Grekisk lyrik (Emil Zilliacus, 1911)

Vad ska jag göra, jag har köpt på mig en massa Zilliacus. Den här boken (som jag läst i sannolikt reviderad upplaga från 1945) presenterar några av de viktigaste lyriska poeterna: Archilochos, Tyrtaios, Theognis, Alkaios, Sapfo och Anakreon – samt, på slutet och lite oegentligt, gravepigram. Urvalet verkar helt subjektivt och boken är inte upplagd som en diktantologi, utan som en essäsamling med insprängda citat av hela och delar av dikter. En och annan parafras också.

Den lyriska genren florerade strax innan den klassiska epoken i strikt mening, på 600- och 500-talen. Archilochos är den tidigaste vi har något av. Med honom har vi också "världslitteraturens första rent subjektiva skald", som till skillnad från de homeriska sagorna eller Hesiodos allmängiltiga visdomar söker "det rätta och träffande ordet, det konkreta och åskådliggörande uttrycket" för en personlig känsla och erfarenhet. Här föds alltså det vi än idag tar för givet när vi tänker spontant på poesi. Archilochos friska och fräcka små stycken står i skarp kontrast till Tyrtaios, här sammanförd med Theognis i kapitlet "Elegi". Spartanen Tyrtaios skrev om krigaredygd; Theognis lika tunga moraliserande täcker fler ämnen, men knappast den simpla lyckan. Som motsats till honom nämns Solon, som står för "det ljusa, rena och upphöjda i det hellenska lynnet".

Med dessa nedslag tycks Zilliacus vilja ringa in den grekiska livssynen i dess olika aspekter och skepnader, och lyckas ganska väl. Svårare får han det med lesbierna. Nå, Alkaios går väl an, som representant för natursinne och "sydlänningens heta vinglädje". Angående Sapfo däremot ser han sig nödgad att ägna halva det långa kapitlet åt att vederlägga två envisa rykten: att hon skulle ha dött genom att kasta sig från en klippa (varken den ena eller den andra klippan, faktiskt), och att hon vore lesbisk, i modern mening alltså. Alls icke var hon någon "karlavulen kvinnotyp, behäftad med de mindre tilldragande egenskaper som vi i dagligt tal sammanfatta under benämningarna blåstrumpa och emanciperad" – hon erbjuder tvärtom en "älsklig och mångsidig bild av sann kvinnlighet". Det älskliga och mångsidiga i hennes dikter illustrerar han förvisso med den äran, låt vara om det kvinnliga överbetonas. Att han verkligen beundrar fragment 96 kan ingen ta miste på.

Även rörande Anakreon går ett antal sidor åt till att undanröja ett missförstånd, nämligen att den antologi med dryckesvisor som sedan medeltiden gått under namnet anakreontisk vore äkta. Den är naturligtvis imitation och det har man egentligen alltid vetat. Sådana här snurriga exkurser är vanliga i äldre populärlitteratur om historiska ämnen. Det gör mig alltid lika perplex (och lite uttråkad). Gick gemene man runt med bestämda missuppfattningar om Sapfo och Anakreon? Varifrån då? Boken är ju i övrigt helt introducerande och förutsätter inte mer än den allmännaste kännedom om antiken. Visserligen kan han också slänga in en latinsk fras utan översättning. The past is a foreign country …

Om det skylls Zilliacus epok eller personlighet ska jag låta vara osagt, men hans bild av den grekiska antiken bär drag av idealisering (där det arkaiskt manliga står högst). Intrycket beror nog delvis på den rapsodiska, för att inte säga kåserande, dispositionen, som inte ger mycket utrymme åt längre resonemang. Fast även korta resonemang hade ju kunnat fånga kuriösa detaljer, och fästa sig mindre vid att Archilochos "i fullaste mått [ägde] rasens hela intellektuella rörlighet och smidighet". Det stämmer kanske i någon mening, men att påtala sådant blir i längden ganska pompöst och utstrålar varken nyfikenhet eller ödmjukhet – två egenskaper som min epok eller personlighet uppskattar hos en essäist.

Samtliga översättningar är metriskt korrekta och låter som Zilliacus gör: poetiskt lyhörda och ganska högtidliga. Kapitlet om gravepigrammen, ja – det är delvis identiskt med förordet till Grekiska epigram. Men längre och fylligare, så att dess främsta svaghet väl är att epigrammen själva är starkare.

Rebecca (Daphne du Maurier, 1938)

En brittisk klassiker som lär vara mycket klassisk där: filmatiserad flera gånger, framröstad till århundradets mest älskade och sådant. För att ringa in ryktet, vad kunde vara en svensk motsvarighet? Utvandrarna? Svårt att jämföra, för det här är en roman ur en mycket engelsk tradition, man får väl kalla den gotisk.

Berättaren, en ung, namnlös kvinna, är sällskapsdam åt en äldre amerikanska. Under en vistelse i Monte Carlo träffar hon och blir förälskad i den lätt gåtfulle medelålders mannen Maxim de Winter. De gifter sig plötsligt och flyttar hem till Manderley, hans gods i södra England. Där konfronteras den unga hustrun med makens förra fru – inte personligen, för Rebecca är död sedan ett år, men hennes minne kastar en lång och mörknande skugga över huset (med de omgivande rhododendronbuskarna, dammen, månskenet). Berättaren tassar runt mellan blindskär i en stämning av skuld och förtegenhet, en sorts gaslighting. Tjänstefolket antyder små detaljer som håller henne på tå, förutom den förskräckliga Mrs Danvers, som lurar henne att göra bort sig inför alla.

Jag läste någonstans att du Maurier beundrade Wilkie Collins. Rebecca är inte 1800-talsmässigt ordrik som The Moonstone, men visst ser man likheten. Efter inledningens miljöbeskrivningar konstrueras stämningen genom intrig. Till genren hör planteringar och lägliga sammanträffanden, liksom att handlingen i stort sett består av att huvudpersonen råkar tjuvlyssna på viktiga repliker och får syn på saker i olika rum. På det sättet frammanas ett mysterium som är först dunkelt och ganska spöklikt, sedan alltmer komplicerat, tills det är ready for takeoff och flyger iväg på egen hand de sista hundra sidorna. Då blir det kammardeckare – spännande sådan (vem genomskådar vem?), jag sträckläste!

Bra bok, men jag har svårt att motivera mig att gå på djupet i den här typen av romaner. Man läser för att man undrar hur det ska gå, och det som inte är handling är läckra effekter. Att hitta symbolik och uttolka figurernas personliga motiv är frestande på något plan, men känns lite som när man satt och grottade ner sig i texthäftet till sina favoritskivor. Ihåligt, när allt kommer kring? Nej, det är naturligtvis jag som har en lucka i själen just här, men gott så.

Au Bonheur des Dames (Émile Zola, 1883)

Det känns som jag läst flera Zola, men det är bara den lilla Thérèse Raquin. Desto mer har jag förstås insupit i andra hand, för det går ju liksom inte att runda honom i litteraturhistorien. Hans huvudverk är de tjugo volymerna Les Rougon-Macquart, varav detta är nr. 11. Svitens tema lär vara en släkts öden såsom determinerade av ett knippe på förhand givna karaktärsdrag – Thérèse Raquin gånger 20 – men åtminstone den här boken är helt läsbar fristående, och för övrigt så begeistrad av sitt eget ämne att något annat knappast märks.

Det fanns ju gott om stoff att gå igång på för den som ville skildra, eller som Zola närmast vetenskapligt inventera, tidens samhälle i romanform. Järnvägen knöt samman världen, Haussmann var igång med sin ombyggnad av Paris. En mäktig symbol för denna modernitet var de stora varuhus som grundats på 1850-talet och sedan bara vuxit. Colette Beckers förord i min upplaga från 1971 redogör fint för Zolas ingående studier av de verkliga Au Bon Marché och Le Louvre (ej att förväxla med museet) – drag för drag förebilder för hans fiktiva Au Bonheur des Dames.

Här beskrivs nydanande affärsmetoder: lockpriser, temaskyltningar, öppet köp, möblering som får kunderna att irra bland hyllorna – till och med ett läsrum och gratis buffé för att hålla dem kvar! Olika typer av shopparpsyken inkarneras. Vi får lära känna de anställdas villkor: tretton timmars arbete, inackorderade i vindsrum som de inte får besöka under dagtid, massavsked under lågsäsong. Vi får se hur småhandlarna i grannskapet hukar och går under i den växande kolossens skugga. För att göra roman av allt detta inför Zola en ung och kysk huvudperson: Denise.

Tjugo år gammal kommer hon från landsorten till huvudstan. I romanens första mening kliver hon av tåget från Cherbourg med sina två yngre bröder i vardera hand, och det första de får syn på är glittret, färgerna, de hundratals tygerna i Au Bonheur des Dames stora skyltfönster. De blir stående som i trans. Men det är till sin onkel de är på väg – deras far har dött och nu hoppas de på jobb i släktingens tygaffär. Den ligger på andra sidan gatan. Nu ägnas lika många sidor åt att beskriva vilket mörkt och dystert lopphål affären har blivit sedan varuhuset öppnade och började stjäla kunder. Monsieur Baudu avskyr varuhuset!

Det är svårt att inte le åt författarens rättframhet. Ämnet är alldeles för viktigt och fascinerande för att riskera att tappa bort läsaren i undertext. Och så fortsätter det. Denise får förstås jobb på varuhuset, vars olika aspekter åskådliggörs genom henne i fjorton kapitel som kunde vara avsnitt av en tv-såpa. Man erinrar sig Varuhuset (1987–89), fast den har jag inte sett, eller varför inte Rederiet: ett mikrokosmos där berättelsen smidigt kan röra sig mellan direktörsrum, butiksgolv, kassor, logi och personalkantin, med naturlig plats för drama i form av vänskap, kärleksaffärer, rivalitet mellan säljare och skvaller om kunder.

Att figurerna faktiskt blir riktiga, avrundade människor måste vara en bieffekt av skickligt romanhantverk. Den verkliga huvudpersonen är varuhuset, som återkommande liknas vid en maskin, arbetarna vid kugghjul. Men vilken fantastisk konstruktion, som bara växer och växer! Det tycks som en naturlag satts att verka så fort man slagit upp portarna: för varje år allt större omsättning, utbyggnader, hela kvarteret köps upp, reklamkataloger går ut i hela världen, kunderna blir som tokiga, det finns ingen hejd! Dagskassan dumpas i klirrande kontanter på chefens skrivbord. Om det finns en baksida av utvecklingen – att arbetare far illa av villkoren och att småhandlarna slås ut (och dör och körs i liktåg förbi varuhuset) – så är det inget mer med det. Ah, framtiden! För vissa går det ju bra också, Denise till exempel, som halkat in rätt i mekanismen och slutar som avdelningschef. Man spårar någon enstaka gång ett frö till tvivel: är inte maten väl dålig? Det inser snart chefen att man jobbar bättre välnärd. För övrigt verkar den där naturlagen se till att de anställda liksom trivs bättre och bättre, utan att tänka på kamp eller organisering.

Alla centralgestalter – Zola, Denise och varuhusets högste chef, Octave Mouret – är eniga om att ta parti för maskinen (i "instinktiv kärlek till logiken och livet", som det sägs om Denise). Det är på ett mer allegoriskt plan man kan hitta en motbild. Mouret har redan första dagen fått upp ögonen för Denise. Medan hon avancerar från tafatt assistent växer hans ömhet till kärlek och till brinnande passion – men förgäves! Hon, Mourets egen skapelse, nobbar hans inviter och avböjer hans anbud, och det sägs till och med att hon hellre flirtar med sin kollega Deloche, "den nedrigaste och klumpigaste av dem alla". Mouret får dras med sin gamla älskarinna Henriette, en representant för det föråldrade, tröga och ingrodda. Den unga, rena och djärva framtidsflickan trippar just utom räckhåll. När så försäljningen uppnått en miljon franc på en dag så känner Mouret bara tomhet. Kapitalismen är ett jagande efter vind …

Fast på sista sidan går hon med på att gifta sig. Är det lärdomen? Vinningen är en olydig älskarinna, man måste lova bort sin själ för att behålla henne? Det bäddar för en faustisk fortsättning på sagan. (Någon direkt fortsättning verkar Zola dock aldrig ha skrivit.)

Det är en häftig roman, barnslig på sina sätt, som en Balzac som inte förstår ironi. Zola har elden, han har skärpan och överblicken också, men han rör sig på ytplanet. Där behärskar han alla sina medel. Och det behöver väl inte sägas att det är en underbar tavla över 1860-talets Paris, eller ja ett hörn av det, fyllt av glimrande sidentyger med namn jag slutar slå upp efter ett tag. Det verkar för övrigt som att ungefär hälften av omsättningen är råa tyger, även om det också säljs konfektion. Och inget självplock i hyllorna, så inte konstigt att det går åt ett par tusen expediter!

Antigone (Sofokles, övers. Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, utg. 2003)

Zilliacus gjorde aldrig någon Antigone, så jag får gå vidare åt annat håll i min komplettism. Stolpe och Svensson har plockat russinen ur kakorna; från Sofokles finns förutom denna Kung Oidipus, som jag väl tids nog ska införskaffa. Deras Antigone kom 2003, men jag har läst den reviderade utgåvan från 2013. Hur mycket själva texten ändrats vet jag inte, men förorden är olika. Det är inte konstigt att man bytte ut Stolpes ursprungliga förord, för det är i stort sett bara en omständlig redogörelse för den mytologiska bakgrunden: namn, namn, namn. Svenssons nya förord gör å sin sida en fullödig tolkning av dramats kärnpunkter, inte utan hänvisningar till Hölderlin, Hegel och andra. Återigen känner jag mig övermannad av kursplanen i litteraturhistoria och vet inte vad jag vågar förstå själv. Eller förmår; jag distraheras under läsningen av Stolpes rad-för-rad-kommentar, där både ordval och anspelningar förklaras och diskuteras. Det hade behövts en triggervarning för oss med filologiskt självskadebeteende.

Den här tolkningen är, som exempelvis deras Prometheus, betydligt vardagligare i tonen än annars brukligt. Som natt och dag mot Zilliacus. Säkert med goda skäl, fast betyder verkligen ὄκνον πολύν "skitnervös"? Bergman har "ängslan" och det ligger närmare i min ordbok; men vad vet jag, det kanske är något med tonen i övrigt. Det jordnära talet har i alla fall den välgörande effekten att man förstår figurerna som människor. Antigone, det lilla hon faktiskt säger, verkar säker på sin sak men kanske inte fullt genomtänkt. Man hör lite sjåpighet i hennes klagan: "Åh! Det yttrandet förde mig nästan fram / till mitt dödsögonblick." (Mindre så hos Bergman: "Ack, ve mig! Nu ljöd dödsklockornas ljud / i det ord du sagt.") Kreons plötsliga insikt efter Teiresias inträde röjer att hans stöddighet var en pose.

Mindre lyckade är de vardagliga dåtidsformerna ("Den kretsa över våra tak") och överhuvudtaget saknas poesi i köravsnitten. Här ett (tydligen – jag lär mig) mycket känt parti:

Märkliga är många ting,
märkligast av alla människan.
Om vintern när det stormar
far hon över havets gråa
berg som reser sig och bryts […]

Ta Bergman:

Väldig är världen, av under full,
underbarast är människan:
färdas kan hon på havets svall,
färdas mitt i vintrarnas storm,
i vilda, skummande vågor […]

Stolpe och Svensson låter som en prosaisk transkription av Havamal. Bergmans allitterationer må sakna källstöd, men så är å andra sidan hela den grekiska texten författad i ett poetiskt register som saknar omedelbar svensk motsvarighet. Verbet är i första raden motsvaras till exempel av en speciell poetisk glosa. Hos Stolpe och Svensson finns också en viss dragning mot konventionella vändningar. Ta den allra första raden: "Ismene, du som är av samma kött och blod". Låt mig här snegla på Hjalmar Gullberg (som jag inte läst än): "O syster, samma skötes frukt, Ismene". Att grekiskan är långt ifrån simpel erkänner översättarna själva i kommentarerna, men de föredrar visst ändå att bädda mjukt för sig.

Man kan fortsätta att märka ord och räkna uddastavelser – det är amatörens privilegium. Kvarstår att det här nog är den klaraste, renaste och i modern mening svenskaste Antigone vi har. Säger "nog", för jag har alltså inte läst Gullberg (för att inte tala om Collinder, men det tar vi sedan).

Oidipus i Kolonos (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1945)

Det här var min favorit vid första genomläsningen av Sofokles, eller ska jag säga att jag blev imponerad. Stämningen är unik bland Sofokles verk. Här finns ingen enkel konflikt, men flera små, inbäddade i en gammal mans återblick på livet.

Det är värt att rekapitulera handlingen. När Oidipus förstått vad han förbrutit stack han ut sina ögon och krävde att bli sänd i landsflykt; först när han hunnit ångra sig beviljades detta av sonen Polyneikes, nu kung i Thebe efter fadern. Sedan dess har han drivit som en eländig tiggare mellan städer, åtföljd av sin dotter Antigone. De två når en dag en helig lund i Kolonos utanför Athen (här börjar pjäsen). Det har siats att den ort där Oidipus begravs kommer att njuta gudomligt beskydd, varför han tas emot tjänstvilligt av den athenske kungen, Theseus. Emellertid har även Kreon, Oidipus svåger, hört samma rykte och vill släpa hem honom till Thebe. Polyneikes har blivit bortträngd från tronen av sin bror Eteokles och vill också dra nytta av Oidipus magiska kraft, när han nu planerar ett härtåg mot hemstaden. Oidipus måste uppbåda sin pondus och sin plågas tyngd för att tvinga bort dessa två när de kommer och tjatar. Däremellan tittar Theseus in som en sorts medlare, utomstående och bara på ett opersonligt plan intresserad av Oidipus öde. Till sist dör gamlingen en mystisk död med drag av apoteos.

Innerst inne är dramat helt statiskt. Jag vet inte ens om Oidipus ställer sig upp. Han sitter där bland träden och ser sitt liv passera revy – ja, det är som spöken från det förflutna som är på ingång, kommer, kräver och går. (Jag menar, en spekulativ läsning kunde göra dem till bokstavligen spöken!) Men han är i trygghet där, i den heliga lunden, med Theseus nära och Antigone vid sin sida. Ismene dyker också upp. Dramats enda riktiga händelse är när Kreon för bort döttrarna med våld; de kommer strax tillbaka.

Det finns en vacker, stillsam dynamik i detta. Böljor av världsligheter passerar, smidigt annonserade av döttrarna eller inramade av kören – inte i någon annan tragedi jag läst är kören så snyggt inflätad i dialogpartierna, rena porlande fontänen där i grönskan. (Pekar det gissningsvis mot Euripides?) Personligheter syns klart mot den här fonden. Kreon som faktiskt också är en gammal gubbe, trött på att behöva gräla men besluten att inte släppa gammalt groll. Theseus som fått det här i knät och bara vill göra sin plikt. Den trogna Antigone. Kanske är textens största svaghet att Oidipus själv är den minst intressanta; jag drar mig för att säga minst sympatiska. Det är väl i några av hans tirader som Zilliacus hittat "longörer" (trots ett i övrigt uppskattande förord). Hans bitterhet över sitt öde döljer vad som kunde vara den centrala tragiken: att han på ålderns höst bara är värd något som fetisch. Här finns ju faktiskt, långsökt kanske, en beröringspunkt med Clownen Jac.

Konung Oidipus (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1942)

Snart ett halvår har gått sedan min förra läsning av Konung Oidipus, i Johan Bergmans version. Zilliacus plägar ju vara bättre. Men jag var inte störtförtjust i själva dramat första gången, eller jag ska säga: tekniskt erkännsam men själsligt rätt orörd. Ändå anses denna vara den yppersta av tragedierna. Förordet reder klart ut varför det är så, och Zilliacus har inga personliga invändningar mot den gängse åsikten, tvärtom: "beundransvärd skicklighet", "hemsk underfundighet", "stor poesi" …

Jag har inte så mycket att sätta emot, men konstaterar att det som står på spel i Konung Oidipus är ödet, och inget annat. Dramats hela sak och Oidipus olycka består i att det inte går att undfly sitt öde. För grekerna var det såklart en insikt av förskräcklig dignitet, säkert även för en modern människa med vissa sensibiliteter – jag kan inte undgå att tycka det är ganska så abstrakt. Ödet, däruppe i det blå … Hur annorlunda är det inte med de kladdiga, grumliga, mänskliga konflikter som driver Elektra (hämnd), Aias (avund, självömkan), eller till och med den halvt misslyckade Kvinnorna från Trachis (kärlek, ära, svartsjuka)? Bäst tycker jag därför om slutet, när Oidipus stuckit ut ögonen, skriker av jämmer och ber att det må gå bättre för hans döttrar. Den skickligt uppdrivna spänningen dessförinnan, tja, den är skickligt uppdriven. Den tragiska ironin är förvisso på sitt klaraste i denna pjäs.

Några gånger är texten inte lika klar. Teiresias replik "Du anar ej din ofärd, ej den skam / du lever i med dem och stå dig närmast" är svårtydd. Ska det stå "som stå dig närmast", rent tryckfel? Låt gå, men efter en snabb genombläddring i Bergman undrar jag om jag inte för en gångs skull föredrar hans tolkning överlag. Zilliacus höga tonläge kan skapa viss stolpighet:

(BUDBÄRAREN) Och vad hos henne inger eder skräck?
(OIDIPUS) Ett fruktansvärt gudomligt siarord.
(BUDBÄRAREN) Förbjudet eller ej att lära känna?

Jämför Bergman:

(BUDBÄRAREN) Vad kan väl hon för ängslan förorsaka dig?
(OIDIPUS) Ett gudaord från Delfi ängslar mig, min vän.
(BUDBÄRAREN) Och är det lovligt uppenbara vad det gällt?

Jag är språkkunnig nog för att se att Zilliacus ligger närmare grekiskan, men trevligare svenska är det väl inte. Han ska dock ha en förvånad eloge för sitt tilltag att rimma (diskret) i körens avslutande sensmoral.

Clownen Jac (Hjalmar Bergman, 1930)

Den här romanen är kanske mest känd för att finnas på alla antikariat och loppisar, vilket är ett möjligen lite föråldrat rykte vid det här laget. Utgåvan man tänker på är Bra Böckers från 1982, den med vinrött skyddsomslag. Det är en sorts barnslig förtrollning som skingrats när jag nu faktiskt läst den – och det var en bok därinne! Tyvärr med moderniserad verbböjning, men låt gå för den här gången.

Clownen Jac är Hjalmar Bergmans sista roman, utkommen strax innan hans självspådda supdöd. Det är svårt att inte läsa den som en konstnärs testamente, helst när handlingen rör sig kring en upphöjd men missförstådd clowns sista föreställning, och det mörka, faustiska stråket i berättelsen får extra betoning av författarbiografin. Litteraturhistoriska översikter brukar vara eniga om detta. Det hade känts piggt om jag hittade något helt annat i boken, men det kan jag väl inte säga att jag gjort.

Benjamin Borck, kallad Benbé, är en ung man från Bergslagen som drar till Amerika för att söka upp sin fars kusin: den sanslöst framgångsrike clownen Jac Tracbac (född Jonathan Borck). De finner varandra och Benbé sugs upp i Jacs liksom harem. Clownen bor i en "bungalow" i Beverly Hills, men det verkar mer som ett magiskt slott, med rum i labyrintiska korridorer och omgivet av skog och en trädgård med forsar och levande apor. Runt honom svärmar en stab av lismande tjänstemän. Jac Tracbacs succé grundar sig på hans djupa svaghet och rädsla, uppvisad till allmän beskådan "för att barn och dårar [ska] få tillfälle att skratta åt skräcken"; innerst inne är han cynisk, självömkande, föraktfull, en hycklare. Han fick sitt genombrott som clown genom att orsaka sin partners död. Framgången har gjort honom nyckfull, och intrigen går ut på att hans anställda vill få den livströtta clownen att ställa upp på en sista turné.

Det är en märklig kontrast mellan den här Hollywoodsagan, full av sprakande effekter, stora känslor och lustiga etniska stereotyper – tänk en djävulsk Boris Vian – och den småroliga borgarsatiren hos den svenska familjen Längsäll. De bor i närheten av Wadköping. Avlägsna släktband förbinder dem med Jac, men också en hemlig affär, och frågan är om ynglingen Benbé kan vara parterna till nytta. Herr Längsäll är en karikatyr inte olik Markurell, medan hans fru är romanens enda förnuftiga röst, ett litet andningshål mitt i all förställning. Boken är annars helt inpyrd av dubbelmoral och svartsynta sentenser. Skojigheterna och spjuvermaneren däremellan verkar i sammanhanget nästan arroganta, som en eftergift mot publikens simpla krav – ja, så här resonerar också clownen själv om sin konst, mutatis mutandis, i det brandtal som är romanens klimax.

Hör det tiotalisterna till att behandla temat om borgaren och konstnären? Gustaf Hellström gör det ju också i Snörmakare Lekholm. Förstås i en helt annan stil. Hjalmar Bergman berättar sceniskt och det är inte underligt att flera av hans böcker filmatiserats, dock inte den här vad jag vet.

Romanens segertåg (Ingrid Elam, 2022)

I efterordet skriver Ingrid Elam att "det finns förvånansvärt få böcker på svenska som tar sig an romanen som genre" och kan bara nämna Romanens formvärld. Kul, den läste jag nyligen.

Romanens segertåg utger sig för att vilja svara på varför romanen, en genre som fick sitt breda genomslag runt sekelskiftet 1800, alltjämt finns med oss och mer än så: hur den har blivit den allt överskuggande formen för skönlitteratur. En mycket intressant fråga. Frågan föranleder en historisk tillbakablick från Daphnis och Chloe till Wilhelm Meister, essäistiskt formulerad, med avgränsningar gentemot episk dikt, riddarroman, brev och dramatik. Mediehistoria och den borgerliga offentlighetens framväxt kommer också in. Åskådligt, och jag förstår vad som var nytt och attraktivt med romanen när det begav sig.

Bakgrundskapitlen går omärkligt över i en allmän redogörelse för romanens berättarperspektiv och ämnesval. De typografiskt diskreta rubrikerna fogar sig: "Berättaren", "Rummet", "Tiden", "Vetenskapen", men författaren tuffar på i jämn exposétakt, med rastlösa satsradningar som främsta stilmedel. Retoriska knorrar knyter titt som tätt ihop säcken. Man får känslan av att läsa en rad miniuppsatser eller ett studentkompendium. Den ena romanen efter den andra diskuteras och analyseras på en eller två sidor – inte olikt Romanens formvärld, fast med färre direkta citat och tonvikt på idéinnehåll mer än form. Ett smarrigt smörgåsbord, men utan Björcks avgränsningar och systematiseringsiver. Exemplen är hämtade från hela den västerländska kanon, företrädesvis från 1800-talet.

Slutkapitlet "Romanens kriser" ska äntligen ge en syntes. Men förutom att Elam är kritisk till autofiktion blir det mest allmängods ur de senaste tio årens litteraturdebatt och jag får åter känslan av kursbok på littvet A. Om det finns en bärande tes – återkommande genom boken – är det att romanen har en förmåga att sluka allt nytt och göra det till sitt, så att den ständigt håller sig modern. Varför det är så ligger kanske utanför ett översiktsverks ambition att besvara.

Inget häri är dåligt och många enskildheter är givande, men som helhet är boken gummiartad i konsistensen. Problemet är nog främst stilistiskt. Ingrid Elam är en habil skribent.

Solnedgång omfamning (Kerstin Strandberg, 2025)

Jag kan tänka mig att Kerstin Strandberg är en acquired taste; själv gladdes jag förbehållslöst av Liten historia – stor kyss och nu senast av En obeskrivlig människa. Baksidan är att det kanske kan bli för mycket av det goda. Det här är hennes senaste roman från i fjol och omslaget anknyter till Liten historia, men huvudpersonerna är förvirrande nog från ett par äldre böcker, däribland debuten från 1967.

De heter Virginia och David och är samma slags strandbergska makar som Vanja och Nils i Liten historia eller Anna och Johannes i En obeskrivlig människa: gifter sig unga och fulla av tillförsikt på sextiotalet (som aldrig nämns vid namn, bara frammanas av vitvaror och titulatur), lever ett helt liv i en anonym stad och går sedan mot sitt vemodiga slut. Hon är lite nervös och brottas med livets mening, han är godhjärtad och enkel.

Personligheterna kanske upplevs rikare om man läst de tidigare böckerna de förekommer i. Men jag kommer inte ifrån att berättarens påflugna röst är påflugen i kvadrat här, till den grad att man får snegla över axeln för att få en skymt av själva Virginia och hennes man. Det är omtagningar, invändningar, omständliga berättarformler, retoriska frågor och utvikningar, till och med typografiska tricks, allt buret av ett jäktat käckt humör: "Allt tycktes ändå vara liksom ordnat för att de båda skulle leva tillsammans i evighet. Ordnat, hur så? Jo, till exempel ordnat med kastruller och karotter, de hade allt, behövde inget nytt." Detta apropå Davids förestående död.

En stor del av handlingen är olika bestyr och bryderier under det tidiga äktenskapet: tjuriga mostrar, dyra underkläder, första graviditeten och en farfar som förresten ägde en krokodil. Man får låta sig dras med och tråkigt blir det aldrig. Det finns också en återkommande historia om den gamla Virginia i nutid, som råkar stöta på ingången till dödsriket ute i skogen. Och det är när den till slut hamnar i centrum som boken får bottenkänning. Det sker på de sista fyrtio sidorna. Det råder något så krasst och verkligt som coronapandemi och det ser inte bra ut för David. Det pittoreska folkhemsstöket är förbi. Virginia irrar oroligt och möter gamla döda bekanta vid dödsrikets port. Här får även humorn lite mera stuns (jag citerar det här stycket för att minnas det själv, det är så bra):

Nu har gonggongen redan klingat flera gånger – det är den signal som förbereder de döda som är utanför på permission att tiden snart är slut och att de måste återvända. De döda har bett Virginia att skynda sej att berätta något som de kan ha att minnas tills de nästa gång kan få lämna området. Hon minns skylten om de sovande och frågar någon: »Kan jag gå in och bara titta lite om jag går på tå?« Alla är tysta tills någon säjer: »Du har knappt sagt ett enda ord, berätta nu något som vi kan ha att fundera på.«

Scener från sjukhuset verkar närmast självupplevda och berättarens tempo konkurrerar inte längre med Virginias oro utan släpper fram den.

Det här är nog en bok för fansen. Men man kommer inte runt att Kerstin Strandbergs böcker är så vansinnigt sympatiska, och jag unnar henne – fastän jag brukar ha så svårt för tackord på slutet – till och med att rekommendera någons avhandling om hennes debutroman. Där står också att boken skrevs mellan november 2022 och mars 2025, en fin gammal tradition att ange sådant. Och så adressen till hennes hemsida. Vid full vigör.

Kicki & Lasse (Peter Kihlgård, 2007)

Vilken otrolig bok! Den hör till den här genren av romaner som låter pilsnerfilm på titeln men är helt fantastiska konstverk, som Snörmakare Lekholm får en idé (inga jämförelser i övrigt). Hur har jag missat Peter Kihlgård?

Kärleksroman, blurbar DN, och det är det sannerligen. Lasse är väl den mesta huvudpersonen, en god människa, fast med fortkörning och visst supande i bagaget. Norrlänning från början, jobbar som jeansgrossist, verkar rätt framgångsrik om nu det spelar någon roll. Det som spelar roll är Kicki. Det var någon period när han stack till Mexiko, får man veta, då bodde hon ett tag med en Klas. Men på riktigt har det alltid varit de två.

När det börjar är de i femtioårsåldern, Lasse kör dem i en hyrbil och oroar sig för Kickis knölar på låret. Kapitel för kapitel slingrar sig bakåt genom deras kärlekshistoria, via bråk, försoning, otrohet, nojor och nostalgi till första gången Lasse träffade Kickis föräldrar i fånig slips och slutligen till deras första möte på en after ski. De måste ha varit väldigt unga. Men det som berättas fram verkar evigt, ett band så starkt att det styr deras instinkter. De är botten i varandras existens. Till och med i Lasses dummaste försök att fly sin ångest dyker Kicki upp, ett ensamt fyllerace en vinterdag: "Det slog honom att han aldrig skulle kunna berätta för henne om den fastfrusna svanungen, det skulle vara hänsynslöst med tanke på hur hennes förställningsförmåga var beskaffad, sadistiskt rentav. Han såg för sig hur han berättade om den och hur hon skulle säga fy och ruska på sig […]"

Inte sedan Pär Rådström har jag läst en så virtuost slängig roman. Slarvigt vardagsspråk och lärda referenser blandas friskt, vulgära reflexer och psykologiska slutledningar, ett uppslag ägnas åt ett transkriberat trumkomp, ett kort kapitel berättas i duform, ett annat åt att Lasse och Kicki försöker filma en rekonstruktion av sitt värsta bråk från tio år tidigare, när hon klöste honom i ansiktet, kan hon klösa på samma sätt igen? – oerhört tillgjort, vilket romanpåhitt! Men det fungerar. Resultatet är bitterljuvt. Deras smått absurda lekar är dansen som förenar dem. De berättar fantasier (sanningar?) om varandra och andra i förtroliga sängsamtal.

Berättelsen rullas ut baklänges i fragment, ett tiotal nedslag i deras liv (varför är boken inte dubbelt så lång!), som alla länkas samman av minnena: ett vykort, en parfym, ett vredesutbrott. Små madeleinekakor i vartenda stycke, vissa så småningom uttolkade, andra förblir privata mysterier. Vi rör oss hela tiden inne i Lasses eller Kickis tankar, avbrutna av telefonsamtal, dialog, snurriga erinringar och dagdrömmar. Det är modernistiskt konstigt och fullständigt friktionsfri läsning, delvis tack vare humorn och det fräcka humöret, men ytterst för att livet ju levs just så här. Omlott.

Hela romanen andas människokärlek. Och trygghet. Den hör nog till de sista årgångarna som kunde skildra medelklassens privatliv så oproblematiskt, med samma lite trotsiga men självklara respekt för polis och vårdapparat och multinationellt företagande som jag själv hade när jag växte upp i det döende sossesverige. Jag klarar inte av att säga något dåligt om boken och misslyckas som vanligt med att förklara dess geni. Det hör väl till saken.

Tidig musik (Jeffrey Eugenides, 2017)

Jag känner att jag borde motivera varför jag läser den här. Kanske är det så enkelt som att den har stiligt omslag. Men också att jag har fördomar om amerikanska författare och någon gång måste ge dem en chans. Jag har inte läst skönlittärt från USA sedan Raymond Carver för ett år sedan.

Den här volymen samlar åtta noveller från åren 1988–2013 plus två nyskrivna. Huvudpersonerna är alla någon sorts avdankad medelklass med fåfänga drömmar om framgång. En världsberömd forskare inom klinisk sexologi ser sig akterseglad av nya rön, och nu har han rest på fältarbete i djungeln för att motbevisa sin vedersakares teorier. En fyrtioårig kvinna samlar sina gamla pojkvänner till en spermadonationsfest och hennes ex från tio år sedan ser en chans att hämnas. Någons föräldrar driver sunkiga motell, en ung backpacker försöker fasta bort sin dysenteri i Sydostasien och en förlagsanställd lockas att förskingra pengar från sin chef. Det är förhållandevis långa noveller som hinner rita upp en bakgrundshistoria i lugn och ro och hoppa mellan tidsplanen fram till besvikelsen.

Premisserna inbjuder till ironiserande, men det hör jag föga av. Berättaren håller professionell distans, och om några figurer beskrivs med lite bett så är det aldrig så mycket att de slutar vara likeable. De har ju inte begått någon större synd än att tro på den amerikanska drömmen, vilket må vara naivt men i grunden är hedervärt. Så kan medkänsla se ut! Bäst är kanske titelnovellen, om en misslyckad musikvetare som köpt ett klavikord på dyr avbetalning. Hans fru, som inte heller blev klar med sin avhandling, tjänar kaffepengar på att stoppa upp möss. Så löjliga men en gång så lovande. Här står om när huvudpersonen gick på fester i Berlin, där han alltid kände sig "för renskrubbad […] för apolitisk, för bekymmerslöst amerikansk". Helt förståeligt.

Välslipad storytelling ska inte föraktas. Mest närvaro och personlighet finns dock i den berättelse ("Otämjda trädgårdar") som sätter fyra personer i förgrunden under en enda kväll. Här äskas inga sidor för exposition; det är rakt på det psykologiska spelet mellan männen och de unga tjejerna som behöver övernatta. Jag tänker, kanske felaktigt, på ett par noveller av Katherine Mansfield.

Det måste tilläggas att Niclas Nilssons översättning är lysande. Det är otacksamt att översätta från ett språk vi är så marinerade i att det tränger sig fram genom svenskan (jag menar amerikanskan, inte engelskan). "Han behandlar dig som skit, Della": inget fel, men man hör "He treats you like shit, Della". Desto mer imponerande av översättaren att hitta sådana puridiomatiska uttryck som "Hon och Clark rök ihop stup i kvarten" – ingen aning vad det står i original! (Bara en smärre plump för att "kids" som går på college kallas för "ungar". Vänligen visa mig en nittonåring "unge".)

Kantslag (Dorthe Nors, 2008)

Det här är nog den första hela bok jag läser på danska. Det var svårt i cirka tio minuter. Nästan så det känns löjligt att vi förväntar oss översättningar. Men be mig inte högläsa!

Så är det också femton korta, språkligt enkla noveller i vardagsmiljö. Ett barn flyttar in med sin nyskilde far, och inser plötsligt genom andras blickar att han är en "tilfældig, ligegyldig mand". En man sitter vid datorn och googlar på kvinnliga mördare och schimpanser, någon minns sin mansgrisiga pappas talang för att slå ihjäl ankungar. Det är snabbt, slagkraftigt och lite skevt – därav kanske titeln – och tacksamt material att vässa lite extra för effektens skull. Det görs i ett par av de första novellerna, framför allt i den rätt billiga tjänstemannasatiren "Buddhisten".

Men de grällaste färgerna tar snart slut. Det kompakta formatet visar sig passa ännu bättre till att rama in allvar. Det kan handla om otrohet, ångest eller graviditet i en inte alls så käck ton, men varje mening är slipad och berättelsen inte längre än en reklampaus. Det finns något optimistiskt i den kontrasten, som att mer inte behöver ältas än så här. Flera noveller handlar om godtrogna människor. Kanske bäst i titelnovellen, om en kvinna som söker sig till dåliga män trots att de själva avråder henne. Här finns en vacker liknelse om barn som blir "voldsomt forført af de sorte tegninger i malebøgerne" och börjar färglägga, men till slut alltid märker att man inte kan ge liv åt en målarbild, så de börjar trotsigt måla utanför strecken – så ser "dovenskaben [latheten] og det manglende mod til at gå rigtigt i dybden [på djupet] med tingene" ut. Hur som helst; så poetiskt låter det oftast inte – det är scener, kroki av plausibla livssituationer.

Munsbitar för den som inte har mod att gå på djupet, kunde man elakt säga. Rent hypotetiskt. Min utgåva från 2018 går förresten all in på spåret "internationell succé": tio amerikanska blurbar, varav Oprah på framsidan. Svårt att inte låta sig störas.

Hotellet [1981–2025] (Kristian Petri, 2025)

Vad är det här för en bok? Jag måste uppehålla mig vid inramningen, för den förbryllar mig. Förlaget beskriver boken som "Kristian Petris skildringar av olika hotellvistelser under fyra decennier" och "en fascinerande samling 'rumsporträtt'". Underrubrikens årsangivelse antyder att texterna är skrivna från 80-talet och framåt; alla är dock från den här sidan millennieskiftet, någonstans nämns en resa i ungdomen. Vissa texter har publicerats tidigare, ospecificerat vilka. Fyra av tolv handlar absolut inte om hotell, trots rubriken. Slutkapitlet är skrivet för det här tillfället och är mest en lång lista på namn och orter. Han påstår där att han jobbat med den här boken i över tjugo år. Hur?

Man måste ta ett verk för vad det faktiskt är, men jag ska fortsätta tjata. Här finns väl inga "rumsporträtt". Närmast kommer första kapitlet, om rum 4816 på Park Hyatt i Tokyo, som en tidskrift utsett till världens bästa hotellrum. Där står lite om toaletten och utsikten. Men Petri gör hellre kulturhistoriska utflykter. Några av dessa är bokens höjdpunkter, om spanska tjurfäktares kärlek till sina hotellrum, traditioner kring den japanska körsbärsblomningen, ett avsnitt om Conan barbaren är också intressant (men som sagt, handlar inte om hotell).

Bulken är fragmentariska anekdoter om Ernest Hemingway, Walter Benjamin, Joseph Roth och andra pittoreska män. De passar fint in bland art deco-foajéer och franska boulevarder. Lars Noréns familj drev tydligen hotell i Skåne. Kapitel fem är en intervju med honom. Hans far var ingen lycklig man. Inte heller Petris mor, som bildar plötslig resonansbotten ett par gånger.

Kristian Petris författarstil är korthuggen, lösryckt, impressionistisk. Här finner den ingenting av vikt att klibba fast vid. I de längre reseskildringarna, även när de rör sig över jorden, finns åtminstone en grundstämning och en sammanhållande idé – ensamheten och sökandet efter ett hem i Den sista ön, till exempel. Men han verkar inte kunna tänka klart sina tankar om hotellet som plats utan fastnar i genreromantik om gråtande bartenders och världens bästa strutsomelett. Även läsefrukterna (han är förtjust i greppet att påstå sig hitta en bok och börja bläddra) känns rastlösa.

När den inre konsistensen är lös bör man klämma åt hårdare redaktionellt, inte sällan blir det oväntat trevligt då. Men den här boken har försetts med en förvirrande titel, missvisande baksidestext och en oherrans massa korrekturfel – det är första gången jag läser ordet "lekmammastudie". Kanske blir jag njugg av bara farten och surar till i onödan på stilslarv:

Vi sitter på Nozomi superexpress på väg till Kyoto. Att tillsammans med hundratusentals andra beundra körsbärsblommorna i sin fulla prakt. Det kallas för hanami och betyder ungefär »betraktandet av blommor«.

Det här exemplet låter som humor, därför la jag det på minnet. Men sammanhanget utesluter humor. Det är väl det som är slarvet.

Om boken hette "Samlade artiklar 2000–2025" hade jag inte haft anledning att invända, skulle berömt några stycken och noterat hänvisningar till Petris tidigare böcker. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det här.

Romanens formvärld: studier i prosaberättarens teknik (Staffan Björck, 1953)

Av olika anledningar har jag aldrig läst litteraturvetenskap. Autodidakt i vardande, där som i allt annat. Den här klassikern i ämnet har jag känt till ett tag, och har varit riktigt sugen på den sedan Maxim Grigorievs hyllande understreckare i somras. Ramlade över den strax därefter på ett antikvariat.

Boken är en noggrann undersökning av romangenren. Man kan tänka sig många angreppssätt på det ämnet: historiskt, moraliskt, epistemologiskt, medieteoretiskt med mera. Björcks ingång är teknisk. Vi med ofrivilliga kalenderbitartendenser kunde knappast önskat bättre. I sju huvudavsnitt med underkapitel och illustrativa ämnesrubriker i höger sidhuvud går han igenom sådant som "berättarens närvaro i verket" (härunder exempelvis "den enhetliga stiltonen" och "relationen färgad av stoffet"), "den episka scenen och talet" (om dialog, aktion, anföringsverb, erlebte rede och annat) eller "rummet och beskrivningen", "enheten och organisationen". Han ledsagar bestämt genom rader av stilmedel, diskuterar figurernas namn och epitet, olika förevändningar för att beskriva en människas yttre, tekniker för att höja och sakta tempot, skillnader mellan direkt och indirekt anföring av tal och tanke och olika mellanformer, etc. Allt följer i en tydlig ordning, nästintill logisk-systematisk. Men det är en essäist som skriver, på minst så god prosa som de citerade författarnas. Här om berättare av den typ som "självfallet" undviker "all långvarig och förbehållslös identifikation med sina gestalter":

Ibland har man ett intryck av att denne författare, låt oss kalla honom Olle Hedberg, är en rutinerad farmaceut, som har gestalternas medvetanden koncentrerade och buteljerade och väl känner deras formler. Någon gång slår han upp ett spetsglas ur den ena eller andra flaskan men hela tiden med fullkomlig kontroll över åtgången.

Inte alldeles utan bett! Analysatorn drar sig inte för slutsatser om kvalitet. Särskilt svårt tycks han ha för Selma Lagerlöf (för sentimental), men ägnar också flera sidor åt stilinkongruenserna i Stina Aronsons Hitom himlen. Strindberg däremot älskar han.

Något av litteraturhistoria får man med sig. Verktygen är ahistoriska, men hur de använts har ju gått i vågor – och vågorna rört sig i en riktning. Den äldre romanen arbetade gärna med en närvarande berättare som inte skämdes för sig, som visste allt väsentligt om sina figurer, var de kom ifrån och vart de skulle. Innan deras timade öden relaterades ägnades tid åt omgivning och bakgrund, och mellan varven gärna analytisk kommentar. Steg för steg har berättaren sedan trätt tillbaka, för att i de nyaste romanerna helt smälta samman med figurerna själva; tidsomfånget har krympt, tempot höjts, den distanserade relationen bytts mot scener av dialog och handling; allt i takt med att skildringens syfte förskjutits från det sociala till det psykologiska planet. Och visst har filmen gjort något med behovet av miljöskildring.

Så kan man lite snabbt sammanfatta den lärdomen, som återkommer utpytsad genom boken. Annars är det till stor del exempelkavalkad – men vilken kavalkad! Ett sekel av stor svensk romankonst öppnar sig! Han citerar nämligen uteslutande svenska författare. Mycket känns igen. Den mest anlitade tycks vara Hjalmar Bergman (jag ögnar genom personregistret), tätt följd av Strindberg och Eyvind Johnson. Romanen om Olof? Nej, Johnsons mest nämnda bok är Kommentar till ett stjärnfall från 1929 (det finns titelregister också). Vem läser den idag? Gustaf Hellström råkar jag ha läst, liksom någon Olle Hedberg, men mängder av namn är sådana som väl bara specialister längre minns: Martin Koch, John Karlzén, Sven Lidman, Peter Nisser, Yngve Kernell, Erik Norlander. Några vilar för mig under lager av damm: Sigfrid Siwertz, Irja Browallius, men kanske är de värda en chans? Och dessa titlar: Innan änkorna kom, Vägen till paraplyet, Utfärd i grön gobeläng … För att inte tala om alla som förbigås. Litteraturen känns plötsligt oändligt stor igen. Jag ser framför mig alla fuktskadade bokklubbsband i Lions lada – vilka rikedomar jag måste ha missat där!

En obeskrivlig människa (Kerstin Strandberg, 2004)

Det här är tredje gången jag läser Kerstin Strandberg, för Liten historia – stor kyss har jag läst två gånger. Jag tyckte så mycket om den, men kanske drabbade mig också en viss mättnad, eller en oro för att förläsa mig på författarens påträngande jovialitet om jag fortsatte.

Berättarrösten är precis lika påträngande i den här äldre romanen, om inte mer. Redan i början erkänner hon motvilligt att hon "upplever viss allsmäktighet". Avstampet sker i en sorts ramberättelse, där berättaren besöker Paris katakomber. Hon påverkas starkt av mångfalden av död, och som motvikt lovar hon sig att välja en människa hon möter, någon vem som helst, och beskriva henne så utförligt som möjligt – att skildra ett exempel på liv för att återupprätta livet. Valet faller på en gravid kvinna på väg från en gynekolog, den unga svenskan Anna. Hon är konstnär, gift med Johannes, bosatt i Sverige men för tillfället på en längre studieresa. Tiden är kanske sextiotal, hon sänder telegram och väntar brev från sin milde make. Berättaren är henne hack i häl: hon har en konstnärsväninna som heter Hedvig visar det sig, på sätt och vis den mer begåvade. Men hon ska visst dö, och dör. Berättaren avslöjar förresten direkt att Annas liv kommer att innehålla tre "livsfaror"; den första är när hon sätter något i halsen, den andra när hon är på väg att gå nedför ett stup (till dödsriket?) …

Annas och Johannes familj korsar vägar med familjen Z från Namibia. Clarice och David är politiska flyktingar, beslutna att återvända till Afrika och kämpa mot apartheid. Genom dem blir Anna vän med dottern Nadja och ägnar sin medelålder åt att samla pengar åt hennes dansskola utanför Kapstaden. Det som börjar som en sorts exotisk lockelse utvecklas till genuin och ängslig människokärlek, och till en vänskap över generations- och rasgränser som till slut ohjälpligt brister. Kvar har Anna och Johannes bara sin halvhjärtade bageriverksamhet, pensionen och döden.

Upprörs över fördomar mot flyktingar gör hon också. Gott och väl halva boken beskriver Annas goda gärningar och varje något så när noga referat skulle få den att låta sentimental. Men berättaren ställer sig i vägen. Hon påminner läsaren om sin närvaro, förvånas över vad hon upptäcker i Annas liv, erkänner när hon inte förstår: "Så här förhöll det sej med Anna att hade hon inte starka skäl för att säja Nej sa hon Ja till vad det än var frågan om, det var en princip som hon tydligen hade." Flera gånger resignerar hon inför sin uppgift och konstaterar att det enda hon lyckats beskriva korrekt är Annas näsa. Däremellan böljar berättelsen mellan omsorgsfullt skildrade scener och ett galopperande tempo som om författaren improviserar i realtid. Ibland tycks historien – och Anna – växa fram sats för sats:

Av att hon tänkte så här skulle man kunna dra slutsatsen att hon inte enbart grät för att hon var så övergiven, ensam på en tågperrong utan hotell och pesetas en dag då det dessutom var helg i Spanien och allt var stängt och tillbommat. Alldeles riktigt, ty när hon nu satt där och grät så passade hon på att sörja över allting annat också.

Det är ett paradoxalt perspektiv. Å ena sidan läggs Anna fram som ett studieobjekt och allt hon tänker, är och gör som nedtecknade iakttagelser – å andra sidan presenteras de som när man hittar på medan man pratar. Fiktionen låtsas objektiv men pekar bara tydligare på sig själv som fiktion. Sådana lekar har lekts förr. Det som gör Strandberg så bra är dels hennes stilsäkerhet, dels hennes glada humör, men framför allt hon hela tiden överbryggar distansen till sin huvudperson och visar sig förbehållslöst engagerad i hennes öde. När Anna gråter över sina barns värnlöshet dröjer berättaren kvar, följer med i hennes ångestfyllda tankar men anlägger ett tonfall som en tröstande mor. Och allra vackrast, virtuosast, är ett avsnitt när Anna själv (genom berättaren) tröstar sin döende faster, och indirekt sig själv, med en gemensam improviserad fantasi om två försvunna flyktingbarn på nyheterna, som nog lekte att de skulle dö för att göra döden lättare … så många lager, intrikat men så känsligt sammanflätade.

För mig vars senaste käpphäst är att jag tröttnat på romaner är den här typen av bok så mycket lättare att läsa än jag vet inte, Zadie Smith. Allt det godtyckliga i romanformen ligger utanpå. Berättandet har skiljts från handlingen, båda två får glänsa lika klart. Det självpåtagna uppdraget blir naturligtvis ett misslyckande. Inte bara har Anna beskrivits ofullständigt, hennes barn och jobb har knappt nämnts och halva livet verkar bestå av relationen till den bångstyriga aktivisten Nadja borta i Sydafrika. Kanske råkade hennes liv bli så, kanske bara berättelsen; kanske är skillnaden inte så väsentlig. För det viktigaste är nog som det står på slutet: "När allt är förbi, väntar för alla utan undantag ett stort skratt, det stora skrattet åt att allt blev som det blev. Jag tror att det kommer ett stort skratt när allt är förbi."

Huva, jag kan inte göra den här romanen rättvisa så här snabbt. Någon kan nog tycka att den är konstruerad (det är den), tillgjord, manipulativ … jag kan förstå det i så fall, det är en smaksak. Men gud så bra den är. Och ändå har Kerstin Strandberg aldrig slagit igenom ordentligt.

Comment parler des livres que l'on n'a pas lus ? (Pierre Bayard, 2007)

"Hur pratar man om böcker man inte läst?" betyder titeln på denna 160-sidiga essä, som jag läste första gången kanske 2017. Essä med viss humor, och delvis faktiskt den handbok det låter som. Låt det sägas att handboksdelen är mindre intressant än den tes den utgår från, i korthet: att det är viktigare för ens litteraturförståelse att kunna orientera sig i hela litteraturen än att ha exakta kunskaper om varje verk. Han drar det längre än så: man bör så långt som möjligt undvika att plöja hela böcker – då blir man närsynt och tappar överblicken. Och vidare: vad en bok är beror mindre på vad som står i den än hur den förhåller sig till alla andra böcker, precis som ett ord får sin mening i förhållande till alla andra ord.

Det är en egentligen ganska simpel strukturalistisk idé som professor Bayard roar sig med att hårdra. Man tänker att Borges eller Vila-Matas kunde ha skojat det till i liknande termer – har väl nästan gjort det, Vila-Matas Bartleby & Co handlar ju om att inte skriva. Att vägra läsa är bara ytterligare ett snäpp i provokation. I teorin. Jag unnar fransmännen att uppröras av tanken på icke-läsare (boken ingår för övrigt i förlagsserien "Paradoxe"), men i Sverige 2026 är det inte samma absurditet.

Så man får ha överseende med det lite självbelåtna tonfallet och det är inte så svårt, för Bayard är rolig på andra sätt. Han delar in böcker i fyra kategorier: de helt okända, de man bläddrat i, de man hört talas om eller på annat sätt kan påminna sig, och de man glömt. Något bättre finns inte! För varje bok han hänvisar till i texten står en fotnot med hans personliga relation till den, inklusive betyg från ++ till --. När han nämner en av sina egna gamla böcker kan det stå LO --, vilket utläses: "glömd bok, svagt negativ". Hur kul! Men det här med glömskan är ju sant på allvar. Ingen kan minnas en hel bok. Det går på sin höjd att memorera en dikt, men minns man den verkligen då; man kan återkalla den rad för rad men knappast aktualisera hela på en gång, som man ser på en målning? Och att minnas Krig och fred är åter ljusår därifrån. Här väcks massor med intressanta epistemologiska frågor, som Bayard aldrig riktigt går på djupet i; han introducerar några hjälpbegrepp och teoretiserar lätt, men rör ihop psykologin med sociologi till en ganska grumlig grogg.

Men vad spelar det för roll, jag skulle ju ändå inte minnas resonemangen. Essän tar sig fram genom citat av Valéry, Montaigne, Balzac och en massa andra klassiker. Jag får inte minst lust att ta mig an Illusions perdues. (Ajdå!)

Den sista ön (Kristian Petri, 1994)

Snart har jag täppt igen de sista luckorna i min Petriläsning. Den här boken är den sista av de tre reseskildringarna från tidigt 90-tal, efter Djungeln och Resan till Sachalin. Sedan kom Fyren 1999, som jag läst och glömt. Borde läsa om! Där reser han till olika fyrar. Här reser han till olika öar.

Närmare bestämt öar i Atlanten, från norr till söder: Island, Azorerna, Kap Verde, S:t Helena och Falklandsöarna. Han verkar resa ensam, eller så passar det att skildra det så. En fri solitär på drift, utan uppgift eller mål, men möjligen "en önskan att vägen skall sluta, att resan skall upphöra … äntligen komma fram, längst bort, till den sista ön". Han resonerar en del kring resandet och öarnas lockelse, ibland med hjälp av D.H. Lawrence eller historiska biografier, men ägnar ändå mer tid åt lokalbefolkningen. Det påminner nog om Bruce Chatwin, vars I Patagonien jag också glömt och borde läsa om – och i slutet reser Petri just till Patagonien för att samtala med människor som Chatwin skrivit om i sin bok. Ljugit om, som de tycker själva.

Isoleringen på en ö må vara en tankfull författares naturliga habitat, men de inbodda människorna har snarare förvedats av miljön; lämnats vind för våg liksom ogräset i och runt de nedgångna samhällena, en gång odlat för export till moderlandet, nu oönskat, bortglömt. Någon samlar på whiskyflaskor, en annan har en gång sett ett foto av Frankrike. En präst på S:t Helena ritar en karta över öbornas världsbild: i centrum är den egna ön, sedan Ascension och Tristan da Cunha och "[l]ångt borta söderut finns ett stort centrum som heter Kapstaden. Ovanför Kapstaden finns en smal, diffus, närmast okänd landremsa som heter Afrika."

Beskrivningen är rapsodisk, impressioner hopvävda av en stämning. Det finns en alienation i betraktandet av öarna, människorna och resandet. Inte bara den rastlösa kosmopolitens, utan något mer postmodernt. Han associerar gärna till fiktion. Ett övergivet hotell skulle passa i en Kubrickfilm – inte bara det, det byggdes på spekulation: en oinfriad dröm om att uppfylla semestergästers drömmar om paradiset. Författaren rör sig bland kulisser, och kanske är det lättare att känna så på en ö, avgränsad åt alla håll som en teatersalong. S:t Helena framstår som "teaterrekvisita, ett helt syntetiskt samhälle" som håller sig artificiellt vid liv så länge britterna inte bryr sig tillräckligt för att kapa bidragen.

Det här var den bästa av hans reseböcker, så det retar mig lite att jag inte lyckas säga något bättre om den. Här finns allt Petris bästa i välavvägda doser, det personliga, det lärda, de sparsamma penselstänken, de färgstarka människorna, den återhållna melankolin.

Pjäser (Stig Larsson, 1991)

Min relation till Stig Larsson är en sorts frågande distans. Människor jag respekterar håller honom högt, men myten ställer sig alltid i vägen och jag blev inte särskilt tagen av Nyår. Däremot har jag verkligen gillat några filmer (Grötbögen, Kaninmannen). En samling pjäser borde vara ett mellanting?

Boken samlar Röd gubbe, VD och Straffångens återkomst. Den mittersta är nog hans mest kända och har en egen Wikipediaartikel. Jag antar att Röd gubbe är äldre, för jag har svårt att se något bättre skäl att lägga den först. Två män står och väntar vid ett övergångsställe och börjar prata ett slags nonsens baserat på barnsligheter och medvetna missförstånd. En replik kan leda till vilken som helst enligt en godtycklig logik, eller för den delen till våld. Det slutar med att de står och bankar och sjunger. Yttre kaos spelar mot textens försök att vända språket mot sig självt. Det hela är mycket stiliserat.

VD utspelar sig (som bekant?) i ett ungt pars lägenhet. De får besök av VD:n på killens jobb, som bjuds på whisky och på olika sätt börjar ifrågasätta deras livsval och inte minst inspirera tjejen till samlag. Killens knarkarbror med flickvän tittar förbi, det kommer till knivhot och skendöd med mera. Här är inramningen realistisk, i kontrast till personernas oberäkneliga och kyliga agerande. Det är en ryslig platthet genom hela dialogerna. Straffångens återkomst är liknande uppbyggd, fast i en borgerlig sekelskiftesfamilj. Katalysatorn är här den återvändande fadern. En blind mor och jungfru Maria bidrar med någon form av symbolik.

Magnus Florins korta förord talar mestadels abstrakt om "spel mellan gott och ont" i "ett akut nu" och "att vara utsatt för på en gång det godtyckliga och det absoluta", vilket låter smått religiöst, och det säger kanske något om vilka fakulteter som krävs för att ta till sig texterna. Det är någon sorts nihilistisk uppbyggelselitteratur, det här? Jag är så lite religiös.

Att se pjäserna framföras på scen lär vara väsensskilt mot att läsa dem. Jag har ju sett hans filmer, med manus som säkert ser ut precis så här. Men att se och höra Leif Andrée bli nersparkad och förnedrad av ett gäng skolelever i en gympasal går knappast att jämföra med att läsa motsvarande scenanvisning och några repliker. Det är först i gestaltningen som tomhet och absurditet får någon mening, på en boksida är det väl nästan all texts defaultläge.

The Prime of Miss Jean Brodie (Muriel Spark, 1961)

Min tredje Muriel Spark. Jag ser att jag två gånger upplyst om att hennes mest kända bok är Miss Jean Brodies bästa år. Det är väl sant? Den var i alla fall hennes genombrott. Välförtjänt.

Handlingen tilldrar sig i Edinburgh på 1930-talet och Miss Brodie är lärarinna på en flickskola. Runt sig har hon samlat sex favoritelever, "the Brodie set", som åtnjuter hennes oortodoxa undervisning i livets väsentligheter. Läsaren får extrapolera undervisningens karaktär ur det att hon helst förmedlar kategoriska åsikter (" 'Who is the greatest Italian painter?' 'Leonardo da Vinci, Miss Brodie.' 'That is incorrect. The answer is Giotto, he is my favourite.' "), rapporterar viktiga intryck från sin semester och inte minst anklagar de andra lärarna för att konspirera mot henne. Hennes flickor möter livet genom Miss Brodie, och hon lever sina kärleksaffärer, sina jobbintriger och sin självrespekt genom dem.

Spark är minst lika vass och rolig här som i Memento Mori, men inte alls så elak. Porträttet av Miss Brodie är inte sympatiskt, men ömt – helst när man vet att hon ska dö ganska ung och i okunnighet om vem som "förrådde henne". Flitiga framåtblickar på mer eller mindre viktiga händelser skapar både ödesmättad spänning och (centralt!) en lättsinnig distans till hela spektaklet. Här finns inget mord på första sidan, men någon gång kommer jag ändå att tänka på boken som en sorts satirisk komediversion av Den hemliga historien. Light dark academia på flickskola?

Den är också uppbyggd som en ståuppshow, med återkommande fraser som efter ett par gånger blir komiska bara man hör dem närma sig: att flickorna ska bli "the crème de la crème", att Rose skulle komma att bli "famous for sex", och naturligtvis framför allt, att Miss Brodie det år då flickorna var tio blev varse att hon inträdde i sin "prime" ("sina bästa år" i översättningen?). Det är något mycket roligt med tanken på ens "prime" som en bestämd period med start- och slutdatum.

Hela romanen är en tajt komposition på 120 sidor och hinner varken bli manierad eller så där hysteriskt rörig som britter gärna blir. Härlig!

Aias (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1951)

Aias gjorde intryck på mig första gången och det var ingen felläsning, vet jag nu. Och ändå talas det aldrig om den? När sattes den upp på en svensk teaterscen sist? Jag ska erkänna att jag inte hårdbevakar det.

Återigen agerar Zilliacus regissör i det lilla, pekar i förordet ut nyckelscener och centrala motiv. Endast i denna och en annan tragedi (vilken?) förekommer en scenförändring: från lägret till stranden, där Aias kastar sig på svärdet. Och sedan ligger han där död under pjäsens långa slutskede, med vänner och fiender parlamenterande över hans lik! Det är förvånansvärt effektfullt.

Men bäst av allt är de smidiga psykologiska skiftningarna, främst hos Aias själv. Den plötsliga skammen när han blir varse sitt misstag, och insikten, nej det stumma konstaterandet att han måste dö – stumt, tomt, monolitiskt till innebörden, men överöst med ack så många ord. Hur han pendlar mellan självförakt, självömkan och ilska, plötsligt utslungad stolthet. Den starkaste scenen är precis i mitten. Hustrun Tekmessa har just försökt övertala honom att överge sina självmordsplaner, Aias har gått av scenen och kören har sjungit en liten klagosång. Så "kommer han ut ur tältet med ett svärd i handen" (scenanvisningarna är visserligen redaktionella) och skanderar högt och präktigt: "Den långa tiden, den som ej kan mätas / i dagen bringar alla dolda ting / och skymmer åter vad som uppenbarats." Han har helt bytt tonart – så stadigt talar bara den som inte har något kvar att förlora. Han påstår sig ha kommit till sans, och ämna gå till sjön blott "för att rena mig / och bli gudinnans tunga vrede fri". Endast han själv vet vad som ligger i de orden. Tydligen är det här stället omdiskuterat – Zilliacus pekar riktigt ut den tragiska ironin, och jag vill tro att han fångat den i sin tolkning.

I ett Sverige där det litterära minnet sträckte sig förbi Populärmusik från Vittula skulle åtskilliga fraser ur den här översättningen vara bevingade: "Du är en dåre i fall du tänker skapa om min själ." Bergman: "Dåre syns du mig, om du dig tilltror styra mina tankars väg." (Inte minsta stuns.) Eller: "Vad säger du? Är det vår undergång?" Den är kanske lite banal, men effektiv i sammanhanget just därför. Bergman: "Ve mig! Vad sagts? Är döden kanske över oss?" Svårare att citera vid fikabordet. Sa jag Sverige förresten, jag menade även Finland. Det här är rent finlandssvensk syntax: "en sådan jämmer ansåg han att hövdes / en svag och modlös man." (min kursiv)

Jo som sagt, så ligger han där över svärdet, död. Menelaos och Agamemnon, som två onda andar, dyker upp och slår myndigt fast att liket ska bli obegravt till straff för hans hybris. Nu handlar pjäsen om något annat! Det började ju som en skildring av Aias stolthet, skam och samvetskval, nu rör det rättvisan och lagen. Men det som gör Aias så särskilt fin är hur det ena osökt glider över i det andra. En modern människa måste alltid påminna sig hur oerhört viktigt det var för grekerna att bli ordentligt begravd. Man kan också ha svårt att acceptera hur onaturligt förlåtelse alltid verkar för dem. Teukros, brodern, har långt och vältaligt argumenterat för att låta begrava Aias. Han gläds åt att se brorsonen närma sig liket: "Men vågar någon slita dig med våld / från detta lik, då må han i elände / ur landet drivas utan rätt till grav" – hallå där! Desto mer storslaget att hämndspiralen till sist sätts ur spel (ett Orestien i det lilla); det är ingen mindre än Aias ärkefiende Odysseus som övertalar Agamemnon att tillåta begravningen. Teukros tackar honom – och vädjar till Zeus att "låta skändligen de skändliga gå under" …

Det hade varit kul att se Jan Stolpe ge sig på den här, om så bara för att få läsa den som ny igen.

Ymnighetshornet (Soraya Bay, 2026)

Årets första nyutgivna bok för min del, och en debutant dessutom. Sex noveller som delvis tål jämförelse med Ellika Lagerlöfs Den sista kastraten från så här års i fjol. Den här är bättre kan jag säga direkt, så har vi omdömet överstökat. I titelnovellen "Ymnighetshornet" går en tjej på en cool vernissage med ett konstverk gjort av enorma mängder frukt och bakelser. Utmanad av en annan besökare börjar hon äta av konstverket, mer och mer tills hon bubblar, hulkar och kräks och blir ett spektakel inför konstkännarnas blickar. Ännu mer av Lagerlöfs absurda body horror finns i "Clean girl" (till sitt ursprung säkert en skrivövning) där en kvinnas monotona skönhetsrutin övergår i klaustofobiskt badrumsäckel.

Men Bay är inte surrealist och undviker klokt att skruva upp effekterna, även där det måste ha varit frestande. När tjejen spelat ut sin scen, lämnat utställningen och spytt på gatan tonar novellen ut i realism. Utanför galleriet står gästerna och röker och pratar om något annat (deras "ansikten färgades orange i ljuset från tändaren"). Det är ett tecken på en mogen författare att våga tystna i tid. Något annat hade också underminerat det politiska allvaret. Det här är seriösa samhällsskildringar med skum på ytan.

Två av dem handlar uttryckligen om Stockholms bostadsmarknad, och på samma gång kärleksmarknad. I öppningsnovellen "Ting" (kanske den bästa) bor en tjej med sin pojkvän i hans bostadsrätt. Han är otrogen och hon läser i hemlighet hans sms med älskarinnan – men bor kvar, har inte råd med något annat, och förfäras mindre av hans svek än av tanken på att älskarinnan ju har en egen bostadsrätt. Bara någon som behöver honom förtjänar honom! "Hem" är en genomgång av berättarens tolv lägenheter sedan hon flyttade hemifrån. Till sist har hennes syster flyttat ihop med sin kille i Bagarmossen och lämnat henne sitt förstahandskontrakt: "Vi skålar och jag hoppas att min storasyster och hennes pojkvän ska hålla ihop för resten av livet. I ögonvrån ser jag hur hon knuffar bort hans hand från sitt lår."

Soraya Bay är berättartekniskt skicklig, behärskad i vändningarna och har öra för både dialog och vardaglig gestik. Det räcker långt, särskilt när subtiliteten lämnar mer att önska. Den längsta novellen "Bäst före" är en till det väsentliga inte så lite undervisande historia om skönhetsideal och plastikkirurgi, komplett med opererad mamma i Danderyd, prepubertal dotter och sammandrag av trettio års feministisk diskurs. Tur att det är en spännande berättelse! Men den avslutande "Slagsmålsklubben" går för långt. Här är dystopin fullbordad; vi är någonstans i en snar framtid där vattnet är privatiserat, tv:n visar AI-filmer, en t-shirt kostar tusen kronor och människor jobbar på lager under slavliknande villkor. För att ha råd med mat och för chansen att få träffa sina deporterade barn tvingas de till livesända slagsmål på liv och död. Allt hemskt ska in.

Först här börjar det kännas lite olustigt – kan man kalla det socioekonomisk appropriering? Att avsluta med en sådan kakofoni av elände när boken dittills handlat om att bo i tredje hand på Södermalm och tvingas köpa Ica basic är ganska magstarkt. Inget i princip mot det sistnämnda – bostadsbristen är ett gissel, och så vidare, unga människor pressas ekonomiskt, det får absurda och litterärt intressanta konsekvenser. Men hur ska jag säga. För en läsare som inte bor i Stockholm, faktiskt inte i någon storstad alls, på vischan helt enkelt – för mig – är det svårt att inte känna viss distans. Det här handlar om en annan värld med andra prioriteringar, andra problem och konsekvenser. Jag kan läsa om det och förstå. Men jag kan inte på allvar tycka att det är värre att ha universitetsutbildning och ockerhyra vid Skanstull än att aldrig ha läst en bok och jobba på tryckgjuteri i en småländsk håla. En fattiglapp som blir bjuden på vernissage av sin poddarkompis är inte bara en fattiglapp. Att göra inbrott i sin pojkväns älskarinnas lägenhet på Brännkyrkagatan, känna igen konsten på väggarna och läsa vidare i hennes exemplar av Sally Rooneys Intermezzo … Jag tänker på människorna jag har runt mig här. Varför gör jag det förresten, jag borde låta bli.

Händelseboken (Andrzej Tichý, 2024)

Jag bekantar mig med Andrzej Tichý genom hans tjockaste bok, ett kraftprov: en svart kloss på nästan 700 sidor. Omslagsillustrationen, dansande skelett från renässansträsnitt, och den anspråksfulla titeln gör intryck. Det gör texten också. Den rör sig framåt i fragment, anekdoter och skisser på ett sätt som undandrar sig sammanfattning. Låt säga att dess geografiska centrum är Malmö och det kronologiska ungefär nu: kapitalismens, imperialismens, förtryckets och falskhetens krön (så här långt). Här finns en cynisk polsk-portugisisk författare vid namn Zygmunt Pereira, en tonårig halvkriminell som kallas Mink eller Minky, en ung flicka som överdoserar sin mammas tramadol, tjeckiska pojken Gejmboj med förmågan att se människors lyckonivå som en siffra i deras aura, lurad in i dåligheter av Jimmy Bomba, och ekonomikonsulten Haddad som hamnar på förnedrande koksfest hos sin radikaliserade uppdragsgivare från övre medelklassen. Här finns änglar, framtiden och felstavade skoluppsatser om rymdvarelser.

Och märkligt nog fungerar det, inte bara det, det är riktigt bra. Människoöden flätas samman, men inte av romantekniska skäl utan för att något annat helt enkelt vore osannolikt i ett myller som det här – ett myller som mycket liknar det vi faktiskt lever i. Tempot håller läsaren på tårna. Korta anonyma monologer och förmenta fickkalendercitat varieras med konventionella romankapitel och förhöjer varandra; resultatet blir en stilisering med ärligt patos, med humor och allvar och en realism som vägrar att stanna i det uppenbart autentiska. Jag har inte ork att exemplifiera. Men jag konstaterar att jag inte bara står ut med, utan uppslukas av vad som gott kunde kallas magisk realism, och det måste bero på att bottenströmmen inte är karnevalisk utan en dödsdans. Den kaotiska principen är dissociativ snarare än påfluget och godtyckligt associativ.

Bortsett från den kollageartade uppbyggnaden liknar boken, tänker jag ofta, en korsning mellan Maxim Grigoriev och Henrik Bromander. Grigorievs svartsynta kosmopoliter möter Bromanders inte alltid helt mörtuggade research: här namedroppas Henryk Sienkiewicz, Exploding Star Orchestra, Eteokles och Polyneikes, ölmärken, anatomiska begrepp och statsvetenskapliga teorier. Det gör inte så mycket. Det gör inte ens mycket att mycket är ganska banalt, att livsödena är klichéer – eftersom alla våra liv är klichéer – och att politiska utläggningar avtäcker ett hyckleri som redan avtäckts ganska många gånger på liknande sätt. Så formstark är den här boken.

Därför är det synd att den slutar i ett crescendo: ett bindgalet nationalisttal som verkar inspirerat av Jägarna på Karinhall, och dess spegelbild, en ursinnig diatrib mot en förtryckande världsordning, båda utan den nonchalans som dittills burit romanen. Han tar i så det spricker, kan man kort sagt uttrycka det. Men det är så få procent av texten att det inte får dra ner betyget nämnvärt.