Vårt behov av vers: en nonsenspoetik för nervösa (Isabella Nilsson, 2020)

Isabella Nilsson har gjort sig visst namn som "nonsensprinsessa", efter hennes diktsamling med det ordet i titeln.  Och det är sannerligen en nisch som bör fyllas av någon.  All poesi måste väl innehålla ett mått av nonsens, ja allt språk överhuvud med någon som helst konstnärlig ambition, för att leva.  Bland det mångtydigas betydelser finns alltid intet.

Sedan finns de författare som gjort till en egen konst att skriva uppenbart trams.  Lewis Carroll är nog den mest kända, i Sverige har väl Almqvist doppat mer än tårna däri, men jag tror att fenomenet är rätt utpräglad engelskt och Isabella Nilsson väljer här att utgå från en viss Mervyn Peake (1911–1968).  (Årtalen tog jag reda på nu; man får inte veta något mer om honom i boken och jag föreställde mig honom som samtida med Carroll.)  Hans dikt med hennes översättning inleder varje liten essä på några sidor och det hela klockar in på under sjuttio sidor, en tunn sak alltså.

Nonsenspoetiken för Nilsson är det frivilliga åsidosättandet av djupet: inte i rädsla för vad som finns där nere, utan av ovilja att gräva sig dit eftersom man varit där och vet att intet finns att hämta.  Att ägna sig åt nonsens blir ett sätt att rena sig, en övning mot ett slags nirvana: "vägen till Tomheten måste naturligtvis gå via en tomhetens praktik." (kurs. i original)  De banala utsagor som ryms i Peakes dikt om att flyta runt i ett hav med tolv persikor svarar mot en verkligare sanning än något man kunde nå genom aldrig så koncentrerat allvar.  Lyckan är att inse att världen är absurd.  Temat belyses från några olika vinklar: tystnad, självkännedom, galenskap, versmått.

Sistnämnda är ett intressant kapitel – formsträngheten som både förtöjning i och stege ut ur tillvaron, verspysslet som en mandala – men det riktar ofrånkomligen ljuset mot hennes egna översättningar av Peake.  De är mycket fria (en farbror förvandlas till orm i original, till teve på svenska), och det passar dikterna utmärkt, men där Peake inte viker en tum från de versmått han valt tillåter sig Nilsson att hoppa runt lite som det faller sig och ibland som det inte någonsin borde falla sig om man ägnar en tanke åt rytm.  Varför?  Det är en kort bok så man kan inte förvänta sig svar.

Prosan är delvis ansträngande att läsa, för hon tycker mycket om att leka med ljudlikheter, rimma och assonera, mynta fyndigheter som "rappakanalje", "hård-Varats mjukvara" och "talande knystnad".  Helt i ämnets anda naturligtvis, men trovärdigheten får sig en törn när det medvetet getskuttande språket snärjer in sig i uppenbara språkfel som "ety" och "emedan" i betydelsen "medan".

Men som en introduktion till (ett hörn av) nonsenspoesin är det ingen dålig bok.

Berättelser; Dramatik; Anföranden; Artiklar (Willy Kyrklund, utg. 1996)

Willy Kyrklunds samlade författarskap finns i två volymer varav den första heter Prosa; den läste jag för drygt ett år sedan och skrev om här titel för titel.  Den här andra volymen innehåller ungefär "övrigt" och här är en förteckning över detta:

•  Ångvälten (1948)

• "Prognos: Negativ"
• "Abel Amatus Ohmberg"
• "De döda drömmarnas ö"
• "Patiensen"
• "Porslinstornet"
• "Djävulens legender"
• "Ångvälten"
• "Opus tegula"
• "Strandfolket"

• Hermelinens död (1954)

• "Sovaren"
• "Hanseli och Greteli"
• "Den ihärdige Geronimo"
• "Charkuteribiträdet som talade persiska"
• "Fred i Bulgarien"
• "Hunden"
• "Sadhun"
• "Mannen som älskade skinka"
• "Barnet"
• "Hermelinen"

• Den överdrivne älskaren (1957)

• "Den anspråkslöse Holofernes"
• "Den överdrivne älskaren"
• "I regntiden"
• "I vårbrytningen"
• "Frygana"
• "Den förståndige Edovino"
• "Till mitt försvar"
• "Katten"

• 8 variationer (1982)

• "1. Scherzo"
• "2. Återtaget drag"
• "3. Bara du"
• "4. En privilegierads äventyr"
• "5. I stoftet"
• "6. Minotauros' regering"
• "7. Fuga"
• "8. Själens åtrå"

• Elpënor (1986)
  

• Bröllopet (1955)
• Platanhårsdialog på en ö i Aigaion (1961)
• Medea från Mbongo (1965)
• Gudar och människor (1978)
• Zéb-un-nisá (1978)
• Det svåra numret (1990)
• Kaosfunktionen (1994)
  

• Anföranden och artiklar
  

• "Tal till grekvänner"
• "Att förstå konst"
• "Det estetiska uttryckets betydelse"
• "Den negativa termen"
• "Tankemodeller"
• "Matematiken som drottning och tjänarinna"
• "Språket som artefakt"
• "Strukturlösa tal"
• "Varför läser man klassiska språk?"
• "Streckgubben"
• "Consensus i etiken"
• "En jord, två himlar"
• "Ett lagom förnuft"
• "Den omvände Demosthenes"
• "Tidig tokayer"
• "Livets värde i medeltal"
• "Att välja filosofi"
• "(Recension av imaginär bok)"
• "Tankar vid aftonlampan"

Huva.  Gläder detta någon är jag nöjd.  Själv slås jag vid nedtecknandet av att redan ha glömt historierna bakom de flesta av titlarna.  De första fyra huvudrubrikerna ovan är vad man borde kalla novellsamlingar (fast det gjorde säkert inte Kyrklund) och Elpënor står för sig själv.  Följande sju är dramatik, ehuru blott ett par sidor i fallet med Platanhårsdialog och Det svåra numret.  Anförandena och artiklarna är samtliga från 80- och 90-tal, alltså sena i hans författarskap.

Volymen Prosa gick fint att läsa i ett svep men den här borde nog inte behandlas så.  Den är tjockare, till att börja med.  Eftersom Kyrklund tenderar att återkomma till samma ämnen i text efter text, begrundade inte heller från helt väsensskilda vinklar, samlar det sig snart till en viss yrsel.

De tre första samlingarna anknyter till de tidiga längre prosaverken, framför allt Tvåsam och Solange.  Scenen är ofta en myndighet, militärförläggning, fabrik, kontor eller någon annan förrättning som inkarnerar det fyrkantiga papperssamhället.  Människorna inrättar sig i omänskliga system, som ingen har makt eller förstånd att sätta sig emot, och som leder till godtyckliga konsekvenser för den som slinker mellan kuggarna.  Den effektivaste strategin är att kuva fantasin och skydda sig bakom det rationella.  Ångvälten i berättelsen med det namnet är inte bara symbol för systemens obarmhärtighet utan också för hur de får eget liv och inte kan styras.  Några barn leker med en ångvält och råkar få den i rullning, och det slutar med att en pappa kastar sig bakom spakarna bara för att dömas till evig körning i ring runt kvarteren.  En av de lustigare historierna.

Det handlar också om kärlek.  Figurerna i Den överdrivne älskaren gör sig stort omak för kärlekens skull, men alltid missriktat och med för mycket beräkning, som om känslornas irrationella sida inte blott skrämde utan helt enkelt inte finns.  Man tycker synd om dem.  När könen kontrasteras är det männen som behandlar kärleken som administrativ förvaltning medan kvinnorna förmår släppa loss.  Som i Solange.

Dramatiken är till större delen tillkommen lite senare och här ligger tyngden på människans vanmakt inför slumpen och godtycket.  I Bröllopet försöker brudgummen komma undan giftermålet, fly undan den slump som fört samman de två.  Men han tvingas "lära sig att se med illusionsfri saklighet på sitt eget fall" och därtill finna tröst i den ömkliga mänskliga synpunkten mitt i den "polarstorm av tomhet och känslolöshet [som] viner runtomkring oss".  Det är en text med viss humor.  De följande pjäserna tematiserar ungefär samma, men med tilltagande formalisering och alltmer explicit existentiellt.  Repliker delas ofta mellan flera rollfigurer som gärna får heta initialer och siffror (Kyrklund jobbar högst uttryckligt med typer) och en sådan upphuggen mening i Zéb-un-nisá är en tydlig sammanfattning av hans centrala tes: "Att vi inte ser / är förutsättningen / för vårt ansvar – / i annat fall vore våra drag givna / och vi hade inget ansvar."  Kaosfunktionen slutligen lägger sig nära Om godheten; här mynnar tankarna om människans hjälplöshet ut i ett försök att förstå moralen med hjälp av sannolikhetslära, kvantfysik och evolutionsteori.

Kyrklunds prosa är fantastisk, annat kan man inte säga.  Han har inte skrivit ett ord som han inte bottnar i till tusen meters djup.  Ville han kunde han imitera alla stilar.  Men han har ju en egen stil och någon gång en bit in i novellerna kommer jag att tänka på Tage Danielsson: en självmedvetet stram och snusförnuftig herre, som till humor har valt att blanda högt och lågt samt tillåta sig oförklarliga absurditeter.  Om Tage kände ansvaret att vara modernist.  Kontrasteffekten mellan byråkratiskt plurala verb och en präst som sjunger schlager och pruttar runt i propellerflygplan fordrar i längden visst tålamod av läsaren.  Återigen: när texterna presenteras så här tättpackade.  Dramatiken är jobbigast med flamset men Kaosfunktionen släpper mestadels komiken och räds inte filosofiska monologer om det viktiga.

Elpënor är det stora undantaget.  Det är en omdiktning av Odysséen utifrån den obetydlige soldatens perspektiv – Elpënor heter han som i tionde sången trillar ner från ett tak och slår ihjäl sig.  Berättelsen börjar och slutar på elegiskt distikon, däremellan i prosastycken.  Trots underifrånperspektivet tornar Odysseus upp som centralfigur, det går inte att komma ifrån den store hjälten, lögnaren, tyrannen.  Elpënor talar sällan om ett "jag", alltid ett "vi", de män som förminskar sig under Odysseus anförarskap, som bugar sig till förståelse för hans prioriteringar.  Han försöker framhålla det goda som trots allt beskärts honom under krig och irrfärder.  Det som hos Homeros är ett oerhört äventyr ses närsynt med besättningsmannens blick och verkar förvirrande och meningslöst.  Det är ett mycket kyrklundskt val av huvudperson, han som strävar förgäves med sitt hopp som en dråpligt oblid slump plötsligt tillintetgör.  Hans död är en komisk passage i Odysséen men Kyrklund brukar allvar hela vägen och tack vare det höjer han sig i nivå med de bästa texterna i Prosa.  Texten avslutas med två efterskrifter "om överföring av antika daktyliska versmått till svenska" (mycket lärt och intressant!) och "om kyklopers enögdhet".

Anförandena och artiklarna handlar många om språket: om problemet att tvingas uttrycka sig på ett språk som är gemensam egendom, kanske fientlig egendom.  "Vem som än yttrat sig någonsin om någonting har sagt någonting annat" avslutas en tankegång som inte utan anledning klättrat upp och ner i Wittgenstein.  Någon gång blir det populärvetenskaplig lingvistik av mindre originellt slag.  I andra riktningen rör han sig mot matematiken, som uppenbart inspirerat honom inte minst i författarskapets sentid, och i "Att välja filosofi" bekänner han sig entydigt till den logiska empirismen.  Något jag fortfarande inte får ihop med det ironiska gudsporträttet i Om godheten, men jag har väl inte ansträngt mig tillräckligt.  I de här texterna, de flesta skrivna för uppläsning inför intresseföreningar, som tacktal för priser och liknande, och där han på kort utrymme vill framföra en lärdom eller åsikt, närmar han sig Göran Hägg.  Han skriver med korta, demonstrativt tydliga meningar, pedagogiska ironier, konsekvent självsäkert intill stöddighet.  Det finns en skämtlusta som är lite docerande och han slänger in drastiska exempel.  Begreppet utveckling illustreras med en vetenskapligt korrekt beskrivning av ett parasitärt kräftdjurs inträngande i en krabbas kropp.  Han omtalar sig själv i tredje person.  Ja, det är ett tillgjort stilgrepp som blir lite pinsamt blottat när texterna kan läsas samlade.

Syntes av detta?  Jag tror jag avstår.  Ska man lära sig att älska Kyrklund ska man läsa Prosa, vill man nyansera sitt omdöme bör man läsa även den här volymen.

Méharées (Théodore Monod, 1937)

Varför köpte jag den här boken, kan man undra, jag tror jag såg den fladdra förbi på franska bokkonton på Instagram.  Det är en klassisk reseskildring av Frankrikes meste ökenbefarare och innehåller berättelser från hans resor i Sahara under 1920- och -30-talen.

Eller ska man säga berättelser, det rör sig snarare om intryck som bara fläckvis binds ihop till episoder.  Den fragmentariska stilen påminner mig om Sylvain Tesson, som beskriver tillvaron i sin sibiriska stuga genom ett lappverk av mer eller mindre poetiska iakttagelser.  Några gånger finner också Monod på anledning att formulera sig lyriskt, och jag undrar om det är ett särskilt franskt sätt att skriva reseskildring eller bara en släktskap mellan dessa två.  Monod gör det hur som helst bättre, utan det pretentiösa anslaget och med viss humor.  Sökandet efter ökenlivets lockelse och mening finns där parallellt med en blandning av dagbok, vetenskapliga utläggningar och lite historia, och det blir aldrig övermåttan tungt.  Det räcker att själva utgångspunkten för hans skildring – öknen som ett hav, kamelen ett skepp, etc – bär på både anspråk och kliché.  Att han hoppar rätt friskt mellan olika resor utan att tydligt markera det lättar faktiskt också upp, samtidigt som det bidrar till en passande sandblindhet i läsningen.

Det som saknas är framför allt människorna.  Monod är naturvetare och beskriver bergarter, sandformationer, växter och djur (de få som finns) med intresse och nödig noggrannhet, även kosten och utrustningen, men vilka de andra är i karavanen, vilka de möter på vägen, det får vi aldrig veta mer än ytligt.  Det närmaste han kommer är kulturhistoriska redogörelser, inklusive etymologi och citat från antika och tidigmoderna resenärer.  En del sägs om gamla fornfynd och slutsatser att dra av dem.  Det avgjorda intresset för naturen i första hand gör att man överhuvudtaget inte tänker på att han ju reser i vad som ännu är franska kolonier – en mer politiskt tillvänd reseskildrare (Göran Schildt...) hade säkert haft massor att säga i det ämnet.

Allt som allt läsvärd.  Han förmedlar sin fascination.  En svensk översättning utgavs med titeln Mehari på förlaget Thalassa år 1993.

Räddningsavstånd (Samanta Schweblin, 2014)

"Som om David Lynch hade skrivit en roman" säger Frankfurter Allgemeine på baksidan och det är en begriplig association.  Det är fullt av gåtor och oroande vagheter.  En kvinna och en pojke rekonstruerar tillsammans ett händelseförlopp och man förstår att det är på liv och död.  Något hemskt har hänt och hoppet är egentligen ute, men det är av någon anledning av yttersta vikt att komma till saken och få klarhet i vissa detaljer.  Pojken som förhör kvinnan, kommer det fram, har växlat kropp i någon form av magisk ritual för att undkomma en förgiftning som drabbar byn det utspelar sig i.  Kvinnans dotter har också blivit insnärjd och föräldrarna har kämpat för att rädda sina barn undan något som ingen riktigt förstår.

En 120-sidig historia med tät stämning, stilsäker, men liksom en Lynchfilm kräver den en vilja att försöka tränga in och förstå, och att man samtidigt njuter av att låta sig gäckas.  Jag förmodar att den kan läsas som en berättelse om föräldrars rädsla att förlora sina barn, men teman som har med föräldraskap att göra tråkar ut mig så det ignorerar jag.

Bob (Helle Helle, 2020)

Helle Helles senaste, nyutkommen på svenska, presenteras som en fristående uppföljare till De som kom i förfjol.  Fristående i ordets sannaste bemärkelse, för inget i texten kräver en sådan tolkning.

Året är 1985 och jagberättaren är en ung tjej, samma då förmodar jag som huvudpersonen i förra boken.  Men hon berättar inte om sig själv, utan uteslutade om Bob, sin pojkvän.  De har flyttat ihop i en lägenhet i en Köpenhamnsförort.  Han har ingen sysselsättning och driver runt på stadens gator, går in på kaféer, handlar i en kiosk, vad som faller honom in.  Slarvar bort en anställning på en båt men får jobb på ett hotell istället, där han lär känna en tjej som heter Kola.  Förhållandet mellan dem är tvetydigt men han har nog ingen allvarlig avsikt att vara otrogen.  Emellanåt berättas episoder från hans gymnasietid några år innan.

Någonting ansätter honom men det sägs aldrig klart vad det är.  En önskan om något annat, något han inte själv kan formulera.  Oron utvecklar sig aldrig mot förklaring eller förtydligande, den bara yttrar sig i ostyriga tankar när han ska sova, i disträa överloppshandlingar och slumpmässiga beslut, i lättat svammel när trycket av någon anledning lyfter för en stund.  Egentligen gör Helle Helle allting fel.  Det finns ingen dramaturgi, A behöver inte leda till B, ingen upplösning hägrar, tiden bara fortgår.  Hon beskriver ordinära vardagshandlingar i monoton och omständlig detalj.  Hur Bob väljer program i tvättmaskinen, hur han håller lakanen i hörnen när han skakar dem och hänger på tork.  När han sätter sig tills bords på en fest: "På grund av platsen vid fönstret hade han svårt att dra sig undan, så han lade ena benet över det andra, trots att det kändes trångt under bordsskivan."  Naturligtvis kan sådan minutiös realism gestalta alla de känslor som inte utsägs, men när jag nu läser min sjunde Helle Helle slås jag framför allt av hur hon visar att alla dessa små gester och till synes meningslösa icke-handlingar är viktiga i sin egen rätt, att de är en alldeles avgörande del av att vara människa.  Och det är de framför allt genom att synas.  Människorna i hennes böcker interagerar genom slarviga hälsningsfraser, genom att välja mjölk eller inte i kaffet, genom att bara vistas i samma rum och skära lök på ett visst personligt sätt som någon annan kanske stör sig på.  På så sätt är de relationella varelser, vare sig de vill eller inte.  Deras inre liv döljer sig alltid bakom kroppen.

Nytt för den här romanen är greppet att låta ett jag berätta om någon annan, och framför allt om situationer där hon själv inte är med, och med inblick i Bobs känslor och tankar som hon knappast kan ha, realistiskt sett.  Flera kapitel i rad kan berättandet pågå skenbart i tredje person, men så dyker ett "vi" diskret upp och signalerar att jaget tydligen var med just då.  Det är egenartat, men det fungerar utmärkt.

Förra bokens titel står på omslaget i endast gemener (de) och den här står i endast versaler (BOB).  Det normaliserar jag i brist på rimlig motivering.

Guldsand (Ibrahim al-Koni, 1990)

Fint fynd i en bokbod, en ursprungligen arabiskspråkig roman utgiven på Tranan 2017.  Författaren är libysk tuareg och detta är en av två av hans böcker som finns på svenska.

Jag läser den som en sorts Den gamle och havet i öknen.  Ukhayyad driver runt i Sahara med sin sällsynt vackra kamel med ovanligt täckning, en skäck.  Någon tvingar kamelen att para sig med ett sto och därefter blir den sjuk och förlorar sin färg.  Otuktens synd ska botas med tålamod, lidande och påtvingad galenskap.  Ukhayyad uthärdar öknens prövningar i par med sin kamel, tills han förleds av sitt högmod att pantsätta djuret för egen vinning.  Då hjälper inte längre någon motståndskraft och ingen kan betvinga sitt öde.

Det svirrar av mytiskt färgat språk, stiliserat och allegoriskt, och några lyriska naturbeskrivningar finns knappast.  Det närmaste är väl Ukhayyads hallucinationer när allt börjat gå utför.  Sensmoralerna är ganska tydligt utskrivna, symboliken ständigt närvarande, även om rätt många teman täcks in i allt detta: åtrå, stolthet, skam, värdighet, lojalitet, frihet, vilja.  Inte oävet, men inte heller min favoritgenre och ingen bok jag lär minnas länge.  Författarens fotnoter ger upplysningar om viss tuaregisk mytologi och sådant, men bara fläckvis.

[Doktor Zjivago (Boris Pasternak, 1957)]

Jag kom till sidan 144.  Jag litar på att det inte kan vara en dålig bok men jag tror inte att den är för mig, i alla fall inte nu.  De första åttio sidorna eller så är ett enda myller av namn och förteckningen i början upptar bara en bråkdel; om man tycker det är snårigt att hålla koll på figurerna hos Tolstoj så är det ändå ingenting mot det här.  Det är förstås författarens avsikt, och vartefter stadgar det sig till en kollektivroman där själva poängen säkert är att man inte kommer människorna nära inpå livet som hos de gamla ryssarna.  Eller tvärtom nära inpå i särskilda enskildheter på ett sätt som skymmer deras verkliga person.  Korta kapitel kastar en in i kvalfulla händelser där man liksom redan förutsätts känna figurerna – eller bara ta det för vad det är, ja det kräver väl ett tålamod och intresse jag inte lyckas uppamma.  De viktiga historiska skeenden som skildras försiggår nästan helt onämnda i bakgrunden, tills det plötsligt visst har varit krig ett tag och Zjivago dras in som soldat.  Effektfullt på sitt vis men också förvirrande.

Längre fram blir säkert vissa religiösa och filosofiska teman intressant behandlade, det gissar jag.  Motivationen att fortsätta sänktes något av upplysningen på Wikipedia att den enda svenska översättningen (av Sven Vallmark) på sin tid möttes av kritik för missförstånd och förvanskningar.  Jag vågar nog lova att någon gång ta mig an boken igen i det fall den föräras en nyöversättning.  Det ska finnas en reviderad översättning men jag vet inte hur mycket den skiljer sig.

Skogshuggning (Thomas Bernhard, 1984)

Äntligen har jag läst min första Thomas Bernhard, som stått och väntat så länge i hyllan.  Jag har känt en viss avskräckande vördnad, så uppburen han är av dagens unga litterati.  Kanske varit rädd att inte älska det.

Romanen är 260 sidor utan styckeindelning.  En herre i femtioårsåldern som bott många år i London har just återkommit till hemstaden Wien och förbannar sig själv för att ha tackat ja till en konstnärlig kvällsmåltid (konsekvent kursiverat med förakt) hos Auersbergers, ett par han kände för trettio år sedan och hatar lika mycket som han hatar allt annat med Wiens intelligentia, ja hela Österrikes.  Det är konstlade människor, hycklare, vissa av dem en gång i tiden lovande men dömda att förstocka sig till posörer och pinsamma epigoner.  Han sitter för sig själv i en fåtölj i ett hörn och raljerar i långa tankevändor fulla av upprepningar, man ser framför sig hur han sitter och muttrar så han kommer upp i flås, för några gånger kommenterar han hur han råkat fastna på en dräpande fras och drar blickarna till sig.  Den galla han spyr spiller rätteligen över på honom själv, som inte heller kan agera naturligt, som inte förmår säga till någon högt vad han egentligen tycker om dem.  Och värst av allt tillhör han ju samma wienska kulturkretsar som dessa perversa, vedervärdiga människor.

Jag tror inte man ska vara hård mot sig själv om man inte kommer in i texten omedelbart.  Jag hade sådana förväntningar och kände mig lite snopen att Thomas Bernhard precis motsvarade den bild jag fått av honom, var det inte mer?  Men just på slutet hittade jag på att läsa högt, ja mumla texten för mig själv, och då blev det en väldig skillnad.  När jag hörde den malande monologen puttra fram i hög hastighet, med spjärn i de nedsaktande kursiverna, då blev det med ens klarare att det inte rör sig om vildsinta utfall av strindbergsk typ – som ju kan vara stilistiskt briljanta på ett mer finslipat sätt – utan om en ändlös tankevirvel som lindas upp utan stopp; att man inte ska anstränga sig att inläsa stormande ilska, utan att just mannens hämningar får honom att snurra i cirklar där han sitter i fåtöljen och utminuterar sina sanningar.  Han har tappat kontrollen över sina känslor men har inte heller förmågan att släppa dem lös.  Resultatet är en extremt intensiv roman, och rolig, fast jag ska erkänna att jag sällan fnissade till utan mera kunde glida in i en härlig yrsel.

Hotel du Lac (Anita Brookner, 1984)

Det nämns någon gång i Houellebecqs senaste att huvudpersonens fru läser Anita Brookner och jag fick intrycket att det skulle vara något ganska deprimerande.  Det här hennes vad jag förstår främsta verk (vinnare av Bookerpriset 1984) är väl inte riktigt det.

Den engelska författarinnan Edith checkar in på Hotel du Lac i Schweiz, förvisad till isolerad eftertanke som reparation för någon allvarlig social synd.  Det är lågsäsong men där finns en liten skara gäster, besuttna stamgäster i huvudsak.  Mest intressant att observera är den självupptagna lyxshopparen Mrs Pusey och hennes förvuxna dotter.  Edith kommer cynisk och sluten till hotellet och framställningen är följdriktigt mycket torrt brittisk med avmätta ironier.  Till en början tar hon ständigt fel om människorna, pådyvlar dem personligheter utifrån romanklichéer, når inte utanför sina fördomar.  Men omsider lär hon sig något om livet och gör reda för sin plats i det sociala systemet, inser vad hon förtjänar, historien blir lågmält romantisk och upptakten till sluttwisten är en välformulerad äktenskapsförhandling som hade platsat i ett av Jane Austens allvarligare kapitel.

Boken trollband mig väl inte, men den är kort, och den passar den som är sugen på att läsa om mycket brittiska societetsproblem med lätt feministisk eller allmänt emancipatorisk anstrykning.