En bekant berättade för mig om den här boken för ett par år sedan, och jag minns inte vad hon sa mer än att den var läsvärd. Så hittade jag den begagnad och har nu läst den.
Carl-Göran Ekerwald menar att "bildning" är ett resultat av jagets dialog med själen. En utvecklad tillit till intuitionen, en inre ledstjärna och livserfarenhet blir förutsättningar för det Ekerwald kallar "bildning" (ofta just med citattecken på det här viset). För att leda sin tanke i bevis studerar han i tio kapitel lika många bildade personers dagböcker, utifrån premissen att dessa ger en så ren bild som är möjligt att få av människans inre liv.
I enlighet med bokens fokus på intuitivt skådande tar jag till mig dess innehåll med själen snarare än förnuftet. Något annat är förresten knappast möjligt, för den röda tråden är här ett luddigt garn med knappt urskiljbar fast kärna. Ett återkommande tema är de citerade skribenternas religiösa sensibilitet, vilket Ekerwald gör ett litet nummer av i slutkapitlet – vad nu det egentligen säger eftersom han gjort urvalet efter eget gottfinnande. Men så är det här ingen vetenskaplig studie. Dagböckerna är inte källmaterial så mycket som ett diskussionsunderlag för att belysa poänger han redan bar med sig. Jag hade ändå önskat lite mer problematiserande av dagböckers tillförlitlighet, och det blir också konstigt när han jämför Goethes dagbok med Sara Lidmans utan att alls reflektera över dagboksformens utveckling under de 150 år som skiljer dem åt. Det hade kunnat bli intressant!
Det mest svårsmälta är till sist utvidgningen eller förskjutningen av begreppet bildning, som tas för given och naturlig, utan att riktigt förklaras och motiveras. Kanske ska man ha författarens böjelse för religiös mystik för att kunna greppa det här? Kanske hakar jag upp mig på ett ord, men när man tänjer på ett begrepp anser jag första prioritet vara att reda ut varför man gör det.
Boken är ändå läsvärd framför allt som en samling korta biografier. Särskilt kapitlet om Sigrid Kahle, som Ekerwald "sammanlevde" med hennes sista år i livet. Där blir han finstämt känslosam. Även kapitlet om Evelyn Waugh stack ut som ett speciellt levande porträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar