Jag är glad att ha kommit över ännu en novellsamling av W. Somerset Maugham, efter den jag läste i somras. Även den här är ett postumt potpurri med blandade noveller från de samlingar han gav ut under sin livstid. De nio som ingår äro: "Herr Tvärsäker", "Pärlan", "Tre tjocka damer i Antibes", "Skapargnistan", "Ett fadersord", "Överstinnan", "Lotusätaren", "Kyrkvaktmästaren" och "Mr Harringtons tvätt". (Flera av dem har utgivits under olika svenska titlar och två fanns under annat namn i den förra samlingen jag läste: "Ett fadersord" hette "Vad en ung man bör veta" och de tjocka damerna var "korpulenta".) Tyvärr saknas uppgift om novellernas ursprungspublikation (årtalen vore en intressant upplysning) men översättningen av Lars Hansson är utmärkt. Det är en fyndig svenska som inte räds obskyra glosor.
I en Maughamnovell finns alltid minst en distingerad britt med världsvana, bildning och gott sätt. Man spelar bridge på herrklubben, uppskattar en lagom kyld chablis och kan med syrlig ironi citera Vergilius när det passar. Det märks hur han njuter av att breda ut sig i beskrivningen av sådana personer, och det är så mysigt att läsa, men det är för den skull inte alltid han tar deras parti. Ibland är den korrekta och belevade personen en stropp, och får då alltid ett passande dråpligt straff för sin högfärd. Den välartade britten kontrasteras gärna mot en rå och oförbätterlig odåga, som för att understryka vikten av god uppfostran.
I det här urvalet saknas helt noveller som utspelar sig i Ostindien eller andra exotiska länder. Det tror jag är lite synd, för i den förra samlingen jag läste var det just de berättelserna som bidrog med lite djup och allvar. Här läggs väl stor vikt på efemära lustigheter med en käck knorr på slutet, även om det alltid är lika välformulerat och fyndigt i detaljerna. Vilket i sig är en anledning så god som någon att läsa Maugham!
Titelnovellen är dock en mer allvarligt syftande berättelse utan komiska effekter, och den är också den bästa. Den handlar om en man som köper sig tjugofem års fridsam lycka på det idylliska Capri men får betala på ett tragiskt sätt när tiden löpt ut. Den sämsta är "Mr Harringtons tvätt", som förvisso börjar med ett roligt personporträtt men sedan blir något helt annat som kanske ska visa på kulturskillnader mellan öst och väst. Måhända är den föråldrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar