L'Œuvre au noir (Marguerite Yourcenar, 1968)

Jag har tidigare av Yourcenar läst kortromanen Un homme obscur samt Mémoires d'Hadrien; sistnämnda är väl hennes mest kända verk, men den här romanen verkar inte komma långt efter.  På svenska heter den Vishetens natt.

Här utspelar det sig under 1500-talet i ett Europa våldsamt upprivet av reformationen.  Det är också renässans.  I centrum står Zenon, läkare och alkemist bosatt mest i Brygge, men liksom Yourcenars andra huvudpersoner en irrande, sökande gestalt.  Berättelsen börjar i barndomen, skyndar igenom studietiden och hittar via några färgstarka episoder – belägringen av Münster inte minst – tillbaka till honom i medelåldern.  Rörelsen avtar, eller övergår från det yttre livet till det inre.  Den stationäre Zenon riktar blicken mot sig själv, sin gärning och sina filosofiska utgångspunkter.

Så tecknas bilden av en kunskapssökande person på jakt efter den verkliga friheten.  Han studerar både människan och världen, men målet är att kasta av sig de mänskliga formerna och nå det rena varat.  Liksom protestanterna söker han renhet, men för Zenon är religionen alltid otillräcklig.  Hans värld har inte plats för godtycke, mirakel, en nyckfull guds vilja.  Allt hänger samman i inbördes orsaksförhållanden, världen är rationell och principiellt tillgänglig för vår kunskap.  I det här århundradet gör den idén honom till magiker, ett par hundra år senare hade han varit vetenskapsman.  Det som gör Zenon fängslande är att han lever i en tid när tanken glider ur de kristna dogmernas grepp men ännu inte hunnit fångas i vetenskapens materialistiska ram.  Däremellan är den fri att sträva mot ändlösa höjder.

Men läkaren Zenon lever och verkar för människor i en människans värld, hur han är så sträcker sig därbortom.  Hans själ kan röra sig i evighetens sfärer men kroppen är fäst i tid och rum.  Inkongruensen föder emellertid inte frustration utan snarare en likgiltighet inför hans öde, en stoisk hållning som påminner inte så lite om Hadrianus i boken om honom.  Döden och insikten om alltings fåfänglighet är lika närvarande i den här som i de andra romaner jag läst av Yourcenar.  I jämförelse med dem är det här en abstraktare bok där fokus breddas från huvudpersonen till hela tidsandan, vad som stod på spel för reformationens och renässansens människor – i första hand på idéplanet men även i livets konkreta detaljer.  På omslaget till utgåvan jag läst illustreras detta snyggt med en bild av Pieter Bruegel den äldre.  Bara någon gång verkar resonemangen anakronistiska, i ett av Zenons samtal med en munk, där reformationen framstår nästan som ett upplysningsprojekt och jag lockas att erinra mig vad jag minns av Kant.  Någon med gedignare idéhistorisk bildning kunde säkert utveckla det där.

Jag kan slutligen bara tillägga att jag av någon anledning hade ovanligt svårt att klara franskan till åtminstone en tredjedel in.  Jag fick slå upp ord i var och varannan mening.  Jag vet inte om det berodde på dagsform eller på själva texten.  Det är otroligt vad många namn det finns på gamla klädesplagg.

[L'Égypte éternelle (Pierre Montet, 1964)]

Jag ströläste mig igenom den här boken på kafferaster för ett par år sedan, men så lär man sig ju inget.  Nu har jag satt mig ner och gjort anteckningar längs med halva, men där stannar jag.  Och jag ska förklara varför, ifall nu någon till äventyrs hittar hit som överväger att köpa den eller dess engelska översättning Eternal Egypt på antikvariat.

Boken är skriven av en vad jag förstår välrenommerad egyptolog från förr och den avser att måla ett panorama över det gamla Egyptens historia med allt vad det innebär av vardagsliv, ekonomi, politisk organisation, trosföreställningar osv.  Den består av tematiskt ordnade kapitel, med en ungefärlig progression från konkret till abstrakt: först om jordbruket i Nildalen, sedan om konst och religion.  Men jag blir aldrig helt klok på avgränsningarna.  Praktiskt taget samma uppräkning av sädesslag och tamdjur kan dyka upp i två på varandra följande kapitel och mycket av redogörelserna för landets enande, kungens privilegier, fientliga folkslag och annat centralt pytsas ut här och där.

Fakta presenteras till stor del just genom uppräkningar och överblicken förloras i namn och detaljer.  Däremellan avviker texten i anekdoter och jag förstår sällan om deras värde består i en oförklarad allmängiltighet eller i ren underhållning.  Dispositionen är aldrig kronologisk och exempel kan hämtas kors och tvärs från olika millennier utan tidsangivelse.  Förvisso är bokens övergripande tes att det egyptiska samhället uppvisar en enastående permanens genom seklerna, men lite tydlighet hade inte skadat.

Ibland gräver Montet ner sig i egna spekulationer i arkeologiska eller filologiska tvistefrågor och verkar brösta upp sig i försvarsställning.  Det är väl i princip inget fel i det, men det är lite onödigt att gå in på teknikaliteter i ett översiktsverk för lekmän.  När han hänvisar till Moseböckernas historier om Josef i Egypten som om det vore historiska fakta blir jag förbryllad.

Tyvärr har jag märkt vid jämförelser med andra källor, främst de i sammanhanget tämligen vederhäftiga Wikipediorna på engelska, franska och tyska, att forskningen sedan 60-talet har sprungit ifrån många av de rön som presenteras här.  Något har jag väl ändå inhämtat som fortfarande stämmer och mina anteckningar till trots lär jag ändå bara minnas huvuddragen i slutändan.  Jag har läst kapitlen om de praktiska tingen men det är religionen som intresserar mig mest.  Den ska jag inte lära mig om i den här boken, utan av den nutida Gertie Englund som skrivit både Så tänkte de och Med världen som spegel.

Ur kackerlackors levnad (Inger Alfvén, 1984)

Av Inger Alfvén hade jag inte läst något alls innan detta.  Men det var på tiden!

Pratmakaren och mansgrisen Henrik bor sedan ett antal år med sin fru, dansösen Eva, på ett risigt vrak för ankar vid Guadeloupes kust.  Långt från gnälliga sossesverige kan han leva enligt sin överlägsna filosofi: inte neka sig några njutningar, förföra kvinnor, skryta och skrävla utan att bli ställd till svars.  Eva underkastar sig.  Under två veckor får de besök av Henriks gamle vän Torsten och dennes flickvän Marianne – han en lågmäld läkare som alltid sett upp till sin levnadsglade vän, hon en ung och rastlös zoolog med trassligt förflutet.

Dramat mellan dessa fyra skildras i lika många avsnitt, ett utifrån vars och ens synvinkel.  Historien ligger färdig redan från början men vecklas ut bredare med varje perspektivbyte.  Ett effektivt sätt att skapa spänning och förväntan.  Det är inte nya intrigvändningar som driver framåt, även om det pytsas ut små avslöjanden här och där, utan kontrasten mellan perspektiven: att få komma nära den som tidigare betraktats genom någon annan, se samma situationer med dens ögon.  Och sådan språkglädje med kongenial stilistik alltefter personerna: Henriks tjatiga monolog, den förtynade Evas korthuggna dagbok, flängiga Mariannes associativa röra och Torstens raka, traditionella berättelse.

Alla fyra undviker ansvar.  Henrik har sin nonchalanta livsfilosofi som höjer honom över alla hänsyn, Eva förlorar sig i hopp och tvivel.  Torsten slätar över alla varningstecken tills det är för sent och Marianne är fast i nervösa flyktbeteenden.  Alla är sårbara för Henriks grova manipulationer, trots att de tycker sig genomskåda honom, var och en på sitt sätt.  Det handlar om blindhet inför varandra och om längtan efter frihet, om frihet som slår knut på sig själv.

Sådan psykologisk precision!  Det finns inte ett leende, en tanke eller ett dåligt beslut som inte verkar glasklart förståeligt.  Vilken intensitet!  Det här är ett typexempel på en bok som bör läsas flera gånger, och det hoppas jag att kommer mig för att göra.  Det ryms så mycket häri och jag vill säga allt, rota och nysta, och jag känner sådan frustration att inte kunna uttrycka i ord allt som boken förmådde.

Är Trump postmodern? (Nora Hämäläinen, 2019)

Titeln är intresseväckande och omslaget sticker ut med sin röda Trumpkeps.  Men det är bara lockbete och jag är glad att boken faktiskt handlar om något mer substantiellt.  Trump nämns knappt i förbifarten.  Hämäläinens ärende är att förklara och reda ut allmänt spridda missförstånd om den så kallade postmoderna filosofin.  Den hade sina glansdagar mellan 70- och 90-talen, men termen "postmodern" har fortsatt leva som invektiv laddat med anklagelser om farlig relativism och förnekande av objektiva sanningar.  Än är det högerpopulister som uppvisar postmodernt sanningsförakt, än identitetsvänstern som gått bort sig i abstrakt flum, och folk i gemen kan inte skilja vetenskap från charlataneri.  Tänkare som Foucault, Derrida och Lyotard ges skulden för allt detta.  De förkastar vetenskaplig kunskap till förmån för personligt tyckande, anser min sanning vara lika mycket värd som din, gör ett bedrägligt gungfly av allt visst och fast.  Flera svenska och utländska debattörer citeras med dessa åsikter.  Men stämmer den här nidbilden med verkligheten, med vad postmodernisterna faktiskt sa?

Hämäläinen hävdar förstås att den inte gör det.  Efter en lite trög start ger hon så en sammanfattning av några av de centrala figurernas idéer.  Gemensamt är att de intresserade sig för kunskapens villkor.  Naturligtvis finns en objektiv verklighet, men hur formas vår kunskap och våra föreställningar om den?  Det räcker inte att konstatera vad som är sant och falskt.  Våra uppfattningar om sant och falskt uppstår inte i ett vakuum, utan i ett större sammanhang, och för att nå verklig förståelse av kunskapens natur måste man också förstå detta sammanhang.  Hämäläinen understryker flera gånger att denna insikt har löpt genom allt västerländskt tänkande sedan Kant.  Postmodernisterna bidrar med några nya infallsvinklar på temat, som jag för min egen inlärnings skull ska försöka återge i korthet.

Derrida, såsom varande poststrukturalist, är arvtagare till strukturalismen, alltså idén att språkliga tecken får sin mening av sina inbördes förhållanden och inte av relationen till ting i världen.  Det strukturalistiska synsättet har också applicerats bredare, på mänskliga kulturer i stort, inte minst inom antropologin.  Det öppnar för en förståelse för hur människans uppfattningar omvärlden formas av det omgivande samhällets regler, vanor och institutioner.  Men om våra tankar begränsas av det kulturella system vi är en del av, hur kan vi då tänka nytt, hur kan vi alls förstå någon från en annan kultur, och hur kan vi någonsin studera våra egna fördomar utifrån?  Derrida identifierar flera konkreta sätt på vilka vår världsbild är låst i nedärvda kategorier och han föreslår en metod, dekonstruktion, för att finna sprickorna i strukturen och därmed vägen till genuint nya tankar.  Exakt hur det går till förblir oklart i den här korta sammanfattningen.  Den viktiga poängen är att Derrida inte förnekar objektiva sanningar, utan tvärtom inser vad som står i vägen för en verklig objektivitet, och försöker hitta sätt att överkomma hindren.

Foucault är likaledes intresserad av vad som sätter gränserna för vårt tänkande, men ur ett historiskt perspektiv.  Genom att undersöka hur villkoren för kunskapssökande har sett ut genom historien kan man bli mer uppmärksam på våra egna.  Vilka begrepp, vilka föreställningar, vilken bakgrundskunskap, vilka institutioner har möjliggjort vilken kunskap?  Foucault studerar detta inom vissa specifika områden.  En vanlig karikatyr av Foucault är att han reducerar all kunskap till maktutövning.  Och maktförhållanden spelar en stor roll, som en av de strukturer som bestämmer vilken kunskap som anses intressant, önskvärd, rimlig eller självklar.  Den kunskap som produceras på exempelvis universiteten är givetvis beroende av vilka människors intressen, agendor och idéer som ges inflytande.  Genom att skärskåda sådana saker tydliggör vi för oss själva varför vi hyser de uppfattningar vi gör och står därmed på en fastare grund, som ger bättre förutsättningar att nå vidare.

Lyotard är känd för sitt påstående om de stora berättelsernas död.  Det postmoderna tillståndet (vilket också är titeln på hans mest kända verk) karaktäriseras av att kunskapen inte längre legitimeras av ett övergripande narrativ som förklarar varför det sanna är sant och det rätta är rätt.  Tidigare hade upplysningstanken, tron på modernitetens okuvliga framsteg eller kanske marxismen intagit denna roll.  Men att förlägga kunskapens legitimitet utanför själva kunskapen innebar i sig en delegimitering, en misstro på kunskapens förmåga att reda sig själv.  Postmoderniteten är det tillstånd när dessa allomfattande principer krackelerat, och människor slagit sig till ro med insikten att olika kunskapsområden inte behöver inordna sig i en överordnad struktur: matematiker söker sin kunskap på sitt vis, sociologer på sitt, och skådespelare har ytterligare andra ideal.  Genom att kunskapsområdena kommunicerar formas en gemensam förståelse, men denna behöver ingen extern garant.  Allt detta presenterar Lyotard som en deskriptiv diagnos av samtiden, inte som ett filosofiskt program.

Läsaren uppmärksammas också på några analytiska filosofer som vunnit stort erkännande med tydligt närliggande idéer.  Thomas Kuhns teori om vetenskapliga paradigm påminner inte så lite om Foucault.  Även Quine och Sellars mfl anförs.  Hämäläinen menar att "tankar om kunskapens avhängighet och grundlöshet kanske [är] oundvikliga i modernt tänkande överlag" – alltsedan tidigmodern tid har målet varit att finna ny kunskap genom att tänka kritiskt och sökande, och den rörliga tanken kommer alltid att upptäcka nya perspektiv som får de fasta grunderna att vackla.  Det argumenterar hon övertygande för, men jag blir inte helt klok på vad som då särskiljer postmodernismen.  Vad är kärnan?  Och om analytiska tänkare har förespråkat snarlika ståndpunkter, varför pekas just postmodernismen ut som ansvarig för samhällets förfall?  Det snuddas vid några förklaringar, men de verkar så banala.  Vissa postmoderna filosofer formulerar sig snårigt.  Man har inte orkat sätta sig in i deras verk.  De associeras med politiska framgångar man ogillar.  Kan det vara så enkelt?

Bokens viktigaste poäng som debattinlägg betraktad är att man inte ska göra det lätt för sig.  Det ges många exempel på ohederlig argumentation från sådana förnuftets försvarare som Lena Andersson och Åsa Wikforss – intellektuella som borde veta bättre men som väljer att fördumma sig själva och förenkla sina meningsmotståndare för att försvara en dogm.  De självbelåtet rationella håller sig för goda för att använda sitt kritiska tänkande.

Men samtidsdiagnosen bortom detta flyter sedan ut i något mindre fokuserat och mindre originellt.  Min största behållning av den här boken är avsnitten som klart och tydligt reder ut de vanliga missförstånden om postmodernismen, förklarar vad dess företrädare tänkt och inte tänkt.  Det är ingen dålig introduktion till postmodernismen i stort, och dess relevans för samtiden.  Men det skadar nog inte att ha lite förkunskaper i filosofi.

Creepypasta: spökhistorier från internet (Jack Werner, 2020)

Jack Werner kan väl sägas vara den unga generationens Bengt af Klintberg.  I "Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå" från 2018 samlade han myter och rykten på nätet och i föreliggande volym, som i en tidigare version utkom 2014, återfinns just det titeln utlovar.  Creepypasta är alltså en term som ursprungligen syftade på läskiga texter och bilder som sprids viralt på internet, men som med tiden verkar ha kommit att beteckna alla spökhistorier som publiceras på nätet.  Det finns en väl utbyggd kultur kring det hela och boken handlar lika mycket om den som om historierna själva.

Berättelserna är tematiskt ordnade i kapitel där creepypastorna varvas med korta analyser och bredare diskussion om det aktuella ämnet, till exempel slender man, getmannen eller skräckhistorier om datorspel eller tv-program.  Allt presenteras på tillgänglig journalistprosa som fungerar väl utan att imponera.  I jämförelse med Klintbergs vandringssägenböcker med sin upphackade struktur där varje historia följs av individuell kommentar föredrar jag Jack Werners mer flytande disposition, som tillåter honom att gå lite djupare in i varje ämne och upprepa sig mindre.  Jag hade velat att han drog det ännu längre: försökte sig på att driva några genomgående teser och knyta ihop kapitlen med iakttagelser som lyfter blicken till creepypastafenomenet som helhet.  De psykologiska tolkningarna av enskilda berättelser eller skräckelement blir sällan mer än ytliga och jag tror inte att det finns så mycket där att hämta.  Det mest intressanta är när det handlar om kulturen och infrastrukturen kring creepypasta – nätforumen, deras demografi, deras interna jargong och ritualer, spridningsmekanismerna osv.

Den här nyutgåvan börjar med ett nyskrivet kapitel om Creepypodden, författarens populära podd i P3.  Det är det sämsta kapitlet och känns mest som ett oinspirerat påhäng.  Jag förmodar att även poddens lyssnare kommer att tycka detsamma.  Resten av boken är vad jag kan bedöma identisk med originalutgåvan.  Relativa tidsangivelser verkar utgå från 2014 snarare än 2020 och ingenting sägs om vad som hänt de senaste sex åren, vare sig med de enskilda historiernas spridning eller med creepypastafenomenet i stort.  Det är synd, för med den lilla research jag inspirerats att göra på nätet tycker jag mig uppfatta en utveckling där creepypasta gått från att vara bångstyrig, anonym nätfolklore mot ett stelnande i etablerade former och en växande föreställning om författarskap och personlig upphovsrätt.  Där finns något verkligt spännande att ta i!

Men boken är naturligtvis en stor kulturgärning, och på närmare 500 generösa sidor därtill.  Jag hade plöjt dem i ett svep om jag vågat läsa vidare efter mörkrets inbrott.  Jag önskar det fanns fler böcker i ämnet som kunde mätta där den här retar aptiten.

Nya författarskolan (Göran Hägg, 2004)

Jag sträckläste den här.  Det är en handbok för aspirerande romanförfattare och redan de första kapitlen slår fast att det är en exklusiv skara som är lämpad för denna syssla.  Känner man minsta tvekan bör man ägna sig åt något annat.  Det tar jag till mig men avskräcks ändå inte att plöja de därpå följande praktiska råden: mycket om dramaturgi, en del om stil.  Det är korta kapitel som vart och ett handlar om något särskilt knep eller verktyg.  Göran Hägg uttrycker sig tvärsäkert om precis allt, inte bara om det självklara allmängodset utan lika gärna – antagligen hellre – om allehanda oskick.  "Vackert språk" hör till hans hatobjekt, och han tvekar inte att citera några autentiska exempel ("fukten låg som rått kött mot pannan") och konstatera att detta är "dålig smak, dålig prosa och dålig läsarservice".  Efter de skrivtekniska kapitlen kommer ett antal om författaryrkets ekonomiska och sociala verklighet, där vissa stycken tycks inte vilja ta slut förrän Hägg raljerat färdigt om något skatteupplägg eller vad det kan vara.  Det är kul att läsa!  Och säkert lärorikt om man nu är en av de kallade.

En lång vinter (Colm Tóibín, 2010)

Det här är en berättelse på drygt hundra små sidor som jag läste på ett par timmar.  Handlingen tilldrar sig i de bergiga delarna av Katalonien.  Modern i en familj lämnar obemärkt gården efter ett gräl med sin man.  Strax därefter lägger sig ett tjockt snötäcke över trakten och far och son upptar det hopplösa sökandet.  Det är en enkel liten historia som utan märkvärdiga medel lyckas tangera flera allmängiltiga teman, inte minst en ung mans vuxenblivande.

Natt för gott (Jenny Erpenbeck, 2012)

En chansning på intuition, kanske påverkad av omslaget.  Jag har inte läst något av Jenny Erpenbeck tidigare.

Romanen inleds med ett spädbarn som dör i Galizien 1902 och den sörjande judiska familjen slits isär, både fysiskt och mentalt.  Mer död följer, flykt och moraliskt förfall.  Så genom ändringen av en liten detalj vrids historien runt sin axel.  I nästa avsnitt får den lilla flickan leva vidare, växer upp till en trotsig ungdom i Wien under världskriget.  Genom fem avsnitt får hon leva allt längre, ständigt i samma sargade och kärlekslösa Europa där hennes plats aldrig är självklar.

Greppet är ett effektfullt sätt att leka med ödet.  Tillfälligheter formar betingelser som i sin tur slipar fram identiteten.  Historien tolkas efter behov, orsak och verkan fluktuerar, en lögn växer sig stor i ett liv, upplöses i ett annat.  Men genom alla möjligheter visar sig somligt vara beständigt, både någon form av personlig essens och rena trivialiteter, någon kommentar någon fällde en gång som biter sig kvar.  Boken lyckas väl att framkalla den hisnande insikten av att man ständigt står vid en avgrund, i varje stund vetter mot det som inte är.

Det är en dunkel historia berättad allvarligt och anonymt.  Personerna har inga namn.  Berättarrösten håller sig nära skeendena, tränger in i personerna men inte ut igen.  Det hade blivit tungt och jämnmörkt om det inte vore för den omväxlande formen, som överraskar med ett rabblande parti efter ett resonerande, ett sakligt efter en poetisk bild.  Nå, rätt jämnmörkt är det ändå, men det är snyggt.

Osedliga historier (Ulf Palmenfelt, 1986)

Jag kände igen Ulf Palmenfelts namn (på omslaget till denna bok fel(?)stavat med dt) i second hand-hyllan eftersom jag läst Vår tids folkkultur, där han agerade sidekick till Bengt af Klintberg.  Här är han ensamt ansvarig för en samling roliga historier av varierande längd, proveniens och kvalitet.  De flesta är vad man plägar kalla "fräckisar" men också några skämtsagor och -sägner från äldre tid har fått komma med.  Gemensamma teman för alla historierna är sådant som samlag, könsorgan, kroppsöppningar, kroppsvätskor, prostitution, otrohet, lösaktighet osv.  Några fnissar man åt.

En försvarlig del av vitsarna är helt obegripliga, verkligen omöjliga att identifiera poängen i.  Det hör ju viss humor till att vara subtil men den går bara hem om åhöraren delar berättarens förförståelse.  I sexuella spörsmål har väl de allmänna grundinställningarna förskjutits en aning sedan dessa lustigheter komponerades.  Vad gäller de äldre berättelserna, långa som en boksida eller mer, är de i regel inte uppbyggda som en stregring mot ett klimax utan mera som ett kompendium av skatologiska och sexuella absurditeter.  Oerhört långsökta saker händer och jag vet inte om det är en del av humorn.

Volymens kulturhistoriska värde är ringa.  Samlingen är ordnad i tematiska sektioner, visserligen försedda med korta introduktioner.  Men det rör sig mest av referat av det som komma skall och den lilla analys som någon gång bjuds på är grund och upprepar mest det gamla vanliga: humorn som ventil, historiernas teman speglar sociala strukturer, etc.  Källhänvisningar saknas och jag förmodar att det inte heller finns någon särskild urvalsprincip.  Till Palmenfelts försvar avsäger han sig i förordet alla vetenskapliga ambitioner, men då vill jag replikera att det var ju bra slappt.