Efter Aischylos i våras är det dags att gå vidare med Sofokles. Här blir saken genast mer komplicerad för en komplettist. Av vart och ett av de sju bevarade dramerna finns en handfull godtagbart moderna tolkningar på svenska (från senaste hundra åren). Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson har översatt Antigone och Kung Oidipus efter millennieskiftet. Dem sparar jag till senare. Emil Zilliacus, som tog sig an Aischylos med den äran, har översatt sex av Sofokles verk; han avstod från Antigone med hänvisning till Hjalmar Gullbergs då nya version. Ack! Han kanske var trött. Två personer har översatt alla sju: Björn Collinder, vars tolkningar har rykte om sig att vanställa texten i någon sorts norrön stil, och Johan Bergman, som väl inte har något särskilt rykte alls. Jag börjar med att dra igenom sistnämnde.
Någon Zilliacus är han inte, för att först få den saken sagd. Man vänjer sig vid allt, men det är en liten besvikelse att möta Bergmans svenska. Den är bitvis mer än lovligt knölig, på ett sätt som jag har svårt att tro motsvarar originalets poesi. Ordföljder hoppar hit och dit, med konstiga inskott och nödlösningar: "Du i din hand vårt öde har. Mer skönt ej finns / ett verk än, om man mäktar, frälsa från fördärv." ("Mer skönt" säger man väl inte, det heter "skönare".) "Så oerhörd beskyllning dristar skamlöst du / mot mig utslunga! Tror du sådant strafflöst ske?" Texterna är lyckligtvis så starka att de lyser ändå.
Bergmans översättningar utgavs i två band, varav detta rymmer fyra dramer: de s.k. thebanska pjäserna Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone, samt den ensamma Filoktetes. Först kommer en allmän introduktion och inför varje drama ett referat av den mytologiska kontexten. Mycket bra! Lite kort nu, en tragedi i taget.
Konung Oidipus har en nervös energi, orolig och rastlös. Handlingen är koncentrerad till Oidipus våndor över sin växande insikt om sin situation. Han står i centrum i stort sett hela tiden och runt honom kommer och går personer med avslöjanden och spådomar, som han, ofta med benägen hjälp av sin mor/fru Iokaste, misstolkar till det yttersta. Det är späckat av förväxlingar och missförstånd och kunde vara rena komedin om inte inramningen vore tragisk och allvaret i saken etablerat redan från start. Rent tekniskt kan man verkligen tala om handlingens, tidens och rummets enhet, men trots det smått hermetiska i kompositionen lyckas Sofokles spela med dramaturgiska verktyg som inte syns hos Aischylos, vad jag minns: hur man talar länge om herden som snart ska komma och meddela någonting viktigt, men både kören och Iokaste innan dess avleder med prat, så att spänningen bara växer på vad den där herden kan komma att vara för en; eller hur Oidipus efter att ha förstått allting träder in i palatset, blir borta länge, länge – och sedan kommer ut och talar körversmått.
Den var bra, men jag grips på ett helt annat sätt av Oidipus i Kolonos. Det sägs vara Sofokles sista verk, skrivet när han var runt nittio. Det är också det längsta med viss marginal, nästan hundra trycksidor. Oidipus har alltså stuckit ut sina ögon och gått i landsflykt (i slutet av Konung Oidipus). Nu många år senare, en gammal man, kommer han och dottern Antigone till kanten av en stad. Det är Kolonos, en by utanför Athen. Härskaren Theseus får veta om hans ankomst, och även att ett orakel lovat välsignelse åt den ort där Oidipus bereds sin grav. Detsamma har dock hans söner, Eteokles och Polyneikes, hört. Deras syster Ismene kommer med bud om brödernas illvilliga planer för Oidipus lik. Och där står han själv i mitten, blind, och försöker parera allt som sägs och görs runtom.
Det finns mycket mer att säga om intrigen, som är förvånansvärt komplex. Platsen och omständigheterna är tydliga nog, men handlingen spretar ut och byter fot ibland. Dramaturgiskt är pjäsen ännu smidigare än föregående, och psykologiskt mer subtil, med personligheter som kan vara nog så anfäktade men likväl eftertänksamma. Stämningen påminner mig om (vad jag minns av) Ingmar Bergmans Smultronstället. Vad som sker, och det är mycket – anbud, krav, förebråelser, hot, vädjanden – sker liksom i ett tillbakablickande halvtöcken, en sorts nostalgi mättad med allvar. (Det kanske är ett konstigt minne av den filmen?) Här finns bittra anspelningar på såväl Kung Oidipus som Antigone och Aischylos De sju mot Thebe, som för att peka på den gamle, levnadskloke Oidipus vidgade perspektiv, och det slutar i en besk försoning. Jag gör inte dramat rättvisa i sammandrag så här, och jag måste läsa det flera gånger (i andra översättningar) för att minnas handlingen mer noga och snappa upp de filosofiska frågor som behandlas. Eumeniderna är förresten den mest självklara jämförelsen, som också behandlar skuld och försoning milt och nyanserat.
Antigone dras med att vara klassisk gymnasieläsning. Man förstår också varför. Konfliktlinjerna är tydliga och ingen behöver tvivla på vilka två, tre moraliska dilemman som tas upp. Men visst är den effektiv. Antigone är en stark figur, även om hon mest står och förkunnar sin vilja utan vidare karaktärsutveckling och sedan försvinner från scenen. Det finns många bra oneliners i stikomytierna (som det heter när två rollfigurer växlar ord rad för rad): "(Ismene) Vad får mitt liv för värde när jag dig har mist? / (Antigone) Spörj därom Kreon, du, han tänker ju för dig!" Kören är någon sorts nervös medlare, närmast opportunister som står på Kreons eller hans motståndares sida så som vinden blåser. Kreons tragiska fall är nog pjäsens egentliga storhet, mer än Antigones samvetslidelse.
Filoktetes, slutligen, hämtar sitt stoff från den trojanska sagokretsen. Handlingen är en episod ur trojanska kriget, då Odysseus med Akilles son Neoptolemos beger sig till Lemnos för att beveka krigaren Filoktetes att lämna ifrån sig sin pilbåge. Ett orakelord har nämligen sagt att Troja kan besegras endast med hjälp av denna båge, som tillhört Herakles. Filoktetes skulle egentligen ha följt med och krigat där, men dumpades på ön efter att ha bitits av en orm; bettet stank så jäkligt och han bara jämrade sig hela tiden, så kamraterna fick nog. Ganska komisk upptakt! (Fast det kanske inte grekerna tyckte.) Dramat börjar när Odysseus och ynglingen just har stigit i land, och den förre skickar slugt Neoptolemos att snacka snyggt med Filoktetes i hans grotta – det liknar en variation på cyklopscenen i Odysséen. Så många fler personer förekommer inte, kören är Neoptolemos underhuggare och agerar som en lydig bifigur, men det mesta är han och Filoktetes i uppbragt diskussion: pojken för att lura av honom bågen enligt Odysseus order, fastän han egenligen tvekar, och Filoktetes för att beklaga sig över sitt onda öde och ta ut bitterheten på dem han kan. Här finns en del finlir med sviktande lojaliteter och ett övergripande tema om list kontra våld. Det är inte oävet, men känns ganska lättviktigt trots att rollfigurerna hävdar motsatsen.
Nu önskar jag att jag hade Aischylos helt färsk i minnet. Men om jag inte helt bedrar mig är Sofokles märkbart modernare i stilen: dramaturgiskt slipad, kören undantryckt och nästan försynt, och intriger som åtminstone i ett par fall vågar sig iväg bortom huvudströmmen. Människorna är mer avrundade personligheter. Kanske låter jag mig luras av att det ju är så där det brukar heta i översiktsverk. Andra volymen får ge facit.
