Den här är nyutkommen på svenska, norsk i original. Jag hittade den på second hand och fick för mig att det var ett kap att köpa en ny bok så billigt.
Boken handlar om en restaurang i Oslo som heter The Hills, där berättarjaget är kypare sedan tretton år. Restaurangen har funnits på samma plats sedan 1800-talet någon gång och allt är väldigt traditionellt, både borgerligt och bohemiskt. Kyparen presenterar restaurangens historia och inredning i enerverande detalj och med oändlig namedropping av konstnärer, utländska ortnamn och glosor ur en synonymordbok. Han berättar också om stamgästerna, som han vet precis allt om, och de är naturligtvis original med särskilda underliga egenheter och en speciell bakgrund vars beskrivning ger tillfälle till än mer namedropping. Vartannat stycke är en helt orelaterad utläggning om något slumpmässigt valt ämne, antingen rent nonsens eller en fördomsfull och totalt ooriginell samtidsbetraktelse oskickligt förklädd till filosofisk insikt. Även bifigurerna är kapabla till sådana ointelligenta tirader.
En dag dyker det upp en ny gäst på restaurangen, vilket skakar om den annars så korrekte kyparen. Det är nämligen en snygg ung tjej (vars ålder av någon anledning anges i antal "tjog" år). Det ger upphov till kapitel av sexistiskt slem som tror sig vara djupa sanningar om kvinnan, livet, världen av idag osv. I hennes närvaro förändras allt till det mycket knasigare på restaurangen och kyparens redan tröttsamt meningslösa raljerande blir ännu mer osammanhängande. Till slut tar det slut.
Boken gör mig förbannad. Ska det här vara roligt? Är det avsett som humor, eller åtminstone livfullt kvickt och snitsigt? Det finns ingen sympatisk människa i hela berättelsen, knappt ens någon människa överhuvudtaget – berättaren är en overkligt påfrestande tönt och alla andra är karikatyrer. Det går inte att ryckas med av språket, som förvisso är grammatiskt korrekt, men därutöver helt saknar kvaliteter. Är det tänkt att vara smart, en allegori över någon aspekt av samtiden? Inte en enda originell tanke dyker upp på bokens 240 sidor, bara ett sammelsurium av oinspirerade klichéer och oväsentlig detaljkunskap.
En recensent som citeras på omslaget har kallat romanen "en litterär Wes Anderson". Ja, det stämmer, i värsta tänkbara bemärkelse. Om man bortser från att Wes Andersons filmer brukar ha en åtminstone delvis engagerande handling, vilket här helt saknas, så finns tydliga likheter: en nostalgiskt gammaldags miljö, knasiga figurer, nördiga detaljer. Det kan funka på film, det kan bli fina bilder. Men ofiltrerat överfört till textform blir det totalt outhärdligt att vada igenom. Och författaren till den här smörjan tror dessutom säkert att han komponerat någonting djupsinnigt. Jag hatar honom och jag hatar Mondial förlag som har gett ut den här boken på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar