Den här boken som jag läst i nätt pocketformat innehåller ett antal essäistiska kapitel om Iliaden och Odysséen, och nog märks det att författaren läst och begrundat verken mer än en gång. Som varande diktare själv vill Delblanc i Homeros se en äldre, genial kollega. En annan åsikt som förekommer bland vissa forskare är att de verk som tillskrivs Homeros i själva verket är den nedtecknade produkten av århundraden av anonym, muntlig tradition. Delblanc ägnar stor möda åt att försvara den gamle mästaren mot dessa "analytiker", och hittar berättartekniska genidrag där andra har sett anomalier som tyder på redaktörskap. Det är verkligen en intressant debatt som jag gärna lär mig mer om, men jag blir inte helt övertygad av Delblancs argument, som verkar komma ur ett känslomässigt behov att få behålla sin idol intakt. Jag kan också bli lite trött på den hyllande tonen framför allt i avsnitten om Iliaden, som om den västerländska litteraturens allra grundligast studerade och mest berömda verk behövde en ytterligare kvalitetsstämpel.
Med det sagt så ger boken en del nya perspektiv på de två eperna (för att begagna den klassiska pluralformen), åtminstone för mig som läst dem en gång från pärm till pärm men inte mera. Delblanc visar till exempel rätt övertygande hur profetian om Akilles öde hemsöker honom och styr hans agerande genom hela berättelsen, argumenterar för att Penelope känner igen sin make redan vid första återseendet – överhuvudtaget finns här gott om intressanta psykologiska iakttagelser. Återstår att pröva dem i en omläsning av verken i Ingvar Björkesons översättning, det blir jag sugen på nu, jag har bara läst dem i Lagerlöfs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar