Grekisk lyrik (Emil Zilliacus, 1911)

Vad ska jag göra, jag har köpt på mig en massa Zilliacus. Den här boken (som jag läst i sannolikt reviderad upplaga från 1945) presenterar några av de viktigaste lyriska poeterna: Archilochos, Tyrtaios, Theognis, Alkaios, Sapfo och Anakreon – samt, på slutet och lite oegentligt, gravepigram. Urvalet verkar helt subjektivt och boken är inte upplagd som en diktantologi, utan som en essäsamling med insprängda citat av hela och delar av dikter. En och annan parafras också.

Den lyriska genren florerade strax innan den klassiska epoken i strikt mening, på 600- och 500-talen. Archilochos är den tidigaste vi har något av. Med honom har vi också "världslitteraturens första rent subjektiva skald", som till skillnad från de homeriska sagorna eller Hesiodos allmängiltiga visdomar söker "det rätta och träffande ordet, det konkreta och åskådliggörande uttrycket" för en personlig känsla och erfarenhet. Här föds alltså det vi än idag tar för givet när vi tänker spontant på poesi. Archilochos friska och fräcka små stycken står i skarp kontrast till Tyrtaios, här sammanförd med Theognis i kapitlet "Elegi". Spartanen Tyrtaios skrev om krigaredygd; Theognis lika tunga moraliserande täcker fler ämnen, men knappast den simpla lyckan. Som motsats till honom nämns Solon, som står för "det ljusa, rena och upphöjda i det hellenska lynnet".

Med dessa nedslag tycks Zilliacus vilja ringa in den grekiska livssynen i dess olika aspekter och skepnader, och lyckas ganska väl. Svårare får han det med lesbierna. Nå, Alkaios går väl an, som representant för natursinne och "sydlänningens heta vinglädje". Angående Sapfo däremot ser han sig nödgad att ägna halva det långa kapitlet åt att vederlägga två envisa rykten: att hon skulle ha dött genom att kasta sig från en klippa (varken den ena eller den andra klippan, faktiskt), och att hon vore lesbisk, i modern mening alltså. Alls icke var hon någon "karlavulen kvinnotyp, behäftad med de mindre tilldragande egenskaper som vi i dagligt tal sammanfatta under benämningarna blåstrumpa och emanciperad" – hon erbjuder tvärtom en "älsklig och mångsidig bild av sann kvinnlighet". Det älskliga och mångsidiga i hennes dikter illustrerar han förvisso med den äran, låt vara om det kvinnliga överbetonas. Att han verkligen beundrar fragment 96 kan ingen ta miste på.

Även rörande Anakreon går ett antal sidor åt till att undanröja ett missförstånd, nämligen att den antologi med dryckesvisor som sedan medeltiden gått under namnet anakreontisk vore äkta. Den är naturligtvis imitation och det har man egentligen alltid vetat. Sådana här snurriga exkurser är vanliga i äldre populärlitteratur om historiska ämnen. Det gör mig alltid lika perplex (och lite uttråkad). Gick gemene man runt med bestämda missuppfattningar om Sapfo och Anakreon? Varifrån då? Boken är ju i övrigt helt introducerande och förutsätter inte mer än den allmännaste kännedom om antiken. Visserligen kan han också slänga in en latinsk fras utan översättning. The past is a foreign country …

Om det skylls Zilliacus epok eller personlighet ska jag låta vara osagt, men hans bild av den grekiska antiken bär drag av idealisering (där det arkaiskt manliga står högst). Intrycket beror nog delvis på den rapsodiska, för att inte säga kåserande, dispositionen, som inte ger mycket utrymme åt längre resonemang. Fast även korta resonemang hade ju kunnat fånga kuriösa detaljer, och fästa sig mindre vid att Archilochos "i fullaste mått [ägde] rasens hela intellektuella rörlighet och smidighet". Det stämmer kanske i någon mening, men att påtala sådant blir i längden ganska pompöst och utstrålar varken nyfikenhet eller ödmjukhet – två egenskaper som min epok eller personlighet uppskattar hos en essäist.

Samtliga översättningar är metriskt korrekta och låter som Zilliacus gör: poetiskt lyhörda och ganska högtidliga. Kapitlet om gravepigrammen, ja – det är delvis identiskt med förordet till Grekiska epigram. Men längre och fylligare, så att dess främsta svaghet väl är att epigrammen själva är starkare.

Rebecca (Daphne du Maurier, 1938)

En brittisk klassiker som lär vara mycket klassisk där: filmatiserad flera gånger, framröstad till århundradets mest älskade och sådant. För att ringa in ryktet, vad kunde vara en svensk motsvarighet? Utvandrarna? Svårt att jämföra, för det här är en roman ur en mycket engelsk tradition, man får väl kalla den gotisk.

Berättaren, en ung, namnlös kvinna, är sällskapsdam åt en äldre amerikanska. Under en vistelse i Monte Carlo träffar hon och blir förälskad i den lätt gåtfulle medelålders mannen Maxim de Winter. De gifter sig plötsligt och flyttar hem till Manderley, hans gods i södra England. Där konfronteras den unga hustrun med makens förra fru – inte personligen, för Rebecca är död sedan ett år, men hennes minne kastar en lång och mörknande skugga över huset (med de omgivande rhododendronbuskarna, dammen, månskenet). Berättaren tassar runt mellan blindskär i en stämning av skuld och förtegenhet, en sorts gaslighting. Tjänstefolket antyder små detaljer som håller henne på tå, förutom den förskräckliga Mrs Danvers, som lurar henne att göra bort sig inför alla.

Jag läste någonstans att du Maurier beundrade Wilkie Collins. Rebecca är inte 1800-talsmässigt ordrik som The Moonstone, men visst ser man likheten. Efter inledningens miljöbeskrivningar konstrueras stämningen genom intrig. Till genren hör planteringar och lägliga sammanträffanden, liksom att handlingen i stort sett består av att huvudpersonen råkar tjuvlyssna på viktiga repliker och får syn på saker i olika rum. På det sättet frammanas ett mysterium som är först dunkelt och ganska spöklikt, sedan alltmer komplicerat, tills det är ready for takeoff och flyger iväg på egen hand de sista hundra sidorna. Då blir det kammardeckare – spännande sådan (vem genomskådar vem?), jag sträckläste!

Bra bok, men jag har svårt att motivera mig att gå på djupet i den här typen av romaner. Man läser för att man undrar hur det ska gå, och det som inte är handling är läckra effekter. Att hitta symbolik och uttolka figurernas personliga motiv är frestande på något plan, men känns lite som när man satt och grottade ner sig i texthäftet till sina favoritskivor. Ihåligt, när allt kommer kring? Nej, det är naturligtvis jag som har en lucka i själen just här, men gott så.

Au Bonheur des Dames (Émile Zola, 1883)

Det känns som jag läst flera Zola, men det är bara den lilla Thérèse Raquin. Desto mer har jag förstås insupit i andra hand, för det går ju liksom inte att runda honom i litteraturhistorien. Hans huvudverk är de tjugo volymerna Les Rougon-Macquart, varav detta är nr. 11. Svitens tema lär vara en släkts öden såsom determinerade av ett knippe på förhand givna karaktärsdrag – Thérèse Raquin gånger 20 – men åtminstone den här boken är helt läsbar fristående, och för övrigt så begeistrad av sitt eget ämne att något annat knappast märks.

Det fanns ju gott om stoff att gå igång på för den som ville skildra, eller som Zola närmast vetenskapligt inventera, tidens samhälle i romanform. Järnvägen knöt samman världen, Haussmann var igång med sin ombyggnad av Paris. En mäktig symbol för denna modernitet var de stora varuhus som grundats på 1850-talet och sedan bara vuxit. Colette Beckers förord i min upplaga från 1971 redogör fint för Zolas ingående studier av de verkliga Au Bon Marché och Le Louvre (ej att förväxla med museet) – drag för drag förebilder för hans fiktiva Au Bonheur des Dames.

Här beskrivs nydanande affärsmetoder: lockpriser, temaskyltningar, öppet köp, möblering som får kunderna att irra bland hyllorna – till och med ett läsrum och gratis buffé för att hålla dem kvar! Olika typer av shopparpsyken inkarneras. Vi får lära känna de anställdas villkor: tretton timmars arbete, inackorderade i vindsrum som de inte får besöka under dagtid, massavsked under lågsäsong. Vi får se hur småhandlarna i grannskapet hukar och går under i den växande kolossens skugga. För att göra roman av allt detta inför Zola en ung och kysk huvudperson: Denise.

Tjugo år gammal kommer hon från landsorten till huvudstan. I romanens första mening kliver hon av tåget från Cherbourg med sina två yngre bröder i vardera hand, och det första de får syn på är glittret, färgerna, de hundratals tygerna i Au Bonheur des Dames stora skyltfönster. De blir stående som i trans. Men det är till sin onkel de är på väg – deras far har dött och nu hoppas de på jobb i släktingens tygaffär. Den ligger på andra sidan gatan. Nu ägnas lika många sidor åt att beskriva vilket mörkt och dystert lopphål affären har blivit sedan varuhuset öppnade och började stjäla kunder. Monsieur Baudu avskyr varuhuset!

Det är svårt att inte le åt författarens rättframhet. Ämnet är alldeles för viktigt och fascinerande för att riskera att tappa bort läsaren i undertext. Och så fortsätter det. Denise får förstås jobb på varuhuset, vars olika aspekter åskådliggörs genom henne i fjorton kapitel som kunde vara avsnitt av en tv-såpa. Man erinrar sig Varuhuset (1987–89), fast den har jag inte sett, eller varför inte Rederiet: ett mikrokosmos där berättelsen smidigt kan röra sig mellan direktörsrum, butiksgolv, kassor, logi och personalkantin, med naturlig plats för drama i form av vänskap, kärleksaffärer, rivalitet mellan säljare och skvaller om kunder.

Att figurerna faktiskt blir riktiga, avrundade människor måste vara en bieffekt av skickligt romanhantverk. Den verkliga huvudpersonen är varuhuset, som återkommande liknas vid en maskin, arbetarna vid kugghjul. Men vilken fantastisk konstruktion, som bara växer och växer! Det tycks som en naturlag satts att verka så fort man slagit upp portarna: för varje år allt större omsättning, utbyggnader, hela kvarteret köps upp, reklamkataloger går ut i hela världen, kunderna blir som tokiga, det finns ingen hejd! Dagskassan dumpas i klirrande kontanter på chefens skrivbord. Om det finns en baksida av utvecklingen – att arbetare far illa av villkoren och att småhandlarna slås ut (och dör och körs i liktåg förbi varuhuset) – så är det inget mer med det. Ah, framtiden! För vissa går det ju bra också, Denise till exempel, som halkat in rätt i mekanismen och slutar som avdelningschef. Man spårar någon enstaka gång ett frö till tvivel: är inte maten väl dålig? Det inser snart chefen att man jobbar bättre välnärd. För övrigt verkar den där naturlagen se till att de anställda liksom trivs bättre och bättre, utan att tänka på kamp eller organisering.

Alla centralgestalter – Zola, Denise och varuhusets högste chef, Octave Mouret – är eniga om att ta parti för maskinen (i "instinktiv kärlek till logiken och livet", som det sägs om Denise). Det är på ett mer allegoriskt plan man kan hitta en motbild. Mouret har redan första dagen fått upp ögonen för Denise. Medan hon avancerar från tafatt assistent växer hans ömhet till kärlek och till brinnande passion – men förgäves! Hon, Mourets egen skapelse, nobbar hans inviter och avböjer hans anbud, och det sägs till och med att hon hellre flirtar med sin kollega Deloche, "den nedrigaste och klumpigaste av dem alla". Mouret får dras med sin gamla älskarinna Henriette, en representant för det föråldrade, tröga och ingrodda. Den unga, rena och djärva framtidsflickan trippar just utom räckhåll. När så försäljningen uppnått en miljon franc på en dag så känner Mouret bara tomhet. Kapitalismen är ett jagande efter vind …

Fast på sista sidan går hon med på att gifta sig. Är det lärdomen? Vinningen är en olydig älskarinna, man måste lova bort sin själ för att behålla henne? Det bäddar för en faustisk fortsättning på sagan. (Någon direkt fortsättning verkar Zola dock aldrig ha skrivit.)

Det är en häftig roman, barnslig på sina sätt, som en Balzac som inte förstår ironi. Zola har elden, han har skärpan och överblicken också, men han rör sig på ytplanet. Där behärskar han alla sina medel. Och det behöver väl inte sägas att det är en underbar tavla över 1860-talets Paris, eller ja ett hörn av det, fyllt av glimrande sidentyger med namn jag slutar slå upp efter ett tag. Det verkar för övrigt som att ungefär hälften av omsättningen är råa tyger, även om det också säljs konfektion. Och inget självplock i hyllorna, så inte konstigt att det går åt ett par tusen expediter!

Antigone (Sofokles, övers. Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, utg. 2003)

Zilliacus gjorde aldrig någon Antigone, så jag får gå vidare åt annat håll i min komplettism. Stolpe och Svensson har plockat russinen ur kakorna; från Sofokles finns förutom denna Kung Oidipus, som jag väl tids nog ska införskaffa. Deras Antigone kom 2003, men jag har läst den reviderade utgåvan från 2013. Hur mycket själva texten ändrats vet jag inte, men förorden är olika. Det är inte konstigt att man bytte ut Stolpes ursprungliga förord, för det är i stort sett bara en omständlig redogörelse för den mytologiska bakgrunden: namn, namn, namn. Svenssons nya förord gör å sin sida en fullödig tolkning av dramats kärnpunkter, inte utan hänvisningar till Hölderlin, Hegel och andra. Återigen känner jag mig övermannad av kursplanen i litteraturhistoria och vet inte vad jag vågar förstå själv. Eller förmår; jag distraheras under läsningen av Stolpes rad-för-rad-kommentar, där både ordval och anspelningar förklaras och diskuteras. Det hade behövts en triggervarning för oss med filologiskt självskadebeteende.

Den här tolkningen är, som exempelvis deras Prometheus, betydligt vardagligare i tonen än annars brukligt. Som natt och dag mot Zilliacus. Säkert med goda skäl, fast betyder verkligen ὄκνον πολύν "skitnervös"? Bergman har "ängslan" och det ligger närmare i min ordbok; men vad vet jag, det kanske är något med tonen i övrigt. Det jordnära talet har i alla fall den välgörande effekten att man förstår figurerna som människor. Antigone, det lilla hon faktiskt säger, verkar säker på sin sak men kanske inte fullt genomtänkt. Man hör lite sjåpighet i hennes klagan: "Åh! Det yttrandet förde mig nästan fram / till mitt dödsögonblick." (Mindre så hos Bergman: "Ack, ve mig! Nu ljöd dödsklockornas ljud / i det ord du sagt.") Kreons plötsliga insikt efter Teiresias inträde röjer att hans stöddighet var en pose.

Mindre lyckade är de vardagliga dåtidsformerna ("Den kretsa över våra tak") och överhuvudtaget saknas poesi i köravsnitten. Här ett (tydligen – jag lär mig) mycket känt parti:

Märkliga är många ting,
märkligast av alla människan.
Om vintern när det stormar
far hon över havets gråa
berg som reser sig och bryts […]

Ta Bergman:

Väldig är världen, av under full,
underbarast är människan:
färdas kan hon på havets svall,
färdas mitt i vintrarnas storm,
i vilda, skummande vågor […]

Stolpe och Svensson låter som en prosaisk transkription av Havamal. Bergmans allitterationer må sakna källstöd, men så är å andra sidan hela den grekiska texten författad i ett poetiskt register som saknar omedelbar svensk motsvarighet. Verbet är i första raden motsvaras till exempel av en speciell poetisk glosa. Hos Stolpe och Svensson finns också en viss dragning mot konventionella vändningar. Ta den allra första raden: "Ismene, du som är av samma kött och blod". Låt mig här snegla på Hjalmar Gullberg (som jag inte läst än): "O syster, samma skötes frukt, Ismene". Att grekiskan är långt ifrån simpel erkänner översättarna själva i kommentarerna, men de föredrar visst ändå att bädda mjukt för sig.

Man kan fortsätta att märka ord och räkna uddastavelser – det är amatörens privilegium. Kvarstår att det här nog är den klaraste, renaste och i modern mening svenskaste Antigone vi har. Säger "nog", för jag har alltså inte läst Gullberg (för att inte tala om Collinder, men det tar vi sedan).

Oidipus i Kolonos (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1945)

Det här var min favorit vid första genomläsningen av Sofokles, eller ska jag säga att jag blev imponerad. Stämningen är unik bland Sofokles verk. Här finns ingen enkel konflikt, men flera små, inbäddade i en gammal mans återblick på livet.

Det är värt att rekapitulera handlingen. När Oidipus förstått vad han förbrutit stack han ut sina ögon och krävde att bli sänd i landsflykt; först när han hunnit ångra sig beviljades detta av sonen Polyneikes, nu kung i Thebe efter fadern. Sedan dess har han drivit som en eländig tiggare mellan städer, åtföljd av sin dotter Antigone. De två når en dag en helig lund i Kolonos utanför Athen (här börjar pjäsen). Det har siats att den ort där Oidipus begravs kommer att njuta gudomligt beskydd, varför han tas emot tjänstvilligt av den athenske kungen, Theseus. Emellertid har även Kreon, Oidipus svåger, hört samma rykte och vill släpa hem honom till Thebe. Polyneikes har blivit bortträngd från tronen av sin bror Eteokles och vill också dra nytta av Oidipus magiska kraft, när han nu planerar ett härtåg mot hemstaden. Oidipus måste uppbåda sin pondus och sin plågas tyngd för att tvinga bort dessa två när de kommer och tjatar. Däremellan tittar Theseus in som en sorts medlare, utomstående och bara på ett opersonligt plan intresserad av Oidipus öde. Till sist dör gamlingen en mystisk död med drag av apoteos.

Innerst inne är dramat helt statiskt. Jag vet inte ens om Oidipus ställer sig upp. Han sitter där bland träden och ser sitt liv passera revy – ja, det är som spöken från det förflutna som är på ingång, kommer, kräver och går. (Jag menar, en spekulativ läsning kunde göra dem till bokstavligen spöken!) Men han är i trygghet där, i den heliga lunden, med Theseus nära och Antigone vid sin sida. Ismene dyker också upp. Dramats enda riktiga händelse är när Kreon för bort döttrarna med våld; de kommer strax tillbaka.

Det finns en vacker, stillsam dynamik i detta. Böljor av världsligheter passerar, smidigt annonserade av döttrarna eller inramade av kören – inte i någon annan tragedi jag läst är kören så snyggt inflätad i dialogpartierna, rena porlande fontänen där i grönskan. (Pekar det gissningsvis mot Euripides?) Personligheter syns klart mot den här fonden. Kreon som faktiskt också är en gammal gubbe, trött på att behöva gräla men besluten att inte släppa gammalt groll. Theseus som fått det här i knät och bara vill göra sin plikt. Den trogna Antigone. Kanske är textens största svaghet att Oidipus själv är den minst intressanta; jag drar mig för att säga minst sympatiska. Det är väl i några av hans tirader som Zilliacus hittat "longörer" (trots ett i övrigt uppskattande förord). Hans bitterhet över sitt öde döljer vad som kunde vara den centrala tragiken: att han på ålderns höst bara är värd något som fetisch. Här finns ju faktiskt, långsökt kanske, en beröringspunkt med Clownen Jac.

Konung Oidipus (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1942)

Snart ett halvår har gått sedan min förra läsning av Konung Oidipus, i Johan Bergmans version. Zilliacus plägar ju vara bättre. Men jag var inte störtförtjust i själva dramat första gången, eller jag ska säga: tekniskt erkännsam men själsligt rätt orörd. Ändå anses denna vara den yppersta av tragedierna. Förordet reder klart ut varför det är så, och Zilliacus har inga personliga invändningar mot den gängse åsikten, tvärtom: "beundransvärd skicklighet", "hemsk underfundighet", "stor poesi" …

Jag har inte så mycket att sätta emot, men konstaterar att det som står på spel i Konung Oidipus är ödet, och inget annat. Dramats hela sak och Oidipus olycka består i att det inte går att undfly sitt öde. För grekerna var det såklart en insikt av förskräcklig dignitet, säkert även för en modern människa med vissa sensibiliteter – jag kan inte undgå att tycka det är ganska så abstrakt. Ödet, däruppe i det blå … Hur annorlunda är det inte med de kladdiga, grumliga, mänskliga konflikter som driver Elektra (hämnd), Aias (avund, självömkan), eller till och med den halvt misslyckade Kvinnorna från Trachis (kärlek, ära, svartsjuka)? Bäst tycker jag därför om slutet, när Oidipus stuckit ut ögonen, skriker av jämmer och ber att det må gå bättre för hans döttrar. Den skickligt uppdrivna spänningen dessförinnan, tja, den är skickligt uppdriven. Den tragiska ironin är förvisso på sitt klaraste i denna pjäs.

Några gånger är texten inte lika klar. Teiresias replik "Du anar ej din ofärd, ej den skam / du lever i med dem och stå dig närmast" är svårtydd. Ska det stå "som stå dig närmast", rent tryckfel? Låt gå, men efter en snabb genombläddring i Bergman undrar jag om jag inte för en gångs skull föredrar hans tolkning överlag. Zilliacus höga tonläge kan skapa viss stolpighet:

(BUDBÄRAREN) Och vad hos henne inger eder skräck?
(OIDIPUS) Ett fruktansvärt gudomligt siarord.
(BUDBÄRAREN) Förbjudet eller ej att lära känna?

Jämför Bergman:

(BUDBÄRAREN) Vad kan väl hon för ängslan förorsaka dig?
(OIDIPUS) Ett gudaord från Delfi ängslar mig, min vän.
(BUDBÄRAREN) Och är det lovligt uppenbara vad det gällt?

Jag är språkkunnig nog för att se att Zilliacus ligger närmare grekiskan, men trevligare svenska är det väl inte. Han ska dock ha en förvånad eloge för sitt tilltag att rimma (diskret) i körens avslutande sensmoral.

Clownen Jac (Hjalmar Bergman, 1930)

Den här romanen är kanske mest känd för att finnas på alla antikariat och loppisar, vilket är ett möjligen lite föråldrat rykte vid det här laget. Utgåvan man tänker på är Bra Böckers från 1982, den med vinrött skyddsomslag. Det är en sorts barnslig förtrollning som skingrats när jag nu faktiskt läst den – och det var en bok därinne! Tyvärr med moderniserad verbböjning, men låt gå för den här gången.

Clownen Jac är Hjalmar Bergmans sista roman, utkommen strax innan hans självspådda supdöd. Det är svårt att inte läsa den som en konstnärs testamente, helst när handlingen rör sig kring en upphöjd men missförstådd clowns sista föreställning, och det mörka, faustiska stråket i berättelsen får extra betoning av författarbiografin. Litteraturhistoriska översikter brukar vara eniga om detta. Det hade känts piggt om jag hittade något helt annat i boken, men det kan jag väl inte säga att jag gjort.

Benjamin Borck, kallad Benbé, är en ung man från Bergslagen som drar till Amerika för att söka upp sin fars kusin: den sanslöst framgångsrike clownen Jac Tracbac (född Jonathan Borck). De finner varandra och Benbé sugs upp i Jacs liksom harem. Clownen bor i en "bungalow" i Beverly Hills, men det verkar mer som ett magiskt slott, med rum i labyrintiska korridorer och omgivet av skog och en trädgård med forsar och levande apor. Runt honom svärmar en stab av lismande tjänstemän. Jac Tracbacs succé grundar sig på hans djupa svaghet och rädsla, uppvisad till allmän beskådan "för att barn och dårar [ska] få tillfälle att skratta åt skräcken"; innerst inne är han cynisk, självömkande, föraktfull, en hycklare. Han fick sitt genombrott som clown genom att orsaka sin partners död. Framgången har gjort honom nyckfull, och intrigen går ut på att hans anställda vill få den livströtta clownen att ställa upp på en sista turné.

Det är en märklig kontrast mellan den här Hollywoodsagan, full av sprakande effekter, stora känslor och lustiga etniska stereotyper – tänk en djävulsk Boris Vian – och den småroliga borgarsatiren hos den svenska familjen Längsäll. De bor i närheten av Wadköping. Avlägsna släktband förbinder dem med Jac, men också en hemlig affär, och frågan är om ynglingen Benbé kan vara parterna till nytta. Herr Längsäll är en karikatyr inte olik Markurell, medan hans fru är romanens enda förnuftiga röst, ett litet andningshål mitt i all förställning. Boken är annars helt inpyrd av dubbelmoral och svartsynta sentenser. Skojigheterna och spjuvermaneren däremellan verkar i sammanhanget nästan arroganta, som en eftergift mot publikens simpla krav – ja, så här resonerar också clownen själv om sin konst, mutatis mutandis, i det brandtal som är romanens klimax.

Hör det tiotalisterna till att behandla temat om borgaren och konstnären? Gustaf Hellström gör det ju också i Snörmakare Lekholm. Förstås i en helt annan stil. Hjalmar Bergman berättar sceniskt och det är inte underligt att flera av hans böcker filmatiserats, dock inte den här vad jag vet.