[Gentlemen (Klas Östergren, 1980)]

På sida 278 av 423 gav jag upp; det är nästan exakt två tredjedelar, det. Därmed stänger jag väl också dörren för uppföljarna Gangsters och Renegater, men då får det vara så.

Av någon anledning är ju detta en mycket älskad roman. En genombrottsbok som Horace Engdahl lär ha satt sin godkändstämpel på med hänvisning till något i stil med att Östergren minns vad som gjorde de klassiska romanerna så lästa: de var underhållande. Ett fint sätt att säga att här är mycket action, och det är det. I något slags ostyrigt postmodern tappning.

I ramberättelsen har berättaren Klas Östergren blivit bestulen på allt utom två skrivmaskiner och har fått i uppdrag att skriva en pastisch på Röda rummet inför dess hundraårsjubileum. (Här kan inflikas resonemang om hur just Gentlemen är/inte är en sådan pastisch.) Han blir bekant med Henry Morgan, en cirka tio år äldre kille som låter Östergren bo i sin bohemiska våning på Hornsgatan. Denne ägnar bland annat dagarna åt att gräva efter någon skatt i ett bortglömt källarsystem – jag hängde inte med riktigt – tillsammans med några andra lösa existenser med spännande bakgrundshistorier. Henry har en lillebror Leo som en gång var en lovande poet men nu just har kommit ut från mentalsjukhus. Större delen av boken återberättar brödernas vilda liv i Stockholm, London, Paris och Berlin under sextiotalet: jazzband, femmes fatales, spionaffärer, bohemiska lägenheter (fler alltså), försvinnanden, märkliga manier. Människor heter saker som Verena Musgrave och Eva Eld. Tidsmarkörerna haglar, med eller utan relevans för handlingen, det är Beatles, högertrafik, 68-upproren, Gärdesfesterna, oljekrisen, många specifika boxningsmatcher.

Det är ingen idé att referera intrigen, för den tar fyra nya vändningar på varje sida. Ja, det kanske är det som är underhållning. Kanske är det så enkelt. Jag har säkert läst böcker i samma stil som lyckats fånga mig; denna gör det inte, och ska jag försöka fatta varför kommer jag oundvikligen att låta småskuren. Till exempel: prosan är mångordig, ja svulstig, på ett nästan gymnasialt sätt. För att citera:

Full av ilska blandad med lusta bläddrade han igenom en gammal sliten Pin-Up tills den gudomliga parningsaktens ljuvaste stund sände sin ilande frossa genom hela kroppen och såsom en högst påtaglig världslig konfirmation av framgången också sände ett mått vit och kletig vätska, ett sekret, en essens, själva livets gåta ut över det kalla golvet på vinden.

"Den gudomliga parningsaktens ljuvaste stund..." Jag kommer bara att tänka på min klasskompis i gymnasiet som brukade kalla öl för "gudadryck" med min av att vara spirituell. Varför är hans sperma "livets gåta" – han står och runkar på en vind? Tanken saknar botten och döljer det med ord.

Detsamma gäller personerna. Runt varenda bifigur vilar en air av mysterium. Några är förvisso implicerade i svårtydda konspirationer. Resten är bara så mystiska som alla människor i bekantskapens periferi verkar vara när man är tjugofem. Hur otroligt är det inte att ens vänner och flyktiga älskare från i fjol nu har flyttat till Paris och går på jazzklubb! Eller att ingen har hört från dem på länge... Man kunde skriva en bok om när jag bodde på studentnation bland knarkare och blivande konsulter och skruva till det med något aktiebedrägeri så blev det ungefär lika spännande – och tomt. Eftersom det i grunden inte rör sig om särskilt speciella människor.

Men romanen berättas som om de alla – och i synnerhet bröderna Morgan – är något enastående. För varför annars ägna dem sådant intresse? Varför annars söka alla synonymer att beskriva dem med? Jag kom någon gång att tänka på Lydia Sandgrens Samlade verk. Det är en roman i samma genre – årtiondens vuxenblivande i en storstads kulturmiljöer – men med den avgörande skillnaden att huvudpersonen är en medelmåtta. Där finns samma drömmar om den stora världen och den stora konsten, men han tar sig bara halvvägs, för han hade det inte i sig. Gentlemen saknar början till den ironin. Varje antydan förtäcks till ett enigma.

Jag tänker också på Houellebecq. Han räknar gärna upp fiktiva verkförteckningar. Jämför Jeds utställningskatalog i La carte et le territoire med Östergren om Leos tre diktsamlingar Herbarium, Skenheliga kor och Fasadklättring och andra hobbies (vilka titlar). Houellebecq väver in sin redogörelse i romanlogiken och låter Jeds konstnärliga utveckling spegla bokens tematik, för ett utförligt resonemang men säger inte ett ord för mycket. Östergrens berättare låter sig imponeras av "mördarens filosofi" (bödeln måste avförmänskliga sitt offer) och referenser till Hitler och Zarathustra. Nå, kanske är problemet helt enkelt att Leos dikter är dåliga (det är de; de citeras) – och att romanen låtsas som motsatsen.

Mycket väsen för ingenting. Är alla Klas Östergrens romaner så här? Har han blivit bättre med åldern? Jag kanske ger honom en ny chans. Men jag önskar att någon kunde förklara vad som gör just den här boken så bra.

Postmodernismen (Frida Beckman, 2023)

För fem år sedan publicerade Nora Hämäläinen boken Är Trump postmodern?, som trots titeln handlar nästan ingenting om Trump och väldigt mycket om vad postmodernism är – och inte är. Här är en mycket välkommen bok med samma ärende. Angelägenheten har knappast krympt sedan 2019; begreppet postmodernism är fortfarande både slagträ och slagpåse i samhällsdebatten, och vad det egentligen betyder är sällan klart. Frida Beckman gör till sin huvudsakliga uppgift att skapa ordning i terminologin och ge ett missbrukat ord sin mening åter.

Det inledande kapitlet "Begrepp" är därför det längsta. Här förklaras den grundläggande åtskillnaden mellan postmoderniteten (som historisk epok), postmodern estetik respektive postmodern teori, vilken sistnämnda kan uppdelas i sådan teori som befattar sig med samhällsutvecklingen (Lyotard, Baudrillard) och sådan som ägnar sig åt språk och kunskapsteori, och hellre bör kallas poststruktualistisk (Derrida, Foucault, Barthes). Beckman gör det föredömligt tydligt, och i sammanhanget blir det uppenbart hur missriktade angrepp som görs mot vissa teoretiker, och i förlängningen mot dem som inspirerats av dem, när allt dessa gjort är att försöka förstå den postmodernitet som är ett faktum – av helt andra orsaker. Man skjuter budbäraren, helt enkelt. Det är i princip Hämäläinens argument, men Beckman undviker att zooma in på enskilda filosofers teorier för att istället försöka se helhetsbilden, även om hon är noga med att reservera sig; allt som kallats postmodern teori låter sig svårligen förenas under samma paraply.

Man kan ju då undra vad som karaktäriserar postmoderniteten, hur den uppstått och hur den hänger ihop med den estetik som kallas postmodern. Det reds ut i kapitlen "Historia" och "Kapitalism". Kortfattat: ungefär i höjd med andra världskriget står det klart att upplysningens universella ideal och modernitetens höga förväntningar på teknologins framsteg lett till minst så mycket ont som gott. Genom växande massmedia skapas ett oöverblickbart informationsflöde. Kapitalismen blir global, vilket grumlar relationen mellan produktion och konsumtion, guldmyntfoten överges och lämnar ekonomin utan fast bas, och efter murens fall finns inte längre något alternativ utanför kapitalismen. Den blir en ekokammare som genererar värde av värde och som bara kan tillföras nytt bränsle genom att leta sig in i alla delar av samhället och kulturen: i konsten, i vår fritid, i våra relationer. Att en känsla av alienering och overklighet kan uppstå ur detta är knappast förvånande, inte heller "de stora berättelsernas död". Men fragmentariseringen är alltså inte Lyotards fel. Inte heller att senkapitalismens allomfattande karaktär försvårar den åtskillnad mellan observatör och studieobjekt som är så viktig i den positivistiska traditionen.

Att de tänkare som ställt diagnos på samhällstillståndet ändå retat upp så väl höger som vänster är förklarligt. Högern vill inte se kapitalismen angripas. De poststrukturalistiska teorierna hotar den liberala dogmen om individens autonomi och frihet, och för den marxistiska vänstern är idéerna för reaktiva. Också detta mycket tydligt framlagt. Säkert förenklat på många vis, men det här är en folkbildande bok i koncist format. Varje aspekt på ämnet håller sina tjugo sidor, exemplen är väl valda och viss humor förekommer. Möjligen blir kapitlet "Identitet" något av ett gungfly, eftersom de centrala begreppen "identitetspolitik" och "nyliberalism" – lika vaga och missförstådda som postmodernism – används utan att definieras. Kapitlet om den postmoderna estetiken blir mer av en renodlad konst- och litteraturhistoria; konsten är helt enkelt inte lika kontroversiell. Även om Beckman kan belägga att Lena Andersson naturligtvis irriterat sig även på den.

Jag tycker man ska läsa både den här och Hämäläinens bok, om så bara för att upprepning hjälper. Man bör nog börja med denna, som är mer allmänt översiktlig. Men det är synd att den inte fått en vända till i språkgranskningen. Inte så mycket för rena korrfel som för klumpigheter som "dess" med plural syftning, felaktiga parentetiska inskott och formuleringar som "litteratur- och litteraturvetare".

Kärlek i Europa (Birgitta Stenberg, 1981)

Det här är ju ett konstaterande som ingen annan har nytta av, men: Birgitta Stenberg visade sig överensstämma helt exakt med min föreställning. Hon är ju känd som en rumlare, sägs ha uppfunnit ordet "knark" och den här boken handlar om hur hon som mycket ung och livshungrig kvinna flackar runt i Europa, aspirerar på att bli författare, men mest ägnar tiden åt flyktiga kontakter med diverse suputer, fattiga och rika, tillresta från kors och tvärs i världen. I existentialisternas Paris (det är tidigt femtiotal) lär hon känna poeten Paul Andersson. Många andra kändisar figurerar (det finns ett personregister i slutet): Hemingway, Sartre, Karl Vennberg, mest som bekantas bekanta i periferin. I Cannes blir hon kopplerska åt en prostituerad som ligger med amerikanska soldater, på Capri försöker hon inleda ett förhållande med en amerikanska, i Rom blir hon älskarinna åt Egyptens avsatte kung Farouk. Efemära intriger avlöser varandra, alla på liv och död och glömda imorgon. Ingenting står någonsin stilla och allt är just så fräckt och hejigt som bara en färgglad månpocket från 1983 kan vara.

Man kan läsa från några olika håll. Men boken är inte en luffarskildring från samhällets botten. Visst har Birgitta tufft med pengarna, men det är för att hon halvt om halvt rymt hemifrån och därför har lite knackig relation till familjen hemma på Östermalm. Inte ens pengar är dock mycket till skydd för en ensam artonårig tjej på drift genom europeiska storstäder. I scen efter scen efter scen måste hon konfrontera baksluga män, våldsamma män, sexuellt utnyttjande och förminskande av hennes författardrömmar (som förvisso inte har mycket som talar för sig än). Men vad hon än råkar ut för, sadistisk våldtäkt eller en klantig fyllegrej, så möter hon det med samma nyfikenhet, ett självmedvetet äckel, förargas ungefär lika mycket oavsett vad och skyndar lika raskt vidare till nästa äventyr. Hon kan vara nog så bitsk, men i själva hastigheten är något överslätande. För en viss sorts feministisk sensibilitet kan det nog verka stötande. Jag tycker det är härligt.

Jag kan tänka mig att den som tröttnar fort på dekadensen kan fastna i en elak läsning. Då missar man den outtalade men helt avgörande spänningen mellan den unga Birgitta och den erfarna författaren, som sätter punkt för berättelsen i "Åstol den 8 mars 1981" (datumet ingen slump?). Rösten är tonåringens och alltid i mitt händelserna, men man anar den äldres ironi bakom lättsinnet. Hur får man annars ihop att den blivande författaren envetet står fast vid sitt internaliserade förakt för kvinnolitteratur (en bra författarinna måste skriva som en man!) och likväl kom att skriva den här boken, som så uppenbart sätter ljuset på kvinnoförtryck? Riktig kärlek syns inte till, trots titeln, men däremot en passion: och den är lesbisk. Med Martha kan hon drömma om erotik på lika villkor. Men i tre hundra sidor innan dess har hon också gått runt och kallat sig lesbisk som ett sorts skämt, alltmedan hon frimodigt kastat sig in i historier med män. Paul Andersson beskrivs som ett poetiskt geni men framstår också som en pretentiös narkoman; det gör å andra sidan hon själv med. Allt är lika ovärdigt och potentiellt storslaget, vilket väl är en ärlig bild av hur det känns att vara ung och uppblåst och sugen på livet. Men det är den subtila efterklokheten – en annan sorts ärlighet – som gör att jag orkar igenom 370 sidor av till slut ganska monotona fylleäventyr.

Jag sjunger och bergen dansar (Irene Solà, 2019)

En katalansk succé som kom på svenska i år. Miljön är lantligt pyreneisk. I skenbart fristående kapitel blandas myter, släktlegender, stämningsbilder och vardagsrealism. Kvinnor minns med sorg sina första kärlekar, barn blir tonåringar i bergen hos vattenkvinnor och skogsvättar. Männen är på väg eller borta, som Domènec som dött i en hagelskur och lämnat Sió ensam med två barn. Det handlar mycket om död, och om kärlek, djur, natur och att växa upp, lämna byn och komma tillbaka, allt på ett lågmält språk som trots sinnliga detaljer förblir som ett dävet skogsdis – ja, nu flummar jag; om det där verkligen vore den rätta beskrivningen av boken kunde man ha och mista den.

Den är nu inte helt oriktig, och det må förlåtas att jag associerar till den spanskspråkiga magiska realismen (inklusive dess fäbless för slagkraftiga inledningsmeningar: "Alldeles strax ska Cristina dyka upp med en handgranat."). Men Solà gör något delvis annat, något i dubbel mening mer undflyende: texten rör sig snarare bort från såväl det magiska som det realistiska än den strävar mot att förena de två. Rörelsen är oupphörlig. Man märker den inte först, men exemplen hopar sig: förlossningar, skottet från ett jaktgevär, ett flyende rådjurskid, en mor som försvinner, en rusig hund och rentav kontinentalplattor som berättar ett kapitel i första person. Regnet och trumpetsvamparna också. Fastän perspektivet växlar mellan människor och natur och mellan platser och generationer så ekar, märker man vartefter, några avgörande händelser i tiden. Blixtnedslaget som dödade Domènec, det förödande gevärsskottet i skogen, och inbördeskriget inte minst, som lämnat kulor och granater kvar i landskapet till ungdomarnas samlingar. Alla vill undan, men förmår inte mer än att korsa sina banor. Den omkomne Hilari skriver dikter och blir föremål för svartsjuka – inte ens döden är ett definitivt avsked. Det är kongenialt att berättarperspektivet inte heller finner sig till ro.

Blev det tydligare? Det viktiga är den lekfullhet som växer fram. Prosan är misstänkt vacker i korta, smeksamma meningar, och man kan på goda grunder ifrågasätta om regn, svamp och ett nyfött rådjur verkligen skulle tala med likadan poetisk röst om de hade en. Att det tar två sidor i varje kapitel innan man listar ut vem som är berättare är en sorts mystifikation: bara ett billigt sätt att överskyla monoton gestaltning eller en lek som håller läsaren alert? Jag lutar åt lek. Det återkommande persongalleriet fogas in i varandras berättelser som legobitar. Draget av konstruktion skapar märkligt nog en känsla av spontanitet, eller åtminstone naivitet eller glädje, som motverkar det alltför eteriska. Solà får fram ett slags vemod; men det har tusen gjort innan henne. Det som gör romanen intressant är att hon inte räds att vara lite barnslig.

Min största invändning är, tänkte jag säga, nej min minsta invändning (men dock!) är källförteckningen på slutet. Jag har sagt det förut. Lägg av!

La gloire de l'Empire (Jean d'Ormesson, 1971)

Nyligen hade jag anledning att diskutera fantasy, en genre jag inte läser och därför inte heller nu ska orda mycket om. Jag prövade den hypotetiska åsikten att det är något anemiskt i att de stora världsbyggena är hittepå – det är ju all fiktion, förstås, men det blir extra påtagligt när förlagorna är så uppenbara: varför ska jag fördjupa mig i Tolkiens nördigt detaljerade hopkok på nordisk, grekisk och keltisk mytologi när originalen finns att tillgå, och som till skillnad från efterapningen är en organisk del av historien och källor till faktisk kunskap om forna kulturer?

Det är givetvis en naiv åsikt. Men jag råkade formulera den påpassligt, för min nästa bok i högen var denna massiva roman över ett fiktivt svunnet imperium och dess enastående kejsare, med erövringar, fältslag och kärlekshistorier som inte har hänt på riktigt och religioner, traditioner och talesätt tagna ur luften – sammansatta till en storslagen historiepastisch. Inklusive kartor, teckningar, släktträd, kronologi och en (delvis fingerad) källförteckning. Boken tilldelades stora romanpriset av Franska akademien, dit författaren invaldes två år senare. Jag har tidigare läst hans Au plaisir de Dieu, en roman med lika stora ambitioner.

Låt oss översätta det i övrigt namnlösa "l'Empire" med "Kejsardömet" (och bokens titel till "Kejsardömets härlighet", förslagsvis?). Det träder fram ur mytens dunkel i form av två rivaliserande städer: örnens och tigerns. Herraväldet växlar och växer steg för steg, satellitstäder grundas och fiender besegras – rivalerna förenas, men i världens skogiga utkant härskar ännu de hotfulla barbarerna. Man kan tro sig läsa Livius: den tidiga historien är en fantastisk anekdotparad av militära prestationer, hovintriger, gästabud och bevingade ord på dödsbädden. Så är tiden kommen för romanens centralfigur: Alexis, en oäkting avlad i ett slott under belägring, som efter en ungdomstid av både fromhet och dekadent storstadsliv återuppstår som rikets arvtagare. Han får det att växa, och växa, och växa. Han inte bara besegrar barbarerna, utan suger in dem i Kejsardömet med hull och hår och gör deras högsta ledare till sin närmste man. Alexis regerar till slut över nästan hela Eurasien. Vad göra nu? Han är ensam, trött och tung av det halvsekels världshistoria han absorberat i sin egen person. Han vänder sig tillbaka till tron och filosofin; det är dags att bli människa. Slutet på historien höljs i samma dimma som början; men Alexis och hans imperium, det största världen någonsin skådat, ska inspirera och fascinera konstnärer, författare och historiker till våra dagar.

En storslagen historia alltså, som rymmer gott om hittepå. Men jämförelsen med fantasybyggen blir i slutändan orättvis, för poängen med Jean d'Ormessons konstruktion är att den smiter så tajt om verkligheten. Det är till viss del en rent humoristisk poäng: här finns filosoferna Hermenides och Parakleitos, han gör utläggningar om hur kolossen på Rhodos är en myt – den verkliga motsvarigheten fanns i Kejsardömet – och snärjer medvetet in sig i att behöva särskilja sina romanfigurer från historiska personer med samma namn. Men han lyckas också mana fram en mer allvarligt svindlande, eller förvirrande, otydlighet: när utspelar sig detta? Och var? Kejsardömet är inte ett alias för romarriket eller mongolväldet, Alexis ersätter inte Alexander den store – allt vi känner från historieböckerna finns också där, och Kejsardömet interagerar med det. I synnerhet genom eftermälet: tolkningar och jämförelser tillskrivs människor från Thomas av Aquino till Bertrand Russell (med exakta sidhänvisningar). Ska "ärkepatriarken" Hadrianus i Rom läsas som lika med kejsaren? Referensen till Yourcenar antyder det. Men han påminner mer om en påve. Fast de verkliga påvar som förekommer i boken kallas just påvar... Trots mängder av exakta sakuppgifter flyr hållpunkterna undan. Det är väldigt snyggt gjort, och den existentiella atmosfär som kanske finns i romanen uppstår just tack vare den här leken med fiktion och fakta.

d'Ormesson har givetvis läst Mémoires d'Hadrien, och Alexis blir en liknande figur. Men varken lika trovärdig eller lika intressant, och förklaringen, om jag får drista mig till en sådan, ligger nog i författarnas temperament. Yourcenars hela författarskap resonerar av den stoicism hon lägger i sin kejsare. d'Ormesson känner jag sämre, men att döma av två böcker och ytlig research har han mer gemensamt med Per Wästberg. Han verkar styras av en livsglädje som inget, inga fiktiva eller verkliga krig, inget vältrande i pest och nederlag, kan ta ifrån honom. Yourcenars Hadrianus är en svårfångad dubbelexponering av gud och människa. Att han ser sig bli ett med historien är anledning till djupa existentiella slitningar och han söker tröst i perspektiv som aldrig helt kan förenas. Alexis är "i första hand en lidelse" – och historien "är inget annat än en passion för livet"! Även han är tyngd av plikt, han har växt sig större än vad som ryms i en människa; ja, han försvinner också upp i något religiöst, vagt skisserat, men bereder framför allt sin avtackning. Och som han blir avtackad! Författaren gör honom till sammanfattningen av allt mänskligt: allt vackert, underbart, storslaget som människan är och åstadkommer ryms i honom, hela härligheten i hans Kejsardöme.

Som slutkläm är det ganska banalt, men som ström genom berättelsen är sådan ysterhet mest av godo: sant elektrisk på vissa ställen. Brio, kallar Franska akademien det. Det är en brio som vill omfatta allt. Hela historien, hela människan. Alexis rike sväljer hela världen, och världen låter sig tacksamt sväljas i ett mångkulturellt universalrike. Här finns våld och maktkamp, men när allt kommer omkring är alla berättelsens aktörer som styrda av historiskt självmedvetande, och historien är inte en serie erövringar så mycket som ett okuvligt expanderande samförstånd. d'Ormesson talar gärna stora ord om ödet, men ödesmättad stämning får man söka hos någon annan. Världen är skön.

Han kan bli lite mångordig (600 sidor är i mesta laget) men aldrig tråkig. Helt genialisk är han väl inte heller. Men vad gör det. Den kärlek han lägger i anekdoter och personporträtt överglänser den ytliga historiefilosofin och prosan är impeccable, voire très élégant. För den som uppskattar historiska referenser är boken en skattkista. En verklig kulturmänniska har skrivit detta.

Så tänkte de: essäer om det forntida Egypten (Gertie Englund, 1997)

Läst förr och glömt. Dags igen!

Här samlas fjorton artiklar, egentligen föredrag som egyptologen Gertie Englund har hållit "framför allt i Lund men även i Stockholm, Köpenhamn, Helsingborg och Hästveda". (Man blir ju nyfiken på sistnämnda!) Ämnet är, som boktiteln anger, egyptiernas tänkesätt och världsbild, med kapitelrubriker som "Manligt, kvinnligt och androgynt", "Möten mellan inre och yttre värld" eller "Från kaos till kosmisk ordning". Här är praktiskt taget ingen materiell historia – knappast någon andlig historia heller förresten; allt talas om som något fast och evigt.

Det hade nog egyptierna gillat. Det var ju en anmärkningsvärt stabil kultur (även om det draget också kan överbetonas). Efter Torgny Säve-Söderbergh känns mycket igen. Även Englund betonar att egyptierna var praktiker. Även om de utarbetade nog så detaljerade myter och förklaringar av världen ägnade de sig därför inte åt spekulation för dess egen skull, och förakt för det timliga vore dem främmande. Det är talande att de stora vishetslärarna också var hantverkare, byggmästare och liknande – inte filosofer. Det här beror på att egyptierna såg världen som ett harmoniskt helt på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss. Englund kallar det för ekologi, men en ekologi där materiella och andliga aspekter på världen flyter ihop till ett. Allt hänger samman, det gudomliga och det sinnliga. Gudarna är "koncentrationspunkterna i det nät av krafter som bygger upp världen omkring oss" och kan med fördel förstås som personifierade abstrakta begrepp snarare än konkreta gestalter. Och precis som exempelvis ljus, liv, värme och kärlek kan förstås som överlappande storheter om man ser dem ur vissa vinklar kan egyptierna flytta runt sina likhetstecken mellan olika gudar beroende på sammanhang.

Fjorton kapitel i närliggande ämnen och föga redigering bäddar för viss upprepning, vilket för det mesta inte gör något. En sak hon ofta återkommer till är skapelsemyten, när det androgyna Atum ("allt" och samtidigt "ingenting") knoppar av sig i olika hypostaser ur urvattnet. Denna händelse bortom tid och rum var prototypen för cyklisk förändring: dygnet, årstiderna, livet, tronskiften. Det mesta lär ha betraktats som något form av dualitet. Den överordnade principen för allt var, som den egyptiskt allmänbildade vet, maat – ett ord som kan översättas med "ordning", "sanning", "rättvisa" eller "harmoni" utan att fullständigt fångas. Motsatsen är kaos, och nästan allt i egyptiskt liv tycks ha handlat om att skilja ordning från kaos. I stort och i smått.

Det är mycket som är svårt att förstå med Egypten, men kanske allra mest svindlande är att samhället var sig så likt genom årtusenden. Konsten ser i allt väsentligt likadan ut 2 800 f.Kr. som 500 f.Kr. Skriften också. Religiösa och politiska tyngdpunkter skiftade (därom tiger Englund) men grunden låg orubbad, trots invasioner av främmande folk, trots klimatförändringar, trots Echnatons kortlivade revolution. Man anar att tron på maat var det kitt som höll allt samman. Men hur kunde det räcka? De flesta kulturer i historien har ju förenats av någon ideologi, men ändå gått under eller sakta förändrats till något annat. Varför höll det nästan tre tusen år i Egypten?

Den frågan besvarar inte Gertie Englund, men hon har väl inte avsikten heller. Överhuvudtaget anlägger hon inte ett historiskt perspektiv på fenomenen utan söker förmedla dem som eviga tankefigurer. Snällt sagt kan man kalla det att ta tankarna på allvar, och för att verkligen förstå dem är det visserligen nödvändigt med inlevelse. Men det vetenskapliga utifrånperspektivet behövs också. Det saknas här på avgörande sätt, vilket får vissa kapitel att låta besvärligt mycket new age. Jag vill ogärna tro att egyptierna konceptualiserade sina begrepp i något slags jungianska kategorier. Och om de gjorde det, då skulle det väl inte innebära att de insåg sanningar som gått oss förlorade? Tvärtom; vi fattar ju Jung.

Gertie Englund är ingen stor prosaist utan skriver som hon pratar. En del av mina betänkligheter kan bero på hennes slarviga uttryckssätt. Det är hur som helst en läsvärd bok, men jag rekommenderar att man börjar med Säve-Söderbergh.