Tionde våningen (Christina Herrström, 2018)

Av yrkesskäl måste jag läsa ungdomsböcker och det är inte min favoritsysselsättning.  Vissa menar att vuxna bör läsa ungdomsböcker av olika anledningar, men jag är nog en person som passar bäst som vuxen och är sällan sugen på att återuppleva tonåren.  Med det sagt så var det här en himla bra bok.  Christina Herrström har också skrivit bland annat Ebba och Didrik, så det var ju ingen vild chansning.

Sjuttonåriga Jorinde bor ensam i en lägenhet på tionde våningen.  Hennes mamma fann kärleken och stack till Miami.  Hon och Jorinde hörs bara via glättiga skypesamtal fyllda av förebråelser och dåligt samvete.  Pappan är bitter och deprimerad i en stuga i skärgården.  Jorinde får klara sig själv, men har lyckligtvis bästa vännen Agnes vid sin sida.  Men så dyker Emanuel upp i hennes liv, och med det en förälskelse som gör allt ännu mer komplicerat.  Vem förstår henne egentligen, vem går att lita på, vem kan hon anförtro sig till och vem har ansvar för föräldrarnas havererade äktenskap?

Det som ger berättelsen energi är samspelet mellan relationen till bästa vännen Agnes, kärlekshistorien med Emanuel och situationen med föräldrarna.  I avsnitten där de elementen kommer samman excellerar Herrström i verklighetstrogen dialog och träffsäkra psykologiska observationer.  Men när den dramaturgiska kurvan kräver motgångar och missförstånd blir Jorinde ensam med föräldraproblemen, och då tappar berättelsen lite av sin färg.  Den närmar sig den docerande ton som enligt min huvudsakligen på fördomar konstruerade uppfattning är vanlig i ungdomslitteratur.  Men det är övergående.

Romanens skelett känns lätt igen från sådant man läst förut, komplett med den snälla grannen som dyker upp som gubben i lådan när det passar allra bäst.  Men att mallen är bekant gör verkligen ingenting när den fylls med så skickligt uttänkt och vackert formulerat innehåll.  Språket vet precis när det ska vara poetiskt betraktande och när det ska lämna plats för dialogen att driva fram berättelsen.  Jorinde är en fantastisk huvudperson och hennes tankar är precis sådana tankar man själv har tänkt men aldrig satt ord på.  Av bokens teman är det föräldrarelationerna som i slutändan tar störst plats, men det som rörde mig mest var den fina kärlekshistorien.

Tine (Herman Bang, 1889)

Det här var ett impulsköp på lösa grunder.  Av den, som jag förstår det, i Danmark uppburne Herman Bang hade jag ett ytterst skissartat begrepp, har väl nu fått skissen något ifylld, inte minst av det duktiga förordet i denna utgåva från Gidlunds förlag.  Det är skrivet av Sven Delblanc och översättningen är av Erik Axel Karlfeldt.

Tine utspelar sig under det dansk-tyska gränskriget om Slesvig 1864, samma landskap där Bang själv växte upp.  Klockardottern Tine och löjtnant Berg har i krigets villervalla ett kortvarigt kärleksförhållande som väl inte leder till något vidare gott.  Kriget framstår som inte fullt så ärorikt och leder till social oro och moraliskt förfall bland de vanliga människorna.

Och dessa människor är oräkneliga, ofta på en och samma sida.  Utan ryggmärgskänsla för tidens sociala sammansättning i den danska provinsen blir det lätt att personerna flyter ihop när alla kan nämnas vid förnamn, efternamn, yrke, titel, släktskap eller pronomen.  Jag gav upp lite efter ett tag och tänkte att det fick gå ändå, och det gjorde det väl men kanske inte med någon enastående behållning.  Det är en rapp och realistisk historia där det mesta är antingen replik eller liknar en scenanvisning.  Tacksamt att dramatisera och naturligtvis har det gjorts film av boken ser jag nu.

De polyglotta älskarna (Lina Wolff, 2016)

Så var det min tur att läsa denna augustprisbelönade roman.  Den är uppdelad i tre delar med var sin huvudperson som berättare.  Ellinor kommer från landet och gillar slagsmål.  Hon åker till Stockholm på nätdejt med kulturkritikern Calisto och blir sedan kvar i hans villa i Saltsjöbaden i veckor eller månader.  Max är en medelålders författare som söker inspiration i ett konferenskomplex, där han träffar en receptionist som han ligger med.  Lucrezia är en italiensk adelskvinna vars familj får ett omtumlande besök av denne Max.

Ja, historierna går in i varandra och det övergripande huvudtemat är mannens blick på kvinnan.  Det blir ganska roligt i avsnittet från Max perspektiv, som är en nästan uttrycklig parodi på Michel Houellebecq (den verkliga person som nämns flest gånger i boken).  Slutet, där Max spionerar på den ensamma Ellinor i saltsjöbadsvillan, knyter snyggt ihop säcken.  Men överhuvudtaget är boken för mycket en konstruktion för att beröra mig.  Figurerna är inga realistiska människor och det är inte meningen, men deras märkliga karikerade drag och häftiga infall gör handlingen slumpmässig och osammanhängande.  Att ändå lyckas väva ihop trådarna är skickligt, men jag undrar bara varför man väver med dessa trådar?  Mycket sällan känns det angeläget.

Till stilen påminner boken om Christina Hesselholdts Sällskapet, som jag gav upp efter hundra sidor.  Gillar man den ena gillar man kanske den andra.

Tio spel med spader kung (Ove Torgny, 2003)

Vad just spader kung har med saken att göra förblir oklart, men i övrigt håller boken vad titeln utlovar och även undertiteln: "Historia kring spelkort och kortspel".  Genom knappt tjugo kapitel berättas på kåserande vis om kortspelens historia i Europa från ankomsten på 1370-talet till 1900-talet, varvat med regler och exempelomgångar i ett antal kortspel.

Torgny berättar om tarotkortens uppkomst, tryckteknikens utveckling, historiska förordningar mot spel och dobbel, jokerns tillkomst med mera – en exposé på 180 sidor med en och annan kuriös anekdot inkastad.  Stilen påminner ibland om den totalt oläsliga Nattens historia av Gunnar Broberg, när den röda tråden i vissa kapitel förirrar sig i urskillningslösa uppräkningar av kringfakta och återberättande av skrönor med tvivelaktig sanningshalt.  Men den kommer alltid snart på banan igen.  Man ska ändå vara varsam med att ta författaren på orden i de historiska avsnitten, för det är mer än enstaka uppgifter som verkar vara egen spekulation och som inte stämmer överens med de stora kortspelsauktoriteterna (David Parlett, Michael Dummett mfl).  Till exempel påstår Torgny utan källhänvisning att patiensläggning är lika gammalt som kortleken själv, medan vetenskaplig konsensus verkar vara att det inte kan beläggas tidigare än början av 1800-talet; samma sak med att spå i kort.  Sådana tveksamheter åsido så är det trevlig läsning, men kanske inte sträckdito.

De kortspel som presenteras och när så möjligt exemplifieras med ett parti mellan Andersson, Pettersson, Lundström och "jag" är: beredskap, tjugoett, en variant av tarot/tarok, piquet, whist, kille, kasino, vira, euchre, poker och bridge.  Jag uppskattar särskilt kapitlet om vira, det gamla svenska sticktagningsspel som var bland de mest spelade under 1800-talet men som numera är nästan helt bortglömt.  Jag blir så glad av att lära mig om köpmisärer, vingel på sju och avpassade gökbud.

Som en lättsam kulturhistorisk introduktion till kortspel är det här en utmärkt bok.  Den är rikligt illustrerad.

Bara Alberte (Cora Sandel, 1939)

Och till sist den avslutande delen i Alberte-trilogin, efter Alberte och Jakob och Alberte och friheten.  Det har nyss varit världskrig och Alberte befinner sig i ett förhållande med en självcentrerad konstnär, ett förhållande som ingen av dem egentligen önskade men som genererat en nu sexårig son.  De umgås med sina vänner Liesel och Eliel från förra boken, vars förhållande är om möjligt ännu värre, samt den frisinnade författaren Pierre och hans hustru.

Första hälften av boken utspelar sig till större delen under detta sällskaps gemensamma lantsemester och är tämligen stillastående.  Miljön är inte skådeplats för någon egentlig handling, utan utnyttjas för en granskning av gruppens relationsdynamik, skildrad genom Albertes tankar och reaktioner.  Jag önskar att jag kunde säga att jag tyckte om det, för visst är det en träffande kritik av makt och stympande könsroller.  Men sanningen att säga blir jag uttråkad.  Ingen av personerna framstår som sympatisk och tonen är full av motvilja och irritation, bitter utan att vara bitsk.  Albertes tankar verkar här en aning för idealiserade och det lågintensiva i skildringen gränsar till det dunkla.  Är jag lat som inte orkar ta det till mig?

Till slut ställs ändå allt på sin spets när Alberte och konstnärens förhållande hotar att lösas upp av otrohetsaffärer från bägge sidor, och samtidigt lyfter mörkret som tyngde bokens första hälft.  Porträttet av Alberte som går från bitterhet via panik till resignation är nog det mänskligaste hon varit sedan den första boken.  Paret bryter upp från Paris, och på visit hos svärföräldrarna i Norge hittar Alberte till slut en utväg.  Hon lämnar sin son och hans far och ger sig ensam av för att försörja sig som författare.  Trots offret känner jag mera lättnad än sorg för Alberte, för äntligen klipper hon banden till tanken på ett samliv som aldrig kunde bli annat än kvävande.

Alberte och friheten (Cora Sandel, 1931)

Här är då del två i Alberte-trilogin, som inleddes med Alberte och Jakob.  Alberte har flytt den instängda småstaden och kommit till Paris.  Uppbrottet från familjen berättas i fragmentariska återblickar, enstaka glimtar bara.  Hon har nu redan bott sju år i Paris, förment för att studera franska men i praktiken driver hon bara runt, bor i vindskyffen, försörjer sig på pantlån eller lyckas sälja en artikel till en tidning ibland.

Hon har bytt en utsatthet mot en annan – i norr var isolationen och den kvävande borgerligheten, nu lider hon istället av brist på pengar och skyddsnät.  Som kvinna måste hon alltid vara på sin vakt, mot främmande män men framför allt mot de som står henne nära och kan utnyttja hennes svaghet.  Den fri- och självständighet hon erövrat är ständigt ifrågasatt och även i Paris verkar alla krafter mot giftermål och underordning.  Utvägen är tystnad, motsträvighet och dagdriveri, för alternativet är att fastna i det hon rymt från.  Det slutar dock inte helt entydigt och jag förväntar mig någon form av lösning i tredje delen.

Det är bra, men det var lättare att tycka om den förra boken, kanske för att dramaturgin var tydligare: en ung kvinnas kamp för att slå sig loss.  Det är på många sätt samma kamp här, men riktningen är diffus och sökande.  Men det är ju livet.  Den största boven är nog att håglöst strosande i ett solgassande bohem-Paris är en romanbakgrund som kan bli rätt tröttsam efter ett tag.

Alberte och Jakob (Cora Sandel, 1926)

Jag hade varit ute efter Cora Sandels Alberte-trilogi ett tag och så dök den upp i en bokbytarbod.  Sådan tur!  Det är en pocket med alla tre böckerna i Gun-Britt Sundströms översättning och jag har hittills hunnit läsa den första.

Serien handlar alltså om Alberte, en ung flicka som växer upp i en isolerad och inskränkt borgerlig miljö i en liten kuststad i Nordnorge i början av 1900-talet.  I bok två och tre kommer hon att hamna i Paris och frottera sig med konstnärer och själv bli författare, tror jag.  Den första boken utspelar sig emellertid helt och hållet i uppväxtstaden.  Alberte är dotter till den lynnige häradshövdingen och en kylig mor.  Föräldrarnas aspirationer sträcker sig inte längre än byskvallret.  Det är långt norr om polcirkeln och att resa till Trondheim med hurtigruten tar två och ett halvt dygn, då och då kommer ett fartyg från England eller Tyskland och påminner om omvärldens existens.  Alberte längtar desperat någon annanstans men hennes växande panik rubbar inte den oförstående omgivningen ur fläcken.  Hennes bror, Jakob, lyckas rycka sig loss genom att gå till sjöss, men en flicka ska vara i hemmet och förtvivlad ser hon sina vänner förlova sig en efter en.

Romanen är mycket!  Framför allt en väldigt intensiv skildring av längtan bort.  Men också en berättelse om sin tids borgerlighet, om den lilla staden långt från civilisationen, om naturen och mörkret.  Någon kampskrift för kvinnosaken är det inte, även om ojämlikheten naturligtvis är ett helt centralt tema.  Men figurerna är komplexa personer och inte representanter för någon idé, och i slutändan är alla offer.

Jag har förstås inte kunnat bortse från vetskapen om att det finns en fortsättning där hon faktiskt kommer iväg när jag har läst den här första boken i serien.  Jag undrar hur jag hade uppfattat boken som ett avslutat helt om jag inte kände till det, eller om det slutade här.  Kanske inte riktigt lika positivt?  Men det känns som det är en ickefråga eftersom ju alla tre böckerna finns.

The Hills (Matias Faldbakken, 2017)

Den här är nyutkommen på svenska, norsk i original.  Jag hittade den på second hand och fick för mig att det var ett kap att köpa en ny bok så billigt.

Boken handlar om en restaurang i Oslo som heter The Hills, där berättarjaget är kypare sedan tretton år.  Restaurangen har funnits på samma plats sedan 1800-talet någon gång och allt är väldigt traditionellt, både borgerligt och bohemiskt.  Kyparen presenterar restaurangens historia och inredning i enerverande detalj och med oändlig namedropping av konstnärer, utländska ortnamn och glosor ur en synonymordbok.  Han berättar också om stamgästerna, som han vet precis allt om, och de är naturligtvis original med särskilda underliga egenheter och en speciell bakgrund vars beskrivning ger tillfälle till än mer namedropping.  Vartannat stycke är en helt orelaterad utläggning om något slumpmässigt valt ämne, antingen rent nonsens eller en fördomsfull och totalt ooriginell samtidsbetraktelse oskickligt förklädd till filosofisk insikt.  Även bifigurerna är kapabla till sådana ointelligenta tirader.

En dag dyker det upp en ny gäst på restaurangen, vilket skakar om den annars så korrekte kyparen.  Det är nämligen en snygg ung tjej (vars ålder av någon anledning anges i antal "tjog" år).  Det ger upphov till kapitel av sexistiskt slem som tror sig vara djupa sanningar om kvinnan, livet, världen av idag osv.  I hennes närvaro förändras allt till det mycket knasigare på restaurangen och kyparens redan tröttsamt meningslösa raljerande blir ännu mer osammanhängande.  Till slut tar det slut.

Boken gör mig förbannad.  Ska det här vara roligt?  Är det avsett som humor, eller åtminstone livfullt kvickt och snitsigt?  Det finns ingen sympatisk människa i hela berättelsen, knappt ens någon människa överhuvudtaget – berättaren är en overkligt påfrestande tönt och alla andra är karikatyrer.  Det går inte att ryckas med av språket, som förvisso är grammatiskt korrekt, men därutöver helt saknar kvaliteter.  Är det tänkt att vara smart, en allegori över någon aspekt av samtiden?  Inte en enda originell tanke dyker upp på bokens 240 sidor, bara ett sammelsurium av oinspirerade klichéer och oväsentlig detaljkunskap.

En recensent som citeras på omslaget har kallat romanen "en litterär Wes Anderson".  Ja, det stämmer, i värsta tänkbara bemärkelse.  Om man bortser från att Wes Andersons filmer brukar ha en åtminstone delvis engagerande handling, vilket här helt saknas, så finns tydliga likheter: en nostalgiskt gammaldags miljö, knasiga figurer, nördiga detaljer.  Det kan funka på film, det kan bli fina bilder.  Men ofiltrerat överfört till textform blir det totalt outhärdligt att vada igenom.  Och författaren till den här smörjan tror dessutom säkert att han komponerat någonting djupsinnigt.  Jag hatar honom och jag hatar Mondial förlag som har gett ut den här boken på svenska.

När skruven dras åt (Henry James, 1898)

Jag plockade på mig den här vid en utrensning av böcker på jobbet för något halvår sedan.  Det är alltså en nyöversättning (av Ola Klingberg från 2010) av skräckberättelsen som också gått under namnet Skruvens vridning.  Jag har god lust att bojkotta Modernista för deras vansinnigt smaklösa omslag (blotta minnesbilden av deras Drottningens juvelsmycke äcklar mig), men den här har tack och lov begåvats med ett helsvart sådant.

Det rör sig alltså om en skräckroman, kortroman, som väl får klassificeras som psykologisk.  En ung kvinna tar sig an rollen som guvernant till ett föräldralöst syskonpar på ett lantgods, där två hädangångna tjänare verkar spöka.  Det verkar också vara någonting mystiskt med de båda barnen.

Språket är snårigt och förvisso vackert, men omständligt.  Skräck är ingalunda min favoritgenre, och jag tror inte att jag ägnade berättelsen den tid som egentligen behövs för att reda ut alla flertydiga syftningar och de många outsagda förmodanden som ligger i kanske varenda replik.  Följaktligen blev jag heller inte rädd.

Boken är försedd med ett citatspäckat förord av Mattias Fyhr, som förklarar romanens plats i dess samtid, då intresset var stort för gengångare, telepati och andra övernaturliga fenomen.  Jag tycker också att vissa delar av berättelsen påminner om de redogörelser för sådana upplevelser som jag läst i spiritualistiska verk från den eran, till exempel Det stora problemet av George Lindsay Johnson.  Men då bläddrar jag hellre i den boken igen än att läsa den här berättelsen som jag uppenbart är fel läsare för.

Marble (Amalie Smith, 2014)

Jag blev nyfiken på Ellerströms förlag efter Johanna Frids så uppmärksammade Nora eller brinn Oslo brinn förra året.  Marble är alltså utgiven på samma förlag, men är dansk i original.

Det handlar om marmorskulpturer, 3D-modellering, infrarött fotografi och att dyka efter svamp på havsbottnen.  Huvudpersonen Marble reser till Grekland för att se på statyer och reflektera över hur de tedde sig i sitt bemålade ursprungsskick, över förhållandet mellan färg och form och renässansens konstsyn.  Parallellt följer en berättelse om skulptören Anne Marie Carl-Nielsen, som i början av nittonhundratalet åkte till Grekland för att göra gipskopior av antika skulpturer, inklusive autentisk brevväxling med hennes inte alltid uppmuntrande man.  Marble lär sig om hur koraller blir till marmor under årtusendens tryck, om utvinningen av olika pigment, föreställer sig olika sätt att betrakta marmorns och gipsets yta och insida.  Hon är inte så mycket en person som en tänkande entitet som flyter runt bland föremål och idéer sida vid sida.  Det är uppfriskande nyfiket och lekfullt, särskilt partierna där Marble och en 3D-animatör skapar virtuella modeller tillsammans i datorn.  Det tvingar fram en utifrånblick på verklighetens former och är en snygg modern kontrast till de antika skulpturerna.

Jag förstår det som att författaren är konstnär i första hand och jag skulle kanske kalla det här för ett textkonstverk snarare än en roman i gängse mening.  Jag kan inte låta bli att tänka att texten behandlar sina ämnen på liknande sätt som ett visuellt verk i en konsthall kunde göra, vänder sig till intuitionen snarare än intellektet.  Resonemang som kunde utnyttja ordets förmåga att förklara och reda ut nöjer sig istället med att rikta ljuset mot en intressant idé, utan att formulera den vidare.  "Försöker man avgränsa ytan så blir den tunnare och tunnare till dess att den förlorar sin rumsliga utsträckning och bara blir idé.  Ytan tycks röra sig mot det immateriella."  Ja, så är det ju, men... sedan då?  Mera!  Jag blir frustrerad av den undanglidande känslan.  Men kanske är det ämnet som lurar mig att vilja tolka med förståndet det som bara kan uppfattas känslomässigt.  "Det är ytorna jag längtar efter", säger Marble.  En sådan intellektuell abstraktion, kan den vara föremål för längtan, för en känsla överhuvudtaget?  Kanske är det här en roman om känslans och förnuftets gränser?

Hur det än är med den saken så ska sägas att pagineringen är intressant.  Sista sidan i varje kapitel är onumrerad och följs av en tom sida, följd av första sidan i nästa kapitel, där numreringen fortsätter där den slutade.  Texten på det nya kapitlets första sida börjar i höjdled på samma ställe som texten i det förra kapitlet tog slut.  På så sätt visar numreringen antalet fulla sidor text sammanlagt och inte det faktiska antalet papperssidor.

Tidens larm (Julian Barnes, 2016)

Den här romanen handlar om tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj, fast egentligen gör den inte det.  Den handlar om förtrycket under sovjetregimen, framför allt under Stalin, och framför allt mot konstnärer.  Sjostakovitj är mest en förevändning för att filosofera om förtryckets mekanismer och psykologiska konsekvenser, en persons öde att hänga upp gestaltningen på.  Det är gripande i den mån eländet är gripande och intressant i den mån ett ganska introvert resonerande förmår hålla kvar intresset, vilket det i princip gör, eftersom boken är bara 200 ganska luftiga sidor.

Jag har inte läst Julian Barnes förut, men misstänker att det här inte är en representativ ingång till hans författarskap.