Essäer (Jan Olov Ullén, 2022)

Det här är egentligen tre böcker: Det skrivna är partitur från 1979, Gå, lilla ballad, och finn min härskarinna från 1994 och så Höviska essäer, en samling tidigare opublicerade texter. Jag är inte tillräckligt påläst för att introducera författaren, vet bara att han var poesikritiker född 1934 och att han sorgligt nog dog just när den här volymen kommit ut på Faethon. För en koncis och träffsäker karaktäristik av Ullén som essäist behöver man inte gå längre än till Rebecka Kärdes förord.

Den äldsta boken inleds med ett par mycket bra analyser av Göran Sonnevis dikter, vilka spinner vidare i några kortare "kåserier" (väl anspråkslös benämning) om puls, rytm, musik och typografisk form. Han tittar gärna noga på sådana detaljer och jag noterar några intressanta iakttagelser. Ett par essäer om Lars Norén och Tobias Berggren blir kanske lite onödigt lovordande, innan han återkommer till Sonnevi med en lång essä som jag inte kan läsa som något annat än ett stycke mysig marxologi (begripa orkar jag inte).

Andra boken ägnar flest sidor åt Danteföregångaren Guido Cavalcanti; en regelrätt Danteessä kommer senare. Även Inger Christensen, Vilhelm Ekelund, Rabbe Enckell – Stagnelius, med en klar och tydlig analys av "Necken". Klar och tydlig är nog Ullén för det mesta, om man bara ser till att följa tråden. Till någon del får man lov att läsa även hans essäer som poesi, för det kan vindla ganska friskt mellan tankarna. Jag orkar som sagt inte alltid. En fin text om Anna Rydstedt, men det hjälper lite extra till att jag också är förtjust i henne.

Han har en förkärlek för metapoetiska läsningar (att dikten handlar om dikten själv) av allt från provençalska trubadurer till Ezra Pound. Så länge de är fruktbara så är de legitima, och jag tycker alltid att han gör något intressant av sina tolkningar. Och jag gillar uppmärksamheten på allitterationer med mera. Bara några gånger kan det kännas en aning överanalyserat; går man ner och letar klangmönster ad hoc på fonetisk nivå kan man nog påvisa vad som helst i vilken dikt som helst.

Även när resonemangen flyger mig över huvudet eller traskar på käckt bredvid min uppmärksamhet så är det trevlig läsning, om så bara för att Ulléns genuina intresse och engagemang för sitt ämne lyser igenom i varje ord. Han är ödmjuk och förbluffande beläst. Bara detta, att det går att älska poesi så här, gör mig sugen på att ta mig an Dante. Och Shakespeare, och Ekelöf. Men kanske inte Sonnevi ändå. Han är inte min typ.

Den fjättrade Prometheus (Aischylos, övers. Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, utg. 2011)

Om jag uppger Aischylos som författare betyder det inte att jag tar ställning i frågan vem som faktiskt skrivit Den fjättrade Prometheus. Jag följer blott utgåvan. Det hade väl varit otaktiskt av Ellerströms att utge verket som anonymt. Jan Stolpe fogar sig, eller så är hans egen inställning verkligen så diplomatisk som han antyder i förordet; han förklarar ganska utförligt varför upphovet är omstritt, men avstår från att döma. Annars har jag nu läst vad förnekaren Martin L. West skrivit i Studies in Aeschylus och det är underhållande läsning. Jag är inte meriterad att avgöra tyngden av hans argument, men kan konstatera att de är lika mycket en sågning av pjäsen i sig (den är simpel, osammanhängande och banal): vilket får en att undra varför upphovet aldrig ifrågasattes under antiken, och än mer varför just det här verket valdes ut till de samlingsvolymer som vi har att tacka för att Aischylos alls finns bevarad. Någon måste ha tyckt att detta tillhörde hans bästa?

Det tycker väl inte jag. Det har sina sidor, men om jag ska uppskatta det så är det för de lite löjliga dragen. Prometheus framstår även i Stolpes och Svenssons översättning, ja ännu mer än hos Zilliacus, som en självömkande skrytmåns som vägrar att välja sina strider. Han står länge och jämrar sig högljutt över sitt öde, samtidigt som han ju har förmågan att se in i framtiden. Han vet att han inte kommer att bli löst ur bojorna den närmsta tiden, men att Herakles till slut kommer att rädda honom. Anledning till en mer stoisk inställning, kan tyckas? Den olyckliga Ios uppdykande halvvägs in ger Prometheus en välkommen chans att mäta sina kval mot någon annans (och ta hem segern). När han gnällt så långt någon orkar lyssna säger han sådant som: "Själv ska jag tåligt finna mig i min tortyr / tills Zeus begriper att han måste ändra sig." (375f). Zilliacus skriver: "Jag tömmer nog mitt ödes kalk till dräggen, / till dess att Zeus sin vrede lägger bort."

Nyöversättningens rakare språk bara understryker förnumstigheten. Man kan jämföra ett avsnitt ur Prometheus första långa monolog (214–225). Först Zilliacus:

Allt detta framhöll jag i klara ord 

men ansågs inte värd en blick en gång.

Då tycktes mig det bästa valet vara

att med min moder sluta mig till Zeus

och villigt hjälpa den som ville hjälpas.

Tack vare mina rådslag dväljes nu

den gamle Kronos med sin krigarskara

i Underjordens nattomhöljda djup.

Se där den tjänst för vilken himlens herre

belönat mig med dessa grymma kval.

Att misstro vänner är en vanlig sjukdom

som tyckes låda vid all envåldsmakt.

Och så Stolpe och Svensson:

Men när jag förde fram min uppfattning bland dem,

förkastades den genast utan diskussion.

Av de alternativ som därmed återstod

fann jag det vara bäst att ta min mors parti

och villigt hjälpa Zeus, som ville ha mitt stöd.

På mitt förslag har nu den gamle härskaren,

Kronos, med sina krigare förpassats ner

i Tartaros. Gudarnas envåldshärskare

belönade de goda råd han fick av mig

med ett på guldvåg utmätt avgångsvederlag.

Tyranner har en patologisk egenhet:

att aldrig kunna lita på en anförvant.

Det är ju rena insändaren! Nyöversättarna får Prometheus att turnera något slags myndighetsspråk – "förkastades utan diskussion", "på mitt förslag", "avgångsvederlag" – och linda in det i stilistisk sarkasm ("patologisk egenhet"). Kanske motsvarar detta grekiskan på något sätt. Det passar hur som helst Prometheus personlighet bra, som den framträder av vad han faktiskt säger.

Lars-Håkan Svensson står även här för efterordet, och förklarar lite mer i detalj vad han anser står på spel. Det gäller för en översättare att "återkoppla originalets nukänsla till vår egen historiska belägenhet" och "förmedla originalet på ett sådant sätt att det talar till oss som om det var skrivet idag". Och nog talar Prometheus med moderna ord. Men jag undrar ändå: är inte det en ganska enkel bedrift, relativt sett? Vårt eget dagsaktuella språk är ju det mest lättillgängliga vi har när vi ska skriva om en gammal text. Svårare vore att få den gamla texten att låta både begriplig och främmande – att inte rycka upp rötterna ur den grekiska jorden men ändå få blomman att blomma på svenska.

Det kanske är ett omöjligt krav. Zilliacus lyckas väl inte mycket bättre. Hans text låter ålderdomlig, men också baddad i något slags allmänpoetiskt idiom som är lika svenskt som Stolpes och Svenssons rättshaveristlingo. Vilket man föredrar är nog en smak- och vanesak. Jag kan tycka att Zilliacus har bättre kläm på bokstavsrim och assonanser, men Stolpe och Svensson är i gengäld noggrannare med rytmerna; deras jamber struttar aldrig fram i hopptakt, de flödar snyggt och dynamiskt. Efterordet har också något att säga om metriken.

Till sist kommer jag att gilla nytolkningens nonchalanta stil och i slutpartiet är den riktigt effektiv, när Hermes kommer in och något blaserad ifrågasätter bråkstaken. Här krävs en lägre stilnivå för att skildra dispyten i ögonhöjd. Vem som är hjälte och skurk blir jag aldrig helt säker på i slutändan.

Perserna (Aischylos, övers. Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, utg. 2022)

Ska jag nu läsa Aischylos så får jag göra det ordentligt. Min bild av hans språk och stil har hittills formats av Emil Zilliacus gamla, visserligen klingande vackra översättningar. Men Perserna och Den fjättrade Prometheus finns även i samtida översättning.

Som jag anade är Stolpes och Svenssons tolkning inte alls så högstämd som Zilliacus. Det är den främsta skillnaden, men den medför andra (jag återkommer till det). Högstämd är väl fel ord förresten, man kanske snarare vill säga att den äldre översättningen lutar sig mot ett poetiskt idiom som gått svenskan förlorat; hans Aischylos nyutgiven idag skulle smaka av pastisch. En nutida översättare måste på gott och ont knåda ett annat språk. Jag ska inte göra det grundliga jobbet att jämföra texterna rad för rad, men några stickprover kan illustrera.

På måfå, rad 231: "var, o vänner, var på jorden reser då Athen sin mur?" (Zilliacus), "vänner, var nånstans i världen ligger nu det där Athen?" (Stolpe och Svensson). Här har nyöversättarna strukit vokativpartikeln o, som förvisso klingar poetiskt tillgjord på svenska men inte på grekiska, de har valt det vardagligare världen istället för jorden, och tillåtit sig ordformen nånstans, vilket väl inte Zilliacus hade gillat – allt nog rimligt, men "det där Athen"? I originalet står så vitt jag kan se bara "Athen". 235: "Äga de då – är det tänkbart – en så stor och manstark här?" (Z), "Jaså, har de verkligen så mycket folk i sin armé?" (S&S). Här tvingas båda fylla ut stavelseräkningen – grekiskan har ingen motsvarighet till "är det tänkbart" eller "verkligen", inte heller till "jaså". Stolpes och Svenssons översättning är återigen närmare talspråket. Sådana här detaljer skapar en viss pratighet, som i en del partier förstärks av att de behåller originalets akatalektiska jamber där Zilliacus hugger av (här 331–336):

Det du har sagt är nog det värsta jag har hört,
en skam för Persien och en fullgod anledning
att brista ut i gråt. Men fortsätt din rapport!
Säg mig: hur många fartyg hade grekerna
och vad fick dem att drista sig att öppna strid
till sjöss mot perserna och ramma våra skepp?

Så Stolpe och Svensson. Zilliacus:

Ve vilket övermått av olycksöden!
En skam för Persien att gällt begråta.
Men gå tillbaka litet och förtälj:
hur många fartyg ägde Hellas män,
då dessa dristade att gå till strid
och styra sina skepp mot perserskeppen?

Med tolv stavelser per rad och flitiga överklivningar (som i detta stycke saknar grekisk sanktion) rullar verserna på mycket smidigt, de går nästan att läsa som prosa – för smidigt? Det är förstås vanskligt, kanske omöjligt, att säga. Vilken tolkning som bäst prickar stilnivån kan jag inte heller bedöma. Ett till exempel, nu när jag sitter och bläddrar (694–696):

Ej jag djärves blicka mot dig,
ej att öppet till dig tala.
Mig binder min urgamla vördnad.

Zilliacus alltså. Stolpe och Svensson har:

Min vördnad hindrar mig att se på dig,
min vördnad hindrar mig att tala,
jag fruktar dig, min kung, sen gammalt.

Det låter rätt prosaiskt, och nästan olyckligt så i frasen "sen gammalt", som åtminstone för mig är ett irriterande influenceruttryck.

Nåja, så här kan man hålla på och nagelfara. Man kan också konstatera att nyöversättningen förmedlar textens innebörd rakare och mer direkt. I efterordet skriver Lars-Håkan Svensson att originaltextens "förhoppningar, klagomål och synpunkter måste låta relevanta, som om de tänktes och uttalades nu". Det håller jag kanske inte med om. Relevanta för oss? Varför det, när Aischylos aldrig kunde ha föreställt sig vår existens, vårt tänkesätt och våra problem? Översättningens uppgift är väl hellre att låta oss komma nära, så nära vi kan, det som gjorde originaltexten relevant för sina samtida åhörare. Men för att åstadkomma det kanske just den här vardagligare stilen är till hjälp. Zilliacus version, så vacker den är, förtrollar också något våra sinnen, dövar dem. Den skimrar vackert, men det uppfattar vi med vår moderna sensibilitet (någon annan har vi inte) och förlorar på kuppen lite taget om det främmande antika. En lite överdriven konstlöshet är möjligen ett bättre sätt att närma sig originalet. Jag vill i alla fall pröva tanken.

När jag läser Stolpe och Svensson får jag inte samma dubier kring ironi och grekisk skadeglädje som i min första läsning av Zilliacus. Man finge i så fall vara mer förslagen för att läsa in de djupen trots den talspråkliga tonen. Men det kan också vara översättarnas medvetna ansträngning att tona ner eventuella sådana drag; åtminstone är Stolpe i förordet skeptisk mot tolkningar som gjorts i den riktningen.

Det är en fin utgåva, med rejält både för- och efterord (som behandlar bakgrunden, språket, receptionen med mera), kommentarer och metrisk nyckel samt fyllig litteraturlista. Och radnummer! Det borde vara obligatoriskt.

Fyra sorgespel (Aischylos, övers. Emil Zilliacus, utg. 1948)

Fortsättning på min någorlunda kronologiska läsning av de grekiska dramerna, fast dateringen av Aischylos övriga tragedier i förhållande till Orestien är väl osäker. Emil Zilliacus har översatt dem alla. I denna volym ingår De skyddssökande, Perserna, De sju mot Thebe och Den fjättrade Prometheus. Det är strålande översättningar, vill jag verkligen understryka. Jag kan inte jämföra mot originalet men svenskan är klingande vacker, hög, dramatisk, målande och svajar aldrig en tum. Inte bara rytmen är snyggt hanterad, han behärskar inrim och allitterationer och alla poetiska knep:

Ve, o Zeus,
gudomlig hämnd
följer Io i oss.
Svartsjuk makas
hat jag känner,
det behärskar
hela himlen.
Vild är den vind som skall föda stormen.

Det låter nästan fornnordiskt här (men knappast annars). Att våga skriva "Io i oss"! Stilen är lätt arkaiserande och han väljer gärna ett ovanligt ord fastän metern inte kräver det: nabo inte granne, rese inte jätte, fjät inte steg. Otidsenligt, kunde ett slentrianmässigt omdöme låta, men Aischylos grekiska var knappast heller vardagsspråk. Han är känd för att vara dunkel och svår. Perserna och Den fjättrade Prometheus finns i nyare översättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson. Jag hyser stor respekt för dem och ser fram emot att läsa … men kan det vara bättre?

Det om det. Zilliacus förord är fylligt och fritt från alla onödiga hyllningsord. Han nästan överbetonar styckenas svagheter, men på ett sätt som bara den kan göra som är trygg med att alla – ju – förstår vad vi här har att göra med: det är Aischylos. Det är odödligt. Klassikerna mår bra av vårt självförtroende och jag mår bra av att se det in action. Jag har förberett mig med lite övrig kringläsning inför varje text, men Zilliacus inledningar hade dugt och förresten är ju handlingen enkel i dessa gamla dramer. Om möjligt ännu enklare här än i Orestien. Det händer egentligen ingenting, kunde man nästan hävda.

De skyddssökande är placerad först, för att man ännu 1948 ansåg detta vara Aischylos (och därmed världens) äldsta bevarade pjäs. Detta visste man på grund av vissa ålderdomliga drag i textens uppbyggnad, till exempel körens framträdande plats. Zilliacus tar verkets tidiga tillkomst som ursäkt för "brister och otympligheter" av olika slag. 1952 uppdagades papyrusbevis på att detta måste ha varit ett av tragödens sista verk. Snopet!

Det kanske mest slående med denna tragedi är att kören utgör huvudperson. Den består av de femtio döttrarna till Danaos, som tillsammans med denne flyr från Egypten till Argos för att undkomma tvångsgifte. Där bönfaller de kung Pelasgos om skydd, som vacklar om han bör ta emot dem eller inte (han riskerar att dras in i ett krig med de påflugna friarna). Han gör det till slut, men bara efter att ha rådfrågat sitt folk i god athensk anda och fått ja. Men friarna väller ändå in i staden till slut, föresprungna av en inte så lite fräck härold ("Så måste jag då släpa er vid håret, / då I ej viljen lystra till mitt ord."), och oron som ruvat hos dem alla brister ut i skräck. Där tar det slut. Dramat är första delen av en annars förlorad trilogi, och man hade gärna sett fortsättningen.

Jag tycker inte att man behöver sträcka sig efter ursäkter, det här är ett enkelt men effektfullt drama, som aldrig är långtråkigt. Mycket tack vare rytmen i replikerna. Pelasgos och körledarinnan har ett riktigt fint parti omväxlande enradingar där hon först nyfiket frågar ut honom om vad han vet om historien med Io, vilket plötsligt vippar över i att han ställer frågor till henne – som en dans, där båda redan från början vet vart de vill komma. Kören, körledarinnan och Danaos omväxlar senare alla tre i rörande solidaritet med varandra. Hela texten utstrålar välvilja trots oro. En vacker jungfru liknas vid en "fjunig sommarfrukt". Gillar det!

Texten till Perserna föregås av Zilliacus egenkomponerade vers i fyra strofer: "Hellenska segerdrama, ditt budskap sprid / och lär oss alla, barn av en eftervärld: / ett litet folk som vill sig värna / hövs ej att frukta för övermakten. […]" (Han var bättre som översättare.) Kan man tro att det är vinterkriget som spökar. Perserna är den enda bevarade grekiska tragedin som inte bearbetar mytiskt stoff, utan utspelar sig i sin samtid. Närmare bestämt åtta år innan uruppförandet, då grekerna slutligen besegrade det invaderade perserriket. En händelse som måste ha känts in på bara kroppen att se gestaltad på scen. Än mer anmärkningsvärt är att den skildras ur förlorarnas perspektiv – vilken storsinthet! Så brukar det i alla fall heta. (Förlagstexten till nyöversättningen menar till exempel att det "antyder möjligheten av försoning och förståelse".)

Kanske, och kanske gick jag in med uppskruvade förväntningar. Det är väldigt mycket jämmer och elände, ja, det är faktiskt vad hela dramat går ut på. Den orientaliskt utstyrda drottningen står och väntar på besked om ett avgörande slag, och redan då i början är det uppenbar fara å färde. Budet kommer om att perserna – som för övrigt kallar sig själva "barbarer" – förlorat. Sedan är det nästan idel verop tills att Xerxes, som trots allt överlevt, återvänder sorglig och skyddslös. Då blir det verkligen idel verop de sista femton sidorna, och det är rätt storslaget i sitt mässande. Man blir överväldigad, men dras kanske också mot en känsla av parodi – jag tror att det fina är komplexiteten.

Jag kan inte undgå att tänka på den athenska publikens skadeglädje. Är det självklart att fiendens nöd väcker medkänsla? Särskilt som deras statsskick framställs som en urmodig despoti och som perserna rentav i något förtäckt citatform lovprisar athenarnas mod och demokratiska styrelse. Att huvudbudskapet är att hybris straffar sig är otvetydigt. Vilka känslor som i övrigt väcks är inte så självklart. Iliaden är ett tydligare monument för inlevelse med fienden.

De sju mot Thebe är inte kul, alltså. Handlingen är ett stycke ur Oidipussagan: Oidipus ene son samlar en armé för att inta Thebe, där hans bror är kung. Det slutar med att de dödar varandra. Att intrigen är nästintill obefintlig är varken unikt eller nödvändigtvis dåligt, men det hela är upplagt som en enda serie krigsförhärligande tirader, med sju långa beskrivningar av sköldutsmyckningar som paradnummer. Här finns också en ovanligt direkt misogyni: "Vad ute sker, är mannens sak, ej kvinnans. / Bliv inne du, där gör du ingen skada. / Har du förstått mig eller är du döv?" Förmildrande omständighet är att kören är kvinnlig, och att det går att ta deras parti. Antagligen bjuds man hålla med den manlige stridshetsaren, men det är kvinnornas jämmer och klagan som väcker sympati hos en modern läsare. När allt börjat gå riktigt illa sansar sig dock kören och då vet jag inte ut eller in längre.

Den fjättrade Prometheus är liksom Perserna en sådan där text med modernt bagage. Här har man sedan cirka Byron velat läsa en hyllning till människans frihet och dådkraft. Dramat handlar om Prometheus, han som stal elden från gudarna och gav till människorna, för vilket han straffades av Zeus med att bindas vid en klippa (och sedan lite annat, men det ingår inte här). Det är också en text vars upphov i modern tid har ifrågasatts: konsensus nuförtiden verkar vara att Aischylos nog inte kan ha skrivit det. Kanske finns bra skäl att tro så, men borde man inte ha lärt sig något av den misstagna dateringen av De skyddssökande? Att döma efter textanalys är vanskliga saker, vilket Zilliacus i det här fallet erinrar om i sitt förord. Han påminner också om att tragedin blott är en del av en större trilogi, som inte alls lär sluta så som Byron vill.

Nej, jag har svårt att läsa Prometheus på det sättet. Handlingen är förresten enklast möjliga: titelpersonen står där vid sin klippa och talar om sin olycka för i tur och ordning några mötande figurer, och till sist kommer Hermes sänd av Zeus och ser till att han störtar ner i avgrunden. Jag ser litet skäl att sympatisera med Prometheus; han verkar skrytsam, bitter och kokett. Kan man lita på att han inte vinklar historien till sin fördel? Zeus straff är måhända måttlöst, men det understryks flera gånger att han är ny på tronen och inte vuxit in i sin roll än. Sannolikt (har jag förstått) slutar trilogin med att både gudar och människor försonas och hittar sina respektive platser.

Kören är för övrigt mer kommenterande här, inte så central som i de övriga Aischylos tragedier. På några ställen verkar texten snubbla i motsägelse. Jag tror M.L. West bygger en del av sin misstro mot upphovet på sådana saker, jag ska läsa vad han skrivit.

Findings (Kathleen Jamie, 2005)

Kathleen Jamie är årsbarn med Erik Andersson men desto mer befryndad litterärt. Det var genom efterordet till Torv som jag först hörde talas om henne; och nu damp hennes (mest kända?) essäbok Findings ner i mitt knä. Tyvärr glömde jag att aktivt läsa den mot Andersson, inställd som jag för tillfället är på naturskildringar, typ Midsommardalen.

Typiskt, för Findings har mer gemensamt med Anderssons upptäcktsfärder i Torv och Hem än något annat jag läst, och jag vågar säga att den är väl så mycket essä som naturessä. Jamie gör utflykter i elva kapitel runtom i sitt hemland Skottland. Avlägsna trakter, men inte bara: hon står också vid en tubkikare mitt i stan och spanar på Edinburghs tak. Annars ser hon odlade laxar förgäves kämpa uppströms i en fors, ställer in hörseln efter kornknarren (sällsynt i Storbritannien) eller träder in i en gånggrift i hopp om att uppleva riktigt mörker. Det tycks vara skärningspunkterna mellan det vilda och det tämjda som fångar henne.

För det mesta kommer själva iakttagelsen i förgrunden och dess föremål blir sekundärt – för läsaren alltså. Om hon själv tänkte mer på sitt betraktande än på den fågel hon betraktar skulle essäerna bli tröttsamma. Naturligtvis koncentrerar hon sig på fågeln. Men det som fångar mitt intresse är inte fakta om fiskgjusen utan författarens nyfikenhet: att få vara där med henne och öppna sinnena, utforska och överraskas. Det där är en dubbelhet som en essäist kan hantera på olika sätt. Någon som Lotta Lotass dyker helt ner i det partikulära och tvingar även läsaren att snorkla, andra svävar upp i riktigt syrefattiga sfärer. Kathleen Jamie, liksom Erik Andersson, står kvar på jorden med sitt mänskliga perspektiv. Det är nog det svåraste att göra intressant. Båda klarar det med hjälp av genuin öppenhet, ödmjukhet och mild humor. Dyklumparna i en grumlig bäck "dither and slouch and form sullen pools, like teenagers at a bus stop, before finding their direction". Hon är dråplig ibland, annars glasklar, aldrig poetisk för sakens skull (trots att hon också är poet).

Jamie imponerar inte med sin kunskap, snarare med att vara oförskräckt okunnig. Hon vet att hon inte kartlägger ny mark, att andra kan mer än hon någonsin kommer att göra (om stenåldersgravar, djurs habitat, om hur det är att leva på Hebriderna). Hon läser böcker: J.A. Bakers klassiker The Peregrine ger henne en ingång till pilgrimsfalken. Hon hukar med fågelskådare i gräset, lyssnar på lokalbefolkningens småprat, tittar över axeln på arkeologer och naturvårdare. Hennes uppgift är att "gå till slutet av alla vägar och se vad som finns där" (Erik Andersson har formulerat något liknande, i Hem tror jag!) och att "lägga märke till saker, men inte analysera dem".

Just detta är väl nyckeln. En dålig skildrare av naturen, eller omvärlden överhuvudtaget, tror att utmaningen är att analysera det givna. Men i första hand gäller det att ta emot det givna, vilket inte alls är någon självklarhet. På ett ställe prövar Jamie tanken på uppmärksamheten ("The care and maintenance of the web of our noticing, the paying heed") som en sorts bön. Jag vill läsa liknelsen icke-religiöst, med betoning på plikten att ta något på allvar. Och uppmärksamheten är liksom bönen personlig, ofrånkomligen personlig. Analysen mindre så, är värt att minnas.

I ett par essäer blir hon personlig på ett intimare sätt, sjukdomar i familjen och sådant. Mindre engagerande tycker jag, men det är väl en smaksak. Något hämmas min inlevelse överhuvud av språket; det är stundvis bra många fågelarter och skotska naturord att slå upp. Man kunde önska att Erik Andersson fick uppdraget att översätta. Till sist förbryllas jag en smula att den här boken tydligen är något slags inbegrepp av samtida "nature writing", som det heter på engelska. Hon befinner sig mestadels i naturen, men skildrar framför allt den moderna människans avstånd till den. Ganska långt från Harry Martinson. Vad hade han skrivit om laxen i forsen? Levt sig in i dess väsen på något sätt? Kathleen Jamie står bland åskådarna och hejar på: "Ho!", som om det hjälpte fiskarna att hoppa över hindren. Hon är där, men till hälften på lek, för något annat går inte. Det är en sympatisk attityd!

Ja ja, nog nu, det här blev abstrakt och lite övertolkat. Raka motsatsen till boken faktiskt.

Midsommardalen (Harry Martinson, 1938)

Jag läser på inför ett mindre evenemang på temat naturlyrik, naturessä med mera. Sådant går att skriva mer eller mindre bra. Mätt på den senare sorten fick jag lust att ge mig själv perspektiv: vad gör det mediokra mediokert? Det syns bäst i kontrast till det som gör det bra bra. Harry Martinson gör det bra. Här några tankar under läsningen av en av hans naturessäer.

Trettio kapitel ryms på 140 sidor; boken rör sig alltså i korta nedslag. Men inte i lösa impressioner. Varje avsnitt bygger på en sammanhållen tanke, kanske tunn och bräcklig, men nog för att balansera sig över ett par uppslag: växtligheten på en särskild slänt, reflektioner kring granars hållfasthet i blåst, inlevelse i tordyvelns väsen. Om han introducerar en metafor är den kongenial med idén, aldrig en flyktig lyrism. Det är dålig naturbeskrivning att mödosamt hoprafsa iakttagelser som man staplar utstyrda i poetiskt pynt. Martinson konstruerar scener och låter naturen bistå med aktörer; kanske har en spontan association varit utlösande och sedan bestämt dramats fortsättning: vassen är en sur och kvalmig håla – då får sothönsen vara misstänksamma och gräsanden lättstörd.

Det konstruerade är en tillgång. För det här är inte i första hand en bok om naturen, utan om människans blick på naturen. Då tjänade inte ett avskalat språk något till – bättre att göra bruk av sin fulla mänsklighet. Han diskuterar saken uttryckligen: "Det besvärliga och förtvivlade med skriftspråket då man målar därmed är att det ena måste bli det andras pensel, man tar det ena och målar fram det andra med, en i längden otillfredsställande omflyttningssyssla, en semaforering med A–B, B–A." Hur kan man nå fram till det egentliga, det verkliga, naturens sanning utanför språket? Det går inte. En naturskildring som inte brottas med det problemet blir, tror jag, nödvändigt torftig och falsk. Alltså: istället för att skala av sig huden i jakt på den innersta verkligheten ger sig Martinson hän åt det säreget mänskliga. Det är med människans upplevelser vi måste lägga världspusslet. Med metaforer och liknelser kan han kringgå ordlösheten, låt säga så här – vi tittar på världen genom ett mänskokalejdoskop. Han vrider och vänder på det så att alla möjliga klara färger visar sig, alla lika förvanskade skärvor, men någonstans i blänket gömmer sig spår av det objektiva. Är det begripligt? Han hade uttryckt det bättre själv.

Martinson återkommer ständigt till sig själv som observatör, hur han upplever skönhet och äckel, han skriver i duform (du läsaren, du naturen), förmänskligar växter och djur – och släpper fram en suck då och då över hopplösheten i att på riktigt förstå en fjäril eller en kråka ("förstå totalitetens kosmiska andningsrörelser, universum i hela dess befattningshavande anonymitet"). Det finns en ödmjukhet i det. Jag läser på Wikipedia att samtiden anklagade honom för preciositet. Det är väl en smaksak om man gillar hans kringliga formuleringar; själv upplivas jag av ord som "privilegiumsgyttja", "stormkedja" och "barrsvalg". Jag tänker också att detta är ett sätt att accentuera sin begränsning, befästa sin utsagopunkt. Jag är människa, och det här är människans vokabulär – låt mig använda den fullt ut. Det gäller också alla precisa artnamn: det är vår exakthet, inte naturens.

Modernitetskritiken är inte speciellt framträdande. Naturbetraktelserna verkar inte hotade av civilisationens härjningar vare sig på det fysiska eller andliga planet. Det är krig i radio, värt en upprörd drapa, men det är långt borta. Det finns inget nostalgiskt skimmer kring förlorat arv. Landsortsfolket har inget privilegium när det gäller att känna in naturen, ingen unikt ingrodd kunskap (det finns alls ingen motsättning mellan stad och land här). Tvärtom bör man dra nytta av vetenskapens rön när man läser naturen, ty "utan bok blir man en naturens sökande frivilde som överallt trampar i de mest skrikande klaver". Förvisso kan också mystiska erfarenheter vara en sorts "forskningsfält". Författaren bör hitta medelvägen mellan vetenskapens livlösa "exaktityd" och dårens visioner. En medelväg som förstås inte kan vara annat än gäckande.

Detta om Harry Martinsons naturskildring.

Dags för min återkommande hyllning till mellankrigstidens språkliga tillgångar. Harry Martinson använder för det mesta plurala verb, men inte konsekvent. För att slappna av en aning heter det "vi går", när det passar att vara stram är det "vi gå". Han undviker nästan genomgående formerna "äro" och "voro", kanske uppfattades just dessa som särskilt formella? Kyrklund har inslag av plural ett par årtionden senare; här är det snarare singularen som är kryddan. Och idag är det stilmedlet stendött. Sorgligt!

Tillräckligt bra (Birgit Vanderbeke, 1993)

Nu tror jag att jag läst alla Vanderbeke som finns på svenska. Det här är den svagaste. Den har samma ytliga kännemärken som de övriga: cirka hundra sidor, körig familjedynamik, en upprepningstät stil inte olik en disträ och mindre ilsken Thomas Bernhard – dock knappast något om Öst- och Västtyskland den här gången. Man saknar det politiska, och man saknar det naiva barnperspektivet som skapat alla nyanserna i hennes andra böcker.

Barntematik är det likafullt. Det handlar helt enkelt om en kvinna som blir mor, hennes okunskap inför barnafödandet och vilsenhet i moderskapet. Livet med ett nyfött barn är tämligen kaotiskt, dessutom med en mormor som lägger sig i. Hon skjuter ifrån sig ansvaret för eller initiativet till familjebildande på huruvida det för tillfället är "på modet" att skaffa barn; man kan kalla det distanserad ironi och det är väl det som ger boken vad den har av udd. Men det är ytligt på ett ganska ocharmigt sätt och skildringen stagnerar på det hela taget till vad som med en mindre manierad stil hade kunnat passera som mammakrönika i en söndagsbilaga. Nåja, jag ska inte vara för hård, det är väl mitt ointresse för ämnet också. Fast med ett annat berättarperspektiv tror jag att det hade kunnat bli bra.

Arvejord (Maria Turtschaninoff, 2022)

Det är alltid svårt när bekanta ber om boktips utan vidare krav ("Har du läst något bra på sistone?") – det funkar liksom inte att säga Ur Fornegyptens litteraturskatt. Men här har jag lyckligen stött på en bok som lätt kan rekommenderas åt alla (jag har redan hunnit tipsa om den flera gånger). Det är en ordentlig roman. Den är gripande, den är lättläst, med några mer poetiska inslag. Den är s.k. välskriven. Den handlar om historien och naturen kring en gård i Österbotten, på ett sätt som ger perspektiv och inlevelse utan att skrämma någon med ett modikum av omvärldsintresse. Jag tyckte mycket om den.

I novelliknande kapitel rör sig historien från 1600-talet till nutid. Generationerna avlöser varandra på och runt gården Nevabacka. Det börjar i en sorts legendstil – inte så påträngande självgod som Selma Lagerlöfs, snarare objektiv – med mötet mellan gårdens första husbonde och hans maka: ett skogsrå. Människorna lever sina liv, brukar jorden, gifter sig, tror på Gud, hemsöks av krig och sjukdom, men strax utanför byn upphör det välordnade. Där är skogen och skogens folk. Troll och oknytt är en självklar del av folkets liv, men allt mindre konkret ju längre tid som går: först synliga och påtagliga, sedan förklädda eller osynliga. Någon städslar ovetande en av dem som piga, någon har en hemlig syster i skogen. Mer och mer blir magin fantiserad, förnekad, bortglömd.

Motsättningen natur och kultur är ett tema ända in i 2000-talet. Då handlar det inte längre om okända väsen utan om skogsavverkning och utflyttning till stan, men det förflutna dör aldrig helt. Det är fortfarande något underligt med mossen därute, den som skogsfolket en gång straffade människorna om de rörde. Men också mer påtagligt knyts tiderna vackert ihop. Visserligen är kapitlen i stort sett fristående. Varje generation är sig själv nog, med sina problem, eller snarare: sitt problem – det man får se är ett utsnitt ur en viss persons liv. Den som var huvudperson, en hel komplex värld, i ett kapitel är i nästa en perifer bifigur, reducerad till någon minnesvärd erfarenhet eller egenskap. Sedan en vag skröna, eller bortglömd, i bästa fall uppgången i den breda historien; som hur casanovan Johannes slutar sitt liv vid mosskanten, där det snart växer upp en vacker rönn – tjugo sidor senare minns man inte mannen, bara "Johannesrönnen" som sägs ge fruktsamhet. De flesta länkar mellan tiderna är mer prosaiska: en tavla över sängbordet eller någons gamla herbarium som ligger och skräpar i en bod. Det är fint: livstider som blomster, förna, mylla och jord.

Romanen ramas in som en arvinges forskning eller fantasi om platsen där hennes förfäder levt. Det är bara luftigt och anspråkslöst antytt i början och slutet, men det räcker för ge berättelserna en botten och understryka att fiktionen är en kunskapsform. Både form och innehåll följer seklernas gång, i en sorts teleskopeffekt. De äldsta tiderna är rika på magi, tangerar myt, berättade i klassisk tredje person. Tidsmarkörerna blir så småningom konkretare och på 1800-talet bryter två kapitel av i första person, ett i brevform. Från 1900-talet finns ett dagbokskapitel där både känslorna och miljön skildras intimt. Ju närmare nutiden, desto grällare konturer. Kanske återspeglar formen också en rörelse mot individualism. Helt lyckat är det inte alltid, brevkapitlet är lite stilpastisch och någon gång är ett barnperspektiv som brister i trovärdighet. Författaren lyckas inte helt undvika pedagogiska vändningar ("Skogen klarar sig själv. Den behöver inte henne att ta hand om, ordna upp, vårda."). Men det är tillfälliga snedsteg; aningen värre är att stilvariationen inleds så tvärt mitt i 1800-talet, så att kedjan bakåt nästan bryts av. Om det är en avsiktlig poäng så är den inte helt snyggt gjord.

Jag är trött och har nu inte gjort boken rättvisa. Ett utropstecken får betona min entusiasm! Det är verkligen en imponerande roman, originellt uttänkt och talangfullt utförd. Trots det noga planerade upplägget ger den i stort sett inget intryck av konstruktion. Jag kommer att återvända till enskilda berättelser.