The Grass Is Singing (Doris Lessing, 1950)

Min första Doris Lessing. Hennes första också! Debutromanen utspelar sig i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, och jag lär mig att "South Africa" verkar ha varit ett gängse paraplybegrepp för alla brittiska kolonier där nere.

Måste jag redogöra för handlingen? En ung kvinna, Mary, är uppväxt i en livlös och ganska fattig familj i Rhodesia, och blir som vuxen precis som sin mor: likgiltig, lättviktig, liksom utplattad av sina trötta herrefolksprivilegier, som inte motsvaras av någon särskild lyx. Hon lever enbart i relation till andra liknande kvinnor, slentrianmässigt, och skulle aldrig få för sig att formulera någon självinsikt. Andra betraktar henne med milt hån bakom hennes rygg. Hon är en självtillräcklig människa utan innehåll, och följaktligen ensamstående, till dess hon råkar höra elakt skvaller om sig själv och plötsligt får bråttom att gifta sig. Kapitlet när hon möter sin blivande man är mättat av beräkning och suggestion som försöker kränga på sig romantikens form, för att det är så det ska vara.

Mary och Dick bor sedan på en misskött gård och är pinsamt fattiga. Stadsflickan måste vänja sig vid landet, maken har sedan länge vuxit samman med sitt utsiktslösa levnadssätt: skulder, felsatsningar, brist på ambition. Han är försynt inför henne och helt oförstående inför att vilja något mer i livet. Mary stångas mot allt, mot sin man, mot deras ekonomi, mot klimatet och allra värst mot de svarta arbetarna. Båda två betraktar dem som oskäliga djur, men medan Dick gör rationella eftergifter vägrar Mary att acceptera minsta ohörsamhet och hon blir en våldsam slavdrivare. Hennes inre tomhet verkar inte stå ut med några tecken på individualitet eller mänsklighet hos dem som är underordnade henne och som möjligen kan skänka henne en liten känsla av naturlig plats i världen, så länge de är tydligt förkrympta och på avstånd. Men kan de ju omöjligt förbli, när det är de som sköter både gården och hushållet. De blir en hotfull, mystisk, okontaktbar närvaro i Marys liv. Det går inte att avläsa deras inre liv i blicken. De distanserar sig från engelsmännen men på fel sätt; de lyder blint befallningar men bekräftar inte att de förstått befallningarnas djupare mening (kryp! förinta dig!), skrattar tillsammans åt saker på ett obegripligt språk. Man vet från första sidan att Mary ska bli mördad av sin tjänstepojke. Och om det inte räckte med det misslyckade äktenskapet blir hon slutgiltigt nedbruten, rent av upplöst, när hon tvingas att börja betrakta en av de svarta som människa. Romanen får det att framstå som perverst och djupt psykiskt sjukt att en vit kvinna umgås med en svart man på lika villkor.

Till formen är det i första hand en historia om ett äktenskap som aldrig borde ha blivit, lite som Maupassants Une vie. Men utan hans lätta ironi. Berättaren är dömande, på ett diskret sätt när det passar, vasst när det behövs. Psykologin är knivskarp i varje ögonblick. Och det är lite problemet. Inte för boken, men för mig. Jag vet inte vad jag ska säga, vad finns att tillägga? Att analysera personligheterna verkar överflödigt, för det gör ju redan romanen och den gör det bättre, ja det är liksom det som är romanen. Lessing gör det skickligt, underviker den övertydlighet som i Iris Murdochs The Sea, The Sea förminskar all handling till illustrativa exempel. Hon skriver väl helt enkelt i en naturalistisk tradition (eller åtminstone realistisk, jag har svårt med begreppen) där böckerna strävar efter att förklara sig själva. Jag vet inte riktigt vilka verktyg jag behöver för att kunna göra mer än konstatera faktum. Jag skulle kunna anstränga mig att formulera något lovord om vad hon gör av det komplexa samspelet mellan klass, kön och ras, till exempel. Det skulle kunna bli upplysande, men jag skulle inte säga något som inte är uppenbart för alla som läser boken. Är det så intressant att säga det då?

Mycket bra bok, vill jag alltså slå fast.

Wanderer, kommst du nach Spa... (Heinrich Böll, 1950)

Jag har läst några Böll och liksom fastnat i honom som tyskövning, verkar det. Det här är en tidig samling med tjugofem noveller som tydligt placerar sig i den omedelbara efterkrigstiden – angelägenheten alltså, deras uppkomst; till innehållet utspelar sig minst hälften under själva kriget. Flera handlar om soldater i tjänst, men då om väntetiden och osäkerheten. Det är ofta ett mörker fläckvis upplyst av stearinljus. I några noveller, däribland titelberättelsen, ligger någon döende på en bår och går i tankarna igenom den omedelbara krigserfarenheten: personliga saker, små minnen, detaljer. Andra visar motstånd mot ett stelbent och våldsamt system, demonstrerar mänsklighet under omänskliga tider, ytterligare andra passar på att roa sig medan tid är. Sentimentaliteten är ibland inom synhåll. Fullständig avtrubbning är sällsynt, Böll är inte Camus, det finns något handgripligt att leva för om man letar. Och det ska man göra, tycks budskapet vara.

Min tyska, tid och ambition sätter stopp för vidare analys, men jag tillåter mig iakttagelsen att tåg är ett vanligt förekommande inslag i berättelserna. (Böll har ju också skrivit boken med den fantastiska titeln Tåget var punktligt, som jag inte läst.) Trots att kriget innebär splittring och överallt rådande fara ligger järnvägen som ett orubbligt skelett genom Europa, en ryggrad som aldrig kan knäckas. Eller om kriget är slut och har ödelagt den värld man kände, så kan man resa längs järnvägen som förenar då och nu. Och tåget är punktligt. Efter de senaste trettio årens nyliberalism är den symboliken knappast möjlig längre.

Hitom himlen (Stina Aronson, 1946)

Det här var en intressant bekantskap. Stina Aronson har funnits i mitt bakhuvud som ett av de rätt stora namnen från 1900-talet, men det är väl strängt taget mest den här boken hon är hågkommen för (och kanske Feberboken) och hon står med i någon sentida essävolym om bortglömda författare. Så jag vet inte?

Det är Tornedalen, fast det ordet används aldrig; byn heter Mäntyjärvi och ligger där man talar både svenska och finska. Där börjar en historia om änkan Emma Niskanpää och hennes ende son, John Niskanpää, boende i ett ensligt pörte (det ordet används!). Anslaget är demonstrativt berättande. Mor och son nämns alltid med för- och efternamn och åtskilliga meningar börjar med "ty". Jag tänker på Selma Lagerlöf, desto mer som historien vecklar ut sig i något med drag av Kejsarn av Portugallien. Det är en legitim berättarstil men jag har svårt för den, den verkar lätt präktigt retorisk och manipulativ.

Men det är bara vägen in i romanen. För vad händer sedan egentligen? Det går sakta: Emma Niskanpää får ett brev från sin utflugne son – utflugen av vilken anledning, det får man ha sina misstankar om – och börjar förbereda först det ena och sedan det andra för att kunna resa iväg och hälsa på honom. Det tar flera kapitel. En ung hustru har lämnat sin man för en kringresande predikant. Det tar resterande kapitel. Miljön är kall, mörk, isolerad, allt utspelar sig i laestadianska stugor utan gardiner eller på skidspåret mellan dem, det finns ingen värld utanför, allt är trångt och renskrapat. Och språket är liksom sagoberätterskans instrument, men hon använder inte alla djävulens toner och inga ackord; hon berättar färgstarkt, märgfullt, men det som skildras är blekt och enahanda. Det blir en märklig spänning och en helt annan effekt än den annars vanliga och ganska banala metoden att gestalta karga Norrland med karga ord och korta meningar.

Folk är fattiga och fromma. Förutom kanske maten (bröd och torkad fisk) och någon blick utåt skogen finns inte mycket materiellt att beskriva. Så det handlar om människorna och deras tankar om varandra. Och även där är det så trångt och litet! Om den så kristliga Emma Niskanpää sägs att "de flesta av sina känslor tolkade hon aldrig" och: "Hennes tänkande var ett slags trofasthet liksom allt vad hon rymde inom sig." Hon är värst, men så är de alla – närsynta, milt självbelåtna, benägna att ljuga för sig själva men oförmögna att sätta ord på lögnen. Deras möten – oannonserade hembesök i pörtena – är nyanser och slag av stolthet som interagerar, och mer i deras huvuden än i ord och handling. Så korta och skygga de är, desto mer kan känslorna och tankarna växa ut, ta plats och röra sig. När förnuftet inte räcker till börjar också kroppen att röra sig: Emma som går ut till djuren, hon som flyr med predikanten, och hennes man, bonden Vaara ("Hans tankar var alltid enstaviga och abrupta, så att de inte förband honom med de omgivande tingen utan i stället skilde honom ifrån dem") glider planlöst iväg ut ur huset när han lämnats ensam med barnet. Vilket fängelse. Men tid har de. Det finns tid att låta känslorna rullas ut, att mjuka upp det stelnade, men inga medel att ta vara på det vunna. Emma och en annan kvinna sitter i den kanske vackraste scenen och planerar alltmer inlevelsefullt ett bröllop mellan sina barn, som aldrig kan bli av för den ena är död. Så mycket outsagt darrar mellan dem, men det leder inte till något. Ingen insikt, ingen förändring.

Jag kan inte ringa in den här boken och jag har en känsla av att ha förbigått det viktigaste. Mycket bra hur som helst, och den blev ännu bättre nu när jag skrev om den.

Spansk odyssé (Josef Kjellgren, 1932)

Jag tyckte mycket om Josef Kjellgrens Människor kring en bro som jag läste i våras, så jag kunde inte motstå den här, osprättad och fin, när jag såg den på ett antikvariat. Det är ett tidigare verk, han bör ha varit 23–24 när han skrev det.

Det är en reseskildring, men genom hela första kapitlet "Hubert och italienaren" var jag osäker på om jag misstagit mig, och att det egentligen rörde sig om en roman. En namngiven skandinav och en namnlös italienare luffar runt i ett ogästvänligt Spanien, som tydligen ska skildras så, genom mellanhand. Men resten är i jagform, med berättelser från Biscaya, vandring i Pyrenéerna, Andorra, Madrid och Andalusien. Berättelser är väl rimligt att kalla det i några fall, som scenerna med åsnedrivaren på berget och en grym tuppfäktning, och allra mest vistelsen i Andorra, ett fruktansvärt efterblivet litet land utan dagstidning och bara helt nyligen med svajig el från en dynamo i en fors. Inte ens en skriven lag har man! "Medeltida" kallar han det, med särskild syftning på arbetarnas obefintliga rättigheter. Inredningen på ursäkten till hotell upprör honom med sin falska småborgerlighet, men man kunde ju mer välvilligt se ett charmigt försök att vara modern med torftiga medel...

Skildringen flyter oavlåtligt in och ut ur någon sorts prosalyrik, de skarpare scenerna stiger sakta upp ur impressionistiska stämningsbilder och lämnar aldrig helt det allmänna. Skjutsbonden (som art, som sort) gör si, fripassageraren gör så, i ett svepande evigt presens – inte: den här skjutsbonden gjorde detta, och jag gjorde så här, ty jag var med. Det är ett stilval förstås. Som bäst kommer jag att associera till Kristian Petri, kanske felaktigt. Men riskerar inte sinnliga intrycksstänk att skapa en överslätande atmosfär som är starkare än själva orden? Eller så är det min förlust att jag inte orkar göra mig helt mottaglig.

Kjellgren vill "endast referera en liten del av det levande liv som jag sett omkring mej" (hans kursivering) och avstår med flit från att skriva om turistattraktionerna. Det är det riktiga folket, kroggäster, vägfarande, herdar. Något om storpolitiken (kungen störtades strax efter boken skrevs), industri och ekonomi kommer fram. Delvis genom finstilta vidareupplysningar i slutet av några kapitel, bland annat en ganska lång artikel ur norska Clarté satt i uppskattningsvis fem punkter.

Även om jag inte imponerades väldeliga av just denna bok måste jag säga att 30- och 40-talets svenska, då var nog vårt språk på sin höjdpunkt! Då gick att vara ledigt biblisk och buskis i samma mening, skriva "alldenstund" utan att posera och använda plurala verbformer som ett stilmedel. Somligt är säkert vunnet sedan dess, men mycket har gått förlorat.

Kirke (Giambattista Gelli, 1549)

Atlantis väljer ur världslitteraturen bland annat detta verk av en italienare från senrenässansen, en som väl inte är lika namnkunnig som Machiavelli eller Giordano Bruno. Enligt översättaren Paul Enokssons förord var Gellis Kirke mycket populär i sin samtid och läst över hela Europa.

Scenen är Odysseus på Kirkes ö, hon som förvandlat hans besättning till grisar. Nu vill han åka hem, men önskar att Kirke först låter alla djur som en gång varit greker bli människor igen. Hon går med på det, men bara om de själva vill. Så vidtar tio dialoger mellan Odysseus och olika djur, där han försöker övertala dem att det är mycket bättre att vara människa, medan de envist framhåller vilket bekymmer det vore och hur skönt det är att vara djur. Djuren har ju fått allt de behöver av naturen: mat, bo, måttfulla begär, medan människolivet är tyngt av oro, slit och maktlöshet. Odysseus framhärdar i att inget som djuren har är någonting värt, eftersom de låter sig dirigeras av instinkt; goda egenskaper som mod eller omtanke är bara illusion om de inte vägleds av förnuftet. Djur är bara kropp, människan har själ. I den sista dialogen möter han till sist en elefant som förstår argumenten och antar erbjudandet; elefanten hade tidigare varit filosof.

Budskapet ser man. Som litterär text saknar den inte kvaliteter, men att hans "stil är enkel, naturlig och livfull, ibland humoristisk eller ironisk" (förordet) är väl att klämma i hårt. I några dialoger blir det lite liv i vändningarna, när djuret vet att käfta emot och nästan ogiltigförklara Odysseus premisser, medan han mal envist på om samma tråk. Några anakronismer livar upp. Och valet av Odysseus som språkrör måste betyda något. I Odysséen är han ju en skrävlare av rang. Ska man svälja hans ord utan vidare? I femte dialogen, med en hind, blir debatten riktigt eldfängd om skillnaderna mellan könen; alla moderna människor håller med hinden i sak, men även stilistiskt tar hon hem segern. De senare dialogerna blir alltmer övertydliga och Odysseus börjar tala som en riktigt tråkig platonsk Sokrates, med långa, beskäftiga utläggningar till förnuftets lov.

Så det avslutande intrycket blir en stor lättnad över att inte leva i en så hemsk tid som 1500-talet, då en författare kunde väcka allmän begeistring genom att formulera oförblommerade sanningar om läsarnas egen överhöghet. Det är så uppblåst att jag får lust att bli förvandlad till gris. Eller till får, den art jag har mest umgänge med under sommarhalvåret (det går en flock i en hage där jag bor). Så fel han har om djuren. Såklart att de har minne, vilja, klokhet och en massa annat, så länge man inte definierar bort allt som inte är exakt som vi. Att de följer sin natur är varken deras lycka eller fängelse, det bara är. Att försöka greppa den insikten är en större sak än allt som den här boken försöker göra. Men det är lätt för mig att säga malligt från 2000-talet... Och det här är ju fabel, inte biologi.

Min far är kannibal (Sten Bergman, 1959)

Resenären Sten Bergman var ju stor på sin tid och förtjänar säkert att jämföras med min favorit Göran Schildt. Det säger jag motvilligt och jämförelsen får i så fall bli ytlig, men jag kan tänka mig att deras böcker ofta stod i samma hyllor. Här är alltså inte Medelhav och antik kulturhistoria utan djungel och ja, kannibaler.

Boken berättar om författarens tredje resa till Nya Guinea – "min tredje forskningsfärd" kallar han det – vilken torde ha företagits något år innan publiceringen. Han kan säkert vara vetenskapsman; det som framför allt tyder på det är i så fall kunskaperna om allsköns djurarter: fåglar, piggsvin, krokodiler och allt möjligt. Något också om växter. Och så möter han människor. Så kan man trubbigt beskriva bokens 250 sidor, och jag är inte säker på att den förtjänar en så mycket vassare karaktäristik. Sten Bergman skriver en rak och rätt torftig prosa, för sällan eller aldrig några verkliga resonemang och bemödar sig inte att dramatisera när inte ämnet gör det åt honom.

Han har alltså rest (med båt av någon anledning) från Sverige till det som ännu i något år skulle vara Holländska Nya Guinea, idag en del av Indonesien, för att spana på djur; kanske något mer vetenskapligt också men det är spanandet han helst berättar om, hur han sitter i trädgömslen med teleobjektivet dikt i pannan på en paradisfågel. Han stationeras med fru i ett vykortsförträffligt hus i någon kolonialstad, varifrån de gör expeditioner kors och tvärs över hela västra ön, i kompani förstås med holländska förvaltare och andra. En stor del av besöken ute i byarna görs för att låta injicera befolkningen med penicillin. De möter människor som "såg otroligt vilda ut", "stenåldersmänniskor" och "små kannibalungar" – det hindrar inte att han lär känna några vid namn (däribland det par som adopterar honom och hans hustru, varav bokens titel), men till syvende och sist är de alla som barn. De engageras lekande lätt i att bära packning eller skickas ut att fånga skygga djur i utbyte mot en morakniv eller några snäckskal. Ertappas de med tjuveri improviserar man något lättsamt disciplinstraff. Penicillinet mottages mot järnyxor, men det är svårt att undvika att kvinnorna springer undan och gömmer sig när de vita kommer i sin motorbåt eller helikopter.

Pennan får fart framför allt när det kommer till sällsynta djur, men mycket kommer ändå att handla om människorna. Anekdoterna har liv i sig själva: huvudjägarstammar som använder kranier till huvudkudde, kvinnor som ammar moderslösa griskultingar, hustrurov som utlöser stamkrig, den fåfänga hövdingen Tibalak som gärna speglar sig i insidan av locket till en kexburk. Speciellt spännande är seden "papisj" i Asmat: när någonting stort och oväntat inträffar skiftar män och hustrur tillfälligt om i nya konstellationer, uppgjorda på förhand enligt något system. Att Bergman och hans gäng kommer inflygande med helikoptern utlöser ofelbart detta och han får det att låta som något hela havet stormar.

En stor del av behållningen är författarens fotografier, ett trettiotal stycken. Oavsett Sten Bergmans övriga ambitioner med sin "forskningsfärd" kan nog boken inte läsas för så mycket mer än anspråkslös förströelse.

Häng City (Mikael Yvesand, 2022)

Till sist har även jag läst denna snackis och debutantprisvinnare. Den kom ut nästan samtidigt som Johan Esperssons Djuriska i fjolvintras, och då kan man väl tala om en minitrend att skriva om pojkar i tolvårsåldern. Här har de kanske fyllt tretton, men det är sommaren mellan sexan och sjuan i midnattsolens Luleå och tre grabbar skejtar, snattar snus och driver runt utan mer än tillfälliga planer (hitta plankor till ett bygge, få igång en båtmotor). Föräldrarna är någon annanstans, man väcks av att kompisarna sätter på ens Playstation, man äter chips till frukost och cyklar till en gångtunnel bakom vårdcentralen. Har man varit i deras ålder vet man att detta inte är händelsefattigt. Att öppna en melon är ett allvarligt projekt. Det har också skett ett mord i ett villaområde. Det är 1999.

En blurb på pocketomslaget kallar boken "sinnlig" och det är den i högsta grad. Oavbrutet registreras lukter, ljud, alla människor och saker som rör sig i närheten, namn på läskmärken och tv-spel. Sådant är ofta meningslös tangentbordsklåda i en debutroman, men här får det en djupare innebörd. För hur kan man gestalta hur världen uppfattas av en trettonåring? Innan man har lärt sig att sovra, generalisera och se sammanhang är det mesta bara intryck och tanken är underordnad sinnena. Esperssons metod är att på ett sätt transponera barntankarna till (skev) vuxen logik, medan Yvesand snarare redovisar rådata: "blandningen av Pepsi och cigaretter påminner vagt om mögel", "det skvalpar av vad jag uppskattar mellan en matsked och tjugofem liter bensin". Berättaren kan dra enkla slutsatser om vad Jocke egentligen menar med ett skämt eller konstatera sin nervositet inför en tjej, men så fort tanken förnimmer en sanning på högre nivå (och det är ofta) finns resonemanget inte där, som en vuxen hade hittat och utvecklat, men det finns en pool av lösryckta minnen där något alltid kan associeras till det man upplever just nu. Pojkarna förstår sin värld genom att återberätta hur de kissade i poolen som sjuåring, begravde en hamster en gång eller historien om hur en bekant fick sitt smeknamn. Och detta yttrar sig särskilt i språket, för deras jargong (fantastiskt trovärdig) består nästan uteslutande av fraser de hört någon vuxen säga och lägger sig till med att upprepa i nya sammanhang. "Vilken trolsk å fin soppåse vi har", "vilket trolskt å fint klädombyte vi har"... En underbar påminnelse om hur viktiga och genuint roliga internskämten var i tonåren!

Men vissa saker är ändå omöjliga att ta in. "Nu har det ju brunnit" är deras uttryck för "när de verktyg man utvecklat för att förstå världen inte räcker till och man är svarslös", som när "man står i Robert Brännholms hall och väntar på att han ska hitta sin börs medan Rajje [hans pappa] sitter i vardagsrummets dunkel och spelar Red Alert 2 och hans morsa går runt och pratar med bebisröst till lägenheten som om den var ett husdjur. Då flammar lågorna." Yvesand är så pricksäker i att hitta de där rysliga ögonblicken när vuxenvärlden visar sig i sin totala obegriplighet.

Vilket räcker som kontrast till äventyrets glättighet och mer omedelbara kaos och jag önskar att han hade litat på det. Romanens enda systematiska svaghet är att den ändå söker mera mörker, och dessutom försöker sätta ord på det. Då kan berättaren få använda fraser som "ett hål i mitt hjärta" eller säga att han "dött inuti" – vuxna tomma ord som passar dåligt i pojksnacket. Hela boken använder förvisso ett rikt och ganska poetiskt språk som inte härmar ett barns utan fångar det som barnet inte har ord för, men klichéer som de här fångar ju inte mycket. Det här är en randanmärkning.

Mordet är kanske också ett försök till svärta. Det tar först formen av kursiverade polisrapporter mellan kapitlen (transportsträckor) för att sedan bli lite spännande men aldrig riktigt integreras i handlingen. En mild debutantsjuka kanske. Slutet hade jag hört flera förundras över. Där blommar han ut en sista gång i boken och visar att han verkligen är mer än en habil skribent. Mycket intressant bok. Rolig och lättläst men – det är elakt att jämföra men jag känner att jag måste –, men ändå större litteratur än den mer Biskops Arnö-mässiga Djuriska.

----------

Nu ska jag börja skriva oftare här igen. Instagram blev en tvångströja. Orkar jag kan det hända att jag publicerar alla inlägg därifrån retroaktivt på bloggen.