. Boken är helt renons på undertext. Det är ingen överdrift. Står det att Anna kände sig sprallig så betyder det just det och antyder varken ett vitten mer eller mindre. I början finns ett stycke som vackert illustrerar hur prosan är uppbyggd av klyschor (det är ganska långt):

Nu var hon trettiofem och ärrad av den där relationen. Hon hade mycket svårt att tro att hon skulle lyckas släppa någon inpå livet igen, även om hon försökt dejta. Hon hade till och med börjat fundera på insemination. Skita i vad alla relationer hette och göra det där med familj på egen hand. Men hon visste inte om hon vågade på egen hand. Skulle hon klara det? Hon hade stöttat honom genom hans livskris och under tiden hade hon blivit av med sin framtidsdröm. Hon borde ha sett det komma men hon hade hela tiden trott att det skulle ordna sig. Frågan om han ville leva sitt liv som egenvalt barnlös eller inte hade skavt mellan dem under nästan hela deras relation. Hans velande fram och tillbaka i den frågan hade dränerat henne. Ett tag hade hon känt sig lurad, men inte längre. Hon visste att de varit två om att inte kunna släppa taget om varandra. Han hade inte varit samma person i slutet som i början av deras relation, att de inte kunnat låta varandra gå hade dragit fram det värsta i dem båda två. Hon hade inte känt igen vare sig honom eller sig själv till slut. Om det var något hon lärt sig av det där så var det att man måste gå i tid. Och att man bara ska vara med människor som man blir bättre tillsammans med, inte sämre.

Här har vi fabriksinställningen för "nydumpad trettioplustjej". Inte ett ord målar fram en unik individ och såväl tankeinnehåll som formuleringar har yttrats tusen gånger förr. Hela boken är en uppradning av motsvarande klichéer och att man trots det kan uppfatta ett semantiskt innehåll i texten är ett litet mirakel. Jag är inte ironisk – det säger något om människans förmåga att fantisera (jag vet inte exakt vad). Vid ett par tillfällen händer något mer spektakulärt och, vill jag säga, partikulärt (en brand, ett avslöjande). Resten är genomsnittet av allt vi redan vet om relationer, kärlek, sorg och färska jordgubbar.

Personerna gör många ansiktsuttryck medan de tänker, och därvid erfar olika känslor. De ler eller rynkar på ögonbrynen vid tanken på det eller det. Det får dem nästan att framstå som djur. I ett samtal med sin exman känner Margareta att det är "helt fantastiskt!", efter nästa replik "kände [hon] tårarna sakta rinna ner för kinderna" och efter nästa replik "tittade [hon] imponerat" på sin samtalspartner. Men inte heller en hund eller gris rörs väl av så mekaniska känslosvängningar utan bakgrund eller bieffekter.

Jag tar tillbaka. Börjar jag raljera har jag missat poängen. Det är en feelgoodroman. Alla kapitel utspelar sig på fredagar, lördagar eller allmänna helgdagar. Det är väl då Anna är ledig från jobbet (vilket vi får veta ytterst lite om), men är det inte typiskt feelgood? Permanent helgkänsla, det vill säga en känsla man är van vid – ja rentav kan förutsäga kalendariskt – och som knappast bjuder på några överraskningar men ändå känns en smula upphöjd över vardagen. Det är det som är mys. Jag brottas med detta. Mys måste ju få ha en plats i litteraturen. För mig är till exempel Erik Andersson mys. Men hur är det mysigt att läsa en 270 sidor lång uppräkning av allmängiltigheter? Det är som att läsa meningen "det är mysigt" om och om igen.

Det märkliga är att jag får ju medge: ja, det är lite mysigt. Puttrigt. Jag vänjer mig snart vid att tryggt kunna förutsäga exakt vad som ska hända och om jag råkar skumma något stycke vet jag ändå med säkerhet vad som stod där. Det var något om en underbar flädersaft. Det är en annan sorts mys än jag frivilligt väljer att läsa. Det som får mig att "må bra" är böcker som får mig att tänka härliga tankar som jag inte kan tänka på egen hand, eller se världen i ett kul perspektiv som inte är mitt eget. Den här texten är som avsiktligt skriven för att inte kunna väcka någon otänkt tanke och perspektivet är i minsta detalj opersonligt. Igenkänning? Det vill säga suggestion? Man vill bli påmind om trevliga stunder man själv har upplevt och inte pådyvlas någon annans sätt att se på saker? En roman som fyller samma funktion som att sitta i solstolen med sin partner eller mamma och utväxla "minns du den gången...", inte för att man betvivlar att den andra minns utan för att återuppleva det tillsammans.

Sådana stunder är ju oftast härliga – en gång, två gånger, men kanske inte femtonde gången man ska minnas samma sak ihop igen. På samma sätt har jag svårt att säga något ont om en enstaka feelgoodbok. Men om jag tar ett steg tillbaka och föreställer mig att jag läst hundra romaner i den här stilen (vilket inte är sällsynt – jag har insyn) så kommer kvävningskänslorna. En sådan här bok kan inte lära en något nytt. Den kan bara bekräfta det man redan tror sig veta, eftersom alla reaktioner, alla reflektioner, beslut och konsekvenser är millimeterprecist i linje med vår kulturs mest självklara allmängods – allt det som framstår som självklart i kraft av att ständigt upprepas och turneras på nytt. Det är ju därför det är så motståndlös läsning! Att boken egentligen sammanfattar just vår tids specifika moral och värderingar låtsas den inte om. Låt gå för det! Vad kan man kräva av varenda roman! Men i mängd, efter hundra böcker, som jag förutsätter är ungefär likadana, så måste de ju cementera den här världsbilden och få den att verka ännu mer självklar och oersättlig än den redan oreflekterat verkar. För mig är det raka motsatsen till skönlitteraturens funktion.

Jag har också värkt fram en elakare åsikt. Stilistiskt är romanen som en beskäftig ledartext i Allers. Som Jenny Strömstedts stelnade skratt i TV4 nyhetsmorgon. Det är något aggressivt i att den så uppenbart appellerar till minsta gemensamma nämnare, som att det är något fel på en om man inte känner igen sig i det här myset. Ingen bok med egensinnig personlighet kan vara lika förnärmande. Men den åsikten kan jag inte stå för. Jag tyckte ju som sagt att det var lite mysigt och uppenbarligen känner jag igen mig.

Om jag hinner ska jag läsa en till i samma genre men den håller jag nog tyst om.

Kostym (Ninni Holmqvist, 1995)

Ninni Holmqvist är förutom några egna böcker mest verksam som översättare. Det är bland annat hon som ger svensk röst åt Helle Helle: en uppgift hon är synnerligen väl ägnad för, upptäcker jag när jag läser hennes debutnoveller.

De handlar om unga kvinnor i en storstad eller ensamma på semester i typ Singapore. Oavsett ort är de utkastade i ett samhälle som möter dem med kluvna förväntningar: de ska vara moderna och självständiga och de ska vara underordnade. De ska vara coola tjejer som vet sin plats. Varenda novell darrar därför av ambivalens och avväpnande humor (men vem är det som avväpnas?). Huvudpersonerna är lika stöddiga som fyllda av oro och den enda vilopunkten tycks vara en sorts absurd nihilism som för mina tankar till Ingela Norlins Den maniska krokodilen: kaxigheten, infallen, det nonsensbetonade – men allt bär på ett annat allvar här. I en novell adopterar en kvinna en katt, som först uppenbarligen är hona, sedan uppenbarligen hane, en annan kvinna är ömsom stöddigt lesbisk och självklart hetero, och de söker alla både ömhet och våld, utan att alltid veta skillnaden.

Typscenen är en kvinna som gör ett positivt graviditetstest och sedan spelar på osäkerheten kring valet av abort eller inte. I en underbar sekvens kommer en kvinna hem och försöker dölja för sin ängsliga man hur nöjd hon är att ha testat positivt. Hon påstår att hon ska göra abort och mannen säger att det är ett klokt beslut. När hon så lägger sig på soffan med händerna på magen och blundar och ler:

    Hur kan du ta det så lätt? sa han. Hur kan du vara så kall?
    Hon öppnade ögonen och vände ansiktet mot honom, funderade en stund och så sa hon:
    Hur skulle jag annars kunna döda?
    Sedan såg hon på honom tills han gick sin väg.

Som hos Helle Helle är språket platt och vardagligt. Vad som döljer sig under ytan skiljer sig däremot åt. Helle Helles figurer har en bakgrundshistoria med uppväxt, familj, förhållanden och jobb; Holmqvists huvudpersoner är stiliserade, och när man tror att de avslöjar personliga detaljer – känslor, yrke, avsikter – så avslöjas snart också motsatsen, och man vet inte vad som är bokstavligt sant, symboliskt eller ett skämt. Den ironiska generationen? Långt från Henrik Schyffert i så fall. Här används ironin som ett sätt att insistera på sin självständighet – kanske det enda sättet, när man är fångad mellan påstådd makt och faktisk maktlöshet.

Utgåvan jag läst är en pocket som följde med som bilaga till Damernas Värld. Kvalificerad litteratur med en veckotidning! Det är inte ens trettio år sedan. Idag kan jag inte komma på en enda dam som hellre skulle läsa en ambitiös debutant än Simona Ahrnstedt.

Solbåten (Göran Schildt, 1956)

Min tredje läsning av Solbåten är föranledd av baktanke och den tänkte jag tänka vidare på annat ställe. Jag skrev rätt utförligt efter min förra läsning för tre år sedan. Den gången blev intrycket tvekande: spontaniteten och det friska livsbejakandet, som i Grekland varit ömsesidigt mellan Daphnes besättning och ortsbefolkning, hamnar här helt på skepparens sida. Lokalbefolkningen är fattig och halvt dold bakom muhammedanska (som det heter) seder. Göran och Mona tas emot med uppståndelse i byarna, men bakom festen anar man alltid förhoppningen att en sådan kuriositet som två livs levande européer måste ha mäktiga förbindelser till resursfördelande myndigheter och säkert själva förfoga över inte så lite... Sådana och andra invändningar kan man rada upp – och det gjorde jag i förra inlägget – men den här gången stör de mig inte alls lika mycket. Varför? Borde jag inte bli mer indignerad? Är det för att det gått längre tid sedan jag läste någon av greklandsböckerna och inte tänker på att jämföra? För att jag läst in mig så i Schildt att jag ser varje resa som ett förutbestämt äventyr? Förutbestämt är ju ett bra ord i sammanhanget; rutten är förutbestämd upp och ner längs Nilen och det är kanske en smaksak om man gillar det.

Jag är så glad att jag är född (Birgit Vanderbeke, 2016)

Vanderbeke, vars två bra kortromaner Musselmiddag och Fredliga tider jag läst, och den inte så lyckade Pengarna eller livet, verkar variera samma upplägg i alla sina böcker. Men den här gången utan syskon. Mor, far och dotter har flytt från öst till väst, via en tid i flyktingförläggning; det är sextiotal och flickan växer upp i en arbetarstadsdel nära fabriken där fadern arbetar. Hon ska just fylla sju.

Väst är "löftenas land". Det är en central fras i boken, och som alla centrala fraser hos Vanderbeke skallar den tom. Liksom i tidigare böcker är flickan berättare, och att lägga klyschor i barnamun är ett enkelt knep för att dra ner byxorna på den tokiga vuxenvärlden. Det är en farlig balansgång: Pengarna eller livet gapade efter för mycket och blev aldrig mer än pinsamt lillgammal. Här håller sig författaren klokt nog till familjen och det är porträtten av föräldrarna som ger den stora behållningen. Modern som så när kunde ha gift sig med en godsherre men i alla fall ska ha ett teakmöblemang som kompensation, som aldrig är törstig och skuldbelägger dottern när hon ber om ett glas vatten, och som alltid på restaurang "så snart maten kom konstaterade [...] att hon hade valt fel". Landets löften består i att man alltid är missbelåten för att få fortsätta drömma. Och fadern som knyter händerna i fickorna när frun sjunger födelsedagssången för dottern, eftersom han inte alls är "glad att hon är född". Deras förening som familj verkar fullständigt godtycklig. Om de ogillar varandra är det knappast ens personligt.

Men det öppnar ju också för självständighet. Flickan hör ibland sin "djupa röst", som tycks sannare än någon av föräldrarnas. Och hon lyssnar på exotiska grannar och klasskamrater, men framför allt tar hon hjälp av en jordglob hon fått av en äldre bekant, med vilken hon på ett överraskande fantasifullt sätt kan fly verkligheten inför mor och fars ögon. Trots ingredienser som kunde ha gjort en misärskildring – barnmisshandel förekommer – verkar boken berätta om hopp och frihet istället, med ett snett leende som man ska tacka den slängiga stilen för. Den är inte ilsken eller neurotisk som i tidigare böcker, men lika vårdslöst pratig. Ibland stelnar den tyvärr till ett maner, som om Vanderbeke glömt syftet med den andlösa prosan i Musselmiddag och bara kom ihåg att det gäller att upprepa sig:

Rödfabriken struntade fullkomligt i om man var katolik eller protestant. Det som räknades för Rödfabriken var den examen man hade.
    De hade inte brytt sig om ifall jag så vore kines eller zulu, sa far efter att han hade sökt jobb på Rödfabriken, och far var visserligen inte tysk men han var inte heller någon zulu.
    De hade inte brytt sig om ifall jag så vore zulu, sa han alltså, det viktigaste är min examen [...]

 Zulu hit och zulu dit, kan man tycka, han fick jobb på Rödfabriken menar du.

En kakelsättares eftermiddag (Lars Gustafsson, 1991)

Tretton år efter En biodlares död kom denna pendang, som den kallas. Det är ju ett godkännande att läsa ganska intensivt jämförande, även om den funkar som självständig roman. Hundrafemtio sidor är den, räcker till en eftermiddag.

Den ensamme mannen heter nu Torsten Bergman, är sextiofem, halvalkis och bor i ett skräpigt hus med korrugerat plåtstaket. Kakelsättare alltså. Dagen inleds med ett telefonsamtal från en bekant; det har strulat på en renovering inne i Uppsala och Torsten måste hoppa in. Varken boende eller byggherre går att nå, men han sätter igång med arbetet, ett redan påbörjat hafsjobb som han har att rädda bäst han kan. Det går med karlatag och lite brännvin – och med oväntad hjälp av Stig, en gammal kusin som plötsligt dyker upp. Men det blir alltmer uppenbart att de varken vet vad de gör där eller varför. En insikt som rimmar väl med båda gubbarnas minnen av livet.

"Lögn som lögn", säger en samvetsfri bifigur (konstförfalskare). I En biodlares död påstod morbror Sune att det är "samma skit alltsammans". Men då spjärnade hela boken emot: det kan inte vara samma skit alltsammans, det finns en renare sanning att upptäcka. Pendangromanen avstår från sådan dynamik; här får det resignerade ackordet klinga ut ostört, sostenuto, och resultatet blir en absurdism av kanske mer beckettsk sort (jag har inte läst honom). Ett kapitel heter "Vi måste tänka oss Sisyfos glad" och en viss formulering på s. 120 är så nära man kan komma "existensen föregår essensen" med hantverkarvokabulär – med sådana resonanser är det klart att det till sist låter parabel.

Vilket är ett val och ett stilmedel, och det är uppenbart att Lars Gustafsson behärskar många stilmedel. Jag är mer skeptisk till hur han gestaltar sin huvudperson. Porträttet av läraren/biodlaren Lars var trovärdigt och intimt men mot Torsten finns en molande olustig distans. Man ser det i små saker: små språkliga ticks ("sade sig Torsten", "noga taget") och klumpig indirekt anföring ("Men verktyg? Något låg väl i bilen sen förra gången."), som om författaren grabbar efter förfrämligande ord när han tappar bottenkänningen i sin inlevelse. Arbetaren Torstens stereotypa förakt mot myndigheter, hans alkoholism och skrotbil fördjupar inte heller personligheten, och ska kanske inte göra det, men så var han också intresserad av fotografi som ung. Är han en fabelfigur eller människa? Både och är det snygga svaret, men jag är inte helt övertygad.

Det kan hända att jag missar någon väsentlig intertextualitet. Då ber jag om ursäkt. Romanen är på intet sätt dålig och vore den skriven av en bortglömd tysk på trettiotalet hade jag säkert blivit imponerad, men när den ställs invid kraftprovet En biodlares död kan jag inte hjälpa att den verkar en aningens banal.

En biodlares död (Lars Gustafsson, 1978)

Min blott andra Lars Gustafsson, efter Tennisspelarna, och redan ser jag vilken spännvidd han hade. Den förra är en lustig, galen och glad roman i solig amerikansk campusmiljö, den här (utkommen året efter) är en vemodig, introspektiv berättelse om en ensam, döende förtidspensionerad lärare på den västmanländska landsbygden. Introspektiv, men det vill inte säga snäv eller begränsad. Samma öppningar mot det absurda finns här, såväl i existentiell mening som i meningen egendomliga allegorier om utomjordiska tusenfotingar.

Lars är bara i fyrtioårsåldern men har dragit sig tillbaka för att ägna sig endast åt sin biodling. Okända smärtor har börjat ansätta honom. Det kan vara cancer, men han öppnar inte brevet från sjukhuset. I långa och korta fragment ur hans efterlämnade anteckningsböcker (är det inte en typisk sjuttiotalsform?) berättas om hans stilla tillvaro i stugan, hans utslocknade äktenskap och olika minnen av släktingar och bekanta genom livet. Genom allt löper smärtan. Jaget, döden, sanningen, lögnen – det är smärtan, den konkreta, kroppsliga smärtan, som får dessa enorma storheter att avslöja sig.

Där är en ton av avslöjande i allt han skriver, läraren, som pendlar mellan bitterhet och lugn. Hans liv har märkts av förställning, liksom alla människoliv gör. Frun och han umgicks med varandra som begrepp, inte personer, de såg aldrig varandra; han minns sin barndom och hur släktingarna spelade på varandras skuldkänslor "över ett väldigt, ett fullständigt kyrkoorgelliknande register". Ett längre, novelliknande kapitel om den kupongfuskande morbror Sune klipps av med dennes floskel, yttrad "inte utan ett visst eftersinnande", om att det är "samma skit alltsammans". Är det det? Språket graviterar mot sådana överslätande klichéer och den mänskliga gemenskapen hållas samman av dem. Men smärtan koncentrerar som inget annat uppmärksamheten, löser upp alla abstraktioner och gör sanningen synlig. Sanningen är något ofattbart, besläktat med Gud, något som en anspråkslös folkskollärare inte har ord för. Inte vill ha ord för snarare, men finner dem bland annat i science fiction-fantasier; hans anteckningar blir alltmer spekulativa.

Här är något av stämningen i en Helle Helle-roman, fast ut och in. Berättaren oroar sig för frosten, sopar bort döda bin i kuporna, blir ytligt bekant med ett par skolpojkar i byn. Men det platta utanförperspektivet vänds in i honom själv och det som visar sig där är lika alldagligt men spöklikt och kan inte bestå. "Vi börjar om igen, vi ger oss inte" är ett återkommande mantra. Jaget dör men motståndet lever. Hur kan människan vara så envis?

Att det här är sista delen i "ett system av fem romaner" märks inte. Den står på egna ben och som alla bra romaner ställer den fler frågor än den ger svar. Jag önskar att alla lidande och ångestridna människor som söker svaren i medium och sellerikurer sökte de rätta frågorna istället, och då skulle jag rekommendera dem den här boken.

Egypten: pyramidernas och mysteriernas land (Francis Balodis, 1943)

Mitt förra inlägg om denna bok är märkt "omläsning", så det här måste bli tredje gången. Ganska vansinnigt. Nu har jag läst om den inför ett arbete och har inte mycket att tillägga till det gamla inlägget, inte av allmän art hur som helst. Eftersom jag hunnit gräva lite mer i denna lettiska författare kan jag se att det avslutande kapitlet om nutidens Egypten till stor del är en omarbetning av en reseskildring utgiven några år tidigare. Den högstämda tonen jag uppfattade förra gången måste vara slutkapitlets verkan, kanske inledningen också, men "andan i halsen"? tja det vet jag inte. Han håller sig nära ämnet. Citerar mycket. Lever sig in, men på egyptiska villkor tycker jag. Någon gång gör han en liknelse med ryska revolutionen – överhuvudtaget är han oproportionerligt upptagen av landets politiska revolutioner, även religionen blir politik; det är en legitim vinkel, men kanske påverkad av personliga erfarenheter? Kanske är boken faktiskt översatt från lettiska, William Freij utgav till exempel en ordbok i det språket.

Sätt att se på konst (John Berger, 1972)

En liten volym av en engelsk konsthistoriker som lär ha varit folklig på sin tid; boken var från början en tv-serie. 2018 kom en översättning på Lindskogs förlag, som är utmärkt fastän missprydd med osvenskt uppochnervända citattecken (så har jag fått det ur mig).

Det är sju essäer, varav tre består endast av reproducerade konstverk. De berättar förvånansvärt mycket utan ord. Även textessäerna är rikt illustrerade – om man kan säga så, för texten förtydligar bilden snarare än tvärtom. Och något annat sätt finns knappast att göra konsthistorien begriplig. Att bilderna är svartvita och ganska små är inget bekymmer; här handlar det inte om detaljer i penselföringen utan om större saker. Inom ramen för det västerländska oljemåleriet sedan 1500 ungefär.

Att John Berger var marxist får vi veta i förordet, men det skulle knappast undgå någon ändå. Han har blicken inställd på de maktförhållanden som såväl skapat den västerländska måleritraditionen som bestämt hur konstverken visas upp och tolkas. Några gånger är argumenten bedagade – han förutsätter till exempel en bildad borgarklass som arbetarklassens motsats – men grundtanken är ändå fruktbar. Det genomgående budskapet är att vi betraktar konst utifrån vår förförståelse av kulturell och samhällelig kontext. Vare sig vi vill eller inte, tycks han mena, men det är ju alltför lätt att stå dum framför en målning och bara se pynt. Fina färger och former. Då missar man poängen! Jag tror att många måste lyfta in sin förkunskap aktivt. Hur tittar ansiktena i en Rembrandt på betraktaren, och varför, vad känner och menar de? För vems skull är kvinnan naken på bilden, ser hon utmanande, självmedveten eller mytologiskt upphöjd ut? Och vad säger det om det konstnären och traditionen? Konsten är kommunikation i ett sammanhang. Och är man inte insatt i sammanhanget, ja då måste man läsa på.

En intressant idé handlar om fotografiets påverkan på den traditionella konsten. Men det är inte den bekanta iakttagelsen om hur fotot befriade konsten från den realistiska återgivningen. Berger menar att kameran förankrade bilden i ögonblicket och relativiserade perspektivet; äldre målningar avbildade en sorts evighet och "inbillade betraktaren att denne var världens medelpunkt". Efter kameran var det inte längre möjligt, varav impressionismens och senare modernistiska försök att tränga in i det enskilda intrycket. Reproduktionstekniken är minst lika revolutionerande. Om varje konstverk förr varit unikt existerar det nu bara som ett originalverk ämnat att kopieras. Det är något fundamentalt annat än att vara sig självt nog! Konstverket förlorar kraften att "hävda sin egen auktoritet" och måste nu istället "försvara sin egenhet" i ett vimmel av olika sammanhang. Dess betydelse förändras radikalt. Vidare reduceras det till vara, i ett av de typiskt marxistiska resonemangen som förvisso inte alls är ointressant.

Kapitlet om reklambilder är en snygg avslutning. Sällan är det väl så tydligt som i reklamen att bilder produceras och betraktas i ett levande sammanhang av antaganden, maktförhållanden, önskningar, drömmar och intentioner. De specifika exemplen är föråldrade, medielogiken och reklamens motivval är annorlunda idag, men jag tror fortfarande att det går att beskriva reklamen som en renodling av det klassiska måleriets anspråk på makt och uppvisning.

Jag hinner inte prestera någon bra summering av Bergers argument, och det är väl också rätt överflödigt när han själv är så tydlig och koncis. Värd att läsa, särskilt för den konsthistoriskt obildade som jag.