Mardrömmen (Kenzaburo Oe, 1964)

Och här är en japansk roman som faktiskt är översatt via engelskan (Thomas Warburton via John Nathan). Det hörs ibland (varför heter det "drugstore" i Japan, vad är det för fel på "apotek"?). Och jag skulle gärna vilja veta varför man har satt texten med ojämn högermarginal. Det är på alla sätt en roman i helt vanlig mening men på trycksidan ser det ut som att man sitter och läser Odysséen.

Huvudpersonen kastas förvisso mellan svårigheter, men har nog mer gemensamt med Don Quijote än Odysseus. Han är en löjlig figur, en svag person i både själ och kropp och dras därför med öknamnet Fågel. Han är tjugosju år och hans fru har just fött deras första barn. Fågel blir på sjukhuset upplyst om att barnet har hjärnbråck (vilket innebär funktionshinder livet ut om det alls överlever) – några scener är som skrivna för att väcka indignation, när både överläkare och läkare ställer framfusiga frågor i ett hurtigt tonfall, upplivade av det sällsynta fenomenet och långt från att ens spela medkänsla. Fågel är för skärrad och upptagen av självhat för att uppfatta vad som sägs. Och boken är sedan historien om hans självhat, vilket ju är en sorts självupptagenhet; hur han skjuter ansvaret ifrån sig och hoppas att barnet ska dö under läkarnas vård, medan han själv super sig full och far hit och dit mellan jobbet som universitetslärare (där han gör bort sig och får sparken) och sin gamla älskarinna. Hon är något av en manic pixie dream girl med tuff bil och inget emot analsex och är kanske inte just vad han behöver. Till slut inser han att han måste välja mellan att döda barnet eller ta fullt ansvar.

Den och andra slutsatser på vägen formuleras lite väl billigt i påpassliga repliker: "Du har rätt i att det rör bara mig, det är bara mitt eget problem. Men med somliga personliga upplevelser är det så, att de för en in i en grotta alldeles ensam, men till sist måste man komma fram till något slags sidogång eller tunnel som mynnar ut mot en sanning som inte bara angår en själv utan är allmängiltig." I sådana stunder tänker man Paolo Coelho eller Hollywood. Eller Bamse. Men innan det börjar ta över har den vilda pikaresken hållit farten uppe länge, och inte utan att man blivit både road och provocerad. Provocerad av att man roas av spyor och Fågels neurotiska ångest medan barnet ligger och dör och hustrun hålls oinformerad – varken barn eller hustru har ens namn.

Nobelpriset 1994. Det känns inte helt självklart.

Jag ville ju bort! (Ingrid Börge, 2023)

"När jag valde min självmordsdag hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna misslyckas och råka ut för semestertider i vården." Jag log när jag läste den meningen och sedan såg jag att även Aftonbladets recensent valt att inleda sin anmälan med den. Den fångar det dråpliga och okonstlade med hela boken – 43 smala sidor som jag råkade läsa alldeles nyss.

När Ingrid Börges man Göran (författare med mera) hade dött i lungcancer ville hon inte leva längre och planerade helt rationellt ett självmord. Utförandet beskrivs så sakligt att det blir komiskt i textens magstarkaste avsnitt. Men det misslyckades och hon fick ta en runda genom vården tills det blev fason på henne igen. Vad det nu var för fel med att vilja bort. "Men läkarna sa att jag led av en djup depression." Vem som än hade rätt i den saken blev det ordning i slutändan.

Sedan följer en kortare artikel i samma tonläge om hur hon fastnade för översättaryrket. Varför inte? Och en liten anekdot om ett brev till Julian Barnes.

Så skönt att läsa en självbiografisk berättelse av den här karaktären utan allt påtvingat patos och de allvarligt stela minerna som brukar vara obligatorium. Någon som istället tillåter sig att vara knepig och vanvördig mot ämnet. Det är stor värdighet i det.

The Sailor Who Fell from Grace with the Sea (Yukio Mishima, 1963)

Sjömannen som föll i onåd hos havet heter den förstås på svenska och här gör Mishima bättre skäl för sin farliga aura än i Efter banketten.

Men även här är en kärlekshistoria i centrum: änkan Fusako och sjömannen Ryuji, båda drygt trettio, som mötts av en slump och förenas i ett kortlivat förhållande. Ryuji måste åter ut på havet och till friheten, manligheten och den stora meningen som transcenderar vardagslivet. Men den går ju aldrig att få fatt i och han har börjat tvivla på sin ungdomliga idealism. Det har emellertid inte Noboru, Fusakos trettonåriga son. För honom och hans likasinnade pojkgäng är världen tom och märkt med "en väldig stämpel som heter 'omöjlighet'". Det gäller att sätta motvärn mot alltings falskhet och fulhet. Ryuji blir till en början en symbol för det andra, det bortom; men när han efter några månader återvänder till Fusako och Noboru för att bli familjefar betraktar pojkarna det som ett svek. Slutet kan få en att tänka på den där misslyckade statskuppen som blev författarens död.

Efter banketten var rak, men den här romanen är mer som ett prisma. Noboru och hans gäng blänker starkast. I dem finns ingen psykologisk realism, de står för en idé. En idé om estetisk och moralisk perfektion, och den starkes plikt att förverkliga den i en svag och vulgär värld. De ser vad de söker i havet (åtminstone som de föreställer sig det), i våldet (en kattunge dödas och flås i en brutal scen) och i sexualiteten: Noboru tjuvkikar in i sin mors sovrum genom ett hål i garderoben. Men inte av pubertal upphetsning utan för att ta del av det kaotiska upplösandet. Ett kontrollerat kaos vid "hans världs yttersta gräns"; inte den sorts kaos som förfular och måste ställas till rätta, som när mamman och Ryuji efter dennes återkomst trillar ur sina stiliserade roller som passionerade älskare och famlande söker sig mot konventionerna. Det kan bara väcka äckel, och vägen bort går genom förstörelse och upphöjd likgiltighet.

Noboru är pojkaktigt tvärsäker. Hos Ryuji och Fusako finns nyanser, och man har på känn att det är där den verkliga existensen måste sökas, i det de har inlett. Men de tvekar, som vuxna människor gör, och överröstas av mistluren från hamnen. Den hörs ett antal gånger. Symbolerna är skickligt valda och skapar en sorts täthet som är drömsk och klar på samma gång (det är också en kort roman om 180 sidor). Nej, den här blir jag inte klar med, jag skulle ha läst den i en intelligent bokcirkel. Mycket bra.

Jag vet inte om det speglar översättaren eller originalet, men engelskan var klurigare här än i den förra Mishiman.

After the Banquet (Yukio Mishima, 1960)

Som med Yasunari Kawabata råkade jag hitta en engelsk översättning på loppis och accepterar att läsa den eftersom den svenska översättningen har gått via engelskan. Det är verkligen på tiden att någon nyöversätter. Detta är min första Mishima, en författare med visst rykte som bad boy, vilket kanske är helt rimligt då han tog sig av daga genom seppuku efter en misslyckad nationalistisk statskupp. Men inte ett spår av något sådant i Efter banketten.

Det här är en klassisk, europeisk, realistisk roman à la Maupassant om en kvinna och en man med olika temperament. Kazu äger en restaurang eller vad som verkar vara mer av en konferensanläggning, och hon lever för att vara värdinna med allt vad det innebär av societetsliv – ytligt kanske, men sprakande, och det passar med hennes natur. Inom henne brinner en eld som hon ser resultaten av, men hon förstår den inte, och när allt kommer omkring är hon inte så intresserad av sitt inre: hon "brydde sig sällan om att analysera sina handlingar vid ett givet ögonblick, utan föredrog att samla ihop och försöka förstå sina tankar vid ett senare tillfälle". Det är en pragmatisk inställning som tillåter henne att leva rakt och enkelt i vimlet. Hon är beräknande av instinkt.

Mot sin vilja blir hon kär i den pensionsmässige Noguchi (själv är hon femtio), en före detta minister för ett vänsterparti. Sin vilja justerar hon ganska snart med hjälp av drömbilder och idealisering. Kazus restaurang är sponsrad av eller på något sätt knuten till ett högerparti, men det hindrar henne inte att, efter det snart ingångna giftermålet, orkestrera en valkampanj för maken som guvernör för Tokyo prefektur. Han har låtit sig övertalas att kandidera av partikamrater men visar inga som helst känslor därinför. Kazu slösar ingen tid på att mjuka upp honom, utan lägger hela sin själ (och sina pengar) i kampanjen. Och hon har verkligen en själ, men det är en agerande själ: det är genom att intrigera, planera, ställa sig in och få känsloutbrott som hon är någon; inaktiv krymper hon ihop. Om Noguchi har en själ så håller han den för sig själv, och det avsiktligt. Kazu tänker vid ett tillfälle "att hon måste väcka hans sympati på samma sätt som någon som sneglar över axeln på en konstnär för att se vad han målar för motiv".

Det här är den typen av roman där halva behållningen är att se huvudpersonernas personligheter visa sig konsekventa i nya detaljer för varje ny scen. En sådan roman behöver ingen egentlig karaktärsutveckling, för varje nytt lager som läggs på är härlett ur de tidigare, men skapar ändå skiftningar i dynamiken. När Noguchi visar sig hur lätt som helst att lura "eftersom han inte gjorde några ansträngningar att erfara annat än det som omedelbart mötte hans ögon och öron" har det naturligtvis varit sant hela tiden, men från och med nu ligger det i öppen dag. Hela handlingen, psykologiskt sett, är given i öppningen.

Kazu fattar till sist ett avgörande beslut, och kanske kan man säga att hon lär känna sig själv. Men det är ingen insikt med djupare signifikans – hon får inte syn på sin innersta kärna – utan snarare en förståelse för sina begränsningar. Det är befriande i kontrast till samtida förväntningar på människan.

Andorra (Max Frisch, 1961)

I förrgår Dürrenmatt, idag Frisch. Die Panne, glömde jag säga, framfördes ursprungligen som radioteater, och Andorra är rätt och slätt en pjäs. Även tematiskt passar de att ställa bredvid varandra.

Andorra, understryker en not, syftar inte på det verkliga landet utan "ist der Name für ein Modell". Modellen ger intryck av en liten självständig stad. Tjugoårige Andri tror sig vara ett judiskt hittebarn som adopterats av den jämnåriga Barblins föräldrar, hos vilka han bor. Men när de två tillkännager sin avsikt att gifta sig kommer sanningen fram: Andri är faderns oäkta son.

Det försvårar giftermålet men framför allt är han alltså inte jude. ("Jud" står det i den tyska texten, i vad jag misstänker är ett förfrämligande grepp mer än talspråk.) Men en gång jude, alltid jude för andorranerna, som trakasserar, förminskar och hånar ynglingen enligt sin vana. Fadern försöker förgäves övertyga pojken om vem han är, men Andri står hårdare än någonsin fast vid sin identitet som hatad och förföljd – och även girig och slug som en jude är. Snart kommer soldater från främmande makt att tränga in i landet, och då kommer jude eller inte vara en fråga om liv och död.

Kärleksparet Andri och Barblin heter sina namn. De övriga är fega människor som inte förtjänar att kallas mer än doktorn, möbelsnickaren, prästen och så vidare och mellan scenerna turas de om att bikta eller bortförklara sig. Vi kunde inte veta att han inte var jude, han betedde sig ju judiskt och det var ju en uppjagad tid... Att Andorra = Schweiz lär ha slagit många under uruppförandet i Zürich när doktorn i åttonde scenen utbrister att fienden aldrig kan invadera "ett folk som oss, som kan åberopa världssamvetet som ingen annan kan, ett folk utan skuld". Om detta är kanske inte mycket att säga, skuldfrågan är helt konkret och publiken förstår vilken verklighet som åsyftas. Till skillnad från hos Dürrenmatt, där skuld är något både existentiellt och epistemologiskt svårfångat. Men här finns också frågan om identitet. Såväl Andri som Traps i Die Panne låter sig pådyvlas en lögnaktig identitet, som de vägrar att släppa trots att den leder till döden. För Traps var det en fråga om att utmärka sig. För Andri blir judiskheten ett sätt att iklä sig opersonliga lyten och skjuta sina faktiska brister ifrån sig. Om han är feg eller snål beror det på att han är jude och är inget han själv är skuld till. De antisemitiska andorranerna har "ein Bildnis gemacht von ihm" och därmed berövat honom hans mänsklighet – men det är lika illa att skapa sig en avbild av sig själv. En sensmoral för många som funderar på sin identitet.

Texten saknar både putslustighet och gravallvar, vilket här är en bra sak. Man skulle kunna beskylla den för övertydlighet, men då får man väl säga detsamma om "I väntan på barbarerna" och "Ur Anabasis". Tydligt är ju inte lika med platt.

Die Panne (Friedrich Dürrenmatt, 1956)

Att jag läser så mycket Dürrenmatt är inte för att jag älskar honom utan åtminstone i det här fallet för att han skriver lagom långt för min skrala tyska. Denna gång 120 glesa sidor inkl. illustrationer. Berättelsen är käckt burlesk som Grek söker grekinna men tydligt teoretisk som Kommissariens löfte och filmatiserad 1972 av Ettore Scola.

En handelsresande i textilier får fel på bilen i en främmande by. Han blir inbjuden att övernatta gratis hos en gubbe där och ska rentav få middag. Det visar sig att ytterligare fyra åldringar med monokel o dyl också är bjudna. Gubbarna är före detta jurister som brukar roa sig med att leka domstol och herr Traps, handelsresanden, får lov att inta rollen som åtalad. Han hävdar sin oskuld till det okända brottet och läsaren kan tänka Kafka. Men under loppet av rättegången (tillika middagen, med namngivna årgångsviner, kött och fågel) blir Traps alltmer imponerad av åklagarens tolkning av hans biografi och inser att han trots allt har begått ett mord – ja han gläds och yvs åt att plötsligt ha upphöjts från vardagsmänniska till mördare och jublar med de andra åt sitt dödsstraff.

Effektfullt, cyniskt. Här finns ett budskap men det är svårt att säga exakt vad. Just därför är den nog bättre än Dürrenmatts detektivromaner. Den frivola inställningen till rättvisan är – jag ska inte säga provocerande, det hade krävt något grövre, men fräck. Traps kastar gladeligen av sig sitt människovärde för att få utmärka sig, eller kanske viktigare, för att få vara den koherenta och förutseende person som åklagaren smickrande gör honom till. Han identifierar sig med den bästa berättelsen om sig själv, även om den vantolkar sanningen.

Undertiteln är "eine noch mögliche Geschichte" (en ännu möjlig historia) och författarens förord förklarar vad det betyder på avsevärt krångligare tyska än i själva berättelsen. Det där får jag inte ihop men tröstar mig med att det säkert är något metafysiskt. Kul och matig liten bok.

A Companion to Classical Texts (F.W. Hall, 1913)

För den händelse någon är nyfiken på om denna gamla introduktion till textkritiken och dess historia är läsvärd ska jag avge ett omdöme. Här kan man läsa boken i dess helhet, fast jag har läst ett tryckt ex (osprättat i de träigaste delarna).

Författaren är en hederlig brittisk herre och formuleringarna därefter: rakryggade och eleganta. Det första kapitlet berör boken som fysisk artefakt i den grekiska och romerska antiken, från papyrus till kodex, och förutsättningarna för produktion, kopiering och försäljning. Detta borde nästan vara av allmänintresse! Det är i sina stunder spännande som en deckare. Det fysiskt bevarade från äldsta tid är bara fragment så det måste till slutledningar av alla sorter för att lista ut sådant som radlängd, kapitelindelning och annat. Sedan följer två kapitel om grekiska respektive latinska texters fortsatta öden under antiken. Den mängd litteratur som en gång funnits passerar och decimeras genom nålsöga efter nålsöga: tekniska skiften, politiska omvälvningar...

Därefter två kapitel om texternas tradering genom medeltiden och renässansen. Det är en historia om idel slarv och inkompetens. Det kanske är ett tråkigt sätt att se på saken. Man får vara glad att något alls är bevarat tack vare ihärdigt avskrivande, och att det titt som tätt blev fel är bara förståeligt. Men det är påfallande hur mycket bättre skick texterna vore i om kopisterna bara låtit felen stå, istället för att klåfingrigt och utan metod försöka reparera dem! Det är då de flesta allvarliga skadorna uppstår. En systematisk textkritik växer fram under sjuttonhundratalet och senare. Alla tidigare försök att återställa texterna till ursprungsskick verkar ha stjälpt mer än hjälpt.

Sedan två kapitel om recensio och emendatio. Det här är till en början högintressant som introduktion till de filologiska metoderna, men efter ett tag blir det bara listor av alltihop, och de sista två kapitlen är förteckningar över handskrifter. Hela boken förutsätter att man kan bägge de klassiska språken som ett rinnande vatten; här citeras inte bara korta exempelrader utan själva argumentationen förs till betydande del genom längre vittnesmål på latin och grekiska. Jag fattar hälften av latinet och skummar över grekiskan men har rätt kul ändå.

Ska man lära sig något aktuellt i ämnet gör man nog bäst i att söka upp en nyare bok. Jag får anta att det mesta som rör äldre tid är riktigt, men det här är skrivet strax innan Bédiers kritik mot stemmatologin och långt innan den postmodernt anstrukna nyfilologin. Säger jag och försöker låta införstådd, men jag har just börjat nosa på ämnet och – iam igitur tacendum.

Utflykt till Hanging Rock (Joan Lindsay, 1967)

Den här moderna klassikern från Australien kom först i fjol på svenska, vilket är ganska märkligt. Kultbok kan man väl säga. Peter Weirs filmatisering från 1975 (Picknick at Hanging Rock) är nog mer känd än boken. Jag kan ha sett den. Det finns mycket att säga om bakgrunden, om författaren som slog igenom vid sjuttio års ålder med mera. Det kan man läsa om på Wikipedia förslagvis.

Tyvärr har jag läst romanen under pliktartade förhållanden, vilket lagt sordin på en stor del av magin och mystiken. För det är en magisk och mystisk bok. Den 14 februari 1900 ger sig ett tjugotal skolflickor i vita muslinklänningar samt ett par lärare ut på en utflykt från Appleyard College till Hanging Rock, en märklig och sevärd bergsformation. Det är en vacker sommardag. De tre äldsta flickorna strövar upp i berget och försvinner spårlöst. Även en lärare återfinns aldrig. En polisutredning vidtar, men fruktlös. Händelsen får direkta, indirekta och rent oförklarliga konsekvenser för de tidigare så välordnade människorna på Appleyard College och i resten av det lilla samhället: flykt, giftermål, dödsfall, plötsliga förmögenheter, visioner och desperata tilltag. Till och med den stränga Mrs Appleyard själv börjar tappa fattningen.

Vad som faktiskt hände på Hanging Rock får vi aldrig veta, och det förhållandet sägs ha föranlett mycken spekulation genom åren. Att det vore en sann historia får väl tas för berättargrepp, men Joan Lindsay lär även utanför boken ha underblåst funderingarna genom antydningar åt ena och andra hållet. Lite som David Lynch och hans gäckande film Mulholland Drive (som åtföljdes av en lista med ledtrådar). Men nog är man onödigt verklighetsfixerad om man absolut måste leta fram en definitiv lösning på mysteriet. Mig verkar dramats hela motor uppenbart symbolisk. Det är ett välbekant tema: ett litet samhälle som drabbas av något främmande, bortom mänskligt förstånd, och hädanefter är ingenting sig likt... Nu kommer jag av någon anledning bara på tv-serier som exempel: Silvermannen med Kjell Bergqvist, den kortlivade HBO-serien John from Cincinnati och förstås Twin Peaks. Men också Idioten eller Mästaren och Margarita? Fullt så karnevaliskt som hos Bulgakov blir det inte (men det närmar sig i det mardrömslika tolfte kapitlet!) och kanske är det mest lyckade, och spännande, med boken att författaren lyckas balansera på gränsen till det rationella hela tiden. Förvisso ramas historien in av den där polisutredningen, som om det var meningen att vi skulle lista ut deckargåtan.

Där finns också en berättarröst som några gånger bryter in med upplysningar om vad som skulle hända många år senare, som säger att något hade varit en värdefull ledtråd om de bara lagt märke till den... som talar om "mönstret som hade börjat ta form på Hanging Rock" och verkar veta mer än vad som avslöjas. Här är något av Maria Gripe.

Boken hade förtjänat en mer engagerad läsning från min sida, men även under ganska okoncentrerade omständigheter tyckte jag om den. Den svenska utgåvan belönades nyligen med priset Årets översättning och det var nog välförtjänt. Men jag undrar om det finns något i originalet som motiverar överanvändningen av ordet "faktiskt".