Vad är antikens filosofi? (Pierre Hadot, 1995)

Det här är en stor bok. Inte så värst till formatet (300 sidor) men till innehållet. När man gått och trott sig lite småkunnig om antiken i allmänhet, om dess filosofi på sätt och vis i synnerhet, läst ett par terminer filosofi för länge sedan och så plöjt halva Platon i ett längre skov av ambition, numera mest som en övning i grekiska, men likafullt – och så läser man den här boken och kan väl knappast därefter se på de antika filosoferna med samma ögon. Det är också en paradoxal bok, på det där sättet att den öppnar ett helt nytt perspektiv och ger nya insikter på var och varannan sida, men ändå lyckas få sin bärande tes att verka så självklar att det framstår som pinsamt att den överhuvudtaget behöver förklaras. Men jag återkommer till det efter en osystematisk genomgång av mina understrykningar.

Pierre Hadot visar här att den antika filosofin, från åtminstone Sokrates till åtminstone nyplatonismen, via stoikerna, epikuréerna, kynikerna och allt vad de hette, handlade om att omdana människan. Den filosofihistoria man lär sig i skolan handlar om olika filosofiska system, utlagda teoretiskt. Den ena skolan förklarade kosmos, naturen och människan på ett sätt, den andra på ett annat sätt. Vad man då ignorerar, säger Hadot, är filosofins själva syfte. Ingen antik filosof eller filosofisk rörelse var intresserad av att klarlägga fysiken eller utveckla en kunskapsteori för blotta vetandets skull. Vad det gällde var alltid att bli en bättre människa. Alla teoretiska spekulationer var endast stöttor åt denna strävan. Filosofin var inte ett tankesystem utan ett levnadssätt, att bli filosof inte en studiegång utan ett existentiellt val.

Filosofi, φιλοσοφία, betyder ju ordagrant "kärlek till σοφία". σοφία brukar översättas med "vishet". Filosofen när ett begär efter vishet och inriktar hela sin livsföring mot denna. Hans eventuella lära tjänar att underlätta närmandet till visheten. Men det rör sig inte om att bli vis i den banala meningen "mångkunnig", "insiktsfull" eller ens "levnadsklok" utan, med Hadots ord, om "ett tillstånd i vilket människan existerar på ett radikalt annorlunda sätt än andra människor, nästan som ett slags övermänniska". Den vise befinner sig i ständig själslig jämvikt, är fri från bekymmer och likgiltig inför allt utom existensens mest väsentliga kärna. Att uppnå detta tillstånd är ett livsprojekt, i princip omöjligt eller nästintill omöjligt, men ändå det enda värdiga sättet att leva. Om detta är i stort sett alla filosofiska skolor ense; de skiljer sig i föreställningen om det yttersta föremålet (för Platon det goda, för epikuréerna den sanna lusten, osv), delvis i metoderna och framför allt i kringverket: teorierna om universums uppbyggnad, kunskapens natur och annat – Hadot kallar det för den filosofiska "diskursen".

Filosofihistorien brukar koncentrera sig på diskursen. Oräkneliga böcker lägger ut Platons teorier om det ena och det andra, utvunna ur hans dialoger. Men avsikten med hans texter är framför allt att demonstrera dialogens konst, rannsakandet av sig själv och andra, ge glimtar av det goda livet riktat mot visheten. Om han också förklarar och föreslår en massa annat så är det sekundärt. Hadot: "Det som räknas är dialogens praktik och den förvandling som den medför. Ibland kan dialogens funktion rentav vara att man ställs inför en apori och därmed inser språkets gränser, dess oförmåga att förmedla vissa moraliska och existentiella erfarenheter." Än mer anmärkningsvärt är vad Hadot påpekar om Aristoteles, den store systematikern. Han och hans skola ägnar sig åt vad vi skulle kalla forskning inom en mängd områden: fysik, astronomi, biologi, matematik, historia, sociologi, etik – men inte av ren kunskapstörst, utan på grund av "en närmast religiös passion för verkligheten i alla dess aspekter" vari man finner "spår av det gudomliga" som leder en närmare "den högsta principen, det högsta åtråvärda och det högsta intelligibla" – mot visheten.

Hadot säger mycket som jag inte kan referera här. Han fäster (nog rätteligen) stor vikt vid andliga övningar: minnesövningar, meditation och annat som återkommer hos de olika filosofiska skolorna. Han talar också om de institutionella formerna: det var ingen slump att rörelserna organiserade sig i "skolor" (i dubbel mening) samlade kring deras grundare. Inslag av personkult var inte främmande, kanske främst hos epikuréerna. Han gör åtskillnad mellan de hittills nämnda dogmatiska skolorna och de skeptiska (pyrrhonister, kyniker) för vilka det gällde inte att förändra utan att upphäva människans värdeomdömen för att nå visheten. Under hellenistisk tid tar systembyggandet form (på filosofins liksom på så många andra områden), man börjar strukturera, klassificera och inte minst ägna sig åt omfattande kommentar till de nu redan klassiska filosofiska texterna. Men syftet är inte att leka med begrepp utan "att i kondenserad form samla de fundamentala dogmerna och knyta samman dem genom en rigorös argumentation, för att skapa en koncentrerad systematisk kärna, ibland till och med komprimerad i en enda kort sats, som därmed skulle ha större övertygelsekraft och vara lättare att minnas". Ännu har man klart för sig poängen med det hela. I förbigående kan man notera hur många moderna självhjälpsfloskler som formulerats redan av Epiktetos eller Seneca (lev varje dag som om den var den sista, livet är det som pågår medan vi är upptagna med annat …).

Hadot är tydligen specialiserad på nyplatonismen och har ett ganska långt avsnitt därom. Han beskriver den som en syntes av platonism och aristotelism, under inflytande av idéer om en uråldrig enhetslära. Den pragmatiska inställning som präglat filosofin under den klassiska eran, såväl till retorik och undervisningsmetoder som till samhälleliga ambitioner, lämnar plats åt utforskandet av den individuella mystiska erfarenheten. (Här är steget till religion inte långt.) Under samma epok, från cirka 200-talet e.Kr., sker större förändringar i de institutionella förutsättningarna för filosofin. De traditionella skolorna dör bort och staten tar över ansvaret för undervisningen, som alltmer liknar skolning i ortodoxi än inspiration till en filosofisk livsstil. Detta får en direkt fortsättning i högmedeltidens skolastik, som till stor del har glömt eller avskaffat den antika inställningen till filosofin. Däremellan kom förstås kristendomen. Men inte enbart för att ödelägga, utan lika mycket för att absorbera. (En gren av) den tidiga kristendomen kommer att förstå sig själv som filosofi, rentav som den enda sanna filosofin, "eftersom de lever i enlighet med den gudomliga Logos". Observera "lever": filosofin har ännu inte blivit ren diskurs. Munkväsendet har många likheter med den klassiska antika bilden av filosofen som skuddar av sig allt onödigt. Först med universiteten på 1100-talet, och återupptäckten av Aristoteles ungefär samtidigt, reduceras filosofin till diskursiv exeges och mutatis mutandis är det där vi står än idag – ungefär, med många förbehåll och omtagningar; slutkapitlet är lite rörigt.

Jag sa att det verkar pinsamt att ens formulera ovanstående. Ja, jag får under läsningen känslan av att det ju knappast kan vara på annat sätt, naturligtvis är den antika filosofin ett sätt att leva! Det hindrar inte att frågorna hopar sig. Boken är översiktlig, och medan den rör sig mellan tider och begreppsvärldar för att hamra in sin huvudtes snuddas mycket vid och blir dinglande. Var ska jag börja. Hadot tycks till exempel hävda att all filosofi, inte bara den antika, egentligen är eller bör vara livskonst. Han exemplifierar med Tractatus logico-philosophicus, kortfattat men kanske riktigt. Låt gå för en vildhjärna som Wittgenstein, men säg, Frege? Russells Principia mathematica, sida upp och sida ner av satslogik? Hadot är kanske för franskt kontinental för att ta hänsyn till sådant. Och han mer eller mindre ignorerar försokratikerna. De förekommer ihop med sofisterna som bakgrund till begreppet σοφία, men nämns aldrig igen efter Sokrates. Ändå representerar väl milesierna en inställning till kunskapen och vetandet som mycket väl går igen hos Aristoteles (eller hur?) och exempelvis Demokritos atomteori övertas direkt av Epikuros. Här måste finnas viktiga dörrar att öppna, som kanske, kanske inte relativiserar Hadots etiska filosofisyn. Han är förresten aldrig särskilt tydlig med hur fysiken eller logiken stödjer vishetssträvandet, in i specifika detaljer, utan talar mer allmänt. Det hade förvisso blivit en dubbelt så tjock och rätt förvirrad bok annars, men jag kan inte låta bli att undra om alla avhandlingar om syllogismer och naturfenomen verkligen skrevs utan ett mått av meningslös forskningsglädje. Gränsdragningen mot religion är en annan återkommande otydlighet; inte så mycket mot antikens traditionella gudatro, som var rätt olik filosofin, men mot mysteriekulter, religiös mysticism och till sist naturligtvis förhållandet till kristendomen.

Nåväl! Allt detta är frågor jag inte hade kommit på att ställa om inte Hadot öppnat mina ögon för dem. Boken lär också fungera bra som behändigt lexikon till de viktigaste filosofiska inriktningarna under antiken, med sina väl avgränsade kapitel. Avsnittet om Gästabudet är lysande. Utmärkt avslutning på det här året!

Mirèio (Frederi Mistral, 1859)

Nobelprisets första årgångar rymmer några doldisar, varibland kanske Mistral. Han är möjligen ännu läst i sitt hemland Provence och av franska skolelever. Förnamnet skriver jag av efter omslaget, och det är den provensalska formen (occitanska om man så vill); på franska heter han Frédéric. En enda svensk översättning finns av hans huvudverk och det är denna, utförd 1904. Översättare var akademiledamoten Carl Rupert Nyblom och boken utkom på hösten, några veckor innan författarens Nobelpris. (Tillkännagivandet skedde vid denna tid först på utdelningsdagen den 10 december.) Korrupt? Eller bara en kulturgärning?

Det rör sig om en lika episk som romantisk dikt i tolv sånger. Skådeplatsen är ett bondeidylliskt Provence och handlingen kretsar runt det unga kärleksparet Mirèio (den provensalska formen av Maria) och Vincèn (Vincent) – hon dotter i en förmögen familj, han en simpel korgflätare. Hennes far vägrar ett sådant nergifte och det hela får ett tragiskt slut à la Romeo och Julia. Att fullständigt uppskatta detta kräver möjligen en del bakgrundskänning och lyckligtvis är översättarens förord till hjälp. Han infogar Mistrals egen självbiografi på några sidor, en rätt så romantiserad historia om hur han kom att tändas av patriotisk glöd och föresätta sig att göra ett kulturspråk av sitt modersmål. Vilket han förvisso lyckades med, åtminstone i sin samtid. Provensalerna kunde sedan gammalt yvas över den medeltida trubadurtraditionen, men Mistral ska mer eller mindre ensam ha ombesörjt språkets renässans under några nationalistiska decennier sent 1800-tal.

Förordet jämför honom med Runeberg. Det är säkert rimligt på flera sätt, men Fänrik Ståls sägner är alltför levande och dynamisk, för mångbottnad, helt enkelt för bra! – för att rättvist kunna liknas vid det här; jag tänker snarare på Tegnér och Frithiofs saga. Båda är den där typen av självmedvetet nationalepos som nog bara en sann artonhundratalsmänniska kan uppskatta. Här finns kärlek, trolldom, slagsmål, rediga bönder, skrytsamma naturskildringar och virtuositet med versmåtten, allt inramat som en klassisk saga. Översättaren nämner också Homeros. Nåja. För en modern läsare kan projektet inte verka annat än spekulativ konstruktion.

Mistral uppfann till folkspråkets fromma ett eget versmått, som går så här: två rader manligt rimmade fyrtaktiga jamber, en alexandrin med kvinnligt slut, tre rader manligt rimmade fyrtaktiga jamber, en alexandrin som rimmar på den förra. Det vill säga:

    Som för ett villbråd jägarhunden,
    Vincèn stod klar till strid på stunden.
– »Hör på!» han skrek så, att han nära sprängt sin röst.
    »Du glop, som på din skinkmärr pöser,
    stig ned – jag annars ned dig föser!
    Du vaknar, tror jag? Ovett löser.
Låt se nu, hvem af oss har diat bättre bröst!

Strofen är tämligen representativ. Sista raden är till exempel fantastisk. Men vad "ovett löser" ska betyda förstår jag inte. Översättaren har haft att kämpa med, och det är egentligen en stor bedrift att nästan felfritt ha rott det här i hamn. Verkliga nödrim är sällsynta men klumpig syntax går knappast att undvika (och det hjälper väl inte att själva berättelsen gärna gör krumsprång i jakt på konstgjord livskänsla). Det största problemet med versen är de där tre rimmen i rad. I provensalskan vet jag inte, men åtminstone på svenska ger de ett forcerat intryck hur skickligt de än hanteras. Ja, de har väl något av folklighet, man tänker någon lustighet av Fröding – men upprepa detta i strof efter strof genom två hundra sidor så stelnar leendet ganska snart. Trovärdigheten är inte heller maximal när denna frodiga, frejdiga form ska förmedla sorg och ångest. Till blomster och folkdans funkar den bättre.

Vad gäller översättningens tillkomst och begränsningar ska jag helt enkelt citera förordet:

Det försök, som nu föreligger, till försvenskning af den för ett nordiskt, rimfattigt språk ingalunga lätthandterliga dikten »Mirèio», är utfördt med stöd af den franska prosaöfversättningen af Mistrals egen hand, som till lättnad för både fransmän och främlingar finnes anbragt i de vanliga editionerna af dikten, samt med rådfrågande af den till Koschwitz' »Edition classique» bifogade provensalska ordboken och Bertuchs tyska tolkning. Öfversättningen omfattar diktens tolf sånger, dock med uteslutande af den i sjätte sången något omotiveradt insatta tillägnan till de förnämsta kamraterna i Feliber-förbundet; vidare den passus i samma sångs senare del, som omfattar spökerierna i Fégrottan och till en del äfven öfverhoppats af Bertuch; slutligen också i den elfte sången några öfverflödiga strofer af denna långa episod, samt likaledes en enstaka strof i slutet af sista sången, som också är utesluten af den tyske tolkaren.

Det är alltid tråkigt med ofullständiga översättningar, men här må Nyblom vara förlåten att han nedkortat slutet, och särskilt elfte sången som är en enda lång hyllning till Provencebornas kristlighet.

Den här boken är hopplöst otillgänglig idag och det vore snyggt att avsluta med en önskan om nyutgåva, eller ännu hellre nyöversättning. Men jag tror ärligt talat inte någotdera är så angeläget, Nobelpris till trots. Skulle man ramla över den här gamla översättningen så kan man i alla fall glädja sig åt åtskilliga föråldrade glosor, däribland "immerbadd".

Aerodynamiska tal (Lotta Lotass, 2001)

Tredje flykthastigheten, Lotass bok om rymdfart, är väl en sorts uppföljare egentligen. Tre år tidigare kom den här boken om flyget. Rymdboken var en roman, eller kunde åtminstone lätt läsas så, en kronologisk berättelse om Gagarins och Sovjets optimistiska strävan uppåt. På omslaget till den här boken står som genrebeteckning: "samling". En samling korta avsnitt daterade 1903 till 1947 vilka spänner över flygets första årtionden. Det är fackprosa, memoarprosa, uppslagsbok, loggbok, dikt, dramatik, kollage, pastisch, och att dokumentära källor ligger bakom kan knappast undgå någon (det står i baksidestexten).

Här är fullt av anemometrar och barografer, modellbeteckningar och noga angivna mått. Flyghjältar berättar i efterhand om sina bedrifter att navigera genom trånga bergspass. Åtskilliga kraschar eller nödlandar i oländig terräng och måste starta från isflak eller fält under dåliga väderförhållanden. Ofta är oklart om de lyckas. Och kanske är att lyckas inte poängen. Människorna i den här historien tycks sällan drivas av framstegstro och självförstärkande entusiasm – som i Tredje flykthastigheten – men oftare av ett tvång, en flygkonstens inre nödvändighet vars verktyg de är.

Frihetskänslan i att stiga upp i himlen endast glimtar. Mer typiskt intryck gör de två pjäsutkast där flygare ömsom mässar om fördelaktigt väder, ömsom kräks, där en grupp bakgrundstatister bär stenar från bergen för att bygga en landningsbana på en slätt. Flyget som naturmagi, som hednisk ritual. Det kapitel som mest förbehållslöst talar om "människoandens triumf över materien" förvrids från den romantiserade självbiografi som antagligen tjänat som grundtext till något rent kafkaartat, genom att syftet med den strapatsdigra flygningen sägs vara att frakta pappersklämmor (till otillgängliga trakter där de "nödgades bruka icke auktoriserade eller hemmagjorda pappersklämmor").

Jag är mycket svag för det här. Lotta Lotass håller i allt hon producerar en särskild, upphöjd ton, opersonlig på ett ibland skrämmande, ibland komiskt sätt. Bakom texten verkar finnas någon okänd princip, en nyckel som gått förlorad för oss – ungefär som att tolka aldrig så utförliga egyptiska gravtexter utan att ha grepp om deras tankevärld. Ofta är den känslan helt enkelt en effekt av kollagetekniken. Texter ur olika genrer kraschar mot varandra och upphäver varandras premisser. I händerna på en sämre författare blir det lustigt och oväntat, kanske ballt, när man håller på så; Lotass lockar fram riktig poesi ur krockarna.

Då och då får jag erkänna att jag blir mer impad av den säkra kompositionen än direkt berörd, som i det eleganta avsnitt där en alltmer uppjagad pilot beskriver sin undermåliga utrustning, korsklippt med sakliga redogörelser för Beaufortskalans vindstyrkor från ett till tolv. Och visst är ett kapitel en datoröversättning från tyska? Prosa som denna: "Modell 322 har landningsställ under nosen och är tänkt att utrustas med fyra stycken Pratt & Whitney R-2180. Man räknar med att den skall uppnå en maximal hastighet av femhundra kilometer i timmen vid en höjd av omkring 7.500 meter. Maximal bomblast beräknas bli fyra och ett halvt ton." (utdraget på fyra sidor) kräver en läsare som uppskattar form före innehåll. Mig alltså! Men rättare är att säga att formen här är innehållet.

The making of late antiquity (Peter Brown, 1978)

Peter Brown ska vara en av de främsta kännarna, om inte uppfinnarna, av senantiken. En spännande period (som många andra), präglad kanske mest av allt av kristendomens konsolidering och upphöjelse till romersk statsreligion. Om detta handlar den här korta boken på jämt hundra sidor.

Det rör sig om en serie om fyra föreläsningar på Harvard som samlats till en bok. Jag betraktar mig som förlåten att jag inte hänger med i alla vändningar. Inget utrymme ges åt att introducera ämnet eller förklara de traditionella ståndpunkter som kritiseras, man förutsätts ha rika och nyanserade uppfattningar om allsköns historiska personer (och en och annan forskare) och förstå olika underförstådda referenser. Inte helt olikt Paul Veynes mycket franska bok i samma ämne.

Jag uppfattar huvudargumentet ungefär så här. Vad var det som hände under cirka 300-talet, då hedendomen förlorade mot kristendomen? Det var inte så mycket följden av en yttre attack mot det rådande systemet som att inre förändringar i det romerska samhällsskicket lämnade en lucka för kristendomen att fylla. Samhället hade, i såväl religiöst som civilt hänseende, vilat på en idé om ekvilibrium, ett ordnat helt som förvisso tillät skriande ojämlikheter, men som till syvende och sist ålade var och en att inta sin plats och funktion, göra sina religiösa plikter och, om man hade råd, investera i det allmänna. Religionen var en offentlig och kollektiv angelägenhet, som rörde övernaturliga krafter placerade här med oss i samma värld. Det gudomliga var så att säga demokratiskt.

Det här förändras så småningom, och inte endast på grund av kristendomens antågande. Peter Brown talar om ett "religious koiné" i medelhavsregionen, dvs en gemensam religiös förståelse eller ontologi, oavsett religion, vilken under den här perioden förskjuts. Hela samhällsförståelsen skiftar. Om människorna tidigare definierat sig själva som en del av en mängd komplex, i förhållande till släktband eller sina grannar, slår nu en mer individualistisk människobild igenom. Det blir på samma gång mindre viktigt för de rika att ge tillbaka till samhället och kontakten med det gudomliga börjar förknippas med enskilda framstående personer. Det påverkar den traditionella religionen såväl som kristendomen, men den förra har svårare att klara anpassningen. (Jag förstår inte exakt varför.) Kristendomen har sina biskopar och martyrer som utan vidare kan accepteras som länkar till det gudomliga, och lär dessutom ett mycket tidsenligt ideal där alla är bröder i Kristus, oberoende av sociala band.

En så kort sammanfattning ställer väl fler frågor än den ger svar, men något litet bättre begrepp om perioden har jag fått. Man ska nog vända sig till ett bredare introduktionsverk för att verkligen fatta, men nu var det den här lilla jag råkade komma över.

Korset (Sigrid Undset, 1922)

Här borde man verkligen vara bra på handlingsreferat. Men jag minns att tredje och sista boken om Kristin Lavransdotter börjar med intriger mellan Erlend (hennes make) och Simon (hennes en gång tilltänkta, som hon svek för Erlends skull, och som nu är gift med hennes syster Ramborg). Bråket har att göra med Erlends konspiration mot kung Magnus Eriksson, som han också fått lida dyrt för. Storpolitiken kokar ganska snart ner till personligt groll. Erlend är helt enkelt en obotligt lättsinnig tjurskalle, Simon feg och liknöjd – det skär sig, och därvid stannar romanen kvar i ett antal kapitel.

Jag får tid att tänka på annat: som varför känns det här så tjatigt? Är det kanske ingrodda fördomar mot så kallade relationsromaner? Varför är psykologi å ena sidan, sociologi å den andra, båda fint, intressant och fängslande, medan mellantinget så lätt liknar simpelt skvaller? Här finns nu också psykologi, men som ofta tidigare styckas den gärna upp av ordrik logistik när den ena gubben måste flyttas hit eller dit och den andra ha ett samtal med den tredje.

Bättre då när Kristin står i centrum, vilket nog är gott och väl halva den här boken och den bästa delen i hela trilogin. Hon och Erlend grälar, varpå han drar ut och lever ensam på ett torp. Kristin blir kvar med sönerna på Jørundgård och försöker hålla fanan högt, men vacklar inombords, alltmedan barnen börjar vara inte så barnsliga längre. Åtminstone de äldsta förstår mycket väl vad som händer och vet att i smyg välja sida mellan föräldrarna. I Erlends frånvaro tvingas Kristin att växa – man kan lika gärna säga förtärs. Hon inser att Erlend har gjort värre än svikit henne, han är en i grunden opålitlig person. Vad göra då? Och själv är hon dömd att vara slinkan som rymde med sin älskare, ännu tjugo år och ett troget och slitsamt äktenskap senare. Om hon bara hade sönerna att hålla fast i – men de artar sig till små brusiga män liksom sin far. Sönerna må se hans brister, men honom kan de förstå; en mors ängslan är dem mer fjärran.

Visst är här också ond bråd död, gråt, bekännelser, överilad vrede och plötsliga uppdykanden. Nu får den dramatiken blod och märg av allt som hittills hänt: de långa, levda liven, ödet som hinner ikapp dem från andra hållet …

Sedan återgår det till dramaturgiska truppförflyttningar ett tag, innan upploppet, då familjen skingras och Kristin snart går pilgrim till Nidaros. Och det lagom till pestens ankomst. Man fick bara tjugo sidor digerdöd, men visst är det ett dundrande slutackord.

Slutligen en anmärkning bara om att läsa på norska. Man förstår ju inte allt, alla nyanser. Men man hör en unik poesi. Se här:

Bare elvesuset hørtes nu, og løvet rørte sig litt i lunden; ørfint gnidder og sakte surr av fly over engen, bjelleklunk fra en enslig heimeku et steds langt borte. En fugl vinget sig vei, fort och stum, langs randen av olderkrattet, en fugl fløi op av engens tuer og strøk med et skvatrende kvidder bort på en tistelstrant.

Gun-Britt Sundströms svenska översättning låter så här:

Bara älvbruset hördes nu, och löven rörde sig lite i dungen; ett svagt inande och stilla surr av flugor över ängen, skällans klang från en ensam hemmako någonstans långt bort. En fågel fladdrade förbi, snabb och tyst, utmed alsnåren, en fågel flög upp från ängens tuvor och for med ett kvittrande läte iväg till ett tistelstånd.

Norskan är ju så mycket mer suggestiv! Men det är den just för en svensk läsare, som uppfattar stråk av nonsens och neologismer i det halvt förstådda; för den med norskt modersmål gör säkert Undsets ord samma vackra, men dämpade, intryck som Sundströms gör på en svensk. "Ett svagt inande" … javisst, men: "ørfint gnidder", vilken sång! Det är ett privilegium att tala svenska och få norskan – ett svenskt öras norska! – på köpet. Som att hitta lönnfack i sitt eget språk.

Husfrue (Sigrid Undset, 1921)

Bok två efter Kransen. Den kan verkligen inte läsas fristående utan tar sömlöst vid där första boken slutade (och slutar själv mitt i handlingen).

Jag var nog lite sträng i förra inlägget, eller det som gjorde mig otålig var kanske inte främst det handlingstunga i sig som att kärlekshistorien mellan Kristin och Erlend tog så mycket plats. Här är de nu äntligen gifta och andra boken börjar med att beskriva deras äktenskap. Svärmeriet är över och nu måste de hitta sig själva och varandra i de nya rollerna som man och hustru (och strax som föräldrar till en växande skara söner). Men Erlend har trots allt mycket av ungkarl i sig, av otålighet att ge sig ut till staden och umgås med viktiga herrar, dricka öl och skrävla; hos Kristin hemma på gården växer besvikelse och olust, men hon är nog lite orättvis i sina tysta domar över honom.

Samtalsterapi hör väl inte medeltiden till och båda är i vilket fall för stolta och nervösa för att mötas och reda ut det som gnisslar. Men några gånger ödmjukar sig Erlend, skäms förvirrat och försöker tafatt gottgöra hustrun – det är bokens finaste scener. Kristin tenderar att vända sig till Gud eller hans jordiska företrädare när det är som svårast. Möjligen bortsett från de religiösa inslagen kunde alla dessa kapitel utspela sig i modern tid. Det liknar vilken relationsroman som helst, stundom en riktigt bra sådan. I det lilla träffar Undset psykologin i repliker och reaktioner, i det stora hur äktenskapsklimatet skiftar från tvekan till lättad acceptans till värre insikter och till slut: en serie katastrofer. Dödsfall i familjen, otrohet och en dödsdom mot Erlend, som han nätt och jämnt undslipper.

Det sista begriper jag inte så noga, men det har med stormän och komplotter att göra, något med stämpling mot kungen tror jag. Mycket svårt att engagera sig i. Överhuvudtaget svårt att hålla koll på alla relationer efter ett tag, vem som är måg till vem och lierad med vem, helst när barnen får namn efter sina föräldrar. Och nu är det en episk roman, så det hör genren till, men ändå, jag måste säga att modernisternas kritik mot la marquise som sortit à cinq heures inte helt yrade i mössan; det är hellre läsaren av den här sortens roman som till slut måste bli yr av hundratals sidor livslång intrig, sådan som få författare kan hålla på marschhöjd in i mål – den har en tendens att dippa ner i det smått banala. "Det var ild i ovnen nu, travle terner tente lys, redde seng og hjalp henne og gutten til tørre klær, mens andre dekket bordet med drikk og mat." Sådant ska man igenom några gånger. "Så spurte herr Erling høflig til Kristin og til Simons hustru og søskend, og Simon spurte til fru Elin og Erlings døtre og hvordan Stig levde og om nytt fra Mandvik efter gamle naboer der." De blir ju några stycken till slut, alla viktiga bifigurer, och de ska träffas med jämna mellanrum, deras ansiktsdrag har fått något fårat sedan sist, men än hör man det där barnsliga i rösten när hon skrattar …

Vad jag förstått blir det digerdöd i sista bandet, det kanske livar upp.

Ägg, kyckling, sten (Minus Miele, 2025)

Till motto för den här tunna diktsamlingen citeras ett brev av Karl Marx. Boken ingår i förlaget Chateaux' serie Arbetets villkor. Så långt en indikation på rimlig läsart.

De inledande sviterna "För att", "Beaktat att" och "Att" turnerar ord och fraser huvudsakligen hämtade från myndighetsspråk i andlösa spottloskor som: "för att föreställa förelägga göra ngn bekant med ngn genom att framför honom för att framlägga nedlägga krans vid graven sin protest sina vapen". Olika sorts formella stilar – statlig utredning, ordboksdefinition, vetenskapligt arbete – luckras upp i patosmängda pamflettfraser. Nyckfullheten frammanar en hotfull stämning, anonymiteten ett allvar som får mig att tänka på Lotta Lotass, medan tempot och den pastischartade formen tvingar fram en sorts humor (som får mig att tänka på Pär Thörn). Någon gång associerar jag mer spontant till Alf Henriksons Alfabetets användning anar aporna aldrig … ("beaktat att betydelsen av merarbete oaktat består begagnar beställaren också det omgivande som betesmark betel").

De båda sviterna "Besjälad" I och II gestaltar i grafiskt svåråtergiven form och på ett mer trevande, jag vill säga inkännande, sätt de undertrycktas väsen i kapitalismen. Om jag inte sluntit i en vrångläsning, vilket i så fall må vara hänt, för en strof som denna talar ändå:

De skapar     denna form

en hummer som        spränger sitt skal

        i vilket      ett föremål ständigt

faller från ett annat      motsäger detta   oavbrutna

       i själva verket         mänskliga rum

             när huset störtar samman över ens huvud.

Hedvig Ljungar tar i sin recension i Lyrikvännen fasta på approprieringen av maktens språk och jämför med diktkollektivet BAM:s omdiktning av Tidöavtalet (ett pinsamt pekoral). Jag tycker en sådan läsning blir onödigt pompös. Oavsett poetens eventuella pretentioner ljuder hela boken av prövande språklek. Det prövande syns inte minst i sviten "Broschyr", tryckt i två spalter varav den vänstra består av av frågor: "Hur råkar något i jäsning ? Hur svälla ? öka ? fördubblas ? / Hur efter döden förverkliga ett önskat tillstånd ? / Varför de eviga orden ?". Till höger ligger något slags svar: "Återger godtyckligt     Ådror som genomsätter berget / kvantitativa olikheter delas och sammanfogas åter godtyckligt". Här finns visserligen några nationalekonomiska begrepp, men likaså termer som associerar till geologi och arkeologi. Jag föreställer mig en förhållandevis objektiv iakttagare från evighetens synvinkel, som ser olika aspekter på tillvaron (industri, juridik, moral mm.) konkurrera om språkets funktioner.

Dikten "Stämpel, vimpel, klocka" visar upp arbetets och världshandelns kaos med effektivt upphuggna morfem: "vilt far- / tyg -vatten ilande / tyglar tecknade ut- / flytande färgfördrivningar mot / imperialt urverk över / flod- / bro -bank -arm; trafik, / bottenlös". Alliterationerna och stavelsekollaget driver på mot något om att "förändra dessa / förhållanden". Olika former av förändring beskrivs till sist mer stillsamt i dikterna "Ägg, kyckling, sten" samt "Växt, blomma, skott".

Nej, jag vill inte förringa den subversiva potentialen i nedbrytningen av maktspråk. Jag värjer mig dock mot impulsen att läsa varje omtuggning av klichéer och annan språkmateria som direkt politiskt omstörtande, med udden vänd mot nuvarande regering. Det är för torftigt. Att hålla språket levande är ett mål i sig, politiskt om man så vill, men på ett högre plan. Ja, det gäller förresten även maktens språk.

Kransen (Sigrid Undset, 1920)

Första delen av den superklassiska trilogin om Kristin Lavransdotter, som jag alltid haft en viss vördnad för utan att ha läst – undrar varför? Något med det utlovade livsödet i tre volymer, den storslagna enkelheten i titlarna: Kransen, Husfrun, Korset. Fast första delen hette Brudkronan i Teresia Euréns samtida översättning; först med Gun-Britt Sundströms nyöversättning från 2016 fick den titel som det norska originalet. Jag har dock läst just originalet, första gången jag läser en hel roman på norska. Återkommer till det.

Berättelsen utspelar sig under 1300-talets första hälft i Gudbrandsdalen (står det på Wikipedia) på Østlandet. Kristin är dotter till Lavrans och Ragnfrid på Jørundgård, ett tämligen förmöget bondepar med tjänstefolk och kontakter upp i hovet, om än på avvägar. Rikedomen glimtar dock bara som självklarhet i bakgrunden och några förnäma later frossar de inte i, nej de är ärligt och rättskaffens folk som odlar jorden, följer seden och litar på Gud. Första boken följer Kristin från barndomen upp till giftermålet som sjuttonåring. Hon är ett nyfiket barn. Kanske mer nyfiken på världen och människorna än på Gud, vilket är en källa till smygande tvivel och vissa dilemman.

Som liten är hon förtjust i Arne, men blir tilldelad Simon i gifte. Hon kan dock utverka ett mellanår hos nunnorna i Oslo (lite som ett sabbatsår i Asien för oss). Där går hon vill i en backe och blir rånad, men räddas av en stilig ung, beväpnad man på häst, Erlend. Hon blir störtförtjust direkt. Andra halvan av boken är deras kärlekshistoria, komplicerad av Erlends tidigare otuktsaffär inklusive oäkta barn och ty åtföljande rykte. För all den kärlek han bedyrar, nog verkar han inte helt pålitlig. Allt går inte deras väg, de måste ljuga och smussla, men Kristin kan omsätta sin förtvivlan i list, snarast utan att hon fattar hur hon gör det, och till sist kommer bröllopet till stånd, till ingens odelade glädje.

Utöver handlingen har jag svårt att hitta en ingång i den här boken. Den är nämligen bara handling, från början till slut i ett rakt led. En tydlig huvudperson i centrum, bifigurer med vardera sina personliga egenskaper, starka och tydliga känslor, och en intrig som flyttar alla dessa pjäser stadigt framåt längs spelplanen. Det är en typ av roman som inte bjuder något egentligt tuggmotstånd, men som just därför är så besvärlig att smälta. Den har ingenting av modernism i sig. Men här finns inte heller Lagerlöfs magi, Strindbergs eld, Tolstojs filosofi, Flauberts elegans, Balzacs brio eller Jane Austens ironi.

Kanske är enkelheten ett medvetet lån från de isländska sagorna? Dem har jag inte läst. Däremot bläddrat i en och annan bygderoman, tänk Sigge Stark. Undset är en skickligare författare, men beskriver samma passioner i vacker natur i samma intensiva strålkastarbelysning. Här krävs en läsare som hänger sig åt dramat, som lever sig in i Kristins och Erlends kärlek och tar författaren på orden när det står att de förtärs av längtan. Eller om inte det, så att man verkligen undrar hur det ska gå och hoppas på det bästa för sin favorit. Det är en sorts läsning jag inte är skapt för. Inte heller för att engageras av komplex psykologi förlagd helt till repliker och åtbörder (då fick det vara stiliserat som i en grekisk tragedi). Jag saknar en form som upphäver, motsäger och bryter ner det uppenbart storslagna. Jag hittar den på några ställen. Några gånger sväller Kristins självtvivel över brädden och särskilt slutscenerna på bröllopet skildras i en sorts feberdimma som lägger ett nytt lager till berättelsen. Om inte för dessa sista tjugo sidor hade jag kanske gett upp här, men nu ska jag ta mig an även nästa bok.

Norskan är bokmål enligt mycket gammal norm, och jag tror i min upplaga från 1964 något moderniserad. Men det heter fortfarande "noget" och "blev", inte "noe" och "ble"; allt sammantaget små detaljer som nog snarast gör läsningen enklare för en svensk. Men ändå – så många ord man inte kan! Jag får slå upp flera på varje sida. Vissa lär man sig: "tåke" är dimma,  "åre" är härd. Ofta står en anmärkning "(arkaiserende)" i ordboken, vilket jag tyvärr inte får en fullständig känsla för bara genom läsningen. En del av berättelsens platthet kompenseras säkert av stämningsfull stilistik som jag inte helt uppfattar. Men det får det vara värt för att öva sin norska.

Sophögen i Oxyrhynchos: grekiska papyrustexter (red. Karl Dunér, 2025)

Den här boken har fått ganska mycket uppmärksamhet för att vara en utgåva av antika texter. Det rör sig om en saftig volym om 17x24 cm och nästan 500 sidor av huvudsakligen grekiska papyrusfragment som hittats i den egyptiska sanden. Närmare bestämt i det som en gång var den antika staden Oxyrhynchos soptipp. Ett par engelska arkeologer tog sig för att gräva där på 1890-talet och uppdagade genast spillror av det apokryfiska Tomasevangeliet. Den lappen publicerades som P. Oxy. 1. Till dags dato har omkring fem tusen papyrer dokumenterats och utgivits med transkription och engelsk översättning, vilket bara motsvarar en eller två procent av allt som grävts upp.

Fynden täcker en period från hellenistisk tid ett par århundraden f.Kr. till början av den muslimska eran efter 600-talet. Det mesta är olika listor, förteckningar och administrativa dokument som ger en rik bild av tidens samhälle, men kanske är mindre upphetsande läsning för en lekman. Men där finns också privata brev, rättsliga inlagor, dikter och prosaverk, filosofiska texter, trollformler – ja, allt som människor haft anledning att skriva ner. Föreliggande samling lägger naturligt tonvikten på sådana mer spännande och inte sällan fantasieggande fragment. Äktenskapskontrakt, kvitton på sålda slavar, läkarutlåtanden, orakelsvar, hälsningar till släkt och vänner – och en hel del fragment av sådana som Platon, Euripides, Kallimachos, Simonides, en del känt från andra fynd eller citat och i vissa fall redan utgivet i svensk översättning, annat unikt material. 368 fragment har valts ut och lagts huller om buller, som på fyndplatsen.

Jan Stolpe har översatt det mesta, Lars-Håkan Svensson en del av det som är på vers (och ganska ofta med väl stora friheter i versfötterna!) och den för mig okände Daniel Samuelsson några texter. Var och en har bidragit med kommentar till säkert mer än hälften av fragmenten.

Inte sällan fantasieggande fragment, sa jag. Det är en sanning med modifikation. I princip är de ägnade att egga fantasin (här P. Oxy. 4126, nr. 95 i boken):

… drog jag mig tillbaka och gick till sängs. Och jag skickade efter astrologen, han den enögde, för att han skulle kontakta dig och han sa att han inte kunde hitta dig. I lyktsken gick jag tillbaka och när jag hörde av Serenilla vad du hade gjort med henne blev jag upprörd över att du hade uppträtt på ett sätt som inte var dig värdigt. Ta alltså emot henne däruppe före festivalens slut. Jag skulle redan ha varit där om jag inte hade blivit biten av en galen hund, just på dagen för Hundstjärnans uppgång, den tjugofemte, och fram till nu … fruktansvärt …

Hur mycket antyds inte i det korta utsnittet! Snacka om att antiken blir levande och får kropp. Jag vill åtminstone känna så. Gör det väl i någon mån. Men något lägger sig emellan texterna och min verkliga inlevelse, jag tror flera saker.

Dels att de översatts till svenska. Det är ju en konstig klagopunkt! Är man inte väldigt duktig på grekiska finns inget alternativ, men det är ändå något helt annat att läsa "badväska", "handpenning" och "fruktträdgård" än motsvarande ord i original. Det går inte att läsa "sofföverdrag" och inte få upp en bild i huvudet som stämmer dåligt överens med de faktiska förhållandena i Oxyrhynchos. Men omvänt finns ju risken att man, om man lär sig grekiska och kämpar igenom originalpapyrerna, bara låter sig suggereras av de exotiska glosorna. Hur man än gör är den verkliga inlevelsen undflyende.

Dessutom är mängden överväldigande. Den här boken bör inte läsas som jag har gjort, från pärm till pärm, några fragment åt gången vid läggdags och relativt ytligt. På ett uppslag kan trängas ett brev liknande det ovan citerade, en kort begäran om hästfoder mot kvitto, en besvärjelse och en lista med programmet för en föreställning på arenan. Vart och ett av fragmenten ber om ens koncentration och begrundan. Jag låter mig lockas att bläddra vidare. Mitt fel!

Det måste också sägas att många av dokumenten inte är av den charmigaste sorten. Även om det är viktiga källor till vår förståelse av antiken har man snart läst sig mätt på avtal om skuldreglering och liknande, låt vara att ett livsöde skymtar därbakom. Många av texterna är också tyngda av ordrik formalia av typen hälsningar, dateringar och vidimeringar.

Inget av detta ska förstås som invändningar mot boken, utan som inneboende problem i den här sortens material. Utgåvan är påkostad, med två förord av redaktör Karl Dunér och grekiskaprofessor Ingela Nilsson och tre nischade efterord av Denis M. Searby (om papyrus som skrivmaterial), Alexander Andrée (om papyrologins historia) och Paul Linjamaa (om Egyptens senantika religionshistoria). Om de sista två kunde möjligen hävdas att en redaktör borde gått fram hårdare i formuleringarna. Men ingen kan klaga på kontextualiseringen.

Eller? Jag kan trots allt önska att något mer handfast hade sagts om Oxyrhynchospapyrernas historik under alla de år som gått sedan den första utgrävningen. Boken kan lämna en med intrycket att vara en rapport från en unik och lite kuriös händelse från förra sekelskiftet, vilket det förvisso också är – men de här papyrerna har samtidigt blivit vardagsmat för antikintresserade, man stöter på "P. Oxy." titt som tätt och det finns mer än ett århundrade av forskning som lutar sig mot denna förunderliga "sophög". Fragmenten presenteras med internt löpnummer, P. Oxy.-nummer, tidsangivelse för uppkomst och sammanfattande rubrik (plus ofta kommentar). Fick jag förmätet önska något mer vore det en uppgift om när respektive fragment publicerats i serien Oxyrhynchus Papyri.

Jag unnar mig att gnälla lite. Mest över mina egna tillkortakommanden, egentligen. Det säger sig självt att det här är en kulturgärning av rang, som jag kommer ha nytta av som referenslitteratur resten av livet.

Autor Chap I (utg. 2018)

Det här är en kassett med sex små häften om vardera en essä. Temat är poetik och inbjudna att delta var sex skandinaviska författare: tre svenskor (varav en finlands-), två danskor och en norrman.

Poetik är ett svårt ämne. Att skriva om att skriva blir lätt outhärdlig läsning, ett slags navelskåderi som ofta tycks frustrera till och med den som ägnar sig åt det. Många författare vet nog inte riktigt varför de skriver, efter vilka principer och på grund av vlika drivkrafter. Det är helt rimligt. Det är en sak att vara konstnär, en annan att vara teoretiker.

Med det sagt. Jila Mossaeds bidrag "Att andas ord i skogen" är uppställt som dikt eller aforismsamling men är en berättelse om hur hon erövrade svenska språket som vuxen, efter att ha flytt från Iran. Det är på gott och ont hennes urberättelse, den som hon skriver om och om igen. Den är stark och just här mer detaljerad än jag sett den förr. Anne-Louise Bosmans "Jeg kan godt genkende mit ansigt, når jeg ser det, men jeg tror ikke på, at det er sådan, jeg ser ud" är en lika personlig text, som i tur och ordning redogör för uppkomsten av hennes fyra böcker. Hon återkommer till misstron mot det personliga i poesin och jag tycker framför allt om inledningen, om den dubbla skammen i att vara både författare och lönearbetande.

Burcu Sahins försök i genren heter "Älskade syskon". Man ska kanske minnas att hon är yngst i gänget, vid denna tid tjugofem år, nyss debutant. Det här en typ av text jag har ytterligt svårt för. Den är skriven som en serie brev till hennes "älskade syskon i skrivandet", varav det första sätter tonen med en nonchalant antydan att hon ligger i soffan och onanerar. Kroppen ska här vara central – den queera, icke-vita kroppen i förorten. Viktigast är kanske idén om den förtrycktas språklöshet, en idé hon tar för given för att däremot kunna framhålla sina tilltalade "syskon" (exakt vilka som räknas förblir oklart) som av nöden födda författare. Att se skrivandet som en motståndshandling är förvisso inget fel. Men varför detta patos, suckar jag, varför dessa eviga anaforer, varför dessa rader om att "ropa mina mormödrars namn". Har någon någonsin faktiskt gjort det? Med samma koketteri hävdar hon att hon egentligen inte vill skriva (slipp då?) utan "hellre sy med mina mormödrars mödrar". Det besvärligaste är dock kombinationen av sentimentala vardagsscener, anspråket att tala för en gemenskap av kämpande kroppar och citat av typen "AnaLouise Keating skriver: Thresholds mark crisis points, spaces where conflicting values, ideas and beliefs converge, unsettling fixed categories of meaning." Tilltalet och utsagopositionen är rakt igenom konstruktion, med hullingar som hotar den obehörige. Jag ger mig och går vidare.

Landar då i Ida Marie Hedes "Jeg tænker tit over, om Ilvan og Darcy blev født ud af mine øjenhuler, efter at jeg kortvarigt havde fjernet øjeæblet, eller om de blev født ud af min røv?". Som det låter finns här en ganska ansträngande vulgaritet och absurdistiska anekdoter som snarare signalerar (en säkert för författarskapet viktig) respektlöshet än utvecklar tankeinnehållet. Men hon skriver också mer nyktert om friheten i språket respektive samhället. Hennes skrivande är uppenbarligen tätt knutet till möjligheten att åstadkomma social förändring, liksom till kroppen. Ganska diametralt mittemot mitt eget litteraturintresse, men jag kan respektera det.

Henrika Ringboms bidrag "En halv meter ovanför marken" är klart och opretentiöst. Hon redogör för sin personliga historia men hela tiden utifrån dess relevans för skrivandet och hon kan berätta i sökande ordalag om yoga och japanska teceremonier utan floskler. Hon är befriande konkret och ärlig så fort det är möjligt, uppger till exempel utan omsvep att idén att skriva en viss bok i dialogform kom från en essäsamling av Jesper Svenbro, och att en essä som Elisabeth Hjorth skrev om hennes debutbok fick henne att återvända till den efter tjugo år. Stort att kunna ge sina kritiker sådant erkännande!

Sigbjørn Skådens "Landskap, minne, raseri" är på bokmål. Men han skriver annars i första hand på samiska, om vilket han resonerar initierat. Det är nog den första text jag läser om samisk litteratur som inte andas ut en imma av naturromantik och indignation. Snarare nyfikenhet och introspektion. Positionen som samisk författare är inte en gåva av gud så mycket som av historiskt godtycke, men nu är det en gång den som gäller att förvalta. Jag tycker särskilt om vad han skriver om "den eksepsjonelle setninga": att hans skrivprocess handlar om att metodiskt nå fram till den exceptionella meningen som "leviterer over de andre setningene på boksida". Det tror jag att jag kan ställa mig bakom.

Sammanfattningsvis kan jag bara observera att de sex författarna överlag skriver mycket mer om litteraturen som ett medel att åstadkomma politisk förändring eller uttrycka något av sitt jag, snarare än som språk rätt och slätt. Det handlar minst lika mycket om identiteten som författare som om hantverket eller konstnärligheten i det faktiska skrivandet. Kanske skulle det se lite annorlunda ut idag än 2018? Förmodligen inte.

L'or (Blaise Cendrars, 1925)

Min första Cendrars, en författare som väl inte är så namnkunnig bland svensk läsande allmänhet men klassisk i Frankrike. Och Schweiz, antar jag, där han föddes. Det här är hans debutroman och säkert inte representativ för de större verk han senare skulle bli känd för (äventyrs- och reseberättelser, vad jag förstår).

En liten, snabbläst roman alltså, baserad på en sann historia. Den handlar om Johann August Suter, eller John Sutter som han heter i Wikipediaartikeln, en äventyrare från Schweiz som ger sig av till Amerika i mitten av 1800-talet och grundar ett snabbt växande jordbruk och industrier i Kalifornien. Han är på god väg att bli världens rikaste man när man upptäcker guld på hans ägor. Guldrush vidtar och alla hans underlydande släpper allt – nu gäller bara guldet, och ordet sprider sig över Amerika, över världen, tusentals och åter tusentals människor reser långväga till Kalifornien och Suters mark för att lägga beslag på sin del av skatterna. Suter ruineras på kuppen och kräver upprättelse. Den juridiska processen dras ut i det oändliga och han blir galen och dör som en fåne. Den girighet som lett honom till rikedomen vänder sig mot sin forne gunstling.

Det är historien i sammandrag, och jag tror inte att jag förenklat den orättvist. Sagan är förstås mer utbroderad, men likväl är det just en saga. Jag tänker på Silke av Alessandro Baricco. Att historien i grund och botten är sann förändrar inget; romanen stiliserar och framhäver allt verkligheten bär i sig av allegori. I onödan kan jag tycka, som om inte det partikulära kunde vara sedelärande nog, om nu det är syftet.

Sofokles i svensk tolkning: första delen (övers. Johan Bergman, utg. 1947)

Efter Aischylos i våras är det dags att gå vidare med Sofokles. Här blir saken genast mer komplicerad för en komplettist. Av vart och ett av de sju bevarade dramerna finns en handfull godtagbart moderna tolkningar på svenska (från senaste hundra åren). Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson har översatt Antigone och Kung Oidipus efter millennieskiftet. Dem sparar jag till senare. Emil Zilliacus, som tog sig an Aischylos med den äran, har översatt sex av Sofokles verk; han avstod från Antigone med hänvisning till Hjalmar Gullbergs då nya version. Ack! Han kanske var trött. Två personer har översatt alla sju: Björn Collinder, vars tolkningar har rykte om sig att vanställa texten i någon sorts norrön stil, och Johan Bergman, som väl inte har något särskilt rykte alls. Jag börjar med att dra igenom sistnämnde.

Någon Zilliacus är han inte, för att först få den saken sagd. Man vänjer sig vid allt, men det är en liten besvikelse att möta Bergmans svenska. Den är bitvis mer än lovligt knölig, på ett sätt som jag har svårt att tro motsvarar originalets poesi. Ordföljder hoppar hit och dit, med konstiga inskott och nödlösningar: "Du i din hand vårt öde har. Mer skönt ej finns / ett verk än, om man mäktar, frälsa från fördärv." ("Mer skönt" säger man väl inte, det heter "skönare".) "Så oerhörd beskyllning dristar skamlöst du / mot mig utslunga! Tror du sådant strafflöst ske?" Texterna är lyckligtvis så starka att de lyser ändå.

Bergmans översättningar utgavs i två band, varav detta rymmer fyra dramer: de s.k. thebanska pjäserna Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone, samt den ensamma Filoktetes. Först kommer en allmän introduktion och inför varje drama ett referat av den mytologiska kontexten. Mycket bra! Lite kort nu, en tragedi i taget.

Konung Oidipus har en nervös energi, orolig och rastlös. Handlingen är koncentrerad till Oidipus våndor över sin växande insikt om sin situation. Han står i centrum i stort sett hela tiden och runt honom kommer och går personer med avslöjanden och spådomar, som han, ofta med benägen hjälp av sin mor/fru Iokaste, misstolkar till det yttersta. Det är späckat av förväxlingar och missförstånd och kunde vara rena komedin om inte inramningen vore tragisk och allvaret i saken etablerat redan från start. Rent tekniskt kan man verkligen tala om handlingens, tidens och rummets enhet, men trots det smått hermetiska i kompositionen lyckas Sofokles spela med dramaturgiska verktyg som inte syns hos Aischylos, vad jag minns: hur man talar länge om herden som snart ska komma och meddela någonting viktigt, men både kören och Iokaste innan dess avleder med prat, så att spänningen bara växer på vad den där herden kan komma att vara för en; eller hur Oidipus efter att ha förstått allting träder in i palatset, blir borta länge, länge – och sedan kommer ut och talar körversmått.

Den var bra, men jag grips på ett helt annat sätt av Oidipus i Kolonos. Det sägs vara Sofokles sista verk, skrivet när han var runt nittio. Det är också det längsta med viss marginal, nästan hundra trycksidor. Oidipus har alltså stuckit ut sina ögon och gått i landsflykt (i slutet av Konung Oidipus). Nu många år senare, en gammal man, kommer han och dottern Antigone till kanten av en stad. Det är Kolonos, en by utanför Athen. Härskaren Theseus får veta om hans ankomst, och även att ett orakel lovat välsignelse åt den ort där Oidipus bereds sin grav. Detsamma har dock hans söner, Eteokles och Polyneikes, hört. Deras syster Ismene kommer med bud om brödernas illvilliga planer för Oidipus lik. Och där står han själv i mitten, blind, och försöker parera allt som sägs och görs runtom.

Det finns mycket mer att säga om intrigen, som är förvånansvärt komplex. Platsen och omständigheterna är tydliga nog, men handlingen spretar ut och byter fot ibland. Dramaturgiskt är pjäsen ännu smidigare än föregående, och psykologiskt mer subtil, med personligheter som kan vara nog så anfäktade men likväl eftertänksamma. Stämningen påminner mig om (vad jag minns av) Ingmar Bergmans Smultronstället. Vad som sker, och det är mycket – anbud, krav, förebråelser, hot, vädjanden – sker liksom i ett tillbakablickande halvtöcken, en sorts nostalgi mättad med allvar. (Det kanske är ett konstigt minne av den filmen?) Här finns bittra anspelningar på såväl Kung Oidipus som Antigone och Aischylos De sju mot Thebe, som för att peka på den gamle, levnadskloke Oidipus vidgade perspektiv, och det slutar i en besk försoning. Jag gör inte dramat rättvisa i sammandrag så här, och jag måste läsa det flera gånger (i andra översättningar) för att minnas handlingen mer noga och snappa upp de filosofiska frågor som behandlas. Eumeniderna är förresten den mest självklara jämförelsen, som också behandlar skuld och försoning milt och nyanserat.

Antigone dras med att vara klassisk gymnasieläsning. Man förstår också varför. Konfliktlinjerna är tydliga och ingen behöver tvivla på vilka två, tre moraliska dilemman som tas upp. Men visst är den effektiv. Antigone är en stark figur, även om hon mest står och förkunnar sin vilja utan vidare karaktärsutveckling och sedan försvinner från scenen. Det finns många bra oneliners i stikomytierna (som det heter när två rollfigurer växlar ord rad för rad): "(Ismene) Vad får mitt liv för värde när jag dig har mist? / (Antigone) Spörj därom Kreon, du, han tänker ju för dig!" Kören är någon sorts nervös medlare, närmast opportunister som står på Kreons eller hans motståndares sida så som vinden blåser. Kreons tragiska fall är nog pjäsens egentliga storhet, mer än Antigones samvetslidelse.

Filoktetes, slutligen, hämtar sitt stoff från den trojanska sagokretsen. Handlingen är en episod ur trojanska kriget, då Odysseus med Akilles son Neoptolemos beger sig till Lemnos för att beveka krigaren Filoktetes att lämna ifrån sig sin pilbåge. Ett orakelord har nämligen sagt att Troja kan besegras endast med hjälp av denna båge, som tillhört Herakles. Filoktetes skulle egentligen ha följt med och krigat där, men dumpades på ön efter att ha bitits av en orm; bettet stank så jäkligt och han bara jämrade sig hela tiden, så kamraterna fick nog. Ganska komisk upptakt! (Fast det kanske inte grekerna tyckte.) Dramat börjar när Odysseus och ynglingen just har stigit i land, och den förre skickar slugt Neoptolemos att snacka snyggt med Filoktetes i hans grotta – det liknar en variation på cyklopscenen i Odysséen. Så många fler personer förekommer inte, kören är Neoptolemos underhuggare och agerar som en lydig bifigur, men det mesta är han och Filoktetes i uppbragt diskussion: pojken för att lura av honom bågen enligt Odysseus order, fastän han egenligen tvekar, och Filoktetes för att beklaga sig över sitt onda öde och ta ut bitterheten på dem han kan. Här finns en del finlir med sviktande lojaliteter och ett övergripande tema om list kontra våld. Det är inte oävet, men känns ganska lättviktigt trots att rollfigurerna hävdar motsatsen.

Nu önskar jag att jag hade Aischylos helt färsk i minnet. Men om jag inte helt bedrar mig är Sofokles märkbart modernare i stilen: dramaturgiskt slipad, kören undantryckt och nästan försynt, och intriger som åtminstone i ett par fall vågar sig iväg bortom huvudströmmen. Människorna är mer avrundade personligheter. Kanske låter jag mig luras av att det ju är så där det brukar heta i översiktsverk. Andra volymen får ge facit.

Inanna (Kristian Carlsson, 2025)

Jag läste egentligen utgåvan av sumeriska texter om Inanna som förberedelse för den här diktsamlingen. Det är alltid roligt när författare låter sig inspireras av antiken – här i vid bemärkelse, eftersom urtexterna är från 2000-talet f.Kr. Att ge nytt, modernt liv åt de gamla sagorna och myterna inte bara tillåter utan kräver att man prövar sin konstnärliga frihet. Gör man det kan det uppstå något osett tredje som berikar både språk och tanke.

Kristian Carlssons bok består av åtta diktsviter som förhåller sig till olika motiv ur Inannamytologin, som nedstigningen till underjorden, relationen till födslogudinnan och människans tillkomst. Författarens korta introduktion presenterar Inanna framför allt som världslitteraturens första våldtäktsoffer och understryker att hon tog ut en gruvlig hämnd. Tufft, men är det det mest centrala? Knappast i mytologin, som är mångsidig och motsägelsefull, och inte heller i boken vad jag kan se.

Men introduktionen pekar ändå ut de här dikternas synvinkel på Inanna, som går i linje med många moderniseringar av gamla myter (till exempel Madeline Millers grekiskinspirerade romaner, men också hos en höglitterär som Eyvind Johnson): man ingjuter psykologiskt djup i de mytologiska figurerna genom att betona eller dikta fram deras introspektiva drag, självtvivel och oro. "Att födas till gudinna / Far gud, mor gudinna / […] / Tjära hälld i knät, hudflängning och farsot / Erbjöd hon sig att dela broderns börda / eller spelade Inannas ånger detta spratt"; det talas om "vemod från dödsriket" och "vankelmod i gudahimlen". De övernaturliga scenerierna kompletteras med postfreudiansk psykologi. Kanske är det här det mest adekvata sättet vi har att överbrygga gapet till ett förgånget tänkesätt, och att närma oss en religiös domän som vi aldrig riktigt kan förstå, än mindre känna som forntidens människor. Ändå blir resultatet alltid lite otillfredsställande, hur skickligt metoden än följs. Man önskar att det fanns något mer, något annat att få tag i.

Poeten blandar nutid, dåtid, evighet, sanning, myt och fiktion med allvarligt uppsåt men räds inte kaxiga nyord som "mångfaldigandeinväntandet" eller "utochinfingerborg". Några fraser ur populärkulturen får också plats. Det är pigg stilistik, även om den slinter ibland på vändningar som "endera annan", "att ge berättelsen" eller "sällsporda gånger", som det väl inte heter. Ibland blir det bara för kryptiskt, och det hör nog samman med diktsamlingens drag av fanfiction. Sviter och många enskilda dikter inleds med utdrag ur originaltexterna (i författarens egen översättning från engelska). Dessa, samt åtskilliga anspelningar och citat i själva dikterna, kommenteras och förklaras ganska noga i ett appendix. Där finns också en förteckning över viktiga namn och begrepp. Allt ger en känsla av osjälvständighet, som att diktläsningen förutsätter att man har regelhäftet memorerat eller tillgängligt. En viss förväntan på förkunskap går inte att komma runt, men när det slår över i rebuslösning tappar åtminstone jag tålamodet och börjar tänka att poeten kunde tuggat sin research några varv till.

Bäst är därför de dikter som verkligen står på egna ben. Det är de koncentrerade dikterna som inte parafraserar exakta myter utan höjer sig mot historiska allmänheter eller ibland ren aforistik. Det gäller särskilt sviten "Enheduanna" (den första författare vi känner till namnet, en prästinna som skrev hymner till Inanna). "Vem skriver en dikt / utan att sälja in ett språk, / vem, vem, vem / Vem liknar sig vid en rot / utan att ha besett marken ovanför" börjar en dikt, som slutar: "Vem skulle leta efter Inanna / som inte jag, Inanna, redan pekat ut". Här får Inanna behålla sin fjärran makt och värdighet och sitt självförtroende.

Sammantaget ett kul försök som tyvärr inte når så långt utanför den privata fascinationens fålla. Lite snålt är det också att inte kännas vid Warrings och Kantolas översättningar! Carlsson gör vid behov sina egna, från engelska som sagt. Några gånger blir det bara konstigt. "He is a good seed of a dog" kan väl inte bli "Han är ett gott frö i fråga om hund" (vad betyder det?).

Inanna: skymningens drottning (utg. 2011, övers. Lennart Warring och Tania Kantola)

Det här är en samling av olika sumeriska texter som på ett eller annat sätt handlar om den sumeriska gudinnan Inanna. Den sumeriska gudavärlden, vilken i förlängningen med vissa modifikationer blev den babyloniska, är väl betydligt mindre känd än den grekisk-romerska (med undantag för vissa korsordslösare som nog kan stöta på An och Bau och Utu ibland). Inanna är ursprunget till babyloniernas Ishtar = feniciska Astarte, förebild till Afrodite. Hon delar också egenskaper med Athena och kallas kort för "kärlekens och krigets gudinna" – men det är verkligen i grovt sammandrag. De här elva texterna, som gärna hade fått vara fler, ger redan en mångsidig och intresseväckande bild av Inanna.

Jag ska inte referera i detalj (läs boken bara, det tar en kväll). Men hör på hur vishetsguden Enki svarar när Inanna beklagar sig över att vara förfördelad på krafter ("Jag är Heliga Inanna, var är mina me?"):

Jag lät dig tala som en kvinna
med vacker röst.
Jag lät dig gå i vackra dräkter.
[…]
Jag lät dig trassla till räta trådar, unga Inanna,
jag lät dig reda ut tilltrasslade trådar.
[…]
Inanna, du förstör det som inte borde förstöras,
du skapar det som inte borde skapas.
Du lyfter locket från klagovisornas shem-trummor.
Du låser in musikinstrumenten.
Du får aldrig nog av beundrare som dyrkar dig.
Unga Inanna, du förstår inte
hur man knyter rep över djupa brunnar.

Hon har skönheten, kvinnligheten, ungdomen, kaoset, musiken, trots och makt – och vad betyder den sista raden? En gåtfull, psykologiskt komplex gudinna! Ofta lite fisförnäm ("Herden skall inte ta mig till hustru. / Han skall inte få mig att bära sina ullkläder.") och strulig, och inte alltigenom härlig och god. Här påminner hon mer om de grekiska gudarna än om de samtida egyptiska. Men kanske har de onyanserade lovsångerna inte kommit med i urvalet.

Stilistiskt är det tätt med upprepningar. Vissa repetitioner av hela textsjok liknar folksagornas (lilla bocken, mellanbocken, stora bocken …) medan andra verkar mera mässande, kanske avsedda att gestaltas som skådespel eller ritual. Men många är också av sådan här lokal typ:

Min härskarinna!
Er fader har skickat mig till er.
Inanna, er fader har skickat mig till er.
Det som er fader har sagt var mycket allvarligt,
det som Enki talade om var mycket allvarligt.

Ordagranna repetitioner med någon liten justering, som för att bara förtydliga. Märkligt, men effektivt, ibland riktigt snyggt:

För länge sedan lade han sig ned,
för länge sedan lade han sig ned.
För länge sedan lade sig herden ned.
När herden hade lagt sig ned,
för länge sedan,
lade han sig ned för att drömma.

Rena modernismen! Men så ställer sig ju frågan: hur lyder originalet? Och om jag kunde läsa originalet, vad hade det betytt? Naturligtvis motsvarar den svenska tolkningens upprepningar en liknande stilfigur i sumeriskan, men sedan då, vad motsvarar den i sin tur? Det är förstås helt omöjligt att nå fram till vad formen väckte för känslor, tankar och associationer hos de ursprungliga åhörarna. För en modern läsare rör texten upp mer eller mindre direkta minnen av Göran Palm, Runeberg, Lenngren, Dante, Catullus, Theokritos, Bibeln. Radera allt det så är vi fortfarande inte ens nära i tid. Jag ser inget sätt att överhuvudtaget låtsas förstå vad dessa texter hade för konstnärliga kvaliteter i samtiden, om frågan ens är relevant.

Tolkningar av så här uråldriga texter måste läsas som verk i genren "svensk forntidsöversättning". Den genren känns igen på vissa särdrag som jag inte tror förekommer i annan poesi eller prosa. Ett är de formelartade upprepningarna. Ett annat är i våra ögon fåniga exempel i uppräkningar: "De som kommer för att ta kungen / är ett rövarpack / […] / som aldrig kysser kära små barn / som aldrig smakar stark vitlök / som inte äter fisk / som inte äter purjolök." Vissa uttryck lämnas oöversatta, här i kursiv ("shem-trummor" och "me" ovan). Ibland ger retoriken ett lite komiskt eller barnsligt intryck: "Å, krabbor i floden, jämra er av sorg! / Å, grodor i floden, skrik ut er sorg! / Min moder skall ropa på mig. / Min moder, min Durtur, skall ropa på mig av fem skäl. / Min moder skall ropa på mig av tio skäl." Vadå fem skäl!

Allt det här ger gärna svenska forntidstexter en fläkt av pekoral. Det är såklart helt en sak för oss moderna läsare, men det är också allt vi har – det, och våra (för de flesta ganska dimmiga) fantasier om sumererna. I sin genre är det här en av de bästa forntidsutgåvorna jag läst. Svenskan klingar rik och klar och förfrämligad och gör mig uppfylld av språkglädje.

Tania Kantola har stått för textens poetiska utformning, medan Lennart Warring ansvarat för troheten mot originalet. Jag gissar att den sistnämnde också skrivit efterordet. Det är långt, nästan halva boken, vilket brukar vara julafton för den bildningshungrige. Och här finns mycket matnyttigt om halub-trädet, Dumuzi, den sumeriska historien och de uppenbara likheterna med grekisk och kanaanitisk mytologi (med Persefone inte minst!). Men texten är rikare på fotnoter än inspiration och visst gör det väl något med ens tillit till författarens omdöme när meningen "Det mest kända exemplet på uppståndelse på tredje dagen är Jesus" förses med källhänvisning? (Till boken The riddle of resurrection av Tryggve N.D. Mettinger, Almqvist & Wiksell 2001.)

Synd att det ska sluta i studentuppsats men på det hela taget en mycket läsvärd liten volym. 

Munspel under molnen (Maria Wine, 1956)

Maria Wine skrev mycket. Jag har tidigare läst en lite överspänd diktsamling och, tja, den här lilla volymen såg så ofarlig ut att prova på. Den är inte helt lättklassificerad. Till större delen handlar det om reseintryck från Paris, Bern, Oran, Alger, Biskra, Marrakech, Island, Färöarna, Warszawa, Hangzhou och kinesiska muren, men inte om själva resandet, inte om personen som berättar och ytterst lite om platserna i något större perspektiv – betoningen ligger på intryck. Ytterligare några avsnitt är prosalyriska miniatyrer utan särskilt tema.

Det är 100 % estetik; stillastående, långa uppräkningar av människotyper, gator, hus, frukter, djur, drycker osv, med tillhörande adjektiv och liknelser. Ja, det är vackert, kanske? Ett sådant skrivsätt ställer höga krav på varje formulering, varför jag blir lite perplex att de så ofta är konventionellt poetiska eller näst intill: kaffe "svart som en brygd av natt" och araber "lika mumier som lämnat sina gravar", allt på en bädd av rosor, stjärnor och månsilver. Vad ska jag göra med det här? Bättre är en handfull berättande avsnitt: små scener om en irrvandring i souken eller algeriska skoputsares affärsmetoder. Subjektet blir då ett "vi" som strängt taget kunde vara en grupp kroppslösa rymdvarelser, men som väl syftar på författaren plus åtminstone Artur Lundkvist.

Märkligast är kapitlet om Kvinnan: "Hon älskar trappstegar som varken har början eller slut: hon är inte olik en myra där hon far upp och ner på stegen eller en brandman som söker en eld att släcka. Hon skriker av förtjusning när hon äter glass och gråter när hon dricker champagne." (Vad är detta för väsen!) Det följs av en underligt klinisk studie av solbadande kvinnor som vore voyeuristisk om en man hade skrivit den, och sedan en högtidlig uppmaning att öppna sig för "vardagens poetiska överraskningar" så som att äta ett kokt ägg på tvären eller hitta en skrumpen potatis i köksskåpet. Hon måste vara ironisk? Man tänker på Sonja Åkesson. Men resterande hundra sidor är så noga renskrapade från humor att jag tvivlar.

En ganska trevlig bagatell, detta. 

Inlandet (Gerald Murnane, 1988)

Murnane ingår i det gäng författare som knappast skulle läsas brett om de inte var "ständigt nobelpristippade" (denna alternativa kanon). Svårt att komma runt att även min nyfikenhet fötts så. För ett år sedan kom den här boken i reviderad översättning med en fin spelkula på omslaget.

Det rör sig avgjort om en klassisk modernist – Viktoria Jäderlings förord nämner James Joyce, Thomas Bernhard, Samuel Beckett: män som skriver om män som skriver och tänker, i ett strängt men associativt flöde. Uppluckringen av det narrativa sammanhanget är som hämtad från Italo Calvino, men mycket mer subtil, utan det spjuveraktiga. Och man tänker på minnet hos Proust. Jag associerar också till den mystiska stillsamheten i filmer av Raúl Ruiz. Att beskriva vad boken faktiskt handlar om är svårare.

Här finns en eller flera berättare. (Ärligt talat hade jag inte reflekterat över antalet om inte förordet tagit upp det och det är inte den sorts bok som förstörs av missförstånd.) En av dem är en ensam man vid ett skrivbord i Ungern, som skriver brev till sin redaktör i USA, en yngre kvinna. Han är svartsjuk eller bara fientlig mot hennes man, den svenske prärieforskaren Gunnar T. Gunnarsen. I var sin del av världen spanar de ut över stäpplanden och berättaren spekulerar i deras intryck, minnen och drömmar med suggestiva upprepningar av namn: floderna Sió och Sárviz, Calvin O. Dahlberginstitutet för präriestudier och dess tidskrift Hinterland, Alfölden (den ungerska slätten) – och fraser: "flick-kvinnor" som är "knappt mer än barn". Meningar fogas till en labyrint av fantasi, sanning och diffus hotfullhet, där detaljerna kommer att likna ledtrådar i en deckargåta. Men man anar att kruxet är att ingen gåta finns; att denna mening nog handlar om läsaren: "Eftersom han drivs av ett behov […] att tränga djupt in i allt som låter sig genomträngas, kommer min fiende att omsorgsfullt begrunda min prosa."

En annan, eller samma, berättare minns sin barndom på femtiotalet utanför Melbourne. Han berättar om flickan han var förtjust i, om hur hans pappa slog ihjäl familjens hund, om evangelieläsningen i kyrkan och även här om öppna gräsmarker, kartor och om tidens gång. Om sina försök att återfinna kamrater från förr. Men det bär emot att läsa de här delarna som en australiensisk Kådisbellan, för texten har etablerat och fortsätter att spela på en lömsk tvetydighet där "varje person är mer än en person", vad det nu ska betyda, där alla ämnen graviterar tillbaka mot litteraturen själv och där hela avsnitt ur berättarens biografi återges i ett slags konditionalis med anstrykning av symbolism: "Jag skulle på förhand ha berättat för henne hur skygga fiskarna var. Om hon rörde sig häftigt eller ens pratade för högt skulle fiskarna återvända ner i djupet igen." Tror någon på mig om jag säger att det är väldigt snyggt gjort?

Temana är eviga men detaljerna undflyende och kompositionen medvetet gåtfull. Stilen, mening för mening, är glasklar. En flikblurb talar om dialektik. Logiken är förargande lätt att följa. Även när han talar om drömmar om att skriva på vita eller grå moln är formuleringarna raka som syllogismer. Det är sådant där som skapar en bok att aldrig bli färdig med – inte helt olikt en renodlad thriller som Body double, när jag tänker på det! Hemligheterna tycks ligga i öppen dag men smälter bort när man fäster blicken på dem. Skapar det också en stor bok? Inte per automatik, väl. Och Murnane är varken den förste eller den störste att skriva insiktsfullt om livet och konsten, inte heller att estetisera pojkars blick på flickor på ett i längden tjatigt sätt. Men jag tror att han är väl värd att läsa för den poetiska fingertoppskänslan. Säger tror, för jag blev av någon anledning mätt nu.

Snö (Åke Smedberg, 2025)

Jag fick mersmak på Åke Smedberg efter att ha läst Borges i Sundsvall i våras, även om jag gnisslade över att inte riktigt komma den inpå skinnet. Men det kan röra sig om en författare som kräver acklimatisering. Med denna hans senaste novellsamling börjar jag närma mig. Den är väldigt bra. Sju ganska korta noveller, hög koncentration, mindre utstavad berättarteknik, desto mer som bara antyds. Aldrig grått men med sordin på alla effekter. Hela liv som målas fram i träffsäkra stänk. Hur säger man nu någonting bestämt? Jag ska läsa om den sedan.

I centrum står personer i glesbygd, med ett liv bakom sig i äldrevården eller som hantverkare eller jordbrukare. Livet har bara hänt dem, barn har kommit och glidit ifrån dem, en livskamrat kanske dött eller blivit dement. En kvinna lever med känslomässig distans till sin många år äldre man, som mest har blivit en belastning. En annan förskjuter sin missbrukande dotter och minns hellre när hon själv var ung och liftade i Europa, alltid ärlig och rak genom livet, följt sina impulser men utan att hitta fram till meningen. Människornas liv består av minnen, men inte av nostalgi – åren har snarare tömt dem än fyllt dem. Mannen som i trettio år varit nattpersonal på äldreboende känner det "[s]om om det fanns en oerhörd rymd inom honom, men i den fanns ingenting". På ytan så vagt, så dunkelt sagt – men det är ju på pricken! Novellerna ljuder i just de där vakuumen.

Människorna söker något, om så bara att för en kort stund få se sitt liv med skarpa konturer. Att tillfälligheter har format dem må vara hänt, men har de också format en mening? Jakten på mening tar sig tydligast uttryck i novellen om två äldre bröder på roadtrip – den yngre har rövat den äldre från sjukhemmet och nu far de planlöst runt i barndomens bygd med en frustration utan föremål. I "Det är det där mörkret" vänds på steken: här sitter tre syskon och debatterar sin halvt bortglömda mor genom hennes efterlämnade brev, brev där hon själv kämpar med att ringa in vem hon är. En dag försvann hon bara, i ett "mörker som liksom omslöt henne, ja välkomnade henne".

Men jag tror att det här framför allt är en bok om frihet. I tomheten inombords, i avståndet mellan människorna och i deras godtyckliga livslopp finns friheten från alla band, och även från mening. Nej, det låter Camus. Smedberg är jordnära! Den där dunkla livskänslan som bara går att ana liksom dunstar upp ur myrmarken eller hemtjänstkontorets plastgolv. Och nog betyder det något att hans huvudpersoner är som närmast att få syn på något i samvaron med djur. I ögonen på en ko, i minnet av en hästrygg, eller som hos mannen vars bortsprungna blandrastik var det enda som hindrade honom från att falla.

Åh! att det ska vara så svårt att formulera sig konkret. Abstraktioner, analys och exempel, var är lovorden? Väldigt bra, sa jag. Mycket subtil, i bemärkelsen avklarnad med lågmäldast möjliga medel. Inget för en ung och oerfaren läsare – oerfaren av livet, menar jag. Men har man något att hämta inom sig så är detta en bättre bok än den lite mer tungfotade Borges i Sundsvall.