Min tredje Erik Andersson, efter Den larmande hopens dal och Gyllene Gåsen. Han har sin omisskännliga stil. Allt utspelar sig i ett egendomligt gammaldags hörn av samtiden, befolkat av grosshandlare, landsfiskaler och vanligt trevligt folk som sköter sina små sysslor med papper och penna och däremellan fikar och funderar på de stora frågorna. I Hopen var det fornlämningar och ortnamn, i Hemskt osams är det Augustinus idéer om arvsynden som Gittan, Vivan, Majken och Adamsson diskuterar på kafferasterna.
Språket är avsiktligt antikverat och lite tillkrånglat, även i dialog och citerade myndighetsfraser. Hos någon annan hade det lätt blivit pekoral, men Erik Andersson är en säker stilist och klarar det galant. Stilen bär inte ensam en roman, vilket blev tydligt i Gåsen, men här finns ju framför allt de teologiska frågorna och även en slags handling, även om den är en helt orealistisk konstruktion och svår att hänga med i. Det är liksom komponerat som ett klurigt kåseri, som jag föreställer mig att en litterärt begåvad korsordskonstruktör skulle skriva en roman. Korsord är ju kul! Titeln till trots är man aldrig oense om något allvarligt och alla är snälla och förstående. Jag tittar gärna in i denna värld då och då.
[Den svarta systern (Dagmar Edqvist, 1961)]
Jag ville ha något enkelt att läsa på semestern och denna talade till mig från en loppishylla av någon anledning. Kanske det fina omslaget i bokklubben Svalans gamla utgåva. Författaren verkar tämligen bortglömd och det finns kanske skäl till det. Enligt baksidestexten ska det vara en spännande thriller om rasmotsättningar i Tanganyika och läsaren ska lära sig mycket om Afrika. Jag gav den en femtio sidor. Så långt var det en rätt platt historia och författaren verkar mera motiverad av att förklara vad hon nyss lärt sig om de svartas frihetskamp än av att skapa intrig och komplexa romanfigurer.
Fotspår i djungeln och andra noveller (W. Somerset Maugham, utg. 1975)
Denna min fjärde Maughamsamling innehåller novellerna "Regn", "Mackintosh", "P. & O.", "Före bjudningen", "Omständigheternas makt", "Dygd", "Fotspår i djungeln", "Turturduvans röst" och "Lotusätaren". Tre av dessa var nya för mig och dessutom läste jag om "Mackintosh", för jag mindes den som särskilt bra.
Någon blogg jag råkade läsa liknade Maughams noveller vid skvaller, och det är träffande. Intrigen introduceras ofta genom att berättaren stöter på en gammal bekant som återberättar en dramatisk episod från Förenade malajstaterna. Där kan ha utspelat sig en rafflande otrohetsaffär eller uppstått dödliga konflikter kring någon egensinnig brittisk tjänsteman. Både i ramberättelsen och i själva handlingen förekommer åtskilliga gingroggar och bridgepartier som tillsammans med det skoningslösa djungelklimatet och den propra, affektlösa berättarstilen vaggar läsaren lagom djupt in i en eggande men ofarlig kolonialnostalgi. Författaren håller sig på avstånd, betraktar bara men avstår från moraliserande. Just det är kanske nyckeln till Maughams tidlöshet: att de imperialistiska premisserna lämnas okommenterade så att en läsare idag är fri att döma med valfri måttstock, eller låta bli.
Både i "Dygd" och i "Fotspår i djungeln" ägnas relativt många sidor åt att under olika bjudningar presentera figurerna och de olika turerna i deras tidigare förhållanden till varandra. Den förra novellen håller sig kvar på societetsskvallrets nivå hela vägen, men den senare utvecklas till en ganska spännande deckargåta. "Regn", som tydligen ska vara hans mest lästa novell, är väl inte oäven men rätt simpel. "Mackintosh" vågar sig på en mer närgången skildring av den brittiska överhetens förhållande till sina vilda undersåtar och jag håller den fortfarande som en av de bästa.
Någon blogg jag råkade läsa liknade Maughams noveller vid skvaller, och det är träffande. Intrigen introduceras ofta genom att berättaren stöter på en gammal bekant som återberättar en dramatisk episod från Förenade malajstaterna. Där kan ha utspelat sig en rafflande otrohetsaffär eller uppstått dödliga konflikter kring någon egensinnig brittisk tjänsteman. Både i ramberättelsen och i själva handlingen förekommer åtskilliga gingroggar och bridgepartier som tillsammans med det skoningslösa djungelklimatet och den propra, affektlösa berättarstilen vaggar läsaren lagom djupt in i en eggande men ofarlig kolonialnostalgi. Författaren håller sig på avstånd, betraktar bara men avstår från moraliserande. Just det är kanske nyckeln till Maughams tidlöshet: att de imperialistiska premisserna lämnas okommenterade så att en läsare idag är fri att döma med valfri måttstock, eller låta bli.
Både i "Dygd" och i "Fotspår i djungeln" ägnas relativt många sidor åt att under olika bjudningar presentera figurerna och de olika turerna i deras tidigare förhållanden till varandra. Den förra novellen håller sig kvar på societetsskvallrets nivå hela vägen, men den senare utvecklas till en ganska spännande deckargåta. "Regn", som tydligen ska vara hans mest lästa novell, är väl inte oäven men rätt simpel. "Mackintosh" vågar sig på en mer närgången skildring av den brittiska överhetens förhållande till sina vilda undersåtar och jag håller den fortfarande som en av de bästa.
Trollträdet (W. Somerset Maugham, 1926)
Jag har läst två novellsamlingar av Maugham tidigare men det var postuma hopplock. Den här gavs ut under hans livstid och innehåller novellerna "P. & O.", "En droppe främmande blod...", "Före bjudningen", "En utpost", "Omständigheternas makt" och "Brevet". Det är en annan ordning än i den engelska originalutgåvan om man ska tro Wikipedia. Jag antar att man velat flytta de två bästa främst, liksom man även plockat just dessa till de blandade samlingarna. Alla novellerna i den här boken utspelar sig i eller har koppling till de engelska kolonierna i Malaysia. De handlar om relationerna mellan engelsmän och infödingar och om engelsmännens stolthet och maktspel. Jag tycker nog att "En utpost" gör det bäst.
Magnetisörens femte vinter (Per Olov Enquist, 1964)
Den här boken har legat i min hög sedan veckan efter P. O. Enquist dog och jag skämdes en aning över att inte ha läst något av honom. Den har fint omslag i Bra böckers utgåva från 1975 och det föranledde ett impulsköp. Det ska vara hans genombrottsroman.
Det handlar om en märklig man som säger sig kunna bota sjuka med hjälp av animal magnetism. Den mest kände utövaren av detta var Franz Mesmer, och han är säkert fri förlaga till bokens huvudperson, som heter Meisner. Denne inträder år 1793 i staden Seefond och gör sig snart känd genom att ge en blind flicka synen tillbaka. Själv är han en förtegen figur, i det yttre som bedövad av vetskapen om sin makt. Hans historia berättas genom fiktiva källbelägg som lämnar mycket obestämt. Det är också något obestämt med hans behandlingsmetoder: tror han på dem själv? Han talar om hänryckelse. Han pendlar mellan att vilja uppenbara en sanning bortom den fattbara verkligheten och rena bedrägeriet.
Det ogripbara, i Meisners lära såväl som gestalt, skapar en spänning som bibehålls genom nästan hela romanen. Kanske är vi dömda att sväva i ovisshet om Meisners förmåga. Människorna söker sig till honom i jakt på extas, frigörelse och livets stegring från det jordiska. Han är en personifikation av den romantiska tidsandan vid sekelskiftet 1800 men representerar också vårt eviga behov av det irrationella. Förnuftets advokat får i boken säga att "bedrägeriet och skenbilden [skapar] en vacklande grund för våra liv", men det är nog ett pris många är värda att betala för att nå de riktiga höjderna.
Det är en svår balansgång, men kanske hade det varit av godo att låta mystiken vara ännu mer mystisk. Mot slutet lämnas Meisners perspektiv och resonemangen om hans gärning utsäger lite mer än vad som vore nödvändigt. I övrigt är jag imponerad av Enquists effektiva berättarkonst och tyglade, men inte strama, språk.
Det handlar om en märklig man som säger sig kunna bota sjuka med hjälp av animal magnetism. Den mest kände utövaren av detta var Franz Mesmer, och han är säkert fri förlaga till bokens huvudperson, som heter Meisner. Denne inträder år 1793 i staden Seefond och gör sig snart känd genom att ge en blind flicka synen tillbaka. Själv är han en förtegen figur, i det yttre som bedövad av vetskapen om sin makt. Hans historia berättas genom fiktiva källbelägg som lämnar mycket obestämt. Det är också något obestämt med hans behandlingsmetoder: tror han på dem själv? Han talar om hänryckelse. Han pendlar mellan att vilja uppenbara en sanning bortom den fattbara verkligheten och rena bedrägeriet.
Det ogripbara, i Meisners lära såväl som gestalt, skapar en spänning som bibehålls genom nästan hela romanen. Kanske är vi dömda att sväva i ovisshet om Meisners förmåga. Människorna söker sig till honom i jakt på extas, frigörelse och livets stegring från det jordiska. Han är en personifikation av den romantiska tidsandan vid sekelskiftet 1800 men representerar också vårt eviga behov av det irrationella. Förnuftets advokat får i boken säga att "bedrägeriet och skenbilden [skapar] en vacklande grund för våra liv", men det är nog ett pris många är värda att betala för att nå de riktiga höjderna.
Det är en svår balansgång, men kanske hade det varit av godo att låta mystiken vara ännu mer mystisk. Mot slutet lämnas Meisners perspektiv och resonemangen om hans gärning utsäger lite mer än vad som vore nödvändigt. I övrigt är jag imponerad av Enquists effektiva berättarkonst och tyglade, men inte strama, språk.
Pennskaftet (Elin Wägner, 1910)
Elin Wägner och det tidiga 1900-talets kvinnorörelse överhuvudtaget har jag dålig koll på, men nu lite bättre än innan. Pennskaftet handlar om denna och inget annat, och då rösträttskampen i synnerhet. Cecilia är en politiskt ointresserad lärarinna som låter sig övertalas att gå på ett möte hos rösträttsföreningen och blir därefter alltmer engagerad i dess strävanden. Pennskaftet kallas en ung journalist på Frisinnade morgontidningen, orädd, snabb i repliken och säker i sin roll som modern och frigjord kvinna. Boken följer dem och ett antal andra rösträttskvinnor i Stockholm under slutet av förra seklets 00-tal. Det är en roman, men någon vidare handling finns egentligen inte mer än att personerna i berättelsen befinner sig i den ena situationen efter den andra där det passar sig att diskutera frågan om kvinnlig rösträtt, vilket ju är i de flesta situationer.
Det är rappt och humoristiskt i korta scener och kapitel. Här finns inte skymten av några argumenterande longörer, men desto mer kvick dialog där frågorna om kvinnans frigörelse och politiska rättigheter utsätts för alla möjliga infallsvinklar. Det är en märkligt käck historia. Det är som att Pennskaftets naiva energi smittar av sig på hela berättelsen, även där hon inte är huvudperson. Man kämpar förvisso i motvind, men bakslagen är inte värre än elaka gliringar från meningsmotståndare och någon onödig internkonflikt. Åtminstone framstår de inte så. Var är bitterheten, ilskan och indignationen, kan en rörelse drivas av frejdig idealism allena? Man är bitsk men hovsam. Pennskaftet lyckas med sitt oförvägna sätt vinna över en baron och högerman i första kammaren till kvinnosaken, liksom utan vidare, och fastän han representerar allt man är emot så behandlar man honom alltid väl och respekterar honom därtill för hans ställning.
Fler frågor än bara rösträttssaken berörs förstås. Kvinnans ställning i samhället dryftas i en mängd avseenden, och ofta på ett undersökande sätt. Pennskaftets fria förhållande med en ung arkitekt verkar som ett sätt att pröva sig fram mot nya mans- och kvinnoroller. Medlemmarna i föreningen är sällan helt överens i alla sakfrågor. En del av dessa finare aspekter går mig nog förbi. Det är en referenstät text, och även om hänvisningarna till särskilda händelser, föreningar, platser och begrepp oftast förklaras i notapparaten (i Svenska akademiens utgåva) så är det desto svårare med de dåtida värderingarnas alla vinklar och vrår, subtila nyanser mellan accepterat och subversivt beteende som gärna bara antyds genom ordval – för den som vuxit upp hundra år senare är det ibland som ett främmande språk. Det är spännande. Även om stridsfrågorna är enkla och fortfarande relevanta så är det fascinerande att inse i vilket helt annorlunda sammanhang de diskuterades då, och att kunna ta del av det inifrån historien, utan facit.
Det är rappt och humoristiskt i korta scener och kapitel. Här finns inte skymten av några argumenterande longörer, men desto mer kvick dialog där frågorna om kvinnans frigörelse och politiska rättigheter utsätts för alla möjliga infallsvinklar. Det är en märkligt käck historia. Det är som att Pennskaftets naiva energi smittar av sig på hela berättelsen, även där hon inte är huvudperson. Man kämpar förvisso i motvind, men bakslagen är inte värre än elaka gliringar från meningsmotståndare och någon onödig internkonflikt. Åtminstone framstår de inte så. Var är bitterheten, ilskan och indignationen, kan en rörelse drivas av frejdig idealism allena? Man är bitsk men hovsam. Pennskaftet lyckas med sitt oförvägna sätt vinna över en baron och högerman i första kammaren till kvinnosaken, liksom utan vidare, och fastän han representerar allt man är emot så behandlar man honom alltid väl och respekterar honom därtill för hans ställning.
Fler frågor än bara rösträttssaken berörs förstås. Kvinnans ställning i samhället dryftas i en mängd avseenden, och ofta på ett undersökande sätt. Pennskaftets fria förhållande med en ung arkitekt verkar som ett sätt att pröva sig fram mot nya mans- och kvinnoroller. Medlemmarna i föreningen är sällan helt överens i alla sakfrågor. En del av dessa finare aspekter går mig nog förbi. Det är en referenstät text, och även om hänvisningarna till särskilda händelser, föreningar, platser och begrepp oftast förklaras i notapparaten (i Svenska akademiens utgåva) så är det desto svårare med de dåtida värderingarnas alla vinklar och vrår, subtila nyanser mellan accepterat och subversivt beteende som gärna bara antyds genom ordval – för den som vuxit upp hundra år senare är det ibland som ett främmande språk. Det är spännande. Även om stridsfrågorna är enkla och fortfarande relevanta så är det fascinerande att inse i vilket helt annorlunda sammanhang de diskuterades då, och att kunna ta del av det inifrån historien, utan facit.
Happy Sally (Sara Stridsberg, 2004)
Jag känner mig ofta dåligt orienterad i samtidslitteraturen och ville avhjälpa det något genom att läsa en bok av Sara Stridsberg. Det här är hennes debutroman. Den bygger på historien om den verkliga simmerskan Sally Bauer som 1939 korsade engelska kanalen. Berättaren år 2001 tänker tillbaka på sin mors försök att imitera bedriften år 1983, när hon själv, hennes femåriga lillebror och pappan följde med till havet för att stötta mamma Ellen i hennes projekt.
Det är en berättelse om två kvinnors kamp mot oceanen, om hur kroppen sätter gränser för vår mänsklighet och om bergfast beslutsamhet. Tyvärr är det både tråkigt och ointressant. Det kan delvis bero på min oförståelse för det lockande i människans kamp mot naturen som litterärt tema. Viljestyrka är inte heller imponerande i sig. Och jag är likgiltig inför barn och syskonrelationer, så boken är väl inte för mig helt enkelt.
Men jag tror ändå att historien hade kunnat förmås att fånga mig om den stöpts i en annan stilistisk form. Jag kommer på mig själv med att fantisera om hur den hade blivit i ekvilibristen Sigrid Combüchens händer. Nu består den av korta meningar, få längre än en rad, ofta bara uppradade nominalfraser utan syntaktiskt sammanhang: "Filten över axlarna, soppan i händerna, mjölken, en slokande banan i handen." Som om blotta omnämnandet av föremål är nog för att gestalta miljön, och som att det räcker att gestalta miljön för att skapa en levande berättelse. Det dyker inte upp några oförutsägbara händelser, inga oväntade betraktelser, bara en serie skisserade bilder. Ofta med genvägar som "vattenansikte", "drakbarn", "skrikfågel". Jag tycker det är en slapp stil som inte utnyttjar hela språkets resurser, och förmäten som håller sig för god för subjunktioner och tankegångar längre än en stillbild. Men det är kanske en brist i mitt sinne för poesi.
Det är en berättelse om två kvinnors kamp mot oceanen, om hur kroppen sätter gränser för vår mänsklighet och om bergfast beslutsamhet. Tyvärr är det både tråkigt och ointressant. Det kan delvis bero på min oförståelse för det lockande i människans kamp mot naturen som litterärt tema. Viljestyrka är inte heller imponerande i sig. Och jag är likgiltig inför barn och syskonrelationer, så boken är väl inte för mig helt enkelt.
Men jag tror ändå att historien hade kunnat förmås att fånga mig om den stöpts i en annan stilistisk form. Jag kommer på mig själv med att fantisera om hur den hade blivit i ekvilibristen Sigrid Combüchens händer. Nu består den av korta meningar, få längre än en rad, ofta bara uppradade nominalfraser utan syntaktiskt sammanhang: "Filten över axlarna, soppan i händerna, mjölken, en slokande banan i handen." Som om blotta omnämnandet av föremål är nog för att gestalta miljön, och som att det räcker att gestalta miljön för att skapa en levande berättelse. Det dyker inte upp några oförutsägbara händelser, inga oväntade betraktelser, bara en serie skisserade bilder. Ofta med genvägar som "vattenansikte", "drakbarn", "skrikfågel". Jag tycker det är en slapp stil som inte utnyttjar hela språkets resurser, och förmäten som håller sig för god för subjunktioner och tankegångar längre än en stillbild. Men det är kanske en brist i mitt sinne för poesi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)