Den stumme profeten (Joseph Roth, 1929)
Jag hade tidigare av Joseph Roth läst Radetzkymarschen, som jag tyckte mycket om för skildringen av den döende österrikisk-ungerska dubbelmonarkin som något i grund och botten löjligt. Den stumme profeten utspelar sig före och efter första världskriget. Huvudpersonen är den revolutionäre Friedrich Kargan, en ung man av otydlig nationalitet och klasstillhörighet, som genom åren går från brinnande radikal till desillusionerad. Hans historia är lite för schematisk för att riktigt gripa tag i mig och som personlighet är han rätt tunt skriven. Men hans runtresande på kontinenten ger tillfälle att desto mer inkännande beskriva de personer som omger honom, och när det är som bäst är det med härlig ironi. Krigsutbrottet ger tillfälle till flera fantastiska formuleringar av människornas ynklighet. Hela boken ger också en bild av ett Europa befolkat av européer som delar ett europeiskt öde, fick jag för mig att tycka ibland.
Sérotonine (Michel Houellebecq, 2019)
Cirka 2012 var jag ingen stor läsare, men jag läste Houellebecq. Det var formativa år och jag har därför svårt att läsa honom med nykter blick idag, så mycket som jag förknippar honom med den tiden. Att läsa på franska grumlar också omdömet, dels för att det långsammare tempot gör det svårare att hålla överblick, dels för att glädjen över att jag förstår språket blandar sig med det verkliga intrycket av texten. Med det sagt så har jag nu, ett antal månader efter den kom ut, läst Michel Houellebecqs senaste roman.
Huvudpersonen är som vanligt en uppgiven och cynisk medelålders man som gillar att ligga med unga tjejer. När relationen med hans senaste älskarinna går om intet ger han sig av från Paris i sin fyrhjulsdrivna Mercedes G 350 (märke och modell verkar viktigt) efter att först ha bott ett tag på det enda hotellet i stan där man får röka inomhus. Han får antidepressiva utskrivet, vilket håller honom vid liv till priset av att förlora all sexlust. Bittert och ångerfullt berättar han om sina romantiska förhållanden och hur de misslyckats, vilket gjort honom till den ensamma människa han blivit.
I en sekvens i slutet snuddar han vid att framstå som en "incel" med inbillad rätt till kvinnans gunst, men att läsa in det som ett tema tror jag är fel. Houellebecq vänder sig mot den västerländska liberala individualism som fjärmar människor från deras rötter och från varandra, och som alltid får huvudpersonen beklaga sig över samhällets upplösning i en ton som är fruktansvärt rolig och raljant. Man behöver inte hålla med om att sex är människans viktigaste behov för att gilla det.
Utöver den allmänna samhällskritiken brukar varje bok ha någon särskild nisch (Soumission handlade om islamism, Plateforme om sexturism till exempel), men någon sådan är inte lika framträdande här. En del av boken riktar in sig på globaliseringens negativa effekter för jordbrukare, men det kommer sent och lämnas åt sidan efter ett tag. Jag tycker egentligen att det avsnittet är det minst intressanta och det får berättelsen att famla lite i onödan efter vilket spår den ska följa. Romanen är bäst när den inte anstränger sig för att kedja ihop en intrig utan resonerar friare om kärleken, längtan, saknad och framför allt ånger.
Huvudpersonen är som vanligt en uppgiven och cynisk medelålders man som gillar att ligga med unga tjejer. När relationen med hans senaste älskarinna går om intet ger han sig av från Paris i sin fyrhjulsdrivna Mercedes G 350 (märke och modell verkar viktigt) efter att först ha bott ett tag på det enda hotellet i stan där man får röka inomhus. Han får antidepressiva utskrivet, vilket håller honom vid liv till priset av att förlora all sexlust. Bittert och ångerfullt berättar han om sina romantiska förhållanden och hur de misslyckats, vilket gjort honom till den ensamma människa han blivit.
I en sekvens i slutet snuddar han vid att framstå som en "incel" med inbillad rätt till kvinnans gunst, men att läsa in det som ett tema tror jag är fel. Houellebecq vänder sig mot den västerländska liberala individualism som fjärmar människor från deras rötter och från varandra, och som alltid får huvudpersonen beklaga sig över samhällets upplösning i en ton som är fruktansvärt rolig och raljant. Man behöver inte hålla med om att sex är människans viktigaste behov för att gilla det.
Utöver den allmänna samhällskritiken brukar varje bok ha någon särskild nisch (Soumission handlade om islamism, Plateforme om sexturism till exempel), men någon sådan är inte lika framträdande här. En del av boken riktar in sig på globaliseringens negativa effekter för jordbrukare, men det kommer sent och lämnas åt sidan efter ett tag. Jag tycker egentligen att det avsnittet är det minst intressanta och det får berättelsen att famla lite i onödan efter vilket spår den ska följa. Romanen är bäst när den inte anstränger sig för att kedja ihop en intrig utan resonerar friare om kärleken, längtan, saknad och framför allt ånger.
Markurells i Wadköping (Hjalmar Bergman, 1919)
Av Hjalmar Bergman har jag tidigare läst Chefen fru Ingeborg, vilken jag tyckte om, men detta hans mest kända verk gillade jag mera. Jag har inte sett tv-serien men jag förstår att berättelsen gör sig i den formen också, farsartad som den är. Men i skriven form får man också det snitsigt ironiska språket mellan replikerna.
Bortsett från den långa puttrande inledningen som ger ett litet panorama över livet i den mellanstora mellansvenska staden Wadköping, dess historia och kulturella institutioner med föreningen Jesu krubba i spetsen, utspelar sig handlingen under en dag, den 6 juni 1913. Den föraktade värdshusägaren Markurells son riskerar att bli kuggad i studentexamen, och ännu mer än hans öde står på spel när ekonomiskt fulspel och andra hemligheter uppdagas och ruskar om stadens societet. Men det är inte bara komedi, för ett tyngre religiöst stråk löper halvt dolt genom hela boken. Herr Markurell blir ibland till en nästan demonisk figur. Det är något vemodigt i att den gamla stadens traditioner kastas omkull året innan världskriget skulle göra detsamma med allt som var tryggt och beständigt, även om det säkert är en övertolkning att läsa in det som en avsedd symbolik.
Bortsett från den långa puttrande inledningen som ger ett litet panorama över livet i den mellanstora mellansvenska staden Wadköping, dess historia och kulturella institutioner med föreningen Jesu krubba i spetsen, utspelar sig handlingen under en dag, den 6 juni 1913. Den föraktade värdshusägaren Markurells son riskerar att bli kuggad i studentexamen, och ännu mer än hans öde står på spel när ekonomiskt fulspel och andra hemligheter uppdagas och ruskar om stadens societet. Men det är inte bara komedi, för ett tyngre religiöst stråk löper halvt dolt genom hela boken. Herr Markurell blir ibland till en nästan demonisk figur. Det är något vemodigt i att den gamla stadens traditioner kastas omkull året innan världskriget skulle göra detsamma med allt som var tryggt och beständigt, även om det säkert är en övertolkning att läsa in det som en avsedd symbolik.
Mellan oss (Sandra Beijer, 2019)
Jag har följt Sandra Beijers blogg i flera år, läst hennes två första böcker och nu även den tredje. De tidigare böckerna var kärlekshistorier som inte intresserade mig särskilt. Den första (Det handlar om dig) är ett par hundra sidor fluffigt tonårstrånande med lite cigg och öl som sexig krydda, den andra (Allt som blir kvar) är ungefär samma fast riktningslös och lite knark också.
Mellan oss handlar om tolvåriga Minna som börjar sjuan. Hon brottas med att finna sin plats i vänkretsens dynamik, står och balanserar mellan barn och tonåring. Det är fantasier om kärlek också men det blir aldrig så viktigt. Det är med viss förvåning jag måste konstatera att jag tyckte om boken! Kanske för att den inte är en ungdomsbok som hennes tidigare. Den lanseras förstås som ungdomsbok eftersom den handlar om en tolvåring, men perspektivet är vuxet. Det är perspektivet hos en trettiofemåring som ägnat de senaste tjugo åren åt att drömma om de första femton, och som skriver ur sig sin idealiserade minnesbild av högstadiet.
Berättelsen utspelar sig på nittiotalet och varje sida är fylld av tidsmarkörer. Det är frisyrer, godis, mat, musik, smink... sådant som karaktäriserar en nittiotalsuppväxt långt senare i minnet, men som inte var de detaljer man tänkte mest på där och då. Jag kan inte läsa boken som något annat än en romantiserad fantasi, och i det sammanhanget är det bara helt följdriktigt att berättelsen avslutas med vad jag tolkar som en drömsekvens där huvudpersonen får leva ut sin tonårslängtan efter sex, alkohol och mobbarnas respekt. I alla andra sammanhang hade jag himlat med ögonen, men den här boken lyckas skapa en sandpapprad liten drömvärld där allt det där funnit sitt hem, och det är fint.
Mellan oss handlar om tolvåriga Minna som börjar sjuan. Hon brottas med att finna sin plats i vänkretsens dynamik, står och balanserar mellan barn och tonåring. Det är fantasier om kärlek också men det blir aldrig så viktigt. Det är med viss förvåning jag måste konstatera att jag tyckte om boken! Kanske för att den inte är en ungdomsbok som hennes tidigare. Den lanseras förstås som ungdomsbok eftersom den handlar om en tolvåring, men perspektivet är vuxet. Det är perspektivet hos en trettiofemåring som ägnat de senaste tjugo åren åt att drömma om de första femton, och som skriver ur sig sin idealiserade minnesbild av högstadiet.
Berättelsen utspelar sig på nittiotalet och varje sida är fylld av tidsmarkörer. Det är frisyrer, godis, mat, musik, smink... sådant som karaktäriserar en nittiotalsuppväxt långt senare i minnet, men som inte var de detaljer man tänkte mest på där och då. Jag kan inte läsa boken som något annat än en romantiserad fantasi, och i det sammanhanget är det bara helt följdriktigt att berättelsen avslutas med vad jag tolkar som en drömsekvens där huvudpersonen får leva ut sin tonårslängtan efter sex, alkohol och mobbarnas respekt. I alla andra sammanhang hade jag himlat med ögonen, men den här boken lyckas skapa en sandpapprad liten drömvärld där allt det där funnit sitt hem, och det är fint.
Gotska Sandön (Albert Engström, 1926)
Ytterst ifrån farfars far har jag ärvt Albert Engströms skriftserie i femton skinnband, vilket inte är så exklusivt som jag först trodde, ty för den hågade verkar de inte svåra att skaffa antikvariskt. Lika glad för det är jag, och när ingenting i min ordinarie läshög känns lockande kan det vara trevligt att plocka ut ett band och veta vad man får. Det är lättsamt och frejdigt kåserande, lite äventyr och lustiga anekdoter om kufiska bönder och fiskare. Svårt att kategorisera är det, men om de inte hade ett eget hyllplan skulle jag väl sätta dem bland biografierna.
I denna bok befinner sig Engström på Gotska Sandön, och rapporterar därifrån det som faller honom in. Mest är det historier från något halvsekel–sekel innan besöket som han fått sig berättade av fyrmästar Bourgström. Hu, vilken otillgänglig ö det var på artonhundratalet. Vi får också en rundvandring på ön och det är nog det avsnitt jag gillar bäst, för bara anekdoterna kan bli lite långdraget ibland. När han observerar naturen är Engström en underbar stilist och jag önskar jag kunde dela hans hänförelse inför sanddyner och vridna tallar.
På ett ställe tillåter han sig att citera några tabeller ur fyrmästarfamiljens räkenskapsbok, men fogar därtill ursäkten att "den som icke har kulturhistoriska intressen kan lugnt hoppa över dessa sidor och vänta på de mera sensationella saker som komma längre fram". Tyvärr ges ingen sådan varning till de marinhistoriskt ointresserade på sidan 127, som följs av ett fyrtio sidor långt utdrag ur en fyrjournal. Men jag gläds ändå åt den obekymrade inställningen till bokens innehåll. Den är illustrerad med teckningar, mest naturmotiv, som här i de samlade verken är små och svartvita, men i en praktfullare utgåva i större format finns de visst reproducerade i färg.
I denna bok befinner sig Engström på Gotska Sandön, och rapporterar därifrån det som faller honom in. Mest är det historier från något halvsekel–sekel innan besöket som han fått sig berättade av fyrmästar Bourgström. Hu, vilken otillgänglig ö det var på artonhundratalet. Vi får också en rundvandring på ön och det är nog det avsnitt jag gillar bäst, för bara anekdoterna kan bli lite långdraget ibland. När han observerar naturen är Engström en underbar stilist och jag önskar jag kunde dela hans hänförelse inför sanddyner och vridna tallar.
På ett ställe tillåter han sig att citera några tabeller ur fyrmästarfamiljens räkenskapsbok, men fogar därtill ursäkten att "den som icke har kulturhistoriska intressen kan lugnt hoppa över dessa sidor och vänta på de mera sensationella saker som komma längre fram". Tyvärr ges ingen sådan varning till de marinhistoriskt ointresserade på sidan 127, som följs av ett fyrtio sidor långt utdrag ur en fyrjournal. Men jag gläds ändå åt den obekymrade inställningen till bokens innehåll. Den är illustrerad med teckningar, mest naturmotiv, som här i de samlade verken är små och svartvita, men i en praktfullare utgåva i större format finns de visst reproducerade i färg.
[Byron (Sigrid Combüchen, 1988)]
Efter att ha läst Spill hade jag Sigrid Combüchen i bakhuvudet när jag gick på antikvariat, och hittade den här romanen i sliten pocket. Det ska vara en av hennes bästa och den har fått pris.
I England år 1937 förbereder en liten grupp entusiaster det kommande 150-årsjubileet av Lord Byrons födelse. De träffas och diskuterar, och var och en lägger fram skisser till föredrag om poeten som ur skilda vinklar berättar om hans liv. Romanen består av gruppens inbördes intriger varvat med deras i olika grad fiktionaliserade framställningar av Byron och hans umgänge. Inte minst hans halvsyster Augusta och frun/änkan Annabella.
Språket i boken är poetiskt intill bristningsgränsen, och det är effektfullt och imponerande men ännu desto mera ansträngande. Efter drygt en tredjedel av 500 sidor slog det mig plötsligt att det inte var mödan värt att framhärda till slutet. Texten panorerar oupphörligen över en mosaik av miljöbeskrivningar, dialog, återblickar, fritt fantiserande, tillfälliga perspektivskiften, ironiska kommentarer, kreativ interpunktion och expressiva satsförkortningar – bitarna är skickligt sammanfogade, men motivet får jag aldrig riktigt syn på. Jag går vilse bland otydligt syftande pronomen och plötsliga metaforer. De olika personernas individuella karaktär flyter ihop till ett och samma med berättarens distanserade röst. Jag vill tycka om det här, men kanske gör jag inte det, eller så är jag inte kompetent läsare nog.
I en blurb på baksidan säger Horace Engdahl att "Combüchens stora trollkonst består i att återuppväcka det förföriska i Byrons väsen". Trollkonst är det alla gånger, men så långt jag kom upplevde jag inget förföriskt i själva Byron, som verkar småaktig och självupptagen. Jag blev mer intresserad av kretsen runt honom, framför allt då Augusta och Annabella.
I England år 1937 förbereder en liten grupp entusiaster det kommande 150-årsjubileet av Lord Byrons födelse. De träffas och diskuterar, och var och en lägger fram skisser till föredrag om poeten som ur skilda vinklar berättar om hans liv. Romanen består av gruppens inbördes intriger varvat med deras i olika grad fiktionaliserade framställningar av Byron och hans umgänge. Inte minst hans halvsyster Augusta och frun/änkan Annabella.
Språket i boken är poetiskt intill bristningsgränsen, och det är effektfullt och imponerande men ännu desto mera ansträngande. Efter drygt en tredjedel av 500 sidor slog det mig plötsligt att det inte var mödan värt att framhärda till slutet. Texten panorerar oupphörligen över en mosaik av miljöbeskrivningar, dialog, återblickar, fritt fantiserande, tillfälliga perspektivskiften, ironiska kommentarer, kreativ interpunktion och expressiva satsförkortningar – bitarna är skickligt sammanfogade, men motivet får jag aldrig riktigt syn på. Jag går vilse bland otydligt syftande pronomen och plötsliga metaforer. De olika personernas individuella karaktär flyter ihop till ett och samma med berättarens distanserade röst. Jag vill tycka om det här, men kanske gör jag inte det, eller så är jag inte kompetent läsare nog.
I en blurb på baksidan säger Horace Engdahl att "Combüchens stora trollkonst består i att återuppväcka det förföriska i Byrons väsen". Trollkonst är det alla gånger, men så långt jag kom upplevde jag inget förföriskt i själva Byron, som verkar småaktig och självupptagen. Jag blev mer intresserad av kretsen runt honom, framför allt då Augusta och Annabella.
Lotusätaren och andra noveller (W. Somerset Maugham, utg. 1991)
Jag är glad att ha kommit över ännu en novellsamling av W. Somerset Maugham, efter den jag läste i somras. Även den här är ett postumt potpurri med blandade noveller från de samlingar han gav ut under sin livstid. De nio som ingår äro: "Herr Tvärsäker", "Pärlan", "Tre tjocka damer i Antibes", "Skapargnistan", "Ett fadersord", "Överstinnan", "Lotusätaren", "Kyrkvaktmästaren" och "Mr Harringtons tvätt". (Flera av dem har utgivits under olika svenska titlar och två fanns under annat namn i den förra samlingen jag läste: "Ett fadersord" hette "Vad en ung man bör veta" och de tjocka damerna var "korpulenta".) Tyvärr saknas uppgift om novellernas ursprungspublikation (årtalen vore en intressant upplysning) men översättningen av Lars Hansson är utmärkt. Det är en fyndig svenska som inte räds obskyra glosor.
I en Maughamnovell finns alltid minst en distingerad britt med världsvana, bildning och gott sätt. Man spelar bridge på herrklubben, uppskattar en lagom kyld chablis och kan med syrlig ironi citera Vergilius när det passar. Det märks hur han njuter av att breda ut sig i beskrivningen av sådana personer, och det är så mysigt att läsa, men det är för den skull inte alltid han tar deras parti. Ibland är den korrekta och belevade personen en stropp, och får då alltid ett passande dråpligt straff för sin högfärd. Den välartade britten kontrasteras gärna mot en rå och oförbätterlig odåga, som för att understryka vikten av god uppfostran.
I det här urvalet saknas helt noveller som utspelar sig i Ostindien eller andra exotiska länder. Det tror jag är lite synd, för i den förra samlingen jag läste var det just de berättelserna som bidrog med lite djup och allvar. Här läggs väl stor vikt på efemära lustigheter med en käck knorr på slutet, även om det alltid är lika välformulerat och fyndigt i detaljerna. Vilket i sig är en anledning så god som någon att läsa Maugham!
Titelnovellen är dock en mer allvarligt syftande berättelse utan komiska effekter, och den är också den bästa. Den handlar om en man som köper sig tjugofem års fridsam lycka på det idylliska Capri men får betala på ett tragiskt sätt när tiden löpt ut. Den sämsta är "Mr Harringtons tvätt", som förvisso börjar med ett roligt personporträtt men sedan blir något helt annat som kanske ska visa på kulturskillnader mellan öst och väst. Måhända är den föråldrad.
I en Maughamnovell finns alltid minst en distingerad britt med världsvana, bildning och gott sätt. Man spelar bridge på herrklubben, uppskattar en lagom kyld chablis och kan med syrlig ironi citera Vergilius när det passar. Det märks hur han njuter av att breda ut sig i beskrivningen av sådana personer, och det är så mysigt att läsa, men det är för den skull inte alltid han tar deras parti. Ibland är den korrekta och belevade personen en stropp, och får då alltid ett passande dråpligt straff för sin högfärd. Den välartade britten kontrasteras gärna mot en rå och oförbätterlig odåga, som för att understryka vikten av god uppfostran.
I det här urvalet saknas helt noveller som utspelar sig i Ostindien eller andra exotiska länder. Det tror jag är lite synd, för i den förra samlingen jag läste var det just de berättelserna som bidrog med lite djup och allvar. Här läggs väl stor vikt på efemära lustigheter med en käck knorr på slutet, även om det alltid är lika välformulerat och fyndigt i detaljerna. Vilket i sig är en anledning så god som någon att läsa Maugham!
Titelnovellen är dock en mer allvarligt syftande berättelse utan komiska effekter, och den är också den bästa. Den handlar om en man som köper sig tjugofem års fridsam lycka på det idylliska Capri men får betala på ett tragiskt sätt när tiden löpt ut. Den sämsta är "Mr Harringtons tvätt", som förvisso börjar med ett roligt personporträtt men sedan blir något helt annat som kanske ska visa på kulturskillnader mellan öst och väst. Måhända är den föråldrad.
Stupeur et tremblements (Amélie Nothomb, 1999)
För några år sedan var jag angelägen om att inte tappa min franska, men den ambitionen har gått på sparlåga ett tag nu. Jag tänkte få igång det igen och började med denna bok, som nog är den första roman jag läst på franska sedan 2015. I bokhandeln upptäckte jag att den är kurslitteratur på den första universitetsterminen franska. Den är lagom lättläst för en lite ringrostig, men utan att på något sätt vara förenklad. Den finns översatt till svenska som Underkastelsens sötma, och har också filmatiserats.
Romanen handlar om en ung belgisk kvinna, författaren, som tar anställning på ett japanskt företag. Från en position som någon slags assistent åt en mellanchef sjunker hon steg för steg i graderna som en konsekvens av hennes oförmåga att följa de lika stränga som obegripliga etikettsreglerna. Hon slutar som bespottad toalettstäderska och ser därifrån på sina hunsade överordnade med medömkan. Det börjar som en ganska grund satir, typ Jonas Karlsson skriver Kafkapastisch. Lyckligtvis stannar det inte där, och när kritiken av den auktoritära samhällsordningen hittar fastare rötter kommer också den subtila humorn mer till sin rätt. Men karikatyr är det, om än elegant och njutbart formulerad, för visst finns väl i det verkliga Japan några fler nyanser än så här.
Romanen handlar om en ung belgisk kvinna, författaren, som tar anställning på ett japanskt företag. Från en position som någon slags assistent åt en mellanchef sjunker hon steg för steg i graderna som en konsekvens av hennes oförmåga att följa de lika stränga som obegripliga etikettsreglerna. Hon slutar som bespottad toalettstäderska och ser därifrån på sina hunsade överordnade med medömkan. Det börjar som en ganska grund satir, typ Jonas Karlsson skriver Kafkapastisch. Lyckligtvis stannar det inte där, och när kritiken av den auktoritära samhällsordningen hittar fastare rötter kommer också den subtila humorn mer till sin rätt. Men karikatyr är det, om än elegant och njutbart formulerad, för visst finns väl i det verkliga Japan några fler nyanser än så här.
Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Elizabeth Smart, 1945)
Den här kanadensiska klassikern är en tunn liten bok, en metaforspäckad klagosång över ett smärtsamt triangeldrama. Jaget åtrår en gift man och beskriver i allvarstyngda bilder sin kärlek och passion. Symboliken är ofta hämtad från naturen och från biblisk eller annan mytologi. Förordet av Heidi von Born nämner särskilt parallellerna till Höga visan och ger en biografisk bakgrund till verkets tillkomst. Det pågående kriget är också ett tema, som förstärker bilderna av den allt förtärande kärleken. Det är vacker läsning för det målande språkets skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)