Skärvor av en sönderslagen spegel (Christine Falkenland, 1997)

Jag har tidigare skrivit om Falkenlands Vinterträdgården här, en dålig bok, och man gör bättre att läsa hennes första fyra romaner: Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär.  De hör naturligt ihop såtillvida att alla utspelar sig i ett diffust tidigt 1900-tal, i en klaustrofobisk och ångestriden stämning fylld av destruktiv erotik och kristet skuldmedvetande, framsuggererad över cirka 130 sidor.

Här ligger en flicka eller ung kvinna inlagd på något slags lasarett och berättar om sin kärlekslösa uppväxt med en far och en mor som var upptagna med att älska varandra.  I lyriska sjok ger hon uttryck för den tomhet som blivit av hennes liv, sin djupa ensamhet och förlorade gudstro.  Hon är förödmjukad av livets banala fortskridande och existensens meninglöshet, känner sig själsligt urlakad, och måste bli till genom att spegla sig i andra: genom sexualiteten inte minst.  Allt hon gör för henne närmare hennes medfödda ondska.

En skelettartad handling finns inmängd i detta, en blind man och en sjuk flicka som interagerar lite grann.  Den ingrediensen stannar vid ett mellanting och kunde avvaras.  När handlingen måste avanceras genom trivial dialog och sakliga konstateranden punkteras stämningen, som är romanens hela behållning.  Huvudpersonens själsliga smärta skrivs fram i korta, allvarstyngda meningar med gammaltestamentligt klingande symbolik: "Jag är en saltstod. Ingenting kan släcka min törst." eller "Bot är inte möjlig. Men jag skall bota mig, jag skall sätta blodigel på blodigel."  Det är ett dramatiskt och högtidligt självömkande som vinner nerv av att dansa nära pekoralet.  Men om min minnesbild går att lita på är Min skugga ändå bättre, där atmosfären vävs smidigare in i en berättelse och dessutom den bohuslänska naturen får glänsa i mörkret.

I Odysseus kölvatten (Göran Schildt, 1951)

Min kronologiska omläsning av Göran Schildt har nått nummer två av seglingsböckerna.  Det är sommaren 1950 och färden går äntligen till Grekland.  1949 års seglats hade styrt kosan mot Sardinien och Spanien men avsatte ingen skriftlig skildring.

 

Daphne står numera höst, vinter och vår på varvet i norditalienska Lavagna och boken inleds med ett porträtt av denna ort och dess hamn.  Här är det faktiskt den hantverksskolade hustrun Mona, senare mest upptagen med matlagningen, som målar om båten medan Göran sköter småsysslor.  Man känner igen karaktäristiken av italienarna från Önskeresan: hamnjobbarna är naturligt sorglösa människor i harmonisk symbios med sitt arbete, som på kvällen kanaliserar sin brio i gemensam sång och dans på Teresas trattoria.  Men inför paret Schildts reslystnad visar infödingarna samma oförståelse som de dästa engelska lorderna i sina lustjakter.  Man lättar i alla fall snart ankar och rutten går söderut längs stövelns västkust, förbi etruskiska trakter där man besöker samma gravar som en gång D. H. Lawrence; liksom denne lovordar Göran Schildt etruskernas vitalitet, men finner framför allt i deras konst ”någonting strävt och jordbundet, men samtidigt någonting komiskt och pompöst, en antiheroisk och ödesbunden bondskhet”, vilket allt lever vidare i det äktitalienska kynnet.

 

Nåja, därifrån vidare till Messinasundet (mellan Sicilien och fastlandet), där man med viss ansträngning undviker både Skylla och Charybdis, varefter man korsar Joniska havet och når Kefalonia, sedan Ithaka.  Här verkar få saker engagera öborna mer än deras homeriska anknytning, och besökarna förevisas konkurrerande bevis på Odysseus hemmahörande i just den eller den byn.  Daphne styr sedan in mot Korintiska viken, där första stoppet är den föga pittoreska staden Patras.  Här hopar sig tekniska och byråkratiska problem och man blir stående i tretton bittra dygn – fyndigt beskrivet med accelererande ironi – i klammeri med obstruerande tjänstemän medan ”Greklands skickligaste montör” lagar motorn.  Till slut kommer man loss mot Aten och därefter ut bland de Cykladiska öarna.  Här får seglarna för första gången bekanta sig med meltemin, Egeiska havets hårda nordanvind, som mer än en gång hotar att göra tragiskt slut på semestern.  Men de håller sig flytande och betar i tur och ordning av Kythnos, Syra, Tinos, Mykonos, Delos, Naxos, Ios och Santorini.  Sistnämnda vulkanö är särskilt fascinerande och makarna Schildt vandrar sjutton timmar uppför berget för att bese det antika Thera.  Slutligen anlöps Kreta, som blir sommarens ändhållplats – det har blivit september och måsten i hemlandet kallar.  Den sympatiske kaptenen på ett italienskt lastfartyg låter bogsera Daphne med besättning de väl så många sjömilen tillbaka till hennes ankarplats.

 

Det märks direkt att det är en mer erfaren skeppare som ger sig ut 1950 än 1948.  Önskeresan gör en stor sak av alla förberedelser och spritter sedan under hela resans lopp av ett aldrig falnande nyhetens behag.  Den barnsliga glädjen har nu förbytts i ett mognare lugn, den glättiga leken i ett nytt allvar.  Det klär reseskildringen bättre och ger den en tyngre botten.  Det hjärtelunkande hamnlivet i Lavagna skildras så sugande att man liksom resenärerna själva ser med nervös förväntan på avresan, misstämningen ombord utanför Amalfi får ta vederbörlig plats i en oerhört vacker scen mot bakgrund av fyrverkerier.  På väg mot Tinos rycker vinden loss seglen ”som när man blåser på en maskrosboll” och strax dessförinnan har ett läckage varit nära att sänka båten till havsbottnen, då förvisso ”över det hänsynslösa havet och vår arma, rullande båt, välvde sig en molnfri solstrålande himmel som gjorde det omöjligt att innerst inne ta faran på allvar”.  Äventyren skildras med trygg behärskning, inlevelsen är total.

 

Paret Schildt verkar inte längre som främlingar i sin båt utan invanda vid livssättet till havs.  De har tagit några steg mot den resenärens integrering i livsmiljön som teoretiseras flitigt om i Önskeresan – sådana nyfikna spekulationer är påfallande frånvarande här, men platserna de besöker skildras desto djupare.  Och han gör det så friskt och levande!  Det är en lättnad för Daphne att slippa tuffa genom kanaler och få kryssa över öppet hav.  Schildt har också lämnat den något hämmande dagboksformen för ett friare kronologiskt berättande, och det är helt sömlöst som farliga sjöstrapatser flyter in i lyriska landskapsbeskrivningar, festliga möten med bybor går över i medlidande med deras fattigdom, som blir till inspirerade reflektioner om det levande arvet från antiken vid åsynen av statyer, kolonner och vitmenade hus.

 

Alla öar och orter har sin egenart, men överallt möts Göran och Mona av samma nyfikenhet och gästvänskap.  Nästan överallt är de ensamma turister, ibland de första sedan kriget.  Semesterhotell finns inte, på sin höjd ett par kaféer i någon vältrafikerad lasthamn.  Affärer finns i de större städerna, men på de flesta orter får matvaror inhämtas hos lokala bönder.  Cyklarna har bytts mot en Lambretta med vilken makarna puttrar iväg på utflykter inåt land.  Tillfällig nattlogi finner de i lortiga byhotell där man väcks i ottan av åsneskrin från stallet på bottenvåningen.  Inte konstigt i ett sådant land att två nordiska segelturister tas emot som en sensation, för de är ju det.  När de efter en tröttande dust med meltemin landstiger på Kythnos får de finna sig i att bli centrum för en välkomstfest.  Hela byn samlas och bjuder på fikon, källvatten och folkdans; man hetsar Göran att sjunga något från sitt land och hakar ivrigt på med gitarrerna i hans motvilliga ”Helan går".  När de anländer till Itea tränger sig en driftig yngling genast ombord och förmedlar på knagglig engelska den tillströmmade folksamlingens nyfikna frågor till besättningen, om båten, resplanerna och parets familjeförhållanden.  På Ios bjuder öns rikaste man utan anledning in till sin villa.

Jag har en utgåva från 1981, som förutom jättemånga korrfel innehåller ett nyskrivet efterord.  Där beklagar Schildt sin blindhet inför folkets fattigdom och nöd.  Jag tycker han är orättvis.  Han må vara en smula naiv och kanske ser med idealiserande blick på grekernas idyll, men han överskyler sällan deras materiella svårigheter.  Det kommer några gånger till rörande scener, som vid madonnafesten på Tinos, som slutar med att de tar ombord en medellös flicka från bulgariska gränsen, en av alla som vallfärdat dit för att söka hjälp av den botande ikonen.  Liksom i Önskeresan är världskriget i färskt minne; Grekland har dessutom just genomlidit ett inbördeskrig.  Överallt möter de människor som talar nostalgiskt om välståndet innan kriget och vissa av dem talar tyska sedan ockupationsåren.  Annars är franskan det mest gångbara språket.  Marshallhjälpens propaganda ska väl lära dem att tala engelska.

Motivationen till resan i österled är förstås Göran Schildts kärlek till det antika Greklands kultur.  Det kan verka förvånande att han intill denna sommar inte hade läst Odysséen.  Men däri ligger också hans styrka: han är en dilettant, mer än allmänbildad men ingen professor, sporrad enbart av en djupt känd släktskap med den antika livssynen och dess konstnärliga uttryck.  Och han låter sig inte hejdas av brist på akademiska meriter när en storslagen konstupplevelse inspirerar till filosofiska sanningar om människan.  Intrycket av teatern i Epidauros igångsätter så en flera sidor lång utläggning om åskådarrollen, hur deltagarna i Dionysosfesten reducerades till aktiva betraktare av det antika dramat och slutligen helt passiviserats i de moderna biosalongerna, som totalt förnekar närvaron av ett här och nu.  Resonemanget är ett utmärkt uttryck för Schildts konst- och livssyn överhuvud.  Några gånger till finner han anledning att formulera sig utförligt, men för det mesta stannar det vid kortare betraktelser om särskilda konstverk.  Det kommer ständigt intressanta tankar ur hans djärva intellekt men när han börjar dra slutsatser om de antika grekernas själsläggning utifrån en stympad Apollonstaty blir jag försiktigt skeptisk, och när han implicit drar ut linjerna ända till dagens greker går han över gränsen.  Jo, jag nämnde detta i inlägget om Önskeresan, där det också är mer frappant.

Upprymdheten över att äntligen färdas i hellenska vatten får Schildt att se antiken lite överallt, och ta fasta på det passande mer än det opassande.  Grekland är trots allt ortodoxt kristet, orterna har namn efter helgon och man ser fler kyrkor och kapell än antika tempel och gudastatyer.  De österländska kulturinslagen är också påtagliga.  Men allt detta framstår som utanpåverk – Göran och Mona deltar i en kristen procession med efterföljande orientalisk dans och han talar i samma andetag om "denna tidlösa Hesiodosvärld".  Vid seglingen förbi Leukas tycker han sig höra Sapfos dödsrop i ett måsskri, hoppande flygfiskar erinrar om minoiska fresker.  Men vem är man att förmena honom den glädjen.

Jag har mer att säga men ändå slutar jag här och hoppas fatta mig kortare nästa gång.  Allra sist ett vackert citat från sidan 208:

Det är alltid någonting särskilt med arkeologiska utgrävningsplatser, där ting som i årtusenden legat gömda och skyddade åter möter människans blick och nuet.  Genom detta möte blir inte bara det framgrävda återerövrat av nuet, där sker också en motsatt påverkan: nuet smittas av tingen och sjunker med sina stjärnor, syrsor och röster ned i tidens djup, nuet äger plötsligt rum för tretusen år sedan.  Kvällar i arkeologernas hus, varma sommarkvällar i Delphi, på Delos och i Festos, ingenting har som ni lärt mig att nuet är en plats i evighetens landskap, en ort som ibland är trång och kringgärdad så att man bara ser den närmaste omgivningen, men ibland ligger uppe på höjder därifrån man har utsikt både över det förflutna och det tillkommande.

La Maison de Claudine (Colette, 1922)

Jag har svårt att göra mig en bild av precis hur känd Colette är i den frankofona världen, men att döma av förordet i denna utgåva på Le livre de poche så är hon väldigt känd.  Grundfakta om hennes litterära gärning anses inte behöva nämnas medan trettio sidor ägnas åt att reda ut biografiska detaljer, i synnerhet om förhållandet till modern, som också förutsätts vara bekant.

Det här är antagligen inte den mest representativa ingången till Colettes författarskap.  Boken består av ett trettiotal noveller, eller kapitel: korta anekdoter på tre, fyra sidor från hennes uppväxt på landsbygden i slutet av artonhundratalet.  Kåserier är kanske den bästa benämningen, för tonen är så där måttligt tillskruvad, persongalleriet hjärtligt karikerat, hemmet, samhället och tillvaron i stort målade med synligt nostalgiska penseldrag.  Små scener beskriver barnens lekar på stenmuren, giftermål i grannhuset, lokala kufars uppgång och fall.  Mycket utspelar sig i och omkring huset, där mamman är huvudperson – ständigt uppjagad, okuvlig, strängt värnande om uppförande och god moral, men bakom fasaden öm och begiven på skvaller.  Den benamputerade pappan figurerar ibland som lättsam kontrast, där han stapplar fram på kryckor och sorglöst skojar bort hustruns bestörtning inför till exempel en maläten sjal.  Poängen i historierna blir sällan snärtigare än så, men tagna som en helhet bildar de små scenerna några fina karaktärsporträtt.  Beskrivningen av modern är kärleksfull nog att väga upp det puttenutt som vidlåder själva genren, men i kapitlen mot slutet där olika hundar, katter och andra djur intar huvudrollerna blir det smetigt i överkant.

Allt sagt med förbehållet att jag behövt kolla upp glosor i snart sagt varannan mening ibland, för här är en herrans massa blommor, insekter och gammaldags klädespersedlar i alla möjliga och omöjliga sammanhang.  Den som kan läsa detta helt flytande får säkert mer ut av det för jag tror att språket är vackert.

Titelns Claudine är helt och hållet ett försäljningsknep: så hette huvudpersonen i hennes genombrottsroman, men här finns ingen med det namnet.

Den svenske ryttaren (Leo Perutz, 1936)

Jag tror konstigt nog det här är den första boken jag läser från Nilsson förlag (som verkligen borde kosta på sig ett genitiv-s).  Också den första av Leo Perutz, en österrikisk-judisk författare som jag inte visste någonting om.

Historien utspelar sig i tysk-polska gränstrakter under tidigt 1700-tal.  En tjuv och en svenskättad officer möts på landsvägen, den förste på flykt undan lagen, den andre deserterad ur den sachsiska armén i hopp om att få ansluta sig till Karl den tolftes ärorika här.  Tjuven sänds att be om hjälp hos adelsmannens släkting i en närbelägen herrgård, men väl där förälskar han sig i svenskens kusin.  Han känner sig förutbestämd att inom kort få gifta sig med flickan och ta hela godset i besittning.  En identitetsrockad tar vid: tjuven upphöjs genom att anta den svenske ädlingens identitet, denne å sin sida slungas ner i en formlig helvetesvistelse som fjättrad arbetare i biskopens järnhytta.  Jämte dem figurerar – för varje återkomst i förskjutet perspektiv – tjuvens nemesis Skarprättarbaronen, en möjligen inbillat död mjölnare och medlemmarna i ett rövarband.

Eftersom identiteterna är rörliga, bara tillfälliga roller, flyter berättelsen i en osäkerhet när flera verklighetsuppfattningar ständigt överlappar.  Verkligheten blir mångfaldig, potentiell.  Också i det lilla blandas sanning och fantasi, som i tjuvens återkommande visioner av sin dotter, eller i scenen när han första gången försöker ta sig in i herrgården och för varje smyglyssnad replik gör sig en ny bild av vem som är vem och deras inbördes mellanhavanden.  Men den snirklande historien visar sig till sist vara sinnrikt flätad så att allt löper tillbaka i en cirkel liksom en gång fastställt av ödet.  Förvandlingskonsterna är i slutändan fåfäng möda inför den naturliga ordningen.

I baksidestexten står pikaresk och den genren är jag inte så inläst på.  Jag associerar till folksagans rolltyper och stiliserade element.  Åtskilligt är uppenbart symboliskt – allra mest järnhyttans infernaliska brännugnar och den därtill hörande mjölnarvålnaden, eller vad han är – och en allegorisk läsning av det hela verkar påbjuda sig, men det undflyr mig just vilken.  Det kan väl vara sak samma, för stor behållning gav mig den självmedvetet absurda premissen, de fantasifulla drömscenerna, intrigens lekande vändningar och inte minst den svårfångade men alltid så närvarande huvudpersonen.  Man skönjer en tung, demonisk botten men historien travar oförväget ovanpå intill det mörka slutet.

Den mänskliga svagheten och andra noveller (W. Somerset Maugham, utg. 1976)

Det här är den femte novellsamlingen jag läser av W. Somerset Maugham och jag undrar hur många fler det kan finnas på svenska.  Liksom de flesta är det här ett hopkok på berättelser ur olika originalsamlingar; i tur och ordning heter de "En utpost", "Brevet", "Den mänskliga svagheten", "Jane", "Vredens käril", "Boksäcken" och "Bakom ridån".  De första två läste jag för inte alltför länge sedan i Trollträdet och har inte läst om den här gången.

Det är lätt att blanda ihop de här novellerna när man läst dem i en följd för de är bara något olika blandningar av samma ingredienser.  Ett anonymt jag äter middag på herrklubben eller någon kosmopolitisk restaurang, där han kommer i samspråk med någon gammal bekant, som nyss har fått veta något omtumlande.  Denne återberättar hela bakgrundshistorien, som utspelar sig i eller har någon lösare anknytning till de ostindiska kolonierna, och vars bärande element är en otrohetsaffär med en mer eller mindre pikant knorr på slutet.  I "Vredens käril" är det en missionärshustru som dras till en straffånge, i "Boksäcken" ett triangeldrama mellan återberättaren och två väldigt kära syskon.  Själva köttet i historierna är att prudentliga societetskonventioner ställs på ända och tillåts göra det utan att författaren dömer någon.  Möjligen kan han unna sig ett diskret hånleende när det går illa med de alltför träiga.

Det är raka noveller med början, mitten och slut, välformulerade men utan litterär finess.  Författaren är mycket glad i att ordentligt presentera sina figurer, deras utseende och karaktär, och verkar belåten när han lyckas skruva till slutet snitsigt.  Subtil och raffinerad undertext hittar man inte här, vilket Maugham också driver med i titelnovellen, där ramhandlingen är ett middagssamtal mellan författarens alter ego och en i vitterheten upphöjd novellist.  Men stämning finns det, en gemytlig trygghet i den världsvane brittens småcyniska förhållande till händelserna.  När det är som tråkigast finns det tyvärr inte så mycket mer att bry sig om.  Jag tror att en viss mättnad börjar inträda i min Maughamläsning.

Parle-leur de batailles, de rois et d'éléphants (Mathias Énard, 2010)

Jag tyckte mycket om Boussole, den drömlika romanen om österland och västerland i varandra omslingrande förening.  Här är en tidigare bok av författaren där han i koncisare form, ca 160 storstilta sidor, behandlar samma tema.  Titeln betyder ungefär "Berätta för dem om strider, kungar och elefanter".

Michelangelo blir 1506 inbjuden av sultanen i Konstantinopel att projektera bygget av en bro över Gyllene hornet.  (Detta hände på riktigt och efterordet reder generöst ut flera detaljerade överensstämmelser mellan fiktionen och verkligheten.)  Den store konstnären reser dit och lockas av sin nyfikenhet allt längre in i den osmanska metropolens dolska skönhet, dess tigande konstskatter, dess poesi och extatiska nöjesliv.  Han tjusas av en androgyn danserska som i trolska mellankapitel får ge röst åt det obestämbara, det förföriska och hotfulla i Orienten; Michelangelos ledsagare, poeten Mesihi, ser svartsjukt på.

Öst och väst binds samman av ömsesidig kärlek och nyfikenhet, hålls isär av makt och språkförbistring; däremellan finns ett fruktbart dunkel och romanen är som bäst när den uppehåller sig där.  I övrigt lider den något av att stryka alltför tätt inpå historiska fakta.  Poetiska avsnitt kontrasteras plötsligt mot en tydligt nutida röst som redovisar år och datum och Michelangelo slits brutalt loss ur sina drömmerier genom epitetet "sedermera målargeni" och en saklig redogörelse för hans kommande bedrifter.  Boussole är mer helgjuten och jämförelsen är väl inte orättvis.

Orättvis och oförskämd mot läsaren är däremot den franska förlagskulturens helt bisarra smaklöshet: inlagan är satt i Times New Roman, tolv punkter med tätt radavstånd.  Det gäller åtminstone pocketupplagan med ISBN 978-2-330-01506-0.  Actes Sud bemödar sig tack och lov att ge böckerna aptitliga omslag, men att tvingas läsa en seriös roman med den typografin är som att boka bord på michelinrestaurang och upptäcka att den är inredd som en Ikea-bespisning.  Skandal, faktiskt.

Önskeresan (Göran Schildt, 1949)

I min omläsning av Göran Schildt har turen kommit till den första av seglingsböckerna.  Önskeresan skildrar den första längre resa han företog med ketchen Daphne, då han och hustrun Mona från maj till september 1948 tog sig från Stockholm till norra Italien.

Boken inleds med en presentation av själva båten, förvärvad något år dessförinnan och upplärd i rätt trygga Östersjövatten.  Med ombord från Stockholm är, förutom makarna, Clas Brunius, en ung man om vars bakgrund man får veta just intet utom det att Göran inte kände honom.  Målet för resan är bestämt: man ska till Medelhavet, och varför inte till Rapallo där vännerna Roberto och Luisa Sambonet ser fram emot sällskap.  Den exakta rutten ger sig efterhand, det blir mer fritt och äventyrligt så.  Man genomflyter Sverige på Göta kanal och beslutar att ta vägen vidare genom norra Jyllands fjärdar.  Därifrån till lämplig hamnplats vid engelska kusten innebär en segling över öppet hav, vilken man med njutbar ansträngning och disciplin klarar av på tre, fyra dygn.  Efter ett kortare stopp i Ramsgate med tillhörande Londonutflykt (utan båt) når man över kanalen till Le Havre.  Sällskapet stöter på patrull i mötet med den franska tullen och bankerna, stroppigt ovilliga att lösa in checkar och sådant, men situationen vänds snart i triumf när det visar sig att någon bekants bekant lagt in ett mycket gott ord för dem hos högsta chefen för Worms rederier.  Nu väntar ett kungligt mottagande i flera av de orter de passerar på vägen söderut längs Seine, Saône, Rhône och diverse kanaler.  Clas tackar för sig, gode vännen Georg Henrik von Wright kliver på i Paris och hänger med i några veckor.  Så småningom mynnar man ut i havet strax väster om Marseille, varifrån man når Italien via några hamnstäder på rivieran.

Som titeln antyder är resan förverkligandet av en sedan länge närd dröm.  Det är en frihetslängtan vars geografiska föremål är södern och Medelhavet men den etiska komponenten är minst lika viktig: Göran Schildt vill lämna skrivbordet och möta livet på riktigt.  Den moderna västerländska människan har inskolats i ett blott estetiskt förhållningssätt till tillvaron.  Hon har reducerat sig själv till en ytlig åskådare, men vad det gäller är att delta på djupet, engagera sig.  Längs resan får Schildt upprepade tillfällen att resonera om turistens blick på omgivningen.  Den som reser för att ha rest, bockar för upplevelser och samlar bilder till sitt fotoalbum, den har inte rest på riktigt, bara glidit förbi. Han spårar denna inställning till artonhundratalets romantik, tron på "en redan färdig värld, där vår uppgift är att plocka känslor som likt mogna frukter hänger på träden".  Motsatsen är resenären med en praktisk uppgift – handel, pilgrimsfärd, krig – som skjuter själva resmålet i bakgrunden och därmed ger det mening.  Den äkta reseupplevelsen får man först när man låter sig integreras, upphör att betrakta omgivningen som vykort utan som en livsmiljö.

Den saliggörande distraktionen på denna önskeresa är förstås båten: det ständiga arbetet att navigera, reparera, hissa segel och fälla bom (eller vad det kan heta – jag har svårt att lägga sådant på minnet) håller sällskapet ständigt upptaget och ger sammanhang åt de växlande bakgrunderna.  Strapatserna till havs visar det bäst.  På Nordsjöns öppna hav finner Schildt en "matematisk renhet" som "engagerar en djupare och kräver ett större ansvar än vad som behövs på land".  Enformigheten höjer ens känslighet för intryck, som alla får praktisk betydelse för den som står vid rodret.  Jo, nog måste det ge en förhöjd livskänsla att vara utlämnad åt elementen.  När man sedan tränger in i "spenaten" (längs floder och kanaler) sker en modusväxling till det gemytligare.  Daphne framflyter i maklig lunk, ständigt nedsaktad av slussar; det kan bjuda på nog så svåra problem när slussvakten gått på långlunch och lämnat sin sjuåriga son att hantera vevarna, men stämningen är överlag familjär och omgivningarna pittoreska.  Det är svårt att inte läsa detta med estetiserande blick, för att nyttja Schildts terminologi – eskapism, helt enkelt.  Den lätt humoristiska, kåserande tonen gör också sitt till för att göra läsaren till just en sådan avskärmad åskådare som Schildt inte vill vara.  Jag har roat mig med att skumläsa loggboken från resan parallellt, och även om båda böckerna i stort sett överensstämmer i sak – några siffror har putsats på i Önskeresan, rödvin förbättrats till champagne på något ställe – så ger loggbokens lakoniska rapportering av sjömil, besöksmål och stämningsläge ombord en råare bild där närvaron i stunden springer fram betydligt mer direkt.  Det är tråkigare att läsa, men känslan av deltagande i livet är starkare.

Det är en sak att läsaren blir en betraktare, resenärerna själva kan ju vara engagerat närvarande för det.  Men då och då kommer små romantiserande avsnitt som får mig att undra.  Vid infarten i Paris längs med Seine beskrivs hur "de idylliska, från impressionisternas tavlor välkända småstäderna med restauranger och guinguetter nere vid vattnet övergår omärkligt till banlieun [sic] med snygga, välputsade kajer, lummiga kastanjealléer och ståtliga stenbroar", där finns "de metande herrarna i basker" och "de ogenerade kärleksparen under broarna" – vems blick på Paris är det här?  Knappast den naturligt hemtama parisarens egen.  I småstaden Joigny beklagar han den bildade klassens flykt från landsbygden och drömmer sig tillbaka till en sekelskiftsidyll med rosendoft av Pagnol ungefär.  Den ännu mer grundläggande frågan ställer sig: är det överhuvudtaget möjligt att leka sig till verkligt liv?  I en intressant passage beundrar Schildt den sköna vyn från ett bergskloster men konstaterar att dess medeltida invånare knappast såg utsikten som föremål för estetisk betraktelse utan som skydd mot inkräktare etc – ur rent praktisk synpunkt.  Schildt får sin praktiska synpunkt genom båtbestyren.  Men det är ju ett påhitt!  Inget i hans liv tvingar honom till navigatorisk närvaro.  Bönderna i de franska lantbyarna lever sin miljö inifrån, men Göran Schildt är en konsthistoriker på genomresa, om än aldrig så fokuserad på kölsvin och däcksbalk...

Längs flod- och kanalsystemen möter de oupphörligen pratsamma exemplar av lokalbefolkningen, villiga att sälja gott vin, ge råd inför kommande sluss och berätta anekdoter om trakten.  Ibland bjuds dessa ombord och en fiskarpojke i Caudebec som raskt involverar sig i besättningens göromål har de inte hjärta att neka följa med som lots en bit på vägen.  Vart sällskapet än kommer tas de emot som en sensation – att glädjas åt och imponera på, men i slutändan framför allt hysa vördnad för; de reser ju i egen båt.  De flesta de stöter på är fiskare, sjåare, värdshusvärdar, slussvakter.  Den andra sidan av flodlivet är kollegorna – andra bemedlade segelturister.  Man bjuder över varandra till respektive lustjakt och njuter goda middagar eller ordnar choklad-party (det sker vid ett tillfälle, jag är mycket nyfiken på detta).  Eftersom alla personer skildras som lika mustiga karaktärer är det lätt att bli blind för det, men klasskillnaderna är skriande.  Göran Schildt är inte utan empati för de sämre lottade men eftersom konst och liv för honom är så intimt förknippade kan han inte undvika att få ojämlikheten att framstå som en lika mycket estetisk som social fråga.  (Politisk blir den inte alls.)

Göran, Mona och Georg Henrik gör utflykter på cykel och från dessa rapporteras framför allt om kyrkor och kloster.  Medeltidsarkitekturen ger upphov till spännande betraktelser över olika epokers syn på tid, om tusentalets individuella byggnadskonst kontra den standardiserade teologins gotik – mycket läsvärda mikroessäer.  I Chartres föreslår någon att katedralen borde omvandlas till museum, vilket gör Schildt mycket uppbragt.  En levande byggnad som förvandlas till ett monument över det förgångna dör "och kan inte sprida annat än förstening omkring sig".  Att det inte är någon simpel konservatism han förfäktar framgår med brutal tydlighet vid ankomsten till Marseille, där tyskarna just bombat hela gamla stan till förintelse.  Det anser han trots allt vara ett "hälsosamt ingrepp" eftersom de mörka gränderna var en belastning för stadslivet.  Nu var just detta inte fransmännens eget verk, men i många andra fall är det av inhemsk förskyllan som byggnader rivs eller lämnas att förfalla så snart den funktion de en gång ämnats för blir passé.  Hävdar Schildt.

Han hyllar förstås fransmännens praktiska pietetslöshet, men främst av alla folk står italienarna, ty inga förvaltar som de arvet från de antika grekerna: i Italien finner man den fulländade humanismen, här har allt förmåtts att anta mänskliga proportioner.  Gud har plockats ner på jorden och inga metafysiska grubblerier tynger människorna, ingen kluvenhet mellan sken och verklighet, man lever inte abstrakt och rationellt utan spontant och fördomsfritt – allt demoniskt är utkastat och man hänger sig åt "ljuv livsförsjunkenhet och generös tolerans".  Ingen skulle väl komma på att avge så storslaget svepande omdömen om ett helt folk idag – utom möjligen Göran Schildt, om han levde.  Italienarna visar "hur långt en nation kan utveckla sig": det här måste ha tagit många århundraden och vari består "nationen" över hela denna tidsrymd, undrar jag?  Har kultiveringen skyndats på genom varje historisk italienares medvetna insats eller är det något undermedvetet, kanske en evolutionär förädling av något slag?  Nå, Göran Schildt jobbar i folksjälarnas paradigm och dit har jag inte tillträde.  Hans retoriska slutkläm är belysande.  Han citerar någon ej namngiven grekisk filosof, som ska ha sagt att "all filosofi och all religion ytterst syftar till ett gemensamt mål, leendet i ett intelligent ansikte".  Det är vackert formulerat!  Men det innebär ju att filosofin och religionen är en helt och hållet individuell historia.  Och allt är en individuell historia för Göran Schildt.  Håller man samtidigt filosofin så högt som han gör, då kan man nå slutsatser som att ett helt lands samhällsliv är avhängigt enskilda människors metafysiska grundsyn.  Politik, ekonomi, sådant är bara överbyggnad...

Nu har jag sagt mycket om Göran Schildts idéer men ingenting om hur härligt det är att läsa hans bok!  Han säger redan på första sidan att han lagt undan de litterära anspråken, och om det var det han behövde intala sig för att skriva så här friskt, tant mieux.  Debutromanen Önskeleken hade mer av konstruktion över sig men i reseskildringen hittade han sin röst.  Kombinationen av färgstarka människoskildringar, pittoresk natur, äventyr och självsäker filosofi är oefterhärmlig.  Jag ser fram emot att läsa om de senare seglingsböckerna, där det kommer att bli mer av just segling.  Här går större delen av resan för motor genom inlandet och det blir en aning kvalmigt till slut.  Man längtar ut till havet.  När de förresten kommer ut i havet igen, strax väster om Marseille, då är det som att allting exploderar i ett drömrus över några sidor: i rask följd stöter de på en överklassfamilj som hyrt en klippö med tillhörande fort av franska staten, springer in i en grupp förälskade ynglingar i en bambuskog och kryssar förbi en nudistö som Göran spanar på i kikaren.  Vid det laget är de bara Göran och Mona kvar ombord.  Mona håller sig i bakgrunden genom hela boken men lagar god mat.

Anna Karenina (Lev Tolstoj, 1878)

Jag läste Krig och fred förra sommaren och så nu denna då.  Jag kan knappast säga någonting nytt och speciellt insiktsfullt om en sådan enorm klassiker, så jag nöjer med mig att här kasta ner några osorterade intryck.

Som i alla riktigt stora romaner känner man igen sig själv i alla figurerna.  Deras tankar och bevekelsegrunder beskrivs så enkelt och exakt att det framstår som självklart att de inte kunde handla annorlunda.  Någon enda huvudperson finns här ju inte, men vissa kommer närmare än andra; den som får mest utrymme är inte Anna Karenina själv utan Levin.  Det är en person jag har lätt att identifiera mig med.  Han är en individualist med bestämda uppfattningar som tycker sig stå över allt politiskt käbbel och de intellektuella lekar hans umgänge roar sig med.  Själv är han engagerad med hela sitt hjärta i den riktiga världen, jordbrukets och det hårda arbetets handfasta vishet.  Det verkar framför allt som en undanflykt.  Av lättja eller skygghet avfärdar han det stora och motsägelsefulla han inte förstår och söker sig dit han slipper följdfrågor.  Otåligheten med trivialiteter, sublimeringen när Kitty nobbat honom, svartsjukan när han sedan måste dela henne med lättfärdiga släktingar, den bittra besvikelsen när hans jordbruksidéer inte går hem hos arbetarna som mest vill ha det lojt och bekvämt (ett avsnitt som till delar påminner om Turgenjev) – allt kommer av en och samma hårda, varma och lätt hycklande karaktär.  Jag tycker om att läsa longörerna om den ryske bondens inneboende instinkter, Levins åsikter om det rationella utnyttjandet av folksjälens produktiva egenskaper och så vidare.  Att förnuftstron vänds till gudstro i slutkapitlen är förstås själva poängen, men jag kan inte låta bli att tycka att uppvaknandet skildras väl banalt och tendentiöst.

Då är jag mer förtjust i Karenins än mer plötsliga vändning.  Tolstoj är ingen vidare ironiker som kanske Thomas Mann eller så, men i hela Karenins figur finns något storslaget löjligt som inte går att låta bli att le åt.  Den hårde, torre karln som inte kan behärska sig när han ser tårar, som fast besluten att tillrättavisa sin döende, otrogna hustru känner medömkan välla upp, och snopet märker att han förlåter henne istället.  Och hennes älskare står bredvid.  Och båda männen inser att Karenin vann, och båda står där löjliga i ljuset av något från ovan som ingen av dem förstår eller förtjänar.  Fantastisk scen.  Där brister hans mur av bestämdhet och sedan är han lätt byte för Lidija Ivanovnas självsäkra kristendom.

Kvinnorna tycker jag länge att man inte får komma nära.  Anna och Vronskij diskuterar i en scen att rymma tillsammans som älskare och älskarinna, men Anna vill inte lämna sin son.  Hon säger det emellertid aldrig, hon ruvar på sin invändning, vilket gör hennes motvilja obegriplig för Vronskij och hon verkar som en irrationell hysterika.  På liknande sätt är alla kvinnornas perspektiv genom romanens första hälft ogenomträngliga.  Man får komma in i huvudet på Levin, Vronskij, Oblonskij, Karenin, men Anna och Kitty förblir mestadels tillslutna kärleksmaskiner som man som bäst får lära känna genom deras handlingar och repliker.  Det luckras upp efterhand.  Anna som verkar kall och otillgänglig i början får visa flera sidor vartefter hennes ställning förändras.  Men helt naturlig blir hon aldrig, hon tillåts aldrig visa sitt hela jag.  När hon slagit sig ner med Vronskij blir hon kokett och nonchalant som motvärn mot samhällets ogillande.  Hon måste ständigt manövrera sociala vapen för att överleva och det leder henne slutligen till undergången.

Kitty och Dolly är bättre anpassade till de krav som ställs på deras kön och sociala position.  Kitty är den från början hämmade som sedan blommar ut i en naturlig fallenhet för omsorg, hur individuell nu denna är, eller om den hör mer till hennes kvinnlighet.  Dolly är den som har fogat sig, uppfostrat barnen som man ska, förlåtit sin otrogne man, beter sig enligt konventionerna.  Missnöjet hon kanaliserat i stränghet träder fram alltför sent för att göra någon skillnad.

Kärleken är ju minst sagt ett huvudtema här, men jag blir aldrig helt klok på den.  Rebecka Kärde sa i det senaste avsnittet av podden Gästabudet, apropå förhållandet mellan Levin och Kitty, att det, liksom förälskelserna i många artonhundratalsromaner, i någon mening är ett resonemangsparti men ändå finns där en verklig passion som är omöjlig för en modern människa att förstå.  Det sätter väl fingret på vad jag hade så svårt att smälta i Indiana och Svindlande höjder.  Det är ingen lika framträdande svårighet här för Anna Karenina handlar om så mycket mer än bara kärleksintriger, men kärleken förblir likväl ett mysterium.  Med några undantag.  Annas och Vronskijs första möten, i deras blickar på avstånd, där finns något magiskt, i brist på bättre ord.  Tolstoj lyckas förmedla något överrationellt, en outsäglig samhörighet mellan de två, som består ett tag men som förvärldsligas när deras kärlek måste fogas in i samhällslivet.  Känslorna mellan Kitty och Levin är redan från början en blandning av konvenans, fantasifullt hopp och lidelse men blir väl med tiden något djupare, om än i grunden ett praktiskt arrangemang för att trygga familjelyckan.  Det jordnära, lyckliga äktenskapet triumferar över den förödande passionen, men själva kärlekselementet i ekvationen... det verkar vara något odelbart, ett fritt svävande faktum som ibland bara infinner sig utan vidare, utan koppling till den konkreta verkligheten.  Det är väl vackert, men det gör också kärleken till en godtycklig parameter vars svängningar sällan är särskilt lätta att genomskåda.  Att handlingen ändå blir allt annat än godtycklig är tack vare att kärleken sällan spelar huvudrollen i intrigen – det gör oftare missunnsamhet, skam, stolthet, förvirring och hundra andra sätt att förhålla sig till varandra.

Undanflykten är återkommande.  I princip alla personerna väjer på olika sätt för sanningen, vill inte se verkligheten, är oärliga mot sig själva och sina känslor.  Levin förtränger sitt misslyckade frieri och flyr gång på gång in i sitt arbete.  Anna tvingas att resa murar mot sitt tidigare liv och härda sig för att hålla sig upprätt.  Vronskij förenklar tillvaron till yta, Karenin först till ämbetsutövning och sedan till religion.  Nåja, detta är väl en så allmän iakttagelse att den inte säger så mycket.

Till sist ska jag säga att jag verkligen gillar intensiteten i skildringarna av de stora livshändelserna: bröllopet mellan Levin och Kitty, Nikolajs dödsbädd, Kittys förlossning, Annas förintelse och död.  Särskilt hur bröllopskapitlen förmedlar ceremonins livsomvälvande betydelse för människorna, lastad med tung religiös och praktisk innebörd... allt annat än dagens tomma ritualer.

Allra allra sist vill jag tacka för att kapitlen är så korta och jag misstänker att det har något att göra med att romanen ursprungligen publicerades i serieform.

De homeriska hymnerna (övers. Ingvar Björkeson, utg. 2004)

Den här har jag haft liggande ett tag och kom mig till sist för att läsa den.  Det är en ganska tunn volym med parallelltext, liksom utgåvan av Hesiodos som jag läste nyligen.  Översättningen av Ingvar Björkeson är förstås precis så fantastisk man kan önska.

De homeriska hymnerna är en disparat samling dikter tillägnade olika gudar i det grekiska panteon.  Homeriska är de i den bemärkelsen att de under antiken tillskrevs Homeros, men det är uppenbart att alla inte kan vara skrivna vid samma tid eller av samma person.  Översättningen förmedlar tydligt skillnaderna i stil: vissa mer högstämda, andra uppsluppna och rentav dråpliga.

Av de trettiotre hymnerna är tjugonio korta saker på högst ett femtiotal rader; de flesta bara något dussin.  De övriga fyra är några hundra rader långa och i dem ryms mer av intresse.  Hymnen till Demeter ägnas mest analys i Sture Linnérs förord.  Den är en av de främsta källorna för att förstå de eleusinska mysterierna.  Den berättar myten om Persefones enlevering och efterföljande drama som slutar med att årstiderna och Demeters mysteriekult inrättas.  Jag tycker den påminner om en folksaga i den pedagogiska framställningen och själva poesin är vackrare än både Homeros och Hesiodos.  Hymnen till Apollon är en aning torrare i tonen och inte särskilt fokuserad.  Den förtäljer om Apollons färder hit och dit för att döda en drake och inrätta sitt tempel utan att man som modern person blir riktigt klok på varför.  Hymnen till Hermes däremot är en rak berättelse där diktens huvudperson framstår som en lurifax till gud.  (Björkeson använder på ett ställe just det ordet i sin översättning.)  Det är en friskt infallsrik tolkning av myten där Hermes personlighet verkligen framträder och sätts i kontrast till den nyktrare brodern Apollon.  Hymnen till Afrodite är den kortaste av de längre.  En lättsam och smått ironisk historia om hur Zeus gör Afrodite betuttad i den persiske prinsen Anchises.

Av de kortare hymnerna nämner Linnér bara särskilt den till Pan.  Jag tycker mest om den sjunde, till Dionysos, som är en drastisk liten anekdot med ett förvånande förvandlingsnummer i.

Det är lite i dessa dikter som verkar självklart arkaiskt, om måttstocken för det arkaiska är Homeros och Hesiodos (längre än så sträcker sig inte min beläsenhet).  Men åtminstone de långa dikterna lär vara från den tiden.  Stilen här är friare, mer målande och mindre mässande, mer angelägen att berätta saga än att räkna upp ättetavlor och sådant.  Samtidigt finns en religiös äkthet i hymnerna.  Det är inga uppvisningsstycken i poetisk bearbetning av mytologiskt stoff.

Världen själv (Ulf Danielsson, 2020)

I tonåren var jag trogen medlem på ett forum om lingvistik.  Sammanhållningen vilade till stor del på ett gemensamt språkfilosofiskt perspektiv och bibeln var Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson.  Där argumenterar de båda filosoferna för att vi förstår världen genom ”kognitiva metaforer”: vi konceptualiserar tid som rörelse, problem som pussel.  I Philosophy in the flesh (1999) visar samma författarpar hur vårt begreppsliggörande av världen är grundat i den kroppsliga erfarenheten och hur sådant som tas för objektiva fakta om verkligheten är mänskliga tolkningar som hänger oförytterligt samman med vår biologiska konstitution.  Det var länge sedan jag läste de böckerna nu, men de har satt en bestående prägel på min ontologisk-epistemologiska grundsyn, om uttrycket tillåts.

Den här boken formulerar i princip det jag burit med mig sedan dess, men är skriven av en fysiker och intar följaktligen ett mer naturvetenskapligt perspektiv.  I korthet: Världen är reellt existerande och allt som finns är materien.  Medvetandet har uppkommit genom evolution och är ett rent fysikaliskt fenomen; en själ skild från en kropp är otänkbar.  Universum styrs inte av naturlagar och där finns ingen fritt flytande matematik; universum bara är, och vi konstruerar modeller för att förstå det.  Kopplingen mellan världen själv och vetenskapliga abstraktioner går alltid via ett biologiskt förstånd.  En dator, oavsett hur avancerad, kan aldrig bli medveten och matematiken fångar inte allt.

Sidorna är få, knappt tvåhundra, men ämnet är ofantligt.  För att göra något lyckat av de förutsättningarna krävs en skicklig förmåga att konkretisera, ringa in det väsentliga och aldrig tappa tråden.   Boken ger sken av tydlig disposition med åtta polemiskt rubriksatta kapitel – ”Levande varelser är inte maskiner”, ”Universum är inte matematik” – men gör alltför lite för att avgränsa argumenten från varandra.  Författaren bemödar sig att vara personlig men de anekdotiska utvikningarna distraherar mer än illustrerar.  Vissa avgörande tankesteg skyndas hastigt förbi.  Tyvärr syns det oslipade även i språket, en ganska hackig prosa med smärre språkfel här och där.

Mycket kretsar kring att vederlägga olika populära men vilseledande idéer, där felet i många fall är en sammanblandning av modell och verklighet.  Det blir en del tragglande av de klassiska tankeexperimenten.  Jag förstår vad han argumenterar emot, där är detaljerna klara nog, men det alternativ han presenterar blir aldrig så mycket mer än en övergripande filosofisk inställning: det finns ingen sannare verklighet bortom den vi upplever som biologiska varelser, är kontentan.  Det köper jag!  Men det gjorde jag redan innan.  Den här lite pratiga essän ger dessvärre ingen fastare grund åt min världsbild.  Då fick jag nog läsa om böckerna nämnda i första stycket eller kanske ta mig an något av alla verk från den här bokens generösa lästipslista.

Le Mur (Jean-Paul Sartre, 1939)

När man letar fransk litteratur får man ta det man kommer över ibland och den här hittade jag i en bokbytarhylla i somras.  Kanske inget jag hade valt själv, men voilà.  Av Sartre har jag tidigare läst Äcklet (på svenska) men minns därav just ingenting.

 

Det här är en novellsamling med fem historier.  Den inledande titelnovellen handlar om tre dödsdömda i en fängelsecell.  Från dom till avrättning får man följa deras fysiska reaktioner och inre förvandling: några kissar på sig, någon annan biter ihop, men alla tre drabbas av den förestående dödens obegriplighet.  Från hela människor urholkas de till blotta kroppar och försöker desperat hålla kvar i sin mänsklighet genom agg och irritation.  Förhållandet till tingen upplöses och samtidigt med livet dunstar livets värde.  En besynnerligt trivial knorr avslutar.

"La Chambre" handlar om en ung kvinna som trots föräldrarnas protester stannar kvar i äktenskapet med en man på väg allt djupare in i galenskap.  Redan är han snurrig nog att kalla henne vid fel namn och inbilla sig hotad av flygande statyer i sitt mörka rum.  Men hans sinnesrubbning tycks ge honom ett närmare förhållande till de döda föremålens värld och hustrun verkar i galenskapen se en möjlighet att transcendera konventionerna.  Psykologin här verkar lite gammaldags, att definiera människan genom hennes neuroser.

"Érostrate" handlar om en man som ogillar människorna och är djupt missnöjd med att tvingas existera på deras villkor.  Genom att utföra ett mordattentat ska han bli sin egen och på kuppen nå berömmelse.  En klichéartad historia.

"Intimité" är till formen mer omväxlande än de övriga i det att den blandar första och tredje person i långa tankeströmmar.  Den handlar om en kvinna med motstridiga känslor för sin man och hennes vännina som ogillar att de är tillsammans.  Hon dumpar honom så men allt löser sig inte med det.  Den verkliga kärnpunkten i den här novellen gick mig nog förbi.

"L'Enfance d'un chef" slutligen är hundra sidor lång och hade säkerligen kunnat presenteras ensam om den gavs lite luftigare sättning.  Det är en koncentrerad bildningsroman som följer den unge Lucien från småbarn till äldre tonår.  Han uppvisar tidigt en misstänksamhet mot sig själv och omvärlden: han blir övertygad att föräldrarna bara spelar roller och hans egen identitet finns inte heller; ingen finns.  Hans kamp med existensen tar sig finare uttryck när han via en kamrat introduceras för Freud, i vars idéer om oidipus- och andra komplex finner trygghet; han tyr sig sedan till en cynisk surrealist som lär honom att kullkasta alla borgerliga normer.  Men båda vägarna är återvändsgränder och han vågar aldrig vandra dem till slut.  Teoriernas enkla förklaringar är attraktiva men bedrägliga – de söker fylla existensens intighet med en mening som inte finns.  Lucien inser att människans lott är att vara ett intet på eget ansvar.  Tyvärr leder honom sökandet vidare till fascismen.  Där finner han en plats att förankra sin självbild: han är mer än ett svävande godtycke; han får sin plats i världen av det knippe rättigheter och skyldigheter som definierar honom inför den andre.  Det vore väl en försvarbar slutsats även utan fascistiska förtecken.  Psykologin är trovärdig men jag har svårt att se skildringen av Luciens radikalisering som det mest bärande elementet här; det verkar emellertid vara en gängse tolkning och den antyds ju av titeln.

De tre mittersta novellerna kan undvaras.  Titelnovellen är den mest helgjutna, skriven på ett rakt och kyligt språk till rätt anslående effekt.  Den avslutande långnovellen vinner på att ha utrymme att exponera sina idéer.  Faktiskt är formatet perfekt, för i längre version hade det varit svårare att motivera det tillrättalagda i huvudpersonens etiska progression.  Jag kommer någon gång att tänka på Siri Hustvedts intellektualiserande romaner där handlingen lätt förväxlas med utläggning av teori.  Ingen av historierna här är väl avsedd att excellera i originell berättarkonst utan detta måste läsas mot bakgrund av författarens filosofiska projekt.  Här verkar han vilja ringa in gränserna för människan: i titelnovellen gränsen mot döden, i "La Chambre" den mot galenskapen, i allmänhet jagets mot den andre.  "L'Enfance d'un chef" presenterar antagligen den bästa bilden av existentialismens grundtankar, åtminstone fylligast, men jag kan inte komma ifrån känslan att den upphöjer helt naturlig tonårsförvirring till stor filosofi.  Vad vet jag.

Theogonin och Verk och dagar (Hesiodos, övers. Ingvar Björkeson, utg. 2003)

Det känns inte självklart att ta upp den här boken på bloggen.  Det är ju inte ens en bok utan två i samma volym.  Tolkning, analys, historisk kontext och allt sådant kan man inhämta bättre lite varstans och mina studieanteckningar håller jag för mig själv.  Men jag kan väl säga något om just den här utgåvan.

Det är Ingvar Björkeson som översatt och som vanligt sanslöst bra.  Han får arkaisk poesi att genljuda på helt modernt språk utan att någonsin förenkla, släta över eller vanakta originaltexten.  Här finns ingenting av gamla översättningars konstlat ålderdomliga språkdräkt och omvända ordföljder, bara en naturlig och idiomatisk svenska.  Gudarna är "knipsluga" och plöjande oxar har "fullt upp att göra".  I partiet i Verk och dagar där poeten ger råd om sjöfart framstår han som helt underbart förnumstig när han efter en stolt redogörelse för sin lilla erfarenhet av "tusenpluggtimrade fartyg" slänger ur sig: "Men denna vårseglation är inget jag rekommenderar".  Det hade varit så lätt för en sämre översättare att kväva Hesiodos egen röst; Björkeson både ser den i grekiskan och överför den till unikt levande svenska.  Boken innehåller grekisk parallelltext så att den språkkunnige kan verifiera översättningens exakthet.

Sture Linnér har som vanligt i dessa lite äldre utgåvor i Natur och Kulturs klassikerserie skrivit ett intressant förord och den här gången är det också han som står för kommentarerna.  De hjälper mycket för att strukturera läsningen och navigera i texten.  Båda dikterna är påfallande trassligt och nästan vårdslöst disponerade men kommentaren reder ut det hela.  Jag hade roligt när jag läste detta och Hesiodos är såklart oundgänglig för att förstå det gamla Grekland.  Jag avstår från att tagga boken som vare sig skön- eller facklitteratur för de vore anakronismer bägge.

Önskeleken (Göran Schildt, 1943)

Jag läser om Göran Schildts verk från början.  Det här är hans debut och den enda roman han skrev, om man inte räknar den mycket tunt maskerade debattboken Ön som förtärdes av havet (1970) som sådan.  Det gjorde han själv och omtalar bisarrt nog denna sistnämnda som sin "enda roman" i någon av sina memoarböcker.  Jag är märkligt störd av detta.

Önskeleken inleds med en soldat i finska vinterkriget som irrar sig genom snömörkret.  Han når fram till en bivack där han möter en bekant.  De två militärerna engagerar sig i en filosofisk diskussion om litteraturens sanningsanspråk och det visar sig att kamraten bär på författardrömmar.  Han har skrivit en novell som han gladeligen läser upp för jagberättaren.

Den "nordiskt blonda, adertonåriga och mycket söta" Lena von Marcken har sänts att agera något slags sällskapsdam åt en brittisk lady bosatt på Capri.  Historien börjar med att flickan står på ett fartygsdäck och beskådar Medelhavet, det undersköna landskapet och människotyperna ombord.  Det är som en film och hon målar upp scener och kameraglidningar för sitt inre.  Den andra huvudpersonen är semestrande arkitekten Johan Svantesson, vilken av en nyck skrivit in sig på hotellet som Mario Leone från Turin – det blir ju mer spännande så, och hans italienska kan gå för dialekt.  De unga tu råkar hamna på samma buss, han springer ifatt henne vid avstigningen och så inleds deras rollspel.  Svenskan och den förmente italienaren besöker San Michele, Axel Munthes berömda villa, och fantiserar om ett liv där tillsammans.  Deras åskådning av världen omkring dem gungar i något drömlikt, obestämt.  Leken kompliceras ytterligare när Mario bjuder in sig att gästa Lenas engelska värdinna, under det att han låtsas vara flickans bror.  Det hela kulminerar i en blöt festkväll med några kändisar av furstlig värdighet och ambivalent inställning till sina påtvingade roller.

 

Redan i förstlingsverket behandlar Schildt med karaktäristiskt självförtroende flera teman som ska återkomma genom hela hans produktion.  Det viktigaste i denna roman är det som på Göran Schildts språk heter "jagproblematiken": människans avsaknad av konsekvent personlighet, omöjligheten att entydigt definiera sig själv.  Resonemanget är ungefär: vi upphör aldrig att skifta roll beroende på alla möjliga yttre och inre omständigheter, och ingen av dessa roller ligger närmare vårt sanna jag än någon annan.  Jaget är öppet att anta vilken skepnad som helst, det är "till sin natur en universell bereddhet".  En konsekvent personlighet förblir något ogripbart, som bäst kan vi hitta en sammanhängande stil eller attityd.  Att medvetet iklä sig självvalda roller – som Johan/Mario – är till syvende och sist ärligare än att jaga illusionen av ett enda, oföränderligt jag.  Bara genom att bejaka våra kontraster och helhjärtat spela våra roller blir vi intressanta, komplexa personer.

Ett annat tema som berörs är livet som ett provisorium.  Lena har väntat på sitt riktiga liv och äntligen vuxen ger hon sig ut i världen för att insupa det.  Hon når dock aldrig helt fram utan betraktar det italienska paradiset genom filmiska drömbilder och sin reseguide.  Verkligheten håller sig på avstånd.  Johan lider av samma problem men löser det genom att gå in i rollen som Mario.  Det är förresten praktiskt att han är arkitekt, ty det gör honom disponerad för en kort betraktelse över skönhetens väsen.  Vid första anblicken av Lenas ovala ansikte får han sin tes bekräftad: "Flickan är vacker på samma sätt som ett hus är vackert: därför att hennes utseende lovar det och det, antyder att hon motsvarar de och de anspråken, erbjuder de och de fördelarna.  Skönhet, det är något som både kan och måste förklaras med intressesidan av vår personlighet, sättas i samband med våra livsmöjligheter."  Även detta är en hjärtefråga för Göran Schildt.  Stor konst, och skönhet överhuvud, "strävar att förändra hela vår livsinställning".

Nu låter det verkligen som att jag analyserat romanen genom gymnasiefilosofiska abstraktioner.  Men sådant är bokens innehåll!  Berättarrösten håller sig ständigt på en självmedvetet intellektualiserande distans till handlingen.  Och det är uppenbart ett avsiktligt stilgrepp.  Berättaren klampar oförväget runt bland de olika personernas psyken, lägger ut deras tankar kring intrigens finurligt pedagogiska förvecklingar.  Schildt har redan här en slipad penna och inte långt kvar till den personliga röst han hittar i seglingsböckerna.  Det som över allt annat gör boken läsvärd är växelspelet mellan ramberättelsen och Caprihistorien.  Mellan kapitlen bryter soldaternas dialog in, där "jag" och "författaren" – två aspekter av den jagskiftande Göran Schildt – diskuterar det nyss lästa.  "Jag" kritiserar kanske någon detalj i handlingen varpå "författaren" försvarar sin avsikt och lovar förtydliga sig i nästa kapitel.  Många gånger höjer de sig utan vidare till en idédebatt om estetiska eller psykologiska spörsmål, där "jag" kan få anledning att beskriva skillnaden mellan Flaubert och Anatole France, och "författaren" ifrågasätta den andres teori om en ansvarsmedveten personlighet.  Det här är riktigt skickligt gjort och greppet känns förvånansvärt piggt.  Den ganska larviga kärlekshistorien är bara en förevändning att diskutera filosofiska frågor men man köper det tack vare det lekfulla och självsäkra anslaget.  Idéinnehållet, tja, det är väl ganska gymnasialt trots allt.  I den mån Göran Schildt var en spännande tänkare blev han det i mötet med Grekland, och det låg här ännu i framtiden.

Det var förresten en härlig tid när bristande korrekturläsning kunde innebära att ett dussin plurala verbformer slank igenom.

 

Jag avslutar med att skriva av baksidestexten.  Jag har mina misstankar om dess upphovsman.

 

Ö N S K E L E K E N är ett verk av en ung debuterande författare med utpräglade litterära ambitioner.  Det är en originellt komponerad, dubbelbottnad bok, som visserligen är underhållande och lättläst, men som dock siktar längre än till publikens harmlösa förströelse.  Den yttre handlingen, tvenne nordbors korta men intensiva kärleksäventyr under Italiens sol, är snarast en förevändning för författaren att på ett underfundigt sätt fördjupa sig i några intima psykologiska spörsmål – vilka, skall här inte avslöjas, då upptäckten av dem är bokens egentliga syftemål.  Önskeleken för sin läsare inte bara på en nöjestripp till Italien, utan också på en upptäcktsfärd i hans eget jag.

    Man kan på sätt och vis karaktärisera boken som en reaktion mot de inre och yttre gränser, som de hårda tiderna upprest kring människornas privata aspirationer.  Den är ett slags omvänd krigsbok, som handlar om krigets motsats och som i avsiktlig kontrast mot plikt, självförglömmelse och fysiska umbäranden ställer ett onyttigt intresse för det egna jaget, en sorglös och soldränkt vrå av turisternas förkrigs Italien och en filosofi som varken stjälper eller uppbygger stater.

Paradiset (Jascha Golowanjuk, 1956)

Jascha Golowanjuk var en period bekant med Göran Schildt, lärde jag mig i biografin om denne.  Det var också första gången jag la märke till Golowanjuks namn.  Han gjorde succé med sin debutroman Min gyllene väg från Samarkand 1937 och var under några decennier enormt läst och omtyckt, men idag är han väl i princip helt bortglömd.  Det lilla jag vet om honom har jag inhämtat i Schildt-biografin, däribland att han var jude och föddes 1905 i nuvarande Uzbekistan.  Paradiset är första bästa bok jag råkade stöta på.  Han skrev ungefär en om året i fyrtio års tid.

Huvudpersonen är en författare som verkar dela många drag med Golowanjuk själv.  Han dör och hamnar i himlen, där han anvisas ett rum i en lång korridor.  Han märker snart att varje önskan här går omedelbart i uppfyllelse, och det är onekligen praktiskt att få en whisky när man vill eller kunna frammana vemhelst man vill tala med.  Mest umgås han med sin farmor, som efter döden lever loppan på storslagna bjudningar där hon lystet frotterar sig med historiska celebriteter.  Han påhälsas också ständigt av den bitska Debora som tvingar honom att högläsa ur sina böcker som sömnpiller.

Så håller det på lite hit och dit.  Människorna i paradiset är lika lynniga som på jorden och huvudpersonen söker förgäves lyckan och saligheten.  Det är en rätt tunn bok i luftig, kåserande stil, en kul premiss fylld med infall och fyndiga dialoger.  Ett stort antal av dessa går ut på att författaren nervöst försvarar sina böcker mot spydiga anklagelser om banalitet och låg intellektuell nivå, och i samma veva hinner han med spelad ödmjukhet ge några kängor åt sina kritiker.  I samtiden, när Golowanjuks verk och deras stil var välkända, måste detta ha varit mycket roligt och med lite inlevelse och fantasi är det det fortfarande.

Jag har fått för mig att Golowanjuks judiska identitet och flyktingbakgrund hade betydelse för hans författarskap, men här syns inte mycket av det.  I ett kapitel görs en nostalgisk återblick på huvudpersonens fattiga barndom som får räknas till höjdpunkterna.  Det är lättsamt med ett anspråkslöst stänk av svärta.  Jag håller med baksidestexten om att här finns "ömsinthet och humor" och det räcker långt!

Judiths teater (Inger Alfvén, 1989)

Jag var imponerad av Ur kackerlackors levnad och har nu läst ytterligare en Inger Alfvén.  Också detta är en historia med åtskilligt mörker som skildrar såriga relationer och inre kval, och liksom i den förra boken är mäns våld mot kvinnor ett huvudtema.

Rosalyn växer upp i en dysfunktionell familj i märklig exil på amerikanska vischan.  Hon är oönskad av sina föräldrar och bär sitt trauma in i vuxenheten.  I tonåren, övergiven i Stockholm, tyr hon sig till en rad baksluga killar och en av dem gör henne med barn: dottern Judith, som hon motvilligt accepterar ansvaret för, och som i jakt på uppmärksamhet gör allt för att sabotera mammans försök att utveckla sin författartalang.  Under tiden har Ragnar, av tryggare härkomst, gått vägen från pretentiös gymnasiepoet till geniförklarad författare och kvinnokarl.  Både Rosalyn och den unga Judith kommer att fängslas närmast bokstavligen av hans charm och hänsynslösa smicker.

Eller vad det nu är som håller dem kvar.  Den här romanen lyckas aldrig övertyga mig om sin psykologiska trovärdighet.  Jag tror det grundläggande problemet är att den vill något alltför tydligt alltför mycket: här ska skildras över femhundra täta sidor hur kvinnors konstnärskap förringas på en manlig scen, hur kvinnligt självförminskande går i arv, hur manipulativa män med kapital och sexuell makt snärjer de mest fritänkande kvinnor, och så vidare.  Alfvén har hittat en intrig som inrymmer allt detta och befolkat den med rollfigurer.  Men förklaringen till deras handlande står inte att finna inom dem, varken i deras mänsklighet eller i de individuella särdragen, utan i ramarna som satts av programmet.  Så tappar berättelsen sin spänst, det öppna utforskandets glädje som gjorde Ur kackerlackors levnad till en så inspirerad roman.

Att Inger Alfvén är en språkkonstnär skiner igenom; hon leker även här skickligt med tonfall och metaforer, men inte med samma frihet.  Några gånger sprakar det till.  Rosalyns avsnitt växlar mellan nutid och dåtid i första och tredje person på ett effektfullt sätt.  Ragnars avsnitt är en tidvis lustig stilparodi fylld av konstnärsklichéer och självförhärligande tunnelseende.  Men oftare låter författaren hämma sig inför budskapets allvar och hemfaller i tydlighetsiver åt bokstavligt beskrivande istället för gestaltning.  Som för att kompensera bristen på sammansatta personligheter sjunker texten då och då in i Judiths och Rosalyns huvuden, men därinne finns inte tillräckligt att hämta och kapitlen tröskar förgäves på i onödiga longörer.  Det hela slutar med ett förvirrande långt påhäng utan begriplig riktning.  Jag förstår aldrig vad som står på spel och historien engagerar aldrig så som den verkar anse att ämnet förtjänar.  Kanske är Alfvéns avsikt att skildra något avpersonifierat, evigt giltigt, men i så fall har hon landat halvvägs och det förslår inte.

Kaspar Utz (Bruce Chatwin, 1988)

Bruce Chatwin är väl mest känd för sina reseskildringar och av dem har jag läst I Patagonien.  Den var bra men mot slutet kände jag mig mätt för att han tog sig själv på så stort allvar.

Det här är en kortroman som var något av det sista han skrev.  Den utspelar sig i det kommunistiska Tjeckoslovakien, dit berättaren beger sig för att skaffa material till en artikel om kejsar Rudolf II.  Han kommer i kontakt med den enigmatiske Kaspar Utz, porslinssamlare och ägare till ett stort antal värdefulla rokokofiguriner.  Det är inte helt lätt att vakta en sådan samling från den totalitära statens intressen och Utz vecklar in sig i dunkla förehavanden.  Konstintresset är en flykt undan den repressiva politiken, en jakt på något väsentligare.  Men samlandet blir också lömskt, en avgudadyrkan.  Porslinsfigurerna förvandlas lätt något verkligare än livet och lockar en att leva i en lögn.

Suggestivt beskrivna commedia dell'arte-figuriner är nog så demoniska i rätt belysning och det hela görs än mer faustiskt av utvikningar om porslinets alkemiska rötter.  Men det blir aldrig så stämningsfullt som jag misstänker är avsikten, därtill är berättelsen för kort och i detta komprimerade format får den en anstrykning av skröna över sig.  Dialogen är också styltig.

Göran Schildt: två liv (Henrik Knif, 2020)

Som jag konstaterat tidigare intar Göran Schildt (1917–2009) en särskild plats i min bokhylla, om än inte självklart i hjärtat.  Det var en gubbe av den gamla sorten, ett år äldre än Ingmar Bergman, och en bångstyrig sådan som inte var rädd att sätta sig på tvären.  Det framhöll han förresten gärna själv.  Reseskildringarna från medelhavsseglatserna med Daphne är till genren lättsam litteratur men växer till något mycket större tack vare Schildts mångskiftande kunskaper om antikens historia, konst och arkitektur, hans lediga, lätt ironiska beskrivningar av sjöstrapatser och möten med lokala original, och inte minst sättet att retsamt stryka mothårs: insistera på att rida sina käpphästar med tveklös panache – lägga ut orden om kulturers förfall, vantolkningar av det grekiska arvet, den rätta inställningen till livet och konsten.  Det gör honom både charmig och intellektuellt stimulerande att läsa, men svårare att älska.

Det var mitt intryck innan jag läste denna första biografi över Göran Schildt och det är mitt intryck också efteråt.  Boken är en rejäl volym på 427 sidor + register och förteckningar och den täcker Schildts liv från uppväxten till pensionen ungefär, om han nu kan sägas gå i pension när han på sjuttiotalet etablerar sig som bosatt på Leros i Egeiska havet och upphör att publicera sig så flitigt.  Undertiteln "två liv" syftar på något som Schildt sagt om Dante: han levde ett liv och skrev sig ett till.  Fin idé att lyfta det till en knastertorr rubrik.  Påståendet stämmer väl också om Göran i den mån det gör det om alla författare.

Boken följer både det levda livet och det intellektuella.  De går för det mesta hand i hand, och det är resultatet av ett medvetet ställningstagande.  En av Göran Schildts centrala teser är nödvändigheten av att omsätta sin lärdom i praktiken.  Han ställer sig avvisande till skrivbordsprofessorer och bestämmer sig tidigt (1937, överväldigad vid åsynen av ett doriskt tempel i Paestum) för att som han säger "bli grek", det vill säga anamma det antika Greklands levnadsvisdom för egen del.  De bokliga kunskaperna hade han till stor del redan som yngling, uppfostrad som han var i ett aristokratiskt Helsingforshem och därtill en flitig student.  Det livliga årtiondet efter studentexamen är biografins mest fängslande del vad gäller det yttre livet.  Även om det grekiska fröet har såtts ska det dröja ännu ett tag innan det spirar, och innan dess hinner han med att grundligt utforska den franska kulturen, som han känner en själslig släktskap med.  Han bor ett tag på franska landsbygden och sedan i Paris, där han ömsom studerar, ömsom på sin värdinna Yseult de Coppets bohemiska salonger lär känna bemärkta kulturpersonligheter.  Georg Henrik von Wright, sedermera professor i Cambridge, var en nära vän i de unga åren och de två är ett fascinerande par.  Georg Henrik drogs mot det engelska och skulle bli en av Skandinaviens mest framstående företrädare för den analytiska filosofin, medan det fanns mer av det sydländska i Göran – Knif skriver att det har "känts frestande att karakterisera Göran Schildt som en cafébordsfilosof".  Han resonerar hellre fritt och yvigt än strikt och korrekt, drar sig inte för dristiga hugskott.

Självförtroendet verkar ha befunnit sig permanent på de höjder dit tanken nådde i hans mest inspirerade stunder.  Ingen kritik bekom honom personligen och hans fru ska intyga att han hade för vana att tolka kritiska invändningar mot hans verk som att läsaren brustit i förståelse.  Den här säkerheten kom förstås med bakgrunden.  Pappan var respekterad författare och det bestämde sig Göran också tidigt för att bli.  Knif diskuterar inte speciellt hans klasstillhörighet, och det är inget fel med det, det hade lätt kunnat bära långt iväg.  Schildts alla privilegier lyser ändå starkt i varje kapitel: den materiella, ekonomiska såklart, men också bildningen, och kontaktnätet.  Alla samtida finlandssvenska kulturpersonligheter verkar tillhöra hans bekantskapskrets utan att närmare förklaring behöver ges: Elmer Diktonius, Tove Jansson, nämnde von Wright, Jörn Donner...  Jag minns från reseskildringarna hur hans sällskap har en förmåga att alltid bli bjudna på middagar hos ambassadörer och stora konstnärer.  Den här självklarheten och höga tron på sin tanke speglar sig också i Schildts återkommande tal om livssyn, livsinställning, livsbetingelser och sådana högtflygande begrepp – i fråga om sig själv men också när han diskuterar andras sätt att leva och fungera.  Schildt har lagt sig till med ansträngningen att leva medvetet och det spiller över när han i betraktandet av andra kulturer och personligheter i deras vanor och beteenden inläser uttryck för en underliggande livssyn, som han inte är sen med att utlägga och analysera.  Han är anspråksfull, rentav pretentiös.  Det menar jag mest som ett konstaterande av en grundläggande skillnad mellan honom och mig.  Men jag undrar, apropå det, hur går det riktigt ihop att ha Göran Schildts intellektualiserande läggning och samtidigt leva fullt ut i världen, i närkontakt med havet, nordanvinden och konsten?

Nå, om det inte gör det så är det ingen paradox i hans termer.  Ett annat återkommande tema i hans skrifter är frånvaron av en enhetlig personlighet, det fåfänga i att söka sitt innersta eller egentliga jag.  Varje person inrymmer en mängd möjligheter som aktualiseras efter tid, plats och omständigheter.  Det här är en idé som utvecklats ur hans läsning av André Gide och den är ganska lätt att ta till sig.  Den hänger ihop med hans konstsyn.  Göran Schildt motsätter sig den "esteticism" vars främste teoretiker vid tiden, i Finland, var Yrjö Hirn.  Enligt denna skulle konsten vara föremål för "intresselöst betraktande", alltså något vackert att se på ungefär.  Schildt menar tvärtom att konsten för att ha någon mening måste vara en del av livet självt; påverka det, inte avbilda det.  Det romantiska idealet att i verket uttrycka konstnärens innersta väsen är också en källa till tomhet.  Det här är rätt snårigt att förstå för mig som inte är speciellt insatt i konsthistoria, även om Knifs sammanfattningar gör det något klarare.

När det någon gång blir tal om politik är Göran Schildt ganska pinsamt förvirrad och verkar tro sig nå viktigare sanningar genom att sväva iväg i filosofi eller psykologi.  Om han nu har så ett enda konsekvent personlighetsdrag så är det individualismen.  Han är ointresserad av allt som inte har bäring på individen och snurrar lätt vilse i märkligheter när han försöker omvandla till individfrågor det som rör människor som kollektiv.  Den här blinda fläcken ger intrycket att han trots alla sina provokationer egentligen aldrig tog några allvarliga risker.  Det är en sak att slänga sig med vassa ord om grekisk och nordisk mentalitet, en annan att kritisera makten.

För att säga något om boken också.  Den består till ganska stor del av referat av tidningsdebatter (Schildt var länge skribent i Svenska dagbladet), mottagandet av några av hans tidiga böcker och utvecklingen av hans tankar kring konsten i stort och Gide och Cézanne i synnerhet.  Referaten och en del av citaten ur artiklar och brev hade gärna fått komprimeras.  Man kommer inte så nära Göran Schildt som privatperson.  Hur var han i sitt vardagsliv?  Särskilt det äktenskapliga samlivet sägs väldigt lite om.  Hans första fru Mona dyker upp från ingenstans, håller sig i bakgrunden och försvinner till sist utan att man blir klar över varför.  Att han hade otaliga älskarinnor är tydligt nog, mindre tydligt hur han mötte var och en, ännu mindre hur hans hustru ställde sig till dem.

Det tar ungefär halva boken innan seglingen kommer på tal.  Reseskildringarna, utan vilka han knappast vore ihågkommen, behandlas tillsammans i ett par kapitel och då tämligen rörigt.  Deras viktigaste idéinnehåll utsätts för närsynt referat och analys men nästan inget sägs om tillkomsten och mottagandet.  Den för eftervärlden bortglömda boken om André Gide tillägnas i jämförelse en väldig uppmärksamhet.  Man förstår att seglingsböckerna för Schildt var en sidosak i hans gärning, en trivsam bisyssla som råkade finna publik.  Men det är ju jätteintressant!  Tyvärr följer inte Knif det spåret vidare.

Slutligen måste jag påpeka att boken hade tålt ett extra korrläsningsvarv, om så bara för att eliminera 90 % av alla "de facto".  Och det saknas en innehållsförteckning.  Jag låter kanske hård, mot både Henrik Knif och Göran Schildt, men mest virrig skulle jag tro.  Det betyder bara att jag fått mycket att tänka på.  Jag är så glad att min favoritgubbe förärats en biografi.  Jag tänker mig en ny genomläsning av hans intressantaste verk snart, men det återkommer jag i så fall till vad det lider.

Egypten: pyramidernas och mysteriernas land (Francis Balodis, 1943)

Det kanske inte verkar helt seriöst att missnöjd med Pierre Montets bok från 1964 vända sig till ett ännu äldre översiktsverk av någon praktiskt taget helt okänd person för vidare kunskap om Egypten.  Men nu är det en gång denna bok jag har stående i hyllan och alltid är den väl ett komplement, resonerade jag helt simpelt.

Boken är skriven för utgivning i Sverige, men på annat språk (ryska?) och översatt av lektor William Freij.  Författaren var lettisk professor och flydde till Sverige vid Sovjetunionens invasion 1940.

Den här bokens framställning lider inte av Montets mani att rada upp långa listor på bergarter och jordbruksredskap och dispositionen är i stort sett kronologisk.  Varje kapitel tar fasta på något särskilt fenomen – skrivkonsten, pyramidbyggena, religionsutövningen, ... – men knyter ämnet till en ungefärlig period i Egyptens historia.  Sammantaget skisseras en ganska handfast bild av den sociala, religiösa och politiska utvecklingen genom dynastier och århundraden.  Presentationen är full av inlevelse och antagligen övermåttan i förhållande till vad vi faktiskt vet.  Balodis tror på sin föreställningskraft och ryggar inte för att uttala sig om egypternas nationalkaraktär eller enskilda individers känslor och idéer.  Författarens svåra erfarenheter av det tumultuösa tidiga 1900-talet färgar hans tolkningar av skeenden i den egyptiska historien, men det unnar man honom gärna.  Tonen är lite högstämd, liksom med andan i halsen.

En läsvärd bok tack vare det personliga tilltalet.  Man bör komplettera läsningen med något modernare.  32 bilder illustrerar.

En jägares dagbok (Ivan Turgenjev, 1852)

Den här hittade jag i en gratishylla i fin gammal upplaga i serien Forumbiblioteket.  Det var en trevlig första bekantskap med en författare jag i stort sett inte kände mer än till namnet.

Boken består av tjugofem noveller, om man nu kan kalla dem det.  Kapitlen är små bilder eller episoder som hör ihop genom att alla förmedlas av samma anonyma berättare, en jägare på resa genom Orels oblast (som visst nuförtiden transkriberas Orjol).  Det är lantliga scener med färgstarka figurer från feodalryssland: påhittiga byfånar, sturska köpmän, struntförnäma godsägare, hästhandlare, kuskar, kloka gummor och alla de livegna bönderna.  Med något undantag finns ingen särdeles handling utan mera karaktärsteckning och när tillfället bjuder sig naturskildring.

Förhållanden mellan adelsmän och deras undersåtar är ett genomgående tema.  Adelsmännen behandlar sina livegna i bästa fall som barn och annars som någon form av halvmänniskor.  De livegna i sin tur är varken upproriska eller uppgivna, varken lata eller speciellt strävsamma, bara naturligt integrerade i samhällsformen.  De reder sig.  Det finns ett sentimentalt stråk genom skildringen av de sociala rollerna och där kan man inläsa en bild av systemet som i otakt med tiden, och perspektivet är oftast den lilla människans, men boken är fri från öppna fördömanden.  Framför allt verkar den skriven av någon som älskar sitt Ryssland och dess folk.  Både fattiga och rika skildras med häftigt medlidande och intresse för deras mänsklighet.  Jag landar i mina associationer någonstans mellan Selma Lagerlöf och Albert Engström.

L'Œuvre au noir (Marguerite Yourcenar, 1968)

Jag har tidigare av Yourcenar läst kortromanen Un homme obscur samt Mémoires d'Hadrien; sistnämnda är väl hennes mest kända verk, men den här romanen verkar inte komma långt efter.  På svenska heter den Vishetens natt.

Här utspelar det sig under 1500-talet i ett Europa våldsamt upprivet av reformationen.  Det är också renässans.  I centrum står Zenon, läkare och alkemist bosatt mest i Brygge, men liksom Yourcenars andra huvudpersoner en irrande, sökande gestalt.  Berättelsen börjar i barndomen, skyndar igenom studietiden och hittar via några färgstarka episoder – belägringen av Münster inte minst – tillbaka till honom i medelåldern.  Rörelsen avtar, eller övergår från det yttre livet till det inre.  Den stationäre Zenon riktar blicken mot sig själv, sin gärning och sina filosofiska utgångspunkter.

Så tecknas bilden av en kunskapssökande person på jakt efter den verkliga friheten.  Han studerar både människan och världen, men målet är att kasta av sig de mänskliga formerna och nå det rena varat.  Liksom protestanterna söker han renhet, men för Zenon är religionen alltid otillräcklig.  Hans värld har inte plats för godtycke, mirakel, en nyckfull guds vilja.  Allt hänger samman i inbördes orsaksförhållanden, världen är rationell och principiellt tillgänglig för vår kunskap.  I det här århundradet gör den idén honom till magiker, ett par hundra år senare hade han varit vetenskapsman.  Det som gör Zenon fängslande är att han lever i en tid när tanken glider ur de kristna dogmernas grepp men ännu inte hunnit fångas i vetenskapens materialistiska ram.  Däremellan är den fri att sträva mot ändlösa höjder.

Men läkaren Zenon lever och verkar för människor i en människans värld, hur han är så sträcker sig därbortom.  Hans själ kan röra sig i evighetens sfärer men kroppen är fäst i tid och rum.  Inkongruensen föder emellertid inte frustration utan snarare en likgiltighet inför hans öde, en stoisk hållning som påminner inte så lite om Hadrianus i boken om honom.  Döden och insikten om alltings fåfänglighet är lika närvarande i den här som i de andra romaner jag läst av Yourcenar.  I jämförelse med dem är det här en abstraktare bok där fokus breddas från huvudpersonen till hela tidsandan, vad som stod på spel för reformationens och renässansens människor – i första hand på idéplanet men även i livets konkreta detaljer.  På omslaget till utgåvan jag läst illustreras detta snyggt med en bild av Pieter Bruegel den äldre.  Bara någon gång verkar resonemangen anakronistiska, i ett av Zenons samtal med en munk, där reformationen framstår nästan som ett upplysningsprojekt och jag lockas att erinra mig vad jag minns av Kant.  Någon med gedignare idéhistorisk bildning kunde säkert utveckla det där.

Jag kan slutligen bara tillägga att jag av någon anledning hade ovanligt svårt att klara franskan till åtminstone en tredjedel in.  Jag fick slå upp ord i var och varannan mening.  Jag vet inte om det berodde på dagsform eller på själva texten.  Det är otroligt vad många namn det finns på gamla klädesplagg.

[L'Égypte éternelle (Pierre Montet, 1964)]

Jag ströläste mig igenom den här boken på kafferaster för ett par år sedan, men så lär man sig ju inget.  Nu har jag satt mig ner och gjort anteckningar längs med halva, men där stannar jag.  Och jag ska förklara varför, ifall nu någon till äventyrs hittar hit som överväger att köpa den eller dess engelska översättning Eternal Egypt på antikvariat.

Boken är skriven av en vad jag förstår välrenommerad egyptolog från förr och den avser att måla ett panorama över det gamla Egyptens historia med allt vad det innebär av vardagsliv, ekonomi, politisk organisation, trosföreställningar osv.  Den består av tematiskt ordnade kapitel, med en ungefärlig progression från konkret till abstrakt: först om jordbruket i Nildalen, sedan om konst och religion.  Men jag blir aldrig helt klok på avgränsningarna.  Praktiskt taget samma uppräkning av sädesslag och tamdjur kan dyka upp i två på varandra följande kapitel och mycket av redogörelserna för landets enande, kungens privilegier, fientliga folkslag och annat centralt pytsas ut här och där.

Fakta presenteras till stor del just genom uppräkningar och överblicken förloras i namn och detaljer.  Däremellan avviker texten i anekdoter och jag förstår sällan om deras värde består i en oförklarad allmängiltighet eller i ren underhållning.  Dispositionen är aldrig kronologisk och exempel kan hämtas kors och tvärs från olika millennier utan tidsangivelse.  Förvisso är bokens övergripande tes att det egyptiska samhället uppvisar en enastående permanens genom seklerna, men lite tydlighet hade inte skadat.

Ibland gräver Montet ner sig i egna spekulationer i arkeologiska eller filologiska tvistefrågor och verkar brösta upp sig i försvarsställning.  Det är väl i princip inget fel i det, men det är lite onödigt att gå in på teknikaliteter i ett översiktsverk för lekmän.  När han hänvisar till Moseböckernas historier om Josef i Egypten som om det vore historiska fakta blir jag förbryllad.

Tyvärr har jag märkt vid jämförelser med andra källor, främst de i sammanhanget tämligen vederhäftiga Wikipediorna på engelska, franska och tyska, att forskningen sedan 60-talet har sprungit ifrån många av de rön som presenteras här.  Något har jag väl ändå inhämtat som fortfarande stämmer och mina anteckningar till trots lär jag ändå bara minnas huvuddragen i slutändan.  Jag har läst kapitlen om de praktiska tingen men det är religionen som intresserar mig mest.  Den ska jag inte lära mig om i den här boken, utan av den nutida Gertie Englund som skrivit både Så tänkte de och Med världen som spegel.

Ur kackerlackors levnad (Inger Alfvén, 1984)

Av Inger Alfvén hade jag inte läst något alls innan detta.  Men det var på tiden!

Pratmakaren och mansgrisen Henrik bor sedan ett antal år med sin fru, dansösen Eva, på ett risigt vrak för ankar vid Guadeloupes kust.  Långt från gnälliga sossesverige kan han leva enligt sin överlägsna filosofi: inte neka sig några njutningar, förföra kvinnor, skryta och skrävla utan att bli ställd till svars.  Eva underkastar sig.  Under två veckor får de besök av Henriks gamle vän Torsten och dennes flickvän Marianne – han en lågmäld läkare som alltid sett upp till sin levnadsglade vän, hon en ung och rastlös zoolog med trassligt förflutet.

Dramat mellan dessa fyra skildras i lika många avsnitt, ett utifrån vars och ens synvinkel.  Historien ligger färdig redan från början men vecklas ut bredare med varje perspektivbyte.  Ett effektivt sätt att skapa spänning och förväntan.  Det är inte nya intrigvändningar som driver framåt, även om det pytsas ut små avslöjanden här och där, utan kontrasten mellan perspektiven: att få komma nära den som tidigare betraktats genom någon annan, se samma situationer med dens ögon.  Och sådan språkglädje med kongenial stilistik alltefter personerna: Henriks tjatiga monolog, den förtynade Evas korthuggna dagbok, flängiga Mariannes associativa röra och Torstens raka, traditionella berättelse.

Alla fyra undviker ansvar.  Henrik har sin nonchalanta livsfilosofi som höjer honom över alla hänsyn, Eva förlorar sig i hopp och tvivel.  Torsten slätar över alla varningstecken tills det är för sent och Marianne är fast i nervösa flyktbeteenden.  Alla är sårbara för Henriks grova manipulationer, trots att de tycker sig genomskåda honom, var och en på sitt sätt.  Det handlar om blindhet inför varandra och om längtan efter frihet, om frihet som slår knut på sig själv.

Sådan psykologisk precision!  Det finns inte ett leende, en tanke eller ett dåligt beslut som inte verkar glasklart förståeligt.  Vilken intensitet!  Det här är ett typexempel på en bok som bör läsas flera gånger, och det hoppas jag att kommer mig för att göra.  Det ryms så mycket häri och jag vill säga allt, rota och nysta, och jag känner sådan frustration att inte kunna uttrycka i ord allt som boken förmådde.

Är Trump postmodern? (Nora Hämäläinen, 2019)

Titeln är intresseväckande och omslaget sticker ut med sin röda Trumpkeps.  Men det är bara lockbete och jag är glad att boken faktiskt handlar om något mer substantiellt.  Trump nämns knappt i förbifarten.  Hämäläinens ärende är att förklara och reda ut allmänt spridda missförstånd om den så kallade postmoderna filosofin.  Den hade sina glansdagar mellan 70- och 90-talen, men termen "postmodern" har fortsatt leva som invektiv laddat med anklagelser om farlig relativism och förnekande av objektiva sanningar.  Än är det högerpopulister som uppvisar postmodernt sanningsförakt, än identitetsvänstern som gått bort sig i abstrakt flum, och folk i gemen kan inte skilja vetenskap från charlataneri.  Tänkare som Foucault, Derrida och Lyotard ges skulden för allt detta.  De förkastar vetenskaplig kunskap till förmån för personligt tyckande, anser min sanning vara lika mycket värd som din, gör ett bedrägligt gungfly av allt visst och fast.  Flera svenska och utländska debattörer citeras med dessa åsikter.  Men stämmer den här nidbilden med verkligheten, med vad postmodernisterna faktiskt sa?

Hämäläinen hävdar förstås att den inte gör det.  Efter en lite trög start ger hon så en sammanfattning av några av de centrala figurernas idéer.  Gemensamt är att de intresserade sig för kunskapens villkor.  Naturligtvis finns en objektiv verklighet, men hur formas vår kunskap och våra föreställningar om den?  Det räcker inte att konstatera vad som är sant och falskt.  Våra uppfattningar om sant och falskt uppstår inte i ett vakuum, utan i ett större sammanhang, och för att nå verklig förståelse av kunskapens natur måste man också förstå detta sammanhang.  Hämäläinen understryker flera gånger att denna insikt har löpt genom allt västerländskt tänkande sedan Kant.  Postmodernisterna bidrar med några nya infallsvinklar på temat, som jag för min egen inlärnings skull ska försöka återge i korthet.

Derrida, såsom varande poststrukturalist, är arvtagare till strukturalismen, alltså idén att språkliga tecken får sin mening av sina inbördes förhållanden och inte av relationen till ting i världen.  Det strukturalistiska synsättet har också applicerats bredare, på mänskliga kulturer i stort, inte minst inom antropologin.  Det öppnar för en förståelse för hur människans uppfattningar omvärlden formas av det omgivande samhällets regler, vanor och institutioner.  Men om våra tankar begränsas av det kulturella system vi är en del av, hur kan vi då tänka nytt, hur kan vi alls förstå någon från en annan kultur, och hur kan vi någonsin studera våra egna fördomar utifrån?  Derrida identifierar flera konkreta sätt på vilka vår världsbild är låst i nedärvda kategorier och han föreslår en metod, dekonstruktion, för att finna sprickorna i strukturen och därmed vägen till genuint nya tankar.  Exakt hur det går till förblir oklart i den här korta sammanfattningen.  Den viktiga poängen är att Derrida inte förnekar objektiva sanningar, utan tvärtom inser vad som står i vägen för en verklig objektivitet, och försöker hitta sätt att överkomma hindren.

Foucault är likaledes intresserad av vad som sätter gränserna för vårt tänkande, men ur ett historiskt perspektiv.  Genom att undersöka hur villkoren för kunskapssökande har sett ut genom historien kan man bli mer uppmärksam på våra egna.  Vilka begrepp, vilka föreställningar, vilken bakgrundskunskap, vilka institutioner har möjliggjort vilken kunskap?  Foucault studerar detta inom vissa specifika områden.  En vanlig karikatyr av Foucault är att han reducerar all kunskap till maktutövning.  Och maktförhållanden spelar en stor roll, som en av de strukturer som bestämmer vilken kunskap som anses intressant, önskvärd, rimlig eller självklar.  Den kunskap som produceras på exempelvis universiteten är givetvis beroende av vilka människors intressen, agendor och idéer som ges inflytande.  Genom att skärskåda sådana saker tydliggör vi för oss själva varför vi hyser de uppfattningar vi gör och står därmed på en fastare grund, som ger bättre förutsättningar att nå vidare.

Lyotard är känd för sitt påstående om de stora berättelsernas död.  Det postmoderna tillståndet (vilket också är titeln på hans mest kända verk) karaktäriseras av att kunskapen inte längre legitimeras av ett övergripande narrativ som förklarar varför det sanna är sant och det rätta är rätt.  Tidigare hade upplysningstanken, tron på modernitetens okuvliga framsteg eller kanske marxismen intagit denna roll.  Men att förlägga kunskapens legitimitet utanför själva kunskapen innebar i sig en delegimitering, en misstro på kunskapens förmåga att reda sig själv.  Postmoderniteten är det tillstånd när dessa allomfattande principer krackelerat, och människor slagit sig till ro med insikten att olika kunskapsområden inte behöver inordna sig i en överordnad struktur: matematiker söker sin kunskap på sitt vis, sociologer på sitt, och skådespelare har ytterligare andra ideal.  Genom att kunskapsområdena kommunicerar formas en gemensam förståelse, men denna behöver ingen extern garant.  Allt detta presenterar Lyotard som en deskriptiv diagnos av samtiden, inte som ett filosofiskt program.

Läsaren uppmärksammas också på några analytiska filosofer som vunnit stort erkännande med tydligt närliggande idéer.  Thomas Kuhns teori om vetenskapliga paradigm påminner inte så lite om Foucault.  Även Quine och Sellars mfl anförs.  Hämäläinen menar att "tankar om kunskapens avhängighet och grundlöshet kanske [är] oundvikliga i modernt tänkande överlag" – alltsedan tidigmodern tid har målet varit att finna ny kunskap genom att tänka kritiskt och sökande, och den rörliga tanken kommer alltid att upptäcka nya perspektiv som får de fasta grunderna att vackla.  Det argumenterar hon övertygande för, men jag blir inte helt klok på vad som då särskiljer postmodernismen.  Vad är kärnan?  Och om analytiska tänkare har förespråkat snarlika ståndpunkter, varför pekas just postmodernismen ut som ansvarig för samhällets förfall?  Det snuddas vid några förklaringar, men de verkar så banala.  Vissa postmoderna filosofer formulerar sig snårigt.  Man har inte orkat sätta sig in i deras verk.  De associeras med politiska framgångar man ogillar.  Kan det vara så enkelt?

Bokens viktigaste poäng som debattinlägg betraktad är att man inte ska göra det lätt för sig.  Det ges många exempel på ohederlig argumentation från sådana förnuftets försvarare som Lena Andersson och Åsa Wikforss – intellektuella som borde veta bättre men som väljer att fördumma sig själva och förenkla sina meningsmotståndare för att försvara en dogm.  De självbelåtet rationella håller sig för goda för att använda sitt kritiska tänkande.

Men samtidsdiagnosen bortom detta flyter sedan ut i något mindre fokuserat och mindre originellt.  Min största behållning av den här boken är avsnitten som klart och tydligt reder ut de vanliga missförstånden om postmodernismen, förklarar vad dess företrädare tänkt och inte tänkt.  Det är ingen dålig introduktion till postmodernismen i stort, och dess relevans för samtiden.  Men det skadar nog inte att ha lite förkunskaper i filosofi.

Creepypasta: spökhistorier från internet (Jack Werner, 2020)

Jack Werner kan väl sägas vara den unga generationens Bengt af Klintberg.  I "Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå" från 2018 samlade han myter och rykten på nätet och i föreliggande volym, som i en tidigare version utkom 2014, återfinns just det titeln utlovar.  Creepypasta är alltså en term som ursprungligen syftade på läskiga texter och bilder som sprids viralt på internet, men som med tiden verkar ha kommit att beteckna alla spökhistorier som publiceras på nätet.  Det finns en väl utbyggd kultur kring det hela och boken handlar lika mycket om den som om historierna själva.

Berättelserna är tematiskt ordnade i kapitel där creepypastorna varvas med korta analyser och bredare diskussion om det aktuella ämnet, till exempel slender man, getmannen eller skräckhistorier om datorspel eller tv-program.  Allt presenteras på tillgänglig journalistprosa som fungerar väl utan att imponera.  I jämförelse med Klintbergs vandringssägenböcker med sin upphackade struktur där varje historia följs av individuell kommentar föredrar jag Jack Werners mer flytande disposition, som tillåter honom att gå lite djupare in i varje ämne och upprepa sig mindre.  Jag hade velat att han drog det ännu längre: försökte sig på att driva några genomgående teser och knyta ihop kapitlen med iakttagelser som lyfter blicken till creepypastafenomenet som helhet.  De psykologiska tolkningarna av enskilda berättelser eller skräckelement blir sällan mer än ytliga och jag tror inte att det finns så mycket där att hämta.  Det mest intressanta är när det handlar om kulturen och infrastrukturen kring creepypasta – nätforumen, deras demografi, deras interna jargong och ritualer, spridningsmekanismerna osv.

Den här nyutgåvan börjar med ett nyskrivet kapitel om Creepypodden, författarens populära podd i P3.  Det är det sämsta kapitlet och känns mest som ett oinspirerat påhäng.  Jag förmodar att även poddens lyssnare kommer att tycka detsamma.  Resten av boken är vad jag kan bedöma identisk med originalutgåvan.  Relativa tidsangivelser verkar utgå från 2014 snarare än 2020 och ingenting sägs om vad som hänt de senaste sex åren, vare sig med de enskilda historiernas spridning eller med creepypastafenomenet i stort.  Det är synd, för med den lilla research jag inspirerats att göra på nätet tycker jag mig uppfatta en utveckling där creepypasta gått från att vara bångstyrig, anonym nätfolklore mot ett stelnande i etablerade former och en växande föreställning om författarskap och personlig upphovsrätt.  Där finns något verkligt spännande att ta i!

Men boken är naturligtvis en stor kulturgärning, och på närmare 500 generösa sidor därtill.  Jag hade plöjt dem i ett svep om jag vågat läsa vidare efter mörkrets inbrott.  Jag önskar det fanns fler böcker i ämnet som kunde mätta där den här retar aptiten.