Snö (Åke Smedberg, 2025)

Jag fick mersmak på Åke Smedberg efter att ha läst Borges i Sundsvall i våras, även om jag gnisslade över att inte riktigt komma den inpå skinnet. Men det kan röra sig om en författare som kräver acklimatisering. Med denna hans senaste novellsamling börjar jag närma mig. Den är väldigt bra. Sju ganska korta noveller, hög koncentration, mindre utstavad berättarteknik, desto mer som bara antyds. Aldrig grått men med sordin på alla effekter. Hela liv som målas fram i träffsäkra stänk. Hur säger man nu någonting bestämt? Jag ska läsa om den sedan.

I centrum står personer i glesbygd, med ett liv bakom sig i äldrevården eller som hantverkare eller jordbrukare. Livet har bara hänt dem, barn har kommit och glidit ifrån dem, en livskamrat kanske dött eller blivit dement. En kvinna lever med känslomässig distans till sin många år äldre man, som mest har blivit en belastning. En annan förskjuter sin missbrukande dotter och minns hellre när hon själv var ung och liftade i Europa, alltid ärlig och rak genom livet, följt sina impulser men utan att hitta fram till meningen. Människornas liv består av minnen, men inte av nostalgi – åren har snarare tömt dem än fyllt dem. Mannen som i trettio år varit nattpersonal på äldreboende känner det "[s]om om det fanns en oerhörd rymd inom honom, men i den fanns ingenting". På ytan så vagt, så dunkelt sagt – men det är ju på pricken! Novellerna ljuder i just de där vakuumen.

Människorna söker något, om så bara att för en kort stund få se sitt liv med skarpa konturer. Att tillfälligheter har format dem må vara hänt, men har de också format en mening? Jakten på mening tar sig tydligast uttryck i novellen om två äldre bröder på roadtrip – den yngre har rövat den äldre från sjukhemmet och nu far de planlöst runt i barndomens bygd med en frustration utan föremål. I "Det är det där mörkret" vänds på steken: här sitter tre syskon och debatterar sin halvt bortglömda mor genom hennes efterlämnade brev, brev där hon själv kämpar med att ringa in vem hon är. En dag försvann hon bara, i ett "mörker som liksom omslöt henne, ja välkomnade henne".

Men jag tror att det här framför allt är en bok om frihet. I tomheten inombords, i avståndet mellan människorna och i deras godtyckliga livslopp finns friheten från alla band, och även från mening. Nej, det låter Camus. Smedberg är jordnära! Den där dunkla livskänslan som bara går att ana liksom dunstar upp ur myrmarken eller hemtjänstkontorets plastgolv. Och nog betyder det något att hans huvudpersoner är som närmast att få syn på något i samvaron med djur. I ögonen på en ko, i minnet av en hästrygg, eller som hos mannen vars bortsprungna blandrastik var det enda som hindrade honom från att falla.

Åh! att det ska vara så svårt att formulera sig konkret. Abstraktioner, analys och exempel, var är lovorden? Väldigt bra, sa jag. Mycket subtil, i bemärkelsen avklarnad med lågmäldast möjliga medel. Inget för en ung och oerfaren läsare – oerfaren av livet, menar jag. Men har man något att hämta inom sig så är detta en bättre bok än den lite mer tungfotade Borges i Sundsvall.

Hon som stannar (Rene Karabash, 2018)

Den här boken kräver lite bakgrundsfakta. Kom på svenska i år. Författaren är bulgar och skriver på bulgariska, men handlingen utspelar sig i Albanien. Den kretsar kring en (utdöende) traditionell institution som på svenska kallas "svuren jungfru": en kvinna kan välja att avsvära sig sitt kön och avlägga kyskhetslöfte, varpå hon livet ut räknas som, och lever som, man. Detta regleras i den sedvanerätt som kallas kanun.

Den unga kvinnan Bekia står inför att giftas bort, men kvällen innan bröllopet händer något tvetydigt som gör att hon inte längre skulle räknas som orörd. Enligt kanun kommer därför maken ha plikten att döda henne. För att undkomma ödet blir hon svuren jungfru, vilket å andra sidan utlöser en rättsligt påbjuden blodsfejd mellan hennes och den tilltänktes släkt.

Allt det här låter ju spännande och ögonöppnande, vilket också konstateras i den svenska kritik jag tagit del av. Låt gå – men visst är romanen på det hela en bagatell. Den är kort och fragmentariskt berättad och hålen lappas med prosalyrik, kompetent hanterad men med bismak av skrivarskola. Ett duvslag får symbolisera kringskuren frihet. Nödvändiga upplysningar om albanska seder delges ungefär lika smidigt som i min sammanfattning ovan. Vad som stadgas "enligt kanun" upprepas så flitigt att det börjar låta sci-fi, där det förvisso hör till genren att banka in reglerna för världsbygget utan hänsyn till att dessa borde vara självklara för romanfigurerna.

På slutet muterar berättelsen till en tragisk men uppbygglig kärlekshistoria, med en metalitterär twist på sista sidan. Det är antingen det bästa med boken eller bara konstigt. En omläsning kunde ge svar på det, men jag är inte engagerad nog att gräva vidare.

SAOB: en jubileumsbok (utg. 2024)

Svenska Akademiens ordbok stod 2023 äntligen färdig, efter 125 års arbete. Denna bok sattes samman för att fira. Och nog är det värt att fira! SAOB är en helt ovärderlig resurs för alla som älskar språk och språket. Jag använder den i stort sett varje dag. Ett ypperligt sätt att vidga sitt ordförråd men kanske framför allt att utbilda etymologisk och allmänt språkhistorisk intuition.

Man kunde vänta sig en nördbok. Och det fick man. Efter det korta förordets lilla bugning från ständige sekreteraren får de närmast sörjande fri lejd att hänge sig. Några av de senare årtiondenas SAOB-medarbetare turas om. Ordbokens historia redogörs för, inte utan personalmatrikularisk exakthet av den grad att den då och då sönderfaller i skvaller. Men så får man också små glimtar in i den redaktionella vardagen. Det är ganska rörande; det mesta är så knastertorrt som man nästan inte kunde förvänta sig, trots allt, men däremellan får vi också veta att det en gång faktiskt gick att gå vilse i magasinen på Lunds universitetsbibliotek, något som nu omöjliggjorts av självlysande golvmarkeringar – "Det var mer spännande förr", heter det, och där skymtar ett hjärta någonstans.

Det är lätt men orätt att raljera. Några kapitel är verkligen personligt hållna på riktigt, men så är ju personligheten som sig bör i de här fallen väldigt nära knuten till språkhistoriska spörsmål. Och det är verkligen fascinerande att inse hur denna koloss som är SAOB har skapats av livs levande människor. Hur artiklarna kommit till genom ett halvinformellt system som bara generationers erfarenhet kunnat utkristallisera. Varenda detalj är resultatet av personliga överväganden och hela ordbokstexten kunde i grund och botten lyda annorlunda, om inte den och den redaktören hade tilldelats just det och det ordet och råkat göra sina val av språkexempel, och så vidare. Varje moment i förberedandet av artiklarna beskrivs separat.

Bodil Rosqvist och Lennart Larsson står för de mest läsvärda kapitlen. Den förra redovisar ett antal exempel på historiska betydelseglidningar och relaterade fenomen som kan spåras i ordboken. Den andre djupdyker i ordet "örngott". Här kommer rafflande fakta som jag har plågat mina nära och kära med hela helgen. Etymologin (omtvistad), stavningen (stabiliserad förvånande sent!), betydelsen (länge "kudde") och svårigheterna att nagla fast vad ordet faktiskt har betytt i varje enskilt språkexempel – kanske är den moderna betydelsen forntida, kanske påträffad först hos Almqvist!

Maja Bondestams text om "SAOB som idéhistorisk källa" är skriven på till intet förpliktigande akademiska. Jila Mossaeds personliga dikt om svenska språket är fin. Sara Lövestam bidrar med ett kåseri om en språkintresserad människas vardag. Fredrik Lindström tar sedan över stafettpinnen och vill inte vara sämre. Han verkar ha glömt att han är underhållare, eller så har han förbländats av det högtidliga sammanhanget till att ge sig dän på att vara lärd och respektabel. Resultatet är en essä som bara inte vill ta slut. Med utgångspunkt i ordet "lekstuga" går han omvägar över svensk mentalitetshistoria, resonemang som snart stagnerar i den typ av kuriösa exempelkavalkader som gör sig bättre som knasigt inslag i På spåret än som simulakrum av vetenskap (se här hur orden fåntratt, såskopp, trollkarl, v-jeans, knäppkänga och kungsflundra har använts på märkliga vis genom åren!). Det hela knyts hjälpligt ihop av någon sorts tes, men ambitionen är så skev och stilen så vårdslöst korrekt att jag känner mig olustig – och uttråkad.

Men det om det! De jubilantibus nil nisi bene.

Inringning 2 (Carl Frode Tiller, 2011)

Inringning följs upp av Inringning 2, som vore det en film. Inte helt comme il faut! David har alltså tappat minnet. Ytterligare tre personer från hans förflutna skriver brev till honom, omväxlande med inzoomade skildringar av sina egna liv i detta nu – precis samma upplägg som första boken. Ge publiken mer av det de gillar?

Någon form av twist vore att vänta. Här är istället bara små förskjutningar. Från första bokens tonårstid backar vi till barndomen, när David var runt tio år, lekte indianlekar och redan då visade prov på ett slags psykopatdrag. Och något senare när han var med i ett småkriminellt gäng. Miljön är nu inte den sömniga småstaden Namsos utan white trash-ön Otterøya, där han tydligen föddes.

David var redan i första boken den minst intressanta personen, men fungerade åtminstone som katalysator och nav i berättelsen. Nu är han ännu mindre viktig, ofta rent perifer, och inte mycket mer mystisk än en bifigur nödvändigtvis måste vara. Bokens huvudsak har blivit att skildra arbetarklassen: machokulturen, bildningsföraktet, den hårda jargongen, hyckleriet, ressentimentet. Ole är först ut, Davids gamla lekkamrat. Nu småalkis men i tanken lite upphöjd över lantisarna omkring honom, rädd att förlora både gård och flickvän i olika konflikter. Näst på tur är Tom Roger, Oles flickväns ex, hustrumisshandlare. Han är kvar i arbetarklassen, liksom sin odrägliga mor, och förmår inte riktigt ta avstånd från dess avigsidor. Till sist Paula, en gammal bekant till Davids mamma.

Allt beskrivs med samma psykologiska detaljrikedom som i första boken, varenda liten åtbörd analyseras och avslöjas som del i ett spel, det kokar och bubblar av lögner och förakt. Men det krävs något mer för att skapa bra litteratur. I ettan öppnade sig en extra dimension mellan de tre berättarna – gamla vänner som förekom i varandras avsnitt och speglade, förvanskade och demaskerade varandra, och lurade inte minst sig själva. Den här gången verkar valet av berättare slumpartat. De nämner knappt varann. De ägnar sig säkert också åt självbedrägeri, men hur ska jag veta så noga, och varför ska jag bry mig? Ja, det är spännande intriger, men här finns mängder av människor jag kunde intressera mig för, och formen övertygar mig inte om att någon av dem egentligen är värd uppmärksamheten.

Man kunde tänka att andra boken skulle kompensera bristen på överraskning med en säkrare form eller ett vassare tilltal, men den verkar inte veta vart den ska ta vägen. Det förstärker i sin tur de svagheter som fanns redan i första boken: en dragning mot sensation (mord, våldtäkt, olyckor och nu inte minst rätt smaklösa karikatyrer av arbetare) och en psykologisk intensitet som gränsar till närsynthet och tjat – särskilt breven till David om hur han var som barn är tell, don't show i renaste form. Trovärdighet var väl aldrig poängen, ändå börjar jag tvivla och sucka. Hur kan en outbildad nolla som Tom Roger tänka och formulera sig så här väl?

Återstår att se om trean kommer ikapp. En till får det vara värt.

Att förstå sin samtid (Georg Henrik von Wright, 1994)

Georg Henrik von Wright intar en oförtjänt stor plats i min världsbild. Någonstans i periferin, men likväl står han där stolt staty. Det skylls i första hand att jag hade hans Logik, filosofi och språk som lärobok på första terminen i filosofi, i andra hand hans vänskap med Göran Schildt, min lilla husgud. Att den här pocketen har samma färg (vinröd) som den gamla läroboken är nog den mest direkta anledningen att jag till slut har läst den.

Om jag förstår saken rätt är detta en utökad återutgåva av Tanke och förkunnelse från 1951. Det som tillfogats är ett orienterande förord och ett par korta essäer i slutet. Titelns samtid begränsar sig i strikt mening till dem, för resten är urgamla texter om: världens belägenhet omedelbart efter andra världskriget, antikens bildningsideal (paideia, med Werner Jaegers term), Dostojevskij som religiös och moralisk förkunnare, historiefilosofin hos Oswald Spengler och Arnold Toynbee, samt Tolstojs idéer om historien, konsten och religionen. Jag ska inte gå in i detalj på vad han skriver. Allt är förvisso ganska intressant. Om framväxten av grekernas världsbild lär man sig godbitar, paralleller mellan Dostojevskij och Sokrates är inspirerade, Spengler har jag länge velat lära känna och det görs en fin och ordentlig utredning av Tolstojs härledning av sin kristna anarkism ur evangelierna, och problemen med den.

von Wright var filosof. Till yttermera visso logisk positivist. Med det följer en klarhet i stilen som knappast bländar någon men gör även långa resonemang enkla att följa. Men också en syn på essän som skiljer sig väsentligt från hur jag föredrar att tolka ordet. Essä betyder ju försök: en prövande attityd, ett tassande mot okänt mål, ledd av sin nyfikenhet – så vill jag förstå det. Att vara prövande är för von Wright att pröva att leda en tanke i bevis – och lyckas. Historiska och filosofiska paralleller spaltas upp, de diskuterade författarnas tankar atomiseras, analyseras, sammanfattas och utvärderas. Även de egna tankarna förresten, men bara någon gång i punktlisteform. Då och då blir det lite omständligt när syllogismerna måste dras ut hela vägen, men visst, det undanröjer tolkningsbryderier och man får acceptera att impressionistisk undertext är inget för denne essäist.

Förvånansvärt mycket diskuterar han religion. Men religion förstås då som ett system för att lösa vissa mänskliga livsproblem, aldrig som något öververkligt mystiskt med ett värde utöver sina verkningar. Passar mig bra, så irreligiös som jag är till min konstitution. Gulligt blir det när han pratar politik, med samma grundinställning som Göran Schildt att politiken egentligen är filosofi, det vill säga (för von Wright) begreppsutredning. Här med utgångspunkt i det tidiga nittiotalets ekonomiska och ekologiska orosmoln, vilket ju blir lite sött i efterhand.

Samtid förresten. Han räknar Goethe till författare från "nyare tid". Att förstå en samtid av den omfattningen kräver sannerligen sitt självförtroende. Det har han, och dit hör också att han tar ämnenas relevans för given. Inget essäistiskt krypande efter meningen med det hela – varför ska man motivera en hundra sidor lång betraktelse över Tolstoj? Klart han är värd det. Och därmed är essäistens egen person raderad ur ekvationen, eller skymtar bara negativt bakom deduktionerna, och tusan om den inte ser ut som en liten pojke.

Herscht 07769 (László Krasznahorkai, 2021)

Jag har inte haft så mycket tid att läsa annat än härstädes okommenterade poesihäften och dylikt på sistone, men Nobelpriset tajmade lagom att dra igång igen. För några år sedan doppade jag tårna i Krasznahorkai med Den sista vargen och kunde konstatera ljummen temperatur. Herscht 07769 är hans senaste på svenska och mer av en riktig roman på 375 sidor.

Ungrare som han må vara utspelar sig den här boken i Tyskland, närmare bestämt i Thüringen i gamla öst, där ett gäng nazister driver klottersaneringsfirma i en småstad. Den lågbegåvade, möjligen autistiske unge mannen Florian har tagits upp i nassegänget, delvis som nyttig idiot. När ett museum tillägnat Johann Sebastian Bach blir vandaliserat sätter en laglös jakt på förövaren igång, där Florians roll blir mer och mer tvetydig. Genom att lära känna Bachs musik begåvas han med en allt starkare egen vilja – bortom gott och ont, kan man möjligen säga.

Till bokens styrkor hör porträttet av Florian, byoriginalet, som också är upptagen med att skriva brev till Angela Merkel om oroväckande partikelfysiska upptäckter. Här finns fin psykologi, som hans pinsamma skuldkänslor när han måste erkänna att han faktiskt tror att Merkel läst hans brev och snart ska komma med tåget till byn. Helt fånge i sin egen stolliga värld är han inte, vilket i slutändan gör honom så farlig.

Det är en skröna om vansinne, våld och konst, och förstås om Tysklands och Europas politiska samtid. I detta med skröna ligger väl mina reservationer, och jag inser att detta är en smaksak. Men det lilla samhället och dess invånare är i mycket en karikatyr, där småborgerligt tisseltassel får möta högfärdiga högerextremister med både våldskapital och kulturhistoriskt intresse – ledaren driver en lokal symfoniorkester, är det någon sorts larger than life? Här finns också smått magiska inslag med en eventuellt dresserad örn och blinda vargar som stryker i faggorna. Nå, det är också en suggestiv symbolapparat och jag ska inte säga att elementen inte löper samman snyggt.

Och de löper som bekant samman i en enda lång mening. Detta är Krasznahorkais specialitet. Kritiken framställer det i regel som ett kuriosum, men det är naturligtvis en alldeles avgörande formfråga! Hela recensioner kunde gott handla om den. För att nu reda ut begreppen vill jag påpeka att det knappast rör sig om en enda mening i relevant bemärkelse, utan snarare om en nästan fyrahundra sidor lång satsradning. Hela romanen berättas i (vanligen korta!) satser hopfogade med kommatecken. Att texten är satt som prosa utan styckeindelning förleder en att läsa den på samma sätt som Thomas Bernhards flåsande, uppjagade tirader. Men det är fel. En sådan som Bernhard jobbar med krånglig syntax och påfrestande upprepningar, men Krasznahorkai är lätt och luftig.

Jag tänker att boken lika gärna kunde sättas som dikt. Eller knäckprosa, som det heter. Då hade det tydligt framgått att varje sats är självständig, att syntaxen knappast orkar med långa perioder, att berättandet försiggår genom uppradning av enkla påståenden. Stilen är på många sätt ekvivalent med den sorts berättande halvpoesi som blivit norm bland yngre svenska författare – jämför Emilia Aaltos När bror dör, Klara Krantz När en man faller eller Linnea Axelssons böcker, för att nämna några.

En sådan typografi hade saktat ner takten och i bästa fall lyft fram de tempovariationer som nu gömmer sig under det enhetliga flödet. Kanske är det inte avgörande, kanske är det jag som är autisten här. Men oförmögen att gilla typ Bolaño och generellt svårövertalad av mustighet får jag lov att gripa tag i något annat.