Den andra boken med kommissarie Bärlach, efter Domaren och hans bödel som jag läste nyligen, och har jag förstått det rätt finns bara de två.
Den förra kunde väl sägas vara en kriminalroman, men i den här boken återfinns av genrens ingredienser bara det att huvudpersonen är polis, och att han på sätt och vis utreder ett brott; alla realistiska procedurer och sådant har abstraherats bort. Och så bra det blir! Bärlach är sängliggande på sjukhus och fördriver tiden med tidskriften Life. I ett av numren finns ett fotografi föreställande en bestialisk läkare på ett nazistiskt koncentrationsläger som opererar utan narkos. Bärlach fattar misstanke om att mannen ännu är i liv och verksam, överlägger i flera turer om saken med sin vän doktor Hungertobel, för att till sist skriva in sig för behandling på den misstänktes klinik – och riskera sitt liv för att nå sanningen.
Liksom i Domaren och hans bödel räknar Bärlach in det otroliga och långsökta i sina hypoteser, tar ett större grepp om fallet än fakta på bordet. Hans tro på kunskapens möjlighet är orubblig. Men de epistemologiska frågorna i all ära – det som verkligen lyfter romanen är närheten till andra världskrigets fasor och övergrepp och hur den erfarenheten bearbetas. Genom drömlik allegori (här finns bland annat en jättejude och en dvärg) vänds och vrids på frågor om skuld, om den människans inneboende ondska som sipprat ut under kriget, om människans vilja till frihet och liv till varje pris. Bärlachs positivistiska tro förvrids hos den djävulske läkaren till en kall materialism vars enda moraliska sanning är rätten att plåga och döda.
Det skulle förvåna mig om inte gymnasielärare i den tyskspråkiga världen använde denna på sina litteraturkurser. Den är kort (180 sidor), behandlar stora frågor, använder tydliga symboler men inbjuder till varierande tolkningar. Därmed inte menat på att något sätt förringa romanen, som avgjort är den bästa av de Dürrenmatt jag läst.
Vår tids folkkultur (Bengt af Klintberg & Ulf Palmenfelt, 2007)
Folklivsforskaren Bengt af Klintberg har förvisso intresserat sig även för bondesamhällets sagor och sedvänjor, men mest känd lär han vara för att ha lyft folkloristiken in i samtiden – framför allt genom tolkningarna av moderna vandringssägner i Råttan i pizzan och de två uppföljarna Den stulna njuren och Glitterspray. Att Vår tids folkkultur handlar om den moderna världen indikeras både av titeln och av omslagsillustrationen, som återger scener ur videon "Hatten är din". Det var väl om inte cutting edge så åtminstone i färskt minne 2007, men hela boken är inte lika up to date.
Här samlas tretton uppsatser av Klintberg och folkloristen Ulf Palmenfelt, ursprungligen publicerade i olika facktidskrifter och dylikt från sjuttiotalet och framåt; två av dem är nyskrivna för boken. De sorteras in under tre huvudavsnitt: "Berättelser", "Barns folklore" och "Skrift, bild och nya media".
Det börjar med "Folksägner idag" (Bengt af Klintberg, 1976), som närmast är en sammanfattning i förtid av det som senare skulle bli böckerna om vandringssägner. Därefter kommer "Flotta Sixten och Villiga Vera" (Ulf Palmenfelt, 1989), en presentation och analys av herrtidningarnas sidor för insända fräckisvitsar. Jag som är för ung såväl för att ha läst Aktuell Rapport som för att uppskatta humorn i plumpa blondinskämt läser detta med förtjusning, förvirring och äckel i ungefär lika mått. "Kinky sex" (BaK, 1999) behandlar just detta ämne som ingrediens i ungdomars nutida sägentradition.
"Ällinga vällinga vattenspruta" (BaK, 1987) redogör för några olika genrer inom barns muntliga poesi, till exempel räkne-, nid- och klappleksramsor, med försök till kortfattad härledning och historik. "Barns egen folklore" (UP, 1992) behandlar Bellmanhistorier, spökhistorier och "alla barnen"-rim, utan någon vidare motivering till varför just dessa tre sammanförts. Här lärde jag mig något förvånande att "alla barnen"-rimmens uppkomst kan dateras mycket exakt till våren 1991. "Svarta madame, kom fram!" (BaK, 1989) är en rätt intressant artikel som spårar de olika varianterna av denna lek till ett ursprung i USA vid 1900-talets mitt; i Sverige är den känd sedan 1970-talet. "De mystiska ledtrådarna" (BaK, 1998) handlar om en sorts gissningslek där man beskriver en mystisk situation när någon agerar mycket märkligt och obegripligt, varpå det gäller för åhörarna att genom ja och nej-frågor luska fram hur detta kunde hänga ihop; lösningarna är långsökta och involverar ofta avsågade kroppsdelar, mordvapen av smältande is och osannolika självmord. Det påstås att denna lek är mycket populär bland ungdomar, och jag var nästan ungdom när uppsatsen skrevs men har aldrig stött på det här.
"Från grottmålningar till Nigeriabrev" (UP, nyskriven) är nog ett försök till introduktion av bokens sista avsnitt "Skrift, bild och nya media", men det blir mest hopplöst spretigt och man undrar vad det handlade om egentligen. "Bryt ej kedjan!" (UP, 1988) bidrar med en liten typologi över kedjebrev. "Man behöver inte vara tokig" (UP, 1987) avhandlar humoristiska bilder och parodiska små historier som sprids via arbetsplatsernas kopiatorer och internpost. Det är kul att ta del av exemplen, men ansträngningarna att analysera dessa kulturuttryck stannar på en ganska ytlig och banal nivå. "Mexikaner och giraffer" (BaK, 1982) diskuterar drodlar, stiliserade bildgåtor där till exempel två koncentriska cirklar över ett lodrätt streck har lösningen "en mexikan på cykel". Här gås det mera på djupet och vi får veta att gåtornas moderna uppsving kan härledas till amerikanen Roger Price, men också en del om rebusar och andra föregångare ända bak till renässansen. Jag kan inte låta bli att le åt hur författarens nitiska entusiasm mynnat ut i tabellen på s. 205 över antalet drodlar av olika typ införda i Fantomen 1969–1978. "Från Martebo till Mars" (UP, 1998) beskriver en diskussionsgrupp på nätet vid mitten av nittiotalet, vilket i sig är mer intressant än vad de diskuterar i gruppen (parapsykologi, ufon med mera). Författaren gör en kronologisk sammanfattning av ett års foruminlägg, 134 stycken, vilka förefaller ha postats i ett linjärt flöde utan möjlighet till trådar för olika ämnen. De påfallande konkreta tolkningarna av inläggen är fulla av märkliga gissningar om "ungdomarnas" privatliv och verkar inte räkna med möjligheten av en speciell nätkultur. Jag kunde förstå om intrycket blev trevande eller famlande, men ingenstans görs ens ett försök att hitta nya analysverktyg mer lämpade för det nya mediet. Till sist kommer "Nätlorens former" (UP, nyskriven), ett rörigt potpurri där chattloggar samsas med "Hatten är din" och lite allt möjligt som cirkulerade på nätet efter elfte september. Jag tror inte ens att allt som flimrar förbi egentligen kan räknas som folklore, men det har ändå tagits med för att det finns på internet.
Sammanfattningsvis en ganska ojämn volym med otydlig urvalsprincip, där diskussionerna om det som vetter mot traditionell folklore är den största behållningen. Samlingen ger ett ofokuserat intryck och vad beträffar Ulf Palmenfelts bidrag gäller detsamma alltför ofta själva innehållet. Hans analyser håller sig för nära källmaterialet för att verkligen kunna säga något av vidare allmängiltighet. Men ämnena är fascinerande och allt som allt blir det ändå intressant här och var.
Här samlas tretton uppsatser av Klintberg och folkloristen Ulf Palmenfelt, ursprungligen publicerade i olika facktidskrifter och dylikt från sjuttiotalet och framåt; två av dem är nyskrivna för boken. De sorteras in under tre huvudavsnitt: "Berättelser", "Barns folklore" och "Skrift, bild och nya media".
Det börjar med "Folksägner idag" (Bengt af Klintberg, 1976), som närmast är en sammanfattning i förtid av det som senare skulle bli böckerna om vandringssägner. Därefter kommer "Flotta Sixten och Villiga Vera" (Ulf Palmenfelt, 1989), en presentation och analys av herrtidningarnas sidor för insända fräckisvitsar. Jag som är för ung såväl för att ha läst Aktuell Rapport som för att uppskatta humorn i plumpa blondinskämt läser detta med förtjusning, förvirring och äckel i ungefär lika mått. "Kinky sex" (BaK, 1999) behandlar just detta ämne som ingrediens i ungdomars nutida sägentradition.
"Ällinga vällinga vattenspruta" (BaK, 1987) redogör för några olika genrer inom barns muntliga poesi, till exempel räkne-, nid- och klappleksramsor, med försök till kortfattad härledning och historik. "Barns egen folklore" (UP, 1992) behandlar Bellmanhistorier, spökhistorier och "alla barnen"-rim, utan någon vidare motivering till varför just dessa tre sammanförts. Här lärde jag mig något förvånande att "alla barnen"-rimmens uppkomst kan dateras mycket exakt till våren 1991. "Svarta madame, kom fram!" (BaK, 1989) är en rätt intressant artikel som spårar de olika varianterna av denna lek till ett ursprung i USA vid 1900-talets mitt; i Sverige är den känd sedan 1970-talet. "De mystiska ledtrådarna" (BaK, 1998) handlar om en sorts gissningslek där man beskriver en mystisk situation när någon agerar mycket märkligt och obegripligt, varpå det gäller för åhörarna att genom ja och nej-frågor luska fram hur detta kunde hänga ihop; lösningarna är långsökta och involverar ofta avsågade kroppsdelar, mordvapen av smältande is och osannolika självmord. Det påstås att denna lek är mycket populär bland ungdomar, och jag var nästan ungdom när uppsatsen skrevs men har aldrig stött på det här.
"Från grottmålningar till Nigeriabrev" (UP, nyskriven) är nog ett försök till introduktion av bokens sista avsnitt "Skrift, bild och nya media", men det blir mest hopplöst spretigt och man undrar vad det handlade om egentligen. "Bryt ej kedjan!" (UP, 1988) bidrar med en liten typologi över kedjebrev. "Man behöver inte vara tokig" (UP, 1987) avhandlar humoristiska bilder och parodiska små historier som sprids via arbetsplatsernas kopiatorer och internpost. Det är kul att ta del av exemplen, men ansträngningarna att analysera dessa kulturuttryck stannar på en ganska ytlig och banal nivå. "Mexikaner och giraffer" (BaK, 1982) diskuterar drodlar, stiliserade bildgåtor där till exempel två koncentriska cirklar över ett lodrätt streck har lösningen "en mexikan på cykel". Här gås det mera på djupet och vi får veta att gåtornas moderna uppsving kan härledas till amerikanen Roger Price, men också en del om rebusar och andra föregångare ända bak till renässansen. Jag kan inte låta bli att le åt hur författarens nitiska entusiasm mynnat ut i tabellen på s. 205 över antalet drodlar av olika typ införda i Fantomen 1969–1978. "Från Martebo till Mars" (UP, 1998) beskriver en diskussionsgrupp på nätet vid mitten av nittiotalet, vilket i sig är mer intressant än vad de diskuterar i gruppen (parapsykologi, ufon med mera). Författaren gör en kronologisk sammanfattning av ett års foruminlägg, 134 stycken, vilka förefaller ha postats i ett linjärt flöde utan möjlighet till trådar för olika ämnen. De påfallande konkreta tolkningarna av inläggen är fulla av märkliga gissningar om "ungdomarnas" privatliv och verkar inte räkna med möjligheten av en speciell nätkultur. Jag kunde förstå om intrycket blev trevande eller famlande, men ingenstans görs ens ett försök att hitta nya analysverktyg mer lämpade för det nya mediet. Till sist kommer "Nätlorens former" (UP, nyskriven), ett rörigt potpurri där chattloggar samsas med "Hatten är din" och lite allt möjligt som cirkulerade på nätet efter elfte september. Jag tror inte ens att allt som flimrar förbi egentligen kan räknas som folklore, men det har ändå tagits med för att det finns på internet.
Sammanfattningsvis en ganska ojämn volym med otydlig urvalsprincip, där diskussionerna om det som vetter mot traditionell folklore är den största behållningen. Samlingen ger ett ofokuserat intryck och vad beträffar Ulf Palmenfelts bidrag gäller detsamma alltför ofta själva innehållet. Hans analyser håller sig för nära källmaterialet för att verkligen kunna säga något av vidare allmängiltighet. Men ämnena är fascinerande och allt som allt blir det ändå intressant här och var.
Domaren och hans bödel (Friedrich Dürrenmatt, 1952)
Min andra Dürrenmatt efter Kommissariens löfte, även detta en sorts deckare. Det här är en mycket koncis historia på knappt 160 sidor i medelstor stil. Följaktligen hinns inga sidospår med och heller inte mycket till karaktärsteckning eller annan krydda, utan fullt fokus ligger på kriminalgåtan. En polis skjuts till döds i sin bil och kommissarie Bärlach tar sig an fallet, vilket ger honom en sällsam möjlighet att konfrontera en gammal nemesis.
Ämnet, ja budskapet, i Kommissariens löfte var slumpens förintande inverkan på brottsutredarens logiska kalkyler, hur banala men oförutsägbara tillfälligheter utesluter alla försök att behandla människors agerande som ett schackparti. Samma tema berörs redan i detta tidigare verk, tydligast belyst från motsatta sidor om lagen i en (mycket tillrättalagd) dialog mellan Bärlach och hans gamle fiende. Sistnämnde hävdar att de oberäkneliga faktorerna möjliggör brott som aldrig kan avslöjas – kommissarien däremot att alla brott just i det oberäkneliga bär på en svaghet och till slut måste komma i dagen. Bärlach kringgår de konventionella utredningsrutinerna till förmån för sin holistiska intuition, dunkelt suggererad för läsaren, men på de sista sidorna får gåtan ändå sin lösning tack vare induktiv list av sedvanligt snitt.
Ämnet, ja budskapet, i Kommissariens löfte var slumpens förintande inverkan på brottsutredarens logiska kalkyler, hur banala men oförutsägbara tillfälligheter utesluter alla försök att behandla människors agerande som ett schackparti. Samma tema berörs redan i detta tidigare verk, tydligast belyst från motsatta sidor om lagen i en (mycket tillrättalagd) dialog mellan Bärlach och hans gamle fiende. Sistnämnde hävdar att de oberäkneliga faktorerna möjliggör brott som aldrig kan avslöjas – kommissarien däremot att alla brott just i det oberäkneliga bär på en svaghet och till slut måste komma i dagen. Bärlach kringgår de konventionella utredningsrutinerna till förmån för sin holistiska intuition, dunkelt suggererad för läsaren, men på de sista sidorna får gåtan ändå sin lösning tack vare induktiv list av sedvanligt snitt.
Boussole (Mathias Énard, 2015)
Jag tror jag inspirerades att köpa den här boken när jag tittade igenom listor över franska litteraturpristagare (den fick Goncourtpriset 2015), men jag vet att jag dessförinnan hade hört den nämnas i den här essän i Obs i P1. Tyvärr finns inga av Mathias Énards verk översatta till svenska.
Boussole betyder kompass, och nålen pekar här i öst-västlig riktning. Musikologen Franz Ritter ligger sömnlös i febervridningar i sin lägenhet i Wien. Ett oväntat brev från hans gamla förälskelse Sarah får honom att börja minnas: deras första möte på en orientalistkonferens i södra Österrike, resorna tillsammans i Iran och Syrien, hans egna första intryck av Istanbul. Tankarna böljar än hit, än dit, och de personliga reminiscenserna uppblandas med berättelser om svunna tiders arkeologer, lingvister, poeter, kompositörer och andra kulturpersonligheter som rest eller på annat sätt tagit intryck av främre orienten. Franz inre monolog pulserar från yrande kärleksdrömmar till minnet av en natt med Sarah under bar himmel i Palmyra, via intrycken av beduinernas gästvänskap till en biografisk snutt om äventyrerskan Marga d'Andurain och till lärda teorier om öst-västliga kulturmöten, och så om igen.
Det är snyggt och skickligt komponerat, pendlingen mellan konkret och abstrakt, den samtidiga skildringen av en ensam febernatt och tjugo år av komplicerad vänskap – som ingång till århundraden av historia. Västerlänningars åtrå till den lockande, mystiskt undflyende orienten speglas i Franz kärlek till den svårfångade Sarah, ständigt jagad vidare av nya forskningspassioner. Där finns också Belger, chauvinisten, och Faugier, som så helt försöker uppgå i den österländska kulturen att han går under på kuppen.
De historiska anekdoterna är hur många som helst. Den osmanska sultanen som förargades över att hans hovmusiker gled in i turkiska skalor när de spelade Mozart, den nazityska propagandan på arabiska för att uppvigla muslimerna mot fienden, den antiziganistiske Liszt som likväl använde romska melodier för att skapa en äkta ungersk musik, de engelska och franska översättningarna av Tusen och en natt som på turkar och perser gjort större intryck än det arabiska originalet. Historien är full av sådana motsättningar och paradoxer. Genom filosoferandet utkristalliserar sig flera intressanta idéer, till exempel den om en Tiers-Orient, en tredjehandsorient; många artonhundratalskonstnärer i Europa fascinerades av orienten, men ofta genom flera stegs förmedling: Berlioz inspirerades till exotiskt klingande kompositioner av Victor Hugos Les Orientales, men Hugo kände själv bara österlandet genom reseskildringar och översättningar.
Den övergripande tesen är att väst och öst verkar i ett ständigt växelspel och att inga kulturella yttringar kan sägas vara rena produkter av västerlandet eller österlandet. Det finns alltid en bit av den andre i jaget. Det är spännande tankar, och jag fascineras av de föredragna exemplen, men för att inte bara kittla utan också övertyga mig behövdes nog ett mer rigoröst hållet verk än denna impressionistiskt upplagda roman. Det talas om öst-västliga relationer, men i slutändan har det handlat mest om västerlandets förhållande till öst och varit desto tystare om det omvända. Hur har förfrämligandet av västerlandet sett ut, har det funnits occidentalister i öst? Har gränsdragningarna mellan västerland och österland sett olika ut genom historien? Hur har de olika folken i mellanöstern sett på varandra genom historien?
Frågor infinner sig, men det är väl missriktat att avkräva romanen svar på allt. Det var en vindlande och intresseväckande upplevelse att läsa detta.
Boussole betyder kompass, och nålen pekar här i öst-västlig riktning. Musikologen Franz Ritter ligger sömnlös i febervridningar i sin lägenhet i Wien. Ett oväntat brev från hans gamla förälskelse Sarah får honom att börja minnas: deras första möte på en orientalistkonferens i södra Österrike, resorna tillsammans i Iran och Syrien, hans egna första intryck av Istanbul. Tankarna böljar än hit, än dit, och de personliga reminiscenserna uppblandas med berättelser om svunna tiders arkeologer, lingvister, poeter, kompositörer och andra kulturpersonligheter som rest eller på annat sätt tagit intryck av främre orienten. Franz inre monolog pulserar från yrande kärleksdrömmar till minnet av en natt med Sarah under bar himmel i Palmyra, via intrycken av beduinernas gästvänskap till en biografisk snutt om äventyrerskan Marga d'Andurain och till lärda teorier om öst-västliga kulturmöten, och så om igen.
Det är snyggt och skickligt komponerat, pendlingen mellan konkret och abstrakt, den samtidiga skildringen av en ensam febernatt och tjugo år av komplicerad vänskap – som ingång till århundraden av historia. Västerlänningars åtrå till den lockande, mystiskt undflyende orienten speglas i Franz kärlek till den svårfångade Sarah, ständigt jagad vidare av nya forskningspassioner. Där finns också Belger, chauvinisten, och Faugier, som så helt försöker uppgå i den österländska kulturen att han går under på kuppen.
De historiska anekdoterna är hur många som helst. Den osmanska sultanen som förargades över att hans hovmusiker gled in i turkiska skalor när de spelade Mozart, den nazityska propagandan på arabiska för att uppvigla muslimerna mot fienden, den antiziganistiske Liszt som likväl använde romska melodier för att skapa en äkta ungersk musik, de engelska och franska översättningarna av Tusen och en natt som på turkar och perser gjort större intryck än det arabiska originalet. Historien är full av sådana motsättningar och paradoxer. Genom filosoferandet utkristalliserar sig flera intressanta idéer, till exempel den om en Tiers-Orient, en tredjehandsorient; många artonhundratalskonstnärer i Europa fascinerades av orienten, men ofta genom flera stegs förmedling: Berlioz inspirerades till exotiskt klingande kompositioner av Victor Hugos Les Orientales, men Hugo kände själv bara österlandet genom reseskildringar och översättningar.
Den övergripande tesen är att väst och öst verkar i ett ständigt växelspel och att inga kulturella yttringar kan sägas vara rena produkter av västerlandet eller österlandet. Det finns alltid en bit av den andre i jaget. Det är spännande tankar, och jag fascineras av de föredragna exemplen, men för att inte bara kittla utan också övertyga mig behövdes nog ett mer rigoröst hållet verk än denna impressionistiskt upplagda roman. Det talas om öst-västliga relationer, men i slutändan har det handlat mest om västerlandets förhållande till öst och varit desto tystare om det omvända. Hur har förfrämligandet av västerlandet sett ut, har det funnits occidentalister i öst? Har gränsdragningarna mellan västerland och österland sett olika ut genom historien? Hur har de olika folken i mellanöstern sett på varandra genom historien?
Frågor infinner sig, men det är väl missriktat att avkräva romanen svar på allt. Det var en vindlande och intresseväckande upplevelse att läsa detta.
Historia (Herodotos)
Det här är något för mig så ovanligt som en hyllvärmare. Jag köpte den på loppis för ett par år sedan och därefter har den blivit stående oläst, med någon vag idé om att den vore bra referenslitteratur. Nja, nog passar den faktiskt bättre att läsa pärm till pärm får jag konstatera. Det är nästan 600 sidor och dem jag har tagit mig sakta igenom under ett par månaders bussresor till och från jobbet.
Det rör sig ju som bekant om historieskrivningens fader, ett epitet Herodotos brukar dela med den samtida Thukydides. Huvudämnet för Herodotos berättelse är krigen mellan grekerna och det mäktiga perserriket på 400-talet f.Kr., alltså under hans egen levnad. Men innan han når fram dit ser han till att ge en utförlig bakgrund, och det är däri behållningen ligger. Han berättar om den lydiske kung Kroisos (Krösus) i en rad livfulla anekdoter, om meder och perser och andra folk i Mindre Asien som skiftat makten mellan sig genom generationerna. Härvid är det tunt om strukturella förklaringar (Thukydides lär vara bättre på det) men desto rikare på små sagor om den och den härskarens tjänare som lyckligen tolkat ett orakelspråk, eller någons otrogna maka och listiga svek. Tillförlitligheten ska vara högre än man vill tro, enligt de som vet, men läser man det för nöjes skull må det väl kvitta vilket. Herodotos lär ha inhämtat sina kunskaper genom resor i östra medelhavstrakten, men säkert mera genom hörsägen. Ibland berättar han flera versioner av samma anekdot och säger sig inte tro på någon av dem, så visst finns spår av källkritik.
En stor del av bokens första hälft, ungefär, vigs åt att berätta om olika folkslag, deras historia, seder och bruk: de ovan nämnda men också atenare och spartaner, egypter, skyter med flera. Ja, oräkneliga flera. Ibland får jag intryck att Herodotos inventerar folkslag och stammar som en Linné ett par millennier senare skulle rabbla blommor och gräs – och med samma objektivitet som man kan beskriva ståndare och pistiller redogör han för folkens sedvänjor: "[Adyrmakidernas] kvinnor bär en kopparring kring vardera smalbenet. De låter håret på huvudet växa. När någon kvinna fångat en lus på sig, biter hon först i den och kastar den sedan. De är de enda libyer, som gör detta." I ett stycke senare står i samma ton om ett folk som bedriver månggifte, och om ytterligare några andra påstås att de "har samma seder som de folk, som bor ovanför Kyrene". Det är en besynnerlig urskillning som kommit till bruk här.
Herodotos tillgriper aldrig några dömande attityder. Även om folkens vanor blir alltmer bisarra ju längre från Grekland man kommer har han aldrig intresse att håna dem därför – om något växer bara nyfikenheten. Även perserna och deras lydfolk beskrivs med all hederlig respekt, fiender eller ej. Jag påminns om Iliaden.
Vartefter blir det mer och mer av det militära. Xerxes efterträder kung Dareios (Darius) och inlåter sig och sin här på fälttåg mot Hellas. Och då ska det skickas sändebud kors och tvärs mellan olika potentater, det hålls tal för och emot någon strategisk manöver, folk är söner till varandra och någons anfader har utmärkt sig i en annan strid någon gång i tiden. Skildringarna av själva slagen går väl an, men alla dessa truppförflyttningar och uppräknanden av befälhavare med likartade namn, där slumrar jag till. Jag förstår så mycket som att vissa greker anslöt sig till persernas numrerärt redan överlägsna armé, man slogs vid bland annat Marathon, Thermopyle och Plataie, och till sist vann grekerna på något vis. Även om det mesta av detta gled av mig fullständigt så är det kanske något namn här och där som har satt sig i bakhuvudet nu.
Jag har läst verket i översättning av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Bendz och Axel Lindskog. Jag vet inte om det finns några andra översättningar. Upplagan är en pocket på Norstedts från 2008, med förord av Sture Linnér. Notapparaten består av ett uppslag korta anmärkningar, inalles 56 stycken, och det är mycket godtyckligt vad man valt att förtydliga med en not, för det är betydligt fler dunkla syftningar och namn som passerar oförklarade. Det finns också en tabell över mått, vikter och mynt, där man bemödat sig att konvertera pengarna till svenska kronor och ören. En attisk obol sägs till exempel motsvara 11 ⅔ öre. "(allt enligt gammal god valuta!)" upplyser man käckt. Jag fattar ingenting.
Det rör sig ju som bekant om historieskrivningens fader, ett epitet Herodotos brukar dela med den samtida Thukydides. Huvudämnet för Herodotos berättelse är krigen mellan grekerna och det mäktiga perserriket på 400-talet f.Kr., alltså under hans egen levnad. Men innan han når fram dit ser han till att ge en utförlig bakgrund, och det är däri behållningen ligger. Han berättar om den lydiske kung Kroisos (Krösus) i en rad livfulla anekdoter, om meder och perser och andra folk i Mindre Asien som skiftat makten mellan sig genom generationerna. Härvid är det tunt om strukturella förklaringar (Thukydides lär vara bättre på det) men desto rikare på små sagor om den och den härskarens tjänare som lyckligen tolkat ett orakelspråk, eller någons otrogna maka och listiga svek. Tillförlitligheten ska vara högre än man vill tro, enligt de som vet, men läser man det för nöjes skull må det väl kvitta vilket. Herodotos lär ha inhämtat sina kunskaper genom resor i östra medelhavstrakten, men säkert mera genom hörsägen. Ibland berättar han flera versioner av samma anekdot och säger sig inte tro på någon av dem, så visst finns spår av källkritik.
En stor del av bokens första hälft, ungefär, vigs åt att berätta om olika folkslag, deras historia, seder och bruk: de ovan nämnda men också atenare och spartaner, egypter, skyter med flera. Ja, oräkneliga flera. Ibland får jag intryck att Herodotos inventerar folkslag och stammar som en Linné ett par millennier senare skulle rabbla blommor och gräs – och med samma objektivitet som man kan beskriva ståndare och pistiller redogör han för folkens sedvänjor: "[Adyrmakidernas] kvinnor bär en kopparring kring vardera smalbenet. De låter håret på huvudet växa. När någon kvinna fångat en lus på sig, biter hon först i den och kastar den sedan. De är de enda libyer, som gör detta." I ett stycke senare står i samma ton om ett folk som bedriver månggifte, och om ytterligare några andra påstås att de "har samma seder som de folk, som bor ovanför Kyrene". Det är en besynnerlig urskillning som kommit till bruk här.
Herodotos tillgriper aldrig några dömande attityder. Även om folkens vanor blir alltmer bisarra ju längre från Grekland man kommer har han aldrig intresse att håna dem därför – om något växer bara nyfikenheten. Även perserna och deras lydfolk beskrivs med all hederlig respekt, fiender eller ej. Jag påminns om Iliaden.
Vartefter blir det mer och mer av det militära. Xerxes efterträder kung Dareios (Darius) och inlåter sig och sin här på fälttåg mot Hellas. Och då ska det skickas sändebud kors och tvärs mellan olika potentater, det hålls tal för och emot någon strategisk manöver, folk är söner till varandra och någons anfader har utmärkt sig i en annan strid någon gång i tiden. Skildringarna av själva slagen går väl an, men alla dessa truppförflyttningar och uppräknanden av befälhavare med likartade namn, där slumrar jag till. Jag förstår så mycket som att vissa greker anslöt sig till persernas numrerärt redan överlägsna armé, man slogs vid bland annat Marathon, Thermopyle och Plataie, och till sist vann grekerna på något vis. Även om det mesta av detta gled av mig fullständigt så är det kanske något namn här och där som har satt sig i bakhuvudet nu.
Jag har läst verket i översättning av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Bendz och Axel Lindskog. Jag vet inte om det finns några andra översättningar. Upplagan är en pocket på Norstedts från 2008, med förord av Sture Linnér. Notapparaten består av ett uppslag korta anmärkningar, inalles 56 stycken, och det är mycket godtyckligt vad man valt att förtydliga med en not, för det är betydligt fler dunkla syftningar och namn som passerar oförklarade. Det finns också en tabell över mått, vikter och mynt, där man bemödat sig att konvertera pengarna till svenska kronor och ören. En attisk obol sägs till exempel motsvara 11 ⅔ öre. "(allt enligt gammal god valuta!)" upplyser man käckt. Jag fattar ingenting.
Om du vill (Helle Helle, 2014)
Av Helle Helle har jag läst nästan allt nu, men på sistone bara De. I det inlägget försökte jag väl ge någon karaktäristik för hur hennes böcker brukar vara i allmänhet, om jag lyckades eller ej. Om du vill skiljer sig en aning till formen.
En ensam kvinna har förirrat sig i skogen. Hon verkar vara på flykt från något. Hon möter en joggare och de två kvinnorna går ännu mer vilse tillsammans och sover över under ett vindskydd. Perspektivet glider över från den första kvinnan till den andra, vars livs historia från ungdom till nutid refereras i tredje person. Berättelsen hinner ikapp romanens presens igen mot slutet och man får åter följa de båda kvinnornas framväxande relation i skogen.
Den långa berättelsen i mitten får högre tempo och mera riktning av att vävas in i en ramhistoria, men jag vet inte om det enbart är av godo. Romanen blir på samma gång mer fragmenterad och jag saknar känslan av stillastående lunk som annars kännetecknar den där speciella Helle Helle-stämningen. De två kvinnorna lyckas faktiskt komma varandra nära utan några större brister i kommunikationen. Det är väl vackert så på sitt vis. Helle Helle skriver som vanligt otroligt bra, med sitt unika öga för alla bagatellartade men meningsfulla små gester och repliker människor emellan.
Uppdatering: Jag läste just en intervju med författaren där det avslöjas att jagberättaren är en man. Pinsamt! Det ska väl lära mig att inte läsa Helle Helle slarvigt. Jag måste ta en titt igen och se vad jag missat för detaljer.
En ensam kvinna har förirrat sig i skogen. Hon verkar vara på flykt från något. Hon möter en joggare och de två kvinnorna går ännu mer vilse tillsammans och sover över under ett vindskydd. Perspektivet glider över från den första kvinnan till den andra, vars livs historia från ungdom till nutid refereras i tredje person. Berättelsen hinner ikapp romanens presens igen mot slutet och man får åter följa de båda kvinnornas framväxande relation i skogen.
Den långa berättelsen i mitten får högre tempo och mera riktning av att vävas in i en ramhistoria, men jag vet inte om det enbart är av godo. Romanen blir på samma gång mer fragmenterad och jag saknar känslan av stillastående lunk som annars kännetecknar den där speciella Helle Helle-stämningen. De två kvinnorna lyckas faktiskt komma varandra nära utan några större brister i kommunikationen. Det är väl vackert så på sitt vis. Helle Helle skriver som vanligt otroligt bra, med sitt unika öga för alla bagatellartade men meningsfulla små gester och repliker människor emellan.
Uppdatering: Jag läste just en intervju med författaren där det avslöjas att jagberättaren är en man. Pinsamt! Det ska väl lära mig att inte läsa Helle Helle slarvigt. Jag måste ta en titt igen och se vad jag missat för detaljer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)