Den mänskliga svagheten och andra noveller (W. Somerset Maugham, utg. 1976)

Det här är den femte novellsamlingen jag läser av W. Somerset Maugham och jag undrar hur många fler det kan finnas på svenska.  Liksom de flesta är det här ett hopkok på berättelser ur olika originalsamlingar; i tur och ordning heter de "En utpost", "Brevet", "Den mänskliga svagheten", "Jane", "Vredens käril", "Boksäcken" och "Bakom ridån".  De första två läste jag för inte alltför länge sedan i Trollträdet och har inte läst om den här gången.

Det är lätt att blanda ihop de här novellerna när man läst dem i en följd för de är bara något olika blandningar av samma ingredienser.  Ett anonymt jag äter middag på herrklubben eller någon kosmopolitisk restaurang, där han kommer i samspråk med någon gammal bekant, som nyss har fått veta något omtumlande.  Denne återberättar hela bakgrundshistorien, som utspelar sig i eller har någon lösare anknytning till de ostindiska kolonierna, och vars bärande element är en otrohetsaffär med en mer eller mindre pikant knorr på slutet.  I "Vredens käril" är det en missionärshustru som dras till en straffånge, i "Boksäcken" ett triangeldrama mellan återberättaren och två väldigt kära syskon.  Själva köttet i historierna är att prudentliga societetskonventioner ställs på ända och tillåts göra det utan att författaren dömer någon.  Möjligen kan han unna sig ett diskret hånleende när det går illa med de alltför träiga.

Det är raka noveller med början, mitten och slut, välformulerade men utan litterär finess.  Författaren är mycket glad i att ordentligt presentera sina figurer, deras utseende och karaktär, och verkar belåten när han lyckas skruva till slutet snitsigt.  Subtil och raffinerad undertext hittar man inte här, vilket Maugham också driver med i titelnovellen, där ramhandlingen är ett middagssamtal mellan författarens alter ego och en i vitterheten upphöjd novellist.  Men stämning finns det, en gemytlig trygghet i den världsvane brittens småcyniska förhållande till händelserna.  När det är som tråkigast finns det tyvärr inte så mycket mer att bry sig om.  Jag tror att en viss mättnad börjar inträda i min Maughamläsning.

Parle-leur de batailles, de rois et d'éléphants (Mathias Énard, 2010)

Jag tyckte mycket om Boussole, den drömlika romanen om österland och västerland i varandra omslingrande förening.  Här är en tidigare bok av författaren där han i koncisare form, ca 160 storstilta sidor, behandlar samma tema.  Titeln betyder ungefär "Berätta för dem om strider, kungar och elefanter".

Michelangelo blir 1506 inbjuden av sultanen i Konstantinopel att projektera bygget av en bro över Gyllene hornet.  (Detta hände på riktigt och efterordet reder generöst ut flera detaljerade överensstämmelser mellan fiktionen och verkligheten.)  Den store konstnären reser dit och lockas av sin nyfikenhet allt längre in i den osmanska metropolens dolska skönhet, dess tigande konstskatter, dess poesi och extatiska nöjesliv.  Han tjusas av en androgyn danserska som i trolska mellankapitel får ge röst åt det obestämbara, det förföriska och hotfulla i Orienten; Michelangelos ledsagare, poeten Mesihi, ser svartsjukt på.

Öst och väst binds samman av ömsesidig kärlek och nyfikenhet, hålls isär av makt och språkförbistring; däremellan finns ett fruktbart dunkel och romanen är som bäst när den uppehåller sig där.  I övrigt lider den något av att stryka alltför tätt inpå historiska fakta.  Poetiska avsnitt kontrasteras plötsligt mot en tydligt nutida röst som redovisar år och datum och Michelangelo slits brutalt loss ur sina drömmerier genom epitetet "sedermera målargeni" och en saklig redogörelse för hans kommande bedrifter.  Boussole är mer helgjuten och jämförelsen är väl inte orättvis.

Orättvis och oförskämd mot läsaren är däremot den franska förlagskulturens helt bisarra smaklöshet: inlagan är satt i Times New Roman, tolv punkter med tätt radavstånd.  Det gäller åtminstone pocketupplagan med ISBN 978-2-330-01506-0.  Actes Sud bemödar sig tack och lov att ge böckerna aptitliga omslag, men att tvingas läsa en seriös roman med den typografin är som att boka bord på michelinrestaurang och upptäcka att den är inredd som en Ikea-bespisning.  Skandal, faktiskt.

Önskeresan (Göran Schildt, 1949)

I min omläsning av Göran Schildt har turen kommit till den första av seglingsböckerna.  Önskeresan skildrar den första längre resa han företog med ketchen Daphne, då han och hustrun Mona från maj till september 1948 tog sig från Stockholm till norra Italien.

Boken inleds med en presentation av själva båten, förvärvad något år dessförinnan och upplärd i rätt trygga Östersjövatten.  Med ombord från Stockholm är, förutom makarna, Clas Brunius, en ung man om vars bakgrund man får veta just intet utom det att Göran inte kände honom.  Målet för resan är bestämt: man ska till Medelhavet, och varför inte till Rapallo där vännerna Roberto och Luisa Sambonet ser fram emot sällskap.  Den exakta rutten ger sig efterhand, det blir mer fritt och äventyrligt så.  Man genomflyter Sverige på Göta kanal och beslutar att ta vägen vidare genom norra Jyllands fjärdar.  Därifrån till lämplig hamnplats vid engelska kusten innebär en segling över öppet hav, vilken man med njutbar ansträngning och disciplin klarar av på tre, fyra dygn.  Efter ett kortare stopp i Ramsgate med tillhörande Londonutflykt (utan båt) når man över kanalen till Le Havre.  Sällskapet stöter på patrull i mötet med den franska tullen och bankerna, stroppigt ovilliga att lösa in checkar och sådant, men situationen vänds snart i triumf när det visar sig att någon bekants bekant lagt in ett mycket gott ord för dem hos högsta chefen för Worms rederier.  Nu väntar ett kungligt mottagande i flera av de orter de passerar på vägen söderut längs Seine, Saône, Rhône och diverse kanaler.  Clas tackar för sig, gode vännen Georg Henrik von Wright kliver på i Paris och hänger med i några veckor.  Så småningom mynnar man ut i havet strax väster om Marseille, varifrån man når Italien via några hamnstäder på rivieran.

Som titeln antyder är resan förverkligandet av en sedan länge närd dröm.  Det är en frihetslängtan vars geografiska föremål är södern och Medelhavet men den etiska komponenten är minst lika viktig: Göran Schildt vill lämna skrivbordet och möta livet på riktigt.  Den moderna västerländska människan har inskolats i ett blott estetiskt förhållningssätt till tillvaron.  Hon har reducerat sig själv till en ytlig åskådare, men vad det gäller är att delta på djupet, engagera sig.  Längs resan får Schildt upprepade tillfällen att resonera om turistens blick på omgivningen.  Den som reser för att ha rest, bockar för upplevelser och samlar bilder till sitt fotoalbum, den har inte rest på riktigt, bara glidit förbi. Han spårar denna inställning till artonhundratalets romantik, tron på "en redan färdig värld, där vår uppgift är att plocka känslor som likt mogna frukter hänger på träden".  Motsatsen är resenären med en praktisk uppgift – handel, pilgrimsfärd, krig – som skjuter själva resmålet i bakgrunden och därmed ger det mening.  Den äkta reseupplevelsen får man först när man låter sig integreras, upphör att betrakta omgivningen som vykort utan som en livsmiljö.

Den saliggörande distraktionen på denna önskeresa är förstås båten: det ständiga arbetet att navigera, reparera, hissa segel och fälla bom (eller vad det kan heta – jag har svårt att lägga sådant på minnet) håller sällskapet ständigt upptaget och ger sammanhang åt de växlande bakgrunderna.  Strapatserna till havs visar det bäst.  På Nordsjöns öppna hav finner Schildt en "matematisk renhet" som "engagerar en djupare och kräver ett större ansvar än vad som behövs på land".  Enformigheten höjer ens känslighet för intryck, som alla får praktisk betydelse för den som står vid rodret.  Jo, nog måste det ge en förhöjd livskänsla att vara utlämnad åt elementen.  När man sedan tränger in i "spenaten" (längs floder och kanaler) sker en modusväxling till det gemytligare.  Daphne framflyter i maklig lunk, ständigt nedsaktad av slussar; det kan bjuda på nog så svåra problem när slussvakten gått på långlunch och lämnat sin sjuåriga son att hantera vevarna, men stämningen är överlag familjär och omgivningarna pittoreska.  Det är svårt att inte läsa detta med estetiserande blick, för att nyttja Schildts terminologi – eskapism, helt enkelt.  Den lätt humoristiska, kåserande tonen gör också sitt till för att göra läsaren till just en sådan avskärmad åskådare som Schildt inte vill vara.  Jag har roat mig med att skumläsa loggboken från resan parallellt, och även om båda böckerna i stort sett överensstämmer i sak – några siffror har putsats på i Önskeresan, rödvin förbättrats till champagne på något ställe – så ger loggbokens lakoniska rapportering av sjömil, besöksmål och stämningsläge ombord en råare bild där närvaron i stunden springer fram betydligt mer direkt.  Det är tråkigare att läsa, men känslan av deltagande i livet är starkare.

Det är en sak att läsaren blir en betraktare, resenärerna själva kan ju vara engagerat närvarande för det.  Men då och då kommer små romantiserande avsnitt som får mig att undra.  Vid infarten i Paris längs med Seine beskrivs hur "de idylliska, från impressionisternas tavlor välkända småstäderna med restauranger och guinguetter nere vid vattnet övergår omärkligt till banlieun [sic] med snygga, välputsade kajer, lummiga kastanjealléer och ståtliga stenbroar", där finns "de metande herrarna i basker" och "de ogenerade kärleksparen under broarna" – vems blick på Paris är det här?  Knappast den naturligt hemtama parisarens egen.  I småstaden Joigny beklagar han den bildade klassens flykt från landsbygden och drömmer sig tillbaka till en sekelskiftsidyll med rosendoft av Pagnol ungefär.  Den ännu mer grundläggande frågan ställer sig: är det överhuvudtaget möjligt att leka sig till verkligt liv?  I en intressant passage beundrar Schildt den sköna vyn från ett bergskloster men konstaterar att dess medeltida invånare knappast såg utsikten som föremål för estetisk betraktelse utan som skydd mot inkräktare etc – ur rent praktisk synpunkt.  Schildt får sin praktiska synpunkt genom båtbestyren.  Men det är ju ett påhitt!  Inget i hans liv tvingar honom till navigatorisk närvaro.  Bönderna i de franska lantbyarna lever sin miljö inifrån, men Göran Schildt är en konsthistoriker på genomresa, om än aldrig så fokuserad på kölsvin och däcksbalk...

Längs flod- och kanalsystemen möter de oupphörligen pratsamma exemplar av lokalbefolkningen, villiga att sälja gott vin, ge råd inför kommande sluss och berätta anekdoter om trakten.  Ibland bjuds dessa ombord och en fiskarpojke i Caudebec som raskt involverar sig i besättningens göromål har de inte hjärta att neka följa med som lots en bit på vägen.  Vart sällskapet än kommer tas de emot som en sensation – att glädjas åt och imponera på, men i slutändan framför allt hysa vördnad för; de reser ju i egen båt.  De flesta de stöter på är fiskare, sjåare, värdshusvärdar, slussvakter.  Den andra sidan av flodlivet är kollegorna – andra bemedlade segelturister.  Man bjuder över varandra till respektive lustjakt och njuter goda middagar eller ordnar choklad-party (det sker vid ett tillfälle, jag är mycket nyfiken på detta).  Eftersom alla personer skildras som lika mustiga karaktärer är det lätt att bli blind för det, men klasskillnaderna är skriande.  Göran Schildt är inte utan empati för de sämre lottade men eftersom konst och liv för honom är så intimt förknippade kan han inte undvika att få ojämlikheten att framstå som en lika mycket estetisk som social fråga.  (Politisk blir den inte alls.)

Göran, Mona och Georg Henrik gör utflykter på cykel och från dessa rapporteras framför allt om kyrkor och kloster.  Medeltidsarkitekturen ger upphov till spännande betraktelser över olika epokers syn på tid, om tusentalets individuella byggnadskonst kontra den standardiserade teologins gotik – mycket läsvärda mikroessäer.  I Chartres föreslår någon att katedralen borde omvandlas till museum, vilket gör Schildt mycket uppbragt.  En levande byggnad som förvandlas till ett monument över det förgångna dör "och kan inte sprida annat än förstening omkring sig".  Att det inte är någon simpel konservatism han förfäktar framgår med brutal tydlighet vid ankomsten till Marseille, där tyskarna just bombat hela gamla stan till förintelse.  Det anser han trots allt vara ett "hälsosamt ingrepp" eftersom de mörka gränderna var en belastning för stadslivet.  Nu var just detta inte fransmännens eget verk, men i många andra fall är det av inhemsk förskyllan som byggnader rivs eller lämnas att förfalla så snart den funktion de en gång ämnats för blir passé.  Hävdar Schildt.

Han hyllar förstås fransmännens praktiska pietetslöshet, men främst av alla folk står italienarna, ty inga förvaltar som de arvet från de antika grekerna: i Italien finner man den fulländade humanismen, här har allt förmåtts att anta mänskliga proportioner.  Gud har plockats ner på jorden och inga metafysiska grubblerier tynger människorna, ingen kluvenhet mellan sken och verklighet, man lever inte abstrakt och rationellt utan spontant och fördomsfritt – allt demoniskt är utkastat och man hänger sig åt "ljuv livsförsjunkenhet och generös tolerans".  Ingen skulle väl komma på att avge så storslaget svepande omdömen om ett helt folk idag – utom möjligen Göran Schildt, om han levde.  Italienarna visar "hur långt en nation kan utveckla sig": det här måste ha tagit många århundraden och vari består "nationen" över hela denna tidsrymd, undrar jag?  Har kultiveringen skyndats på genom varje historisk italienares medvetna insats eller är det något undermedvetet, kanske en evolutionär förädling av något slag?  Nå, Göran Schildt jobbar i folksjälarnas paradigm och dit har jag inte tillträde.  Hans retoriska slutkläm är belysande.  Han citerar någon ej namngiven grekisk filosof, som ska ha sagt att "all filosofi och all religion ytterst syftar till ett gemensamt mål, leendet i ett intelligent ansikte".  Det är vackert formulerat!  Men det innebär ju att filosofin och religionen är en helt och hållet individuell historia.  Och allt är en individuell historia för Göran Schildt.  Håller man samtidigt filosofin så högt som han gör, då kan man nå slutsatser som att ett helt lands samhällsliv är avhängigt enskilda människors metafysiska grundsyn.  Politik, ekonomi, sådant är bara överbyggnad...

Nu har jag sagt mycket om Göran Schildts idéer men ingenting om hur härligt det är att läsa hans bok!  Han säger redan på första sidan att han lagt undan de litterära anspråken, och om det var det han behövde intala sig för att skriva så här friskt, tant mieux.  Debutromanen Önskeleken hade mer av konstruktion över sig men i reseskildringen hittade han sin röst.  Kombinationen av färgstarka människoskildringar, pittoresk natur, äventyr och självsäker filosofi är oefterhärmlig.  Jag ser fram emot att läsa om de senare seglingsböckerna, där det kommer att bli mer av just segling.  Här går större delen av resan för motor genom inlandet och det blir en aning kvalmigt till slut.  Man längtar ut till havet.  När de förresten kommer ut i havet igen, strax väster om Marseille, då är det som att allting exploderar i ett drömrus över några sidor: i rask följd stöter de på en överklassfamilj som hyrt en klippö med tillhörande fort av franska staten, springer in i en grupp förälskade ynglingar i en bambuskog och kryssar förbi en nudistö som Göran spanar på i kikaren.  Vid det laget är de bara Göran och Mona kvar ombord.  Mona håller sig i bakgrunden genom hela boken men lagar god mat.

Anna Karenina (Lev Tolstoj, 1878)

Jag läste Krig och fred förra sommaren och så nu denna då.  Jag kan knappast säga någonting nytt och speciellt insiktsfullt om en sådan enorm klassiker, så jag nöjer med mig att här kasta ner några osorterade intryck.

Som i alla riktigt stora romaner känner man igen sig själv i alla figurerna.  Deras tankar och bevekelsegrunder beskrivs så enkelt och exakt att det framstår som självklart att de inte kunde handla annorlunda.  Någon enda huvudperson finns här ju inte, men vissa kommer närmare än andra; den som får mest utrymme är inte Anna Karenina själv utan Levin.  Det är en person jag har lätt att identifiera mig med.  Han är en individualist med bestämda uppfattningar som tycker sig stå över allt politiskt käbbel och de intellektuella lekar hans umgänge roar sig med.  Själv är han engagerad med hela sitt hjärta i den riktiga världen, jordbrukets och det hårda arbetets handfasta vishet.  Det verkar framför allt som en undanflykt.  Av lättja eller skygghet avfärdar han det stora och motsägelsefulla han inte förstår och söker sig dit han slipper följdfrågor.  Otåligheten med trivialiteter, sublimeringen när Kitty nobbat honom, svartsjukan när han sedan måste dela henne med lättfärdiga släktingar, den bittra besvikelsen när hans jordbruksidéer inte går hem hos arbetarna som mest vill ha det lojt och bekvämt (ett avsnitt som till delar påminner om Turgenjev) – allt kommer av en och samma hårda, varma och lätt hycklande karaktär.  Jag tycker om att läsa longörerna om den ryske bondens inneboende instinkter, Levins åsikter om det rationella utnyttjandet av folksjälens produktiva egenskaper och så vidare.  Att förnuftstron vänds till gudstro i slutkapitlen är förstås själva poängen, men jag kan inte låta bli att tycka att uppvaknandet skildras väl banalt och tendentiöst.

Då är jag mer förtjust i Karenins än mer plötsliga vändning.  Tolstoj är ingen vidare ironiker som kanske Thomas Mann eller så, men i hela Karenins figur finns något storslaget löjligt som inte går att låta bli att le åt.  Den hårde, torre karln som inte kan behärska sig när han ser tårar, som fast besluten att tillrättavisa sin döende, otrogna hustru känner medömkan välla upp, och snopet märker att han förlåter henne istället.  Och hennes älskare står bredvid.  Och båda männen inser att Karenin vann, och båda står där löjliga i ljuset av något från ovan som ingen av dem förstår eller förtjänar.  Fantastisk scen.  Där brister hans mur av bestämdhet och sedan är han lätt byte för Lidija Ivanovnas självsäkra kristendom.

Kvinnorna tycker jag länge att man inte får komma nära.  Anna och Vronskij diskuterar i en scen att rymma tillsammans som älskare och älskarinna, men Anna vill inte lämna sin son.  Hon säger det emellertid aldrig, hon ruvar på sin invändning, vilket gör hennes motvilja obegriplig för Vronskij och hon verkar som en irrationell hysterika.  På liknande sätt är alla kvinnornas perspektiv genom romanens första hälft ogenomträngliga.  Man får komma in i huvudet på Levin, Vronskij, Oblonskij, Karenin, men Anna och Kitty förblir mestadels tillslutna kärleksmaskiner som man som bäst får lära känna genom deras handlingar och repliker.  Det luckras upp efterhand.  Anna som verkar kall och otillgänglig i början får visa flera sidor vartefter hennes ställning förändras.  Men helt naturlig blir hon aldrig, hon tillåts aldrig visa sitt hela jag.  När hon slagit sig ner med Vronskij blir hon kokett och nonchalant som motvärn mot samhällets ogillande.  Hon måste ständigt manövrera sociala vapen för att överleva och det leder henne slutligen till undergången.

Kitty och Dolly är bättre anpassade till de krav som ställs på deras kön och sociala position.  Kitty är den från början hämmade som sedan blommar ut i en naturlig fallenhet för omsorg, hur individuell nu denna är, eller om den hör mer till hennes kvinnlighet.  Dolly är den som har fogat sig, uppfostrat barnen som man ska, förlåtit sin otrogne man, beter sig enligt konventionerna.  Missnöjet hon kanaliserat i stränghet träder fram alltför sent för att göra någon skillnad.

Kärleken är ju minst sagt ett huvudtema här, men jag blir aldrig helt klok på den.  Rebecka Kärde sa i det senaste avsnittet av podden Gästabudet, apropå förhållandet mellan Levin och Kitty, att det, liksom förälskelserna i många artonhundratalsromaner, i någon mening är ett resonemangsparti men ändå finns där en verklig passion som är omöjlig för en modern människa att förstå.  Det sätter väl fingret på vad jag hade så svårt att smälta i Indiana och Svindlande höjder.  Det är ingen lika framträdande svårighet här för Anna Karenina handlar om så mycket mer än bara kärleksintriger, men kärleken förblir likväl ett mysterium.  Med några undantag.  Annas och Vronskijs första möten, i deras blickar på avstånd, där finns något magiskt, i brist på bättre ord.  Tolstoj lyckas förmedla något överrationellt, en outsäglig samhörighet mellan de två, som består ett tag men som förvärldsligas när deras kärlek måste fogas in i samhällslivet.  Känslorna mellan Kitty och Levin är redan från början en blandning av konvenans, fantasifullt hopp och lidelse men blir väl med tiden något djupare, om än i grunden ett praktiskt arrangemang för att trygga familjelyckan.  Det jordnära, lyckliga äktenskapet triumferar över den förödande passionen, men själva kärlekselementet i ekvationen... det verkar vara något odelbart, ett fritt svävande faktum som ibland bara infinner sig utan vidare, utan koppling till den konkreta verkligheten.  Det är väl vackert, men det gör också kärleken till en godtycklig parameter vars svängningar sällan är särskilt lätta att genomskåda.  Att handlingen ändå blir allt annat än godtycklig är tack vare att kärleken sällan spelar huvudrollen i intrigen – det gör oftare missunnsamhet, skam, stolthet, förvirring och hundra andra sätt att förhålla sig till varandra.

Undanflykten är återkommande.  I princip alla personerna väjer på olika sätt för sanningen, vill inte se verkligheten, är oärliga mot sig själva och sina känslor.  Levin förtränger sitt misslyckade frieri och flyr gång på gång in i sitt arbete.  Anna tvingas att resa murar mot sitt tidigare liv och härda sig för att hålla sig upprätt.  Vronskij förenklar tillvaron till yta, Karenin först till ämbetsutövning och sedan till religion.  Nåja, detta är väl en så allmän iakttagelse att den inte säger så mycket.

Till sist ska jag säga att jag verkligen gillar intensiteten i skildringarna av de stora livshändelserna: bröllopet mellan Levin och Kitty, Nikolajs dödsbädd, Kittys förlossning, Annas förintelse och död.  Särskilt hur bröllopskapitlen förmedlar ceremonins livsomvälvande betydelse för människorna, lastad med tung religiös och praktisk innebörd... allt annat än dagens tomma ritualer.

Allra allra sist vill jag tacka för att kapitlen är så korta och jag misstänker att det har något att göra med att romanen ursprungligen publicerades i serieform.

De homeriska hymnerna (övers. Ingvar Björkeson, utg. 2004)

Den här har jag haft liggande ett tag och kom mig till sist för att läsa den.  Det är en ganska tunn volym med parallelltext, liksom utgåvan av Hesiodos som jag läste nyligen.  Översättningen av Ingvar Björkeson är förstås precis så fantastisk man kan önska.

De homeriska hymnerna är en disparat samling dikter tillägnade olika gudar i det grekiska panteon.  Homeriska är de i den bemärkelsen att de under antiken tillskrevs Homeros, men det är uppenbart att alla inte kan vara skrivna vid samma tid eller av samma person.  Översättningen förmedlar tydligt skillnaderna i stil: vissa mer högstämda, andra uppsluppna och rentav dråpliga.

Av de trettiotre hymnerna är tjugonio korta saker på högst ett femtiotal rader; de flesta bara något dussin.  De övriga fyra är några hundra rader långa och i dem ryms mer av intresse.  Hymnen till Demeter ägnas mest analys i Sture Linnérs förord.  Den är en av de främsta källorna för att förstå de eleusinska mysterierna.  Den berättar myten om Persefones enlevering och efterföljande drama som slutar med att årstiderna och Demeters mysteriekult inrättas.  Jag tycker den påminner om en folksaga i den pedagogiska framställningen och själva poesin är vackrare än både Homeros och Hesiodos.  Hymnen till Apollon är en aning torrare i tonen och inte särskilt fokuserad.  Den förtäljer om Apollons färder hit och dit för att döda en drake och inrätta sitt tempel utan att man som modern person blir riktigt klok på varför.  Hymnen till Hermes däremot är en rak berättelse där diktens huvudperson framstår som en lurifax till gud.  (Björkeson använder på ett ställe just det ordet i sin översättning.)  Det är en friskt infallsrik tolkning av myten där Hermes personlighet verkligen framträder och sätts i kontrast till den nyktrare brodern Apollon.  Hymnen till Afrodite är den kortaste av de längre.  En lättsam och smått ironisk historia om hur Zeus gör Afrodite betuttad i den persiske prinsen Anchises.

Av de kortare hymnerna nämner Linnér bara särskilt den till Pan.  Jag tycker mest om den sjunde, till Dionysos, som är en drastisk liten anekdot med ett förvånande förvandlingsnummer i.

Det är lite i dessa dikter som verkar självklart arkaiskt, om måttstocken för det arkaiska är Homeros och Hesiodos (längre än så sträcker sig inte min beläsenhet).  Men åtminstone de långa dikterna lär vara från den tiden.  Stilen här är friare, mer målande och mindre mässande, mer angelägen att berätta saga än att räkna upp ättetavlor och sådant.  Samtidigt finns en religiös äkthet i hymnerna.  Det är inga uppvisningsstycken i poetisk bearbetning av mytologiskt stoff.

Världen själv (Ulf Danielsson, 2020)

I tonåren var jag trogen medlem på ett forum om lingvistik.  Sammanhållningen vilade till stor del på ett gemensamt språkfilosofiskt perspektiv och bibeln var Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson.  Där argumenterar de båda filosoferna för att vi förstår världen genom ”kognitiva metaforer”: vi konceptualiserar tid som rörelse, problem som pussel.  I Philosophy in the flesh (1999) visar samma författarpar hur vårt begreppsliggörande av världen är grundat i den kroppsliga erfarenheten och hur sådant som tas för objektiva fakta om verkligheten är mänskliga tolkningar som hänger oförytterligt samman med vår biologiska konstitution.  Det var länge sedan jag läste de böckerna nu, men de har satt en bestående prägel på min ontologisk-epistemologiska grundsyn, om uttrycket tillåts.

Den här boken formulerar i princip det jag burit med mig sedan dess, men är skriven av en fysiker och intar följaktligen ett mer naturvetenskapligt perspektiv.  I korthet: Världen är reellt existerande och allt som finns är materien.  Medvetandet har uppkommit genom evolution och är ett rent fysikaliskt fenomen; en själ skild från en kropp är otänkbar.  Universum styrs inte av naturlagar och där finns ingen fritt flytande matematik; universum bara är, och vi konstruerar modeller för att förstå det.  Kopplingen mellan världen själv och vetenskapliga abstraktioner går alltid via ett biologiskt förstånd.  En dator, oavsett hur avancerad, kan aldrig bli medveten och matematiken fångar inte allt.

Sidorna är få, knappt tvåhundra, men ämnet är ofantligt.  För att göra något lyckat av de förutsättningarna krävs en skicklig förmåga att konkretisera, ringa in det väsentliga och aldrig tappa tråden.   Boken ger sken av tydlig disposition med åtta polemiskt rubriksatta kapitel – ”Levande varelser är inte maskiner”, ”Universum är inte matematik” – men gör alltför lite för att avgränsa argumenten från varandra.  Författaren bemödar sig att vara personlig men de anekdotiska utvikningarna distraherar mer än illustrerar.  Vissa avgörande tankesteg skyndas hastigt förbi.  Tyvärr syns det oslipade även i språket, en ganska hackig prosa med smärre språkfel här och där.

Mycket kretsar kring att vederlägga olika populära men vilseledande idéer, där felet i många fall är en sammanblandning av modell och verklighet.  Det blir en del tragglande av de klassiska tankeexperimenten.  Jag förstår vad han argumenterar emot, där är detaljerna klara nog, men det alternativ han presenterar blir aldrig så mycket mer än en övergripande filosofisk inställning: det finns ingen sannare verklighet bortom den vi upplever som biologiska varelser, är kontentan.  Det köper jag!  Men det gjorde jag redan innan.  Den här lite pratiga essän ger dessvärre ingen fastare grund åt min världsbild.  Då fick jag nog läsa om böckerna nämnda i första stycket eller kanske ta mig an något av alla verk från den här bokens generösa lästipslista.

Le Mur (Jean-Paul Sartre, 1939)

När man letar fransk litteratur får man ta det man kommer över ibland och den här hittade jag i en bokbytarhylla i somras.  Kanske inget jag hade valt själv, men voilà.  Av Sartre har jag tidigare läst Äcklet (på svenska) men minns därav just ingenting.

 

Det här är en novellsamling med fem historier.  Den inledande titelnovellen handlar om tre dödsdömda i en fängelsecell.  Från dom till avrättning får man följa deras fysiska reaktioner och inre förvandling: några kissar på sig, någon annan biter ihop, men alla tre drabbas av den förestående dödens obegriplighet.  Från hela människor urholkas de till blotta kroppar och försöker desperat hålla kvar i sin mänsklighet genom agg och irritation.  Förhållandet till tingen upplöses och samtidigt med livet dunstar livets värde.  En besynnerligt trivial knorr avslutar.

"La Chambre" handlar om en ung kvinna som trots föräldrarnas protester stannar kvar i äktenskapet med en man på väg allt djupare in i galenskap.  Redan är han snurrig nog att kalla henne vid fel namn och inbilla sig hotad av flygande statyer i sitt mörka rum.  Men hans sinnesrubbning tycks ge honom ett närmare förhållande till de döda föremålens värld och hustrun verkar i galenskapen se en möjlighet att transcendera konventionerna.  Psykologin här verkar lite gammaldags, att definiera människan genom hennes neuroser.

"Érostrate" handlar om en man som ogillar människorna och är djupt missnöjd med att tvingas existera på deras villkor.  Genom att utföra ett mordattentat ska han bli sin egen och på kuppen nå berömmelse.  En klichéartad historia.

"Intimité" är till formen mer omväxlande än de övriga i det att den blandar första och tredje person i långa tankeströmmar.  Den handlar om en kvinna med motstridiga känslor för sin man och hennes vännina som ogillar att de är tillsammans.  Hon dumpar honom så men allt löser sig inte med det.  Den verkliga kärnpunkten i den här novellen gick mig nog förbi.

"L'Enfance d'un chef" slutligen är hundra sidor lång och hade säkerligen kunnat presenteras ensam om den gavs lite luftigare sättning.  Det är en koncentrerad bildningsroman som följer den unge Lucien från småbarn till äldre tonår.  Han uppvisar tidigt en misstänksamhet mot sig själv och omvärlden: han blir övertygad att föräldrarna bara spelar roller och hans egen identitet finns inte heller; ingen finns.  Hans kamp med existensen tar sig finare uttryck när han via en kamrat introduceras för Freud, i vars idéer om oidipus- och andra komplex finner trygghet; han tyr sig sedan till en cynisk surrealist som lär honom att kullkasta alla borgerliga normer.  Men båda vägarna är återvändsgränder och han vågar aldrig vandra dem till slut.  Teoriernas enkla förklaringar är attraktiva men bedrägliga – de söker fylla existensens intighet med en mening som inte finns.  Lucien inser att människans lott är att vara ett intet på eget ansvar.  Tyvärr leder honom sökandet vidare till fascismen.  Där finner han en plats att förankra sin självbild: han är mer än ett svävande godtycke; han får sin plats i världen av det knippe rättigheter och skyldigheter som definierar honom inför den andre.  Det vore väl en försvarbar slutsats även utan fascistiska förtecken.  Psykologin är trovärdig men jag har svårt att se skildringen av Luciens radikalisering som det mest bärande elementet här; det verkar emellertid vara en gängse tolkning och den antyds ju av titeln.

De tre mittersta novellerna kan undvaras.  Titelnovellen är den mest helgjutna, skriven på ett rakt och kyligt språk till rätt anslående effekt.  Den avslutande långnovellen vinner på att ha utrymme att exponera sina idéer.  Faktiskt är formatet perfekt, för i längre version hade det varit svårare att motivera det tillrättalagda i huvudpersonens etiska progression.  Jag kommer någon gång att tänka på Siri Hustvedts intellektualiserande romaner där handlingen lätt förväxlas med utläggning av teori.  Ingen av historierna här är väl avsedd att excellera i originell berättarkonst utan detta måste läsas mot bakgrund av författarens filosofiska projekt.  Här verkar han vilja ringa in gränserna för människan: i titelnovellen gränsen mot döden, i "La Chambre" den mot galenskapen, i allmänhet jagets mot den andre.  "L'Enfance d'un chef" presenterar antagligen den bästa bilden av existentialismens grundtankar, åtminstone fylligast, men jag kan inte komma ifrån känslan att den upphöjer helt naturlig tonårsförvirring till stor filosofi.  Vad vet jag.