Mardrömmen (Kenzaburo Oe, 1964)

Och här är en japansk roman som faktiskt är översatt via engelskan (Thomas Warburton via John Nathan). Det hörs ibland (varför heter det "drugstore" i Japan, vad är det för fel på "apotek"?). Och jag skulle gärna vilja veta varför man har satt texten med ojämn högermarginal. Det är på alla sätt en roman i helt vanlig mening men på trycksidan ser det ut som att man sitter och läser Odysséen.

Huvudpersonen kastas förvisso mellan svårigheter, men har nog mer gemensamt med Don Quijote än Odysseus. Han är en löjlig figur, en svag person i både själ och kropp och dras därför med öknamnet Fågel. Han är tjugosju år och hans fru har just fött deras första barn. Fågel blir på sjukhuset upplyst om att barnet har hjärnbråck (vilket innebär funktionshinder livet ut om det alls överlever) – några scener är som skrivna för att väcka indignation, när både överläkare och läkare ställer framfusiga frågor i ett hurtigt tonfall, upplivade av det sällsynta fenomenet och långt från att ens spela medkänsla. Fågel är för skärrad och upptagen av självhat för att uppfatta vad som sägs. Och boken är sedan historien om hans självhat, vilket ju är en sorts självupptagenhet; hur han skjuter ansvaret ifrån sig och hoppas att barnet ska dö under läkarnas vård, medan han själv super sig full och far hit och dit mellan jobbet som universitetslärare (där han gör bort sig och får sparken) och sin gamla älskarinna. Hon är något av en manic pixie dream girl med tuff bil och inget emot analsex och är kanske inte just vad han behöver. Till slut inser han att han måste välja mellan att döda barnet eller ta fullt ansvar.

Den och andra slutsatser på vägen formuleras lite väl billigt i påpassliga repliker: "Du har rätt i att det rör bara mig, det är bara mitt eget problem. Men med somliga personliga upplevelser är det så, att de för en in i en grotta alldeles ensam, men till sist måste man komma fram till något slags sidogång eller tunnel som mynnar ut mot en sanning som inte bara angår en själv utan är allmängiltig." I sådana stunder tänker man Paolo Coelho eller Hollywood. Eller Bamse. Men innan det börjar ta över har den vilda pikaresken hållit farten uppe länge, och inte utan att man blivit både road och provocerad. Provocerad av att man roas av spyor och Fågels neurotiska ångest medan barnet ligger och dör och hustrun hålls oinformerad – varken barn eller hustru har ens namn.

Nobelpriset 1994. Det känns inte helt självklart.

Jag ville ju bort! (Ingrid Börge, 2023)

"När jag valde min självmordsdag hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna misslyckas och råka ut för semestertider i vården." Jag log när jag läste den meningen och sedan såg jag att även Aftonbladets recensent valt att inleda sin anmälan med den. Den fångar det dråpliga och okonstlade med hela boken – 43 smala sidor som jag råkade läsa alldeles nyss.

När Ingrid Börges man Göran (författare med mera) hade dött i lungcancer ville hon inte leva längre och planerade helt rationellt ett självmord. Utförandet beskrivs så sakligt att det blir komiskt i textens magstarkaste avsnitt. Men det misslyckades och hon fick ta en runda genom vården tills det blev fason på henne igen. Vad det nu var för fel med att vilja bort. "Men läkarna sa att jag led av en djup depression." Vem som än hade rätt i den saken blev det ordning i slutändan.

Sedan följer en kortare artikel i samma tonläge om hur hon fastnade för översättaryrket. Varför inte? Och en liten anekdot om ett brev till Julian Barnes.

Så skönt att läsa en självbiografisk berättelse av den här karaktären utan allt påtvingat patos och de allvarligt stela minerna som brukar vara obligatorium. Någon som istället tillåter sig att vara knepig och vanvördig mot ämnet. Det är stor värdighet i det.

The Sailor Who Fell from Grace with the Sea (Yukio Mishima, 1963)

Sjömannen som föll i onåd hos havet heter den förstås på svenska och här gör Mishima bättre skäl för sin farliga aura än i Efter banketten.

Men även här är en kärlekshistoria i centrum: änkan Fusako och sjömannen Ryuji, båda drygt trettio, som mötts av en slump och förenas i ett kortlivat förhållande. Ryuji måste åter ut på havet och till friheten, manligheten och den stora meningen som transcenderar vardagslivet. Men den går ju aldrig att få fatt i och han har börjat tvivla på sin ungdomliga idealism. Det har emellertid inte Noboru, Fusakos trettonåriga son. För honom och hans likasinnade pojkgäng är världen tom och märkt med "en väldig stämpel som heter 'omöjlighet'". Det gäller att sätta motvärn mot alltings falskhet och fulhet. Ryuji blir till en början en symbol för det andra, det bortom; men när han efter några månader återvänder till Fusako och Noboru för att bli familjefar betraktar pojkarna det som ett svek. Slutet kan få en att tänka på den där misslyckade statskuppen som blev författarens död.

Efter banketten var rak, men den här romanen är mer som ett prisma. Noboru och hans gäng blänker starkast. I dem finns ingen psykologisk realism, de står för en idé. En idé om estetisk och moralisk perfektion, och den starkes plikt att förverkliga den i en svag och vulgär värld. De ser vad de söker i havet (åtminstone som de föreställer sig det), i våldet (en kattunge dödas och flås i en brutal scen) och i sexualiteten: Noboru tjuvkikar in i sin mors sovrum genom ett hål i garderoben. Men inte av pubertal upphetsning utan för att ta del av det kaotiska upplösandet. Ett kontrollerat kaos vid "hans världs yttersta gräns"; inte den sorts kaos som förfular och måste ställas till rätta, som när mamman och Ryuji efter dennes återkomst trillar ur sina stiliserade roller som passionerade älskare och famlande söker sig mot konventionerna. Det kan bara väcka äckel, och vägen bort går genom förstörelse och upphöjd likgiltighet.

Noboru är pojkaktigt tvärsäker. Hos Ryuji och Fusako finns nyanser, och man har på känn att det är där den verkliga existensen måste sökas, i det de har inlett. Men de tvekar, som vuxna människor gör, och överröstas av mistluren från hamnen. Den hörs ett antal gånger. Symbolerna är skickligt valda och skapar en sorts täthet som är drömsk och klar på samma gång (det är också en kort roman om 180 sidor). Nej, den här blir jag inte klar med, jag skulle ha läst den i en intelligent bokcirkel. Mycket bra.

Jag vet inte om det speglar översättaren eller originalet, men engelskan var klurigare här än i den förra Mishiman.

After the Banquet (Yukio Mishima, 1960)

Som med Yasunari Kawabata råkade jag hitta en engelsk översättning på loppis och accepterar att läsa den eftersom den svenska översättningen har gått via engelskan. Det är verkligen på tiden att någon nyöversätter. Detta är min första Mishima, en författare med visst rykte som bad boy, vilket kanske är helt rimligt då han tog sig av daga genom seppuku efter en misslyckad nationalistisk statskupp. Men inte ett spår av något sådant i Efter banketten.

Det här är en klassisk, europeisk, realistisk roman à la Maupassant om en kvinna och en man med olika temperament. Kazu äger en restaurang eller vad som verkar vara mer av en konferensanläggning, och hon lever för att vara värdinna med allt vad det innebär av societetsliv – ytligt kanske, men sprakande, och det passar med hennes natur. Inom henne brinner en eld som hon ser resultaten av, men hon förstår den inte, och när allt kommer omkring är hon inte så intresserad av sitt inre: hon "brydde sig sällan om att analysera sina handlingar vid ett givet ögonblick, utan föredrog att samla ihop och försöka förstå sina tankar vid ett senare tillfälle". Det är en pragmatisk inställning som tillåter henne att leva rakt och enkelt i vimlet. Hon är beräknande av instinkt.

Mot sin vilja blir hon kär i den pensionsmässige Noguchi (själv är hon femtio), en före detta minister för ett vänsterparti. Sin vilja justerar hon ganska snart med hjälp av drömbilder och idealisering. Kazus restaurang är sponsrad av eller på något sätt knuten till ett högerparti, men det hindrar henne inte att, efter det snart ingångna giftermålet, orkestrera en valkampanj för maken som guvernör för Tokyo prefektur. Han har låtit sig övertalas att kandidera av partikamrater men visar inga som helst känslor därinför. Kazu slösar ingen tid på att mjuka upp honom, utan lägger hela sin själ (och sina pengar) i kampanjen. Och hon har verkligen en själ, men det är en agerande själ: det är genom att intrigera, planera, ställa sig in och få känsloutbrott som hon är någon; inaktiv krymper hon ihop. Om Noguchi har en själ så håller han den för sig själv, och det avsiktligt. Kazu tänker vid ett tillfälle "att hon måste väcka hans sympati på samma sätt som någon som sneglar över axeln på en konstnär för att se vad han målar för motiv".

Det här är den typen av roman där halva behållningen är att se huvudpersonernas personligheter visa sig konsekventa i nya detaljer för varje ny scen. En sådan roman behöver ingen egentlig karaktärsutveckling, för varje nytt lager som läggs på är härlett ur de tidigare, men skapar ändå skiftningar i dynamiken. När Noguchi visar sig hur lätt som helst att lura "eftersom han inte gjorde några ansträngningar att erfara annat än det som omedelbart mötte hans ögon och öron" har det naturligtvis varit sant hela tiden, men från och med nu ligger det i öppen dag. Hela handlingen, psykologiskt sett, är given i öppningen.

Kazu fattar till sist ett avgörande beslut, och kanske kan man säga att hon lär känna sig själv. Men det är ingen insikt med djupare signifikans – hon får inte syn på sin innersta kärna – utan snarare en förståelse för sina begränsningar. Det är befriande i kontrast till samtida förväntningar på människan.

Andorra (Max Frisch, 1961)

I förrgår Dürrenmatt, idag Frisch. Die Panne, glömde jag säga, framfördes ursprungligen som radioteater, och Andorra är rätt och slätt en pjäs. Även tematiskt passar de att ställa bredvid varandra.

Andorra, understryker en not, syftar inte på det verkliga landet utan "ist der Name für ein Modell". Modellen ger intryck av en liten självständig stad. Tjugoårige Andri tror sig vara ett judiskt hittebarn som adopterats av den jämnåriga Barblins föräldrar, hos vilka han bor. Men när de två tillkännager sin avsikt att gifta sig kommer sanningen fram: Andri är faderns oäkta son.

Det försvårar giftermålet men framför allt är han alltså inte jude. ("Jud" står det i den tyska texten, i vad jag misstänker är ett förfrämligande grepp mer än talspråk.) Men en gång jude, alltid jude för andorranerna, som trakasserar, förminskar och hånar ynglingen enligt sin vana. Fadern försöker förgäves övertyga pojken om vem han är, men Andri står hårdare än någonsin fast vid sin identitet som hatad och förföljd – och även girig och slug som en jude är. Snart kommer soldater från främmande makt att tränga in i landet, och då kommer jude eller inte vara en fråga om liv och död.

Kärleksparet Andri och Barblin heter sina namn. De övriga är fega människor som inte förtjänar att kallas mer än doktorn, möbelsnickaren, prästen och så vidare och mellan scenerna turas de om att bikta eller bortförklara sig. Vi kunde inte veta att han inte var jude, han betedde sig ju judiskt och det var ju en uppjagad tid... Att Andorra = Schweiz lär ha slagit många under uruppförandet i Zürich när doktorn i åttonde scenen utbrister att fienden aldrig kan invadera "ett folk som oss, som kan åberopa världssamvetet som ingen annan kan, ett folk utan skuld". Om detta är kanske inte mycket att säga, skuldfrågan är helt konkret och publiken förstår vilken verklighet som åsyftas. Till skillnad från hos Dürrenmatt, där skuld är något både existentiellt och epistemologiskt svårfångat. Men här finns också frågan om identitet. Såväl Andri som Traps i Die Panne låter sig pådyvlas en lögnaktig identitet, som de vägrar att släppa trots att den leder till döden. För Traps var det en fråga om att utmärka sig. För Andri blir judiskheten ett sätt att iklä sig opersonliga lyten och skjuta sina faktiska brister ifrån sig. Om han är feg eller snål beror det på att han är jude och är inget han själv är skuld till. De antisemitiska andorranerna har "ein Bildnis gemacht von ihm" och därmed berövat honom hans mänsklighet – men det är lika illa att skapa sig en avbild av sig själv. En sensmoral för många som funderar på sin identitet.

Texten saknar både putslustighet och gravallvar, vilket här är en bra sak. Man skulle kunna beskylla den för övertydlighet, men då får man väl säga detsamma om "I väntan på barbarerna" och "Ur Anabasis". Tydligt är ju inte lika med platt.

Die Panne (Friedrich Dürrenmatt, 1956)

Att jag läser så mycket Dürrenmatt är inte för att jag älskar honom utan åtminstone i det här fallet för att han skriver lagom långt för min skrala tyska. Denna gång 120 glesa sidor inkl. illustrationer. Berättelsen är käckt burlesk som Grek söker grekinna men tydligt teoretisk som Kommissariens löfte och filmatiserad 1972 av Ettore Scola.

En handelsresande i textilier får fel på bilen i en främmande by. Han blir inbjuden att övernatta gratis hos en gubbe där och ska rentav få middag. Det visar sig att ytterligare fyra åldringar med monokel o dyl också är bjudna. Gubbarna är före detta jurister som brukar roa sig med att leka domstol och herr Traps, handelsresanden, får lov att inta rollen som åtalad. Han hävdar sin oskuld till det okända brottet och läsaren kan tänka Kafka. Men under loppet av rättegången (tillika middagen, med namngivna årgångsviner, kött och fågel) blir Traps alltmer imponerad av åklagarens tolkning av hans biografi och inser att han trots allt har begått ett mord – ja han gläds och yvs åt att plötsligt ha upphöjts från vardagsmänniska till mördare och jublar med de andra åt sitt dödsstraff.

Effektfullt, cyniskt. Här finns ett budskap men det är svårt att säga exakt vad. Just därför är den nog bättre än Dürrenmatts detektivromaner. Den frivola inställningen till rättvisan är – jag ska inte säga provocerande, det hade krävt något grövre, men fräck. Traps kastar gladeligen av sig sitt människovärde för att få utmärka sig, eller kanske viktigare, för att få vara den koherenta och förutseende person som åklagaren smickrande gör honom till. Han identifierar sig med den bästa berättelsen om sig själv, även om den vantolkar sanningen.

Undertiteln är "eine noch mögliche Geschichte" (en ännu möjlig historia) och författarens förord förklarar vad det betyder på avsevärt krångligare tyska än i själva berättelsen. Det där får jag inte ihop men tröstar mig med att det säkert är något metafysiskt. Kul och matig liten bok.

A Companion to Classical Texts (F.W. Hall, 1913)

För den händelse någon är nyfiken på om denna gamla introduktion till textkritiken och dess historia är läsvärd ska jag avge ett omdöme. Här kan man läsa boken i dess helhet, fast jag har läst ett tryckt ex (osprättat i de träigaste delarna).

Författaren är en hederlig brittisk herre och formuleringarna därefter: rakryggade och eleganta. Det första kapitlet berör boken som fysisk artefakt i den grekiska och romerska antiken, från papyrus till kodex, och förutsättningarna för produktion, kopiering och försäljning. Detta borde nästan vara av allmänintresse! Det är i sina stunder spännande som en deckare. Det fysiskt bevarade från äldsta tid är bara fragment så det måste till slutledningar av alla sorter för att lista ut sådant som radlängd, kapitelindelning och annat. Sedan följer två kapitel om grekiska respektive latinska texters fortsatta öden under antiken. Den mängd litteratur som en gång funnits passerar och decimeras genom nålsöga efter nålsöga: tekniska skiften, politiska omvälvningar...

Därefter två kapitel om texternas tradering genom medeltiden och renässansen. Det är en historia om idel slarv och inkompetens. Det kanske är ett tråkigt sätt att se på saken. Man får vara glad att något alls är bevarat tack vare ihärdigt avskrivande, och att det titt som tätt blev fel är bara förståeligt. Men det är påfallande hur mycket bättre skick texterna vore i om kopisterna bara låtit felen stå, istället för att klåfingrigt och utan metod försöka reparera dem! Det är då de flesta allvarliga skadorna uppstår. En systematisk textkritik växer fram under sjuttonhundratalet och senare. Alla tidigare försök att återställa texterna till ursprungsskick verkar ha stjälpt mer än hjälpt.

Sedan två kapitel om recensio och emendatio. Det här är till en början högintressant som introduktion till de filologiska metoderna, men efter ett tag blir det bara listor av alltihop, och de sista två kapitlen är förteckningar över handskrifter. Hela boken förutsätter att man kan bägge de klassiska språken som ett rinnande vatten; här citeras inte bara korta exempelrader utan själva argumentationen förs till betydande del genom längre vittnesmål på latin och grekiska. Jag fattar hälften av latinet och skummar över grekiskan men har rätt kul ändå.

Ska man lära sig något aktuellt i ämnet gör man nog bäst i att söka upp en nyare bok. Jag får anta att det mesta som rör äldre tid är riktigt, men det här är skrivet strax innan Bédiers kritik mot stemmatologin och långt innan den postmodernt anstrukna nyfilologin. Säger jag och försöker låta införstådd, men jag har just börjat nosa på ämnet och – iam igitur tacendum.

Utflykt till Hanging Rock (Joan Lindsay, 1967)

Den här moderna klassikern från Australien kom först i fjol på svenska, vilket är ganska märkligt. Kultbok kan man väl säga. Peter Weirs filmatisering från 1975 (Picknick at Hanging Rock) är nog mer känd än boken. Jag kan ha sett den. Det finns mycket att säga om bakgrunden, om författaren som slog igenom vid sjuttio års ålder med mera. Det kan man läsa om på Wikipedia förslagvis.

Tyvärr har jag läst romanen under pliktartade förhållanden, vilket lagt sordin på en stor del av magin och mystiken. För det är en magisk och mystisk bok. Den 14 februari 1900 ger sig ett tjugotal skolflickor i vita muslinklänningar samt ett par lärare ut på en utflykt från Appleyard College till Hanging Rock, en märklig och sevärd bergsformation. Det är en vacker sommardag. De tre äldsta flickorna strövar upp i berget och försvinner spårlöst. Även en lärare återfinns aldrig. En polisutredning vidtar, men fruktlös. Händelsen får direkta, indirekta och rent oförklarliga konsekvenser för de tidigare så välordnade människorna på Appleyard College och i resten av det lilla samhället: flykt, giftermål, dödsfall, plötsliga förmögenheter, visioner och desperata tilltag. Till och med den stränga Mrs Appleyard själv börjar tappa fattningen.

Vad som faktiskt hände på Hanging Rock får vi aldrig veta, och det förhållandet sägs ha föranlett mycken spekulation genom åren. Att det vore en sann historia får väl tas för berättargrepp, men Joan Lindsay lär även utanför boken ha underblåst funderingarna genom antydningar åt ena och andra hållet. Lite som David Lynch och hans gäckande film Mulholland Drive (som åtföljdes av en lista med ledtrådar). Men nog är man onödigt verklighetsfixerad om man absolut måste leta fram en definitiv lösning på mysteriet. Mig verkar dramats hela motor uppenbart symbolisk. Det är ett välbekant tema: ett litet samhälle som drabbas av något främmande, bortom mänskligt förstånd, och hädanefter är ingenting sig likt... Nu kommer jag av någon anledning bara på tv-serier som exempel: Silvermannen med Kjell Bergqvist, den kortlivade HBO-serien John from Cincinnati och förstås Twin Peaks. Men också Idioten eller Mästaren och Margarita? Fullt så karnevaliskt som hos Bulgakov blir det inte (men det närmar sig i det mardrömslika tolfte kapitlet!) och kanske är det mest lyckade, och spännande, med boken att författaren lyckas balansera på gränsen till det rationella hela tiden. Förvisso ramas historien in av den där polisutredningen, som om det var meningen att vi skulle lista ut deckargåtan.

Där finns också en berättarröst som några gånger bryter in med upplysningar om vad som skulle hända många år senare, som säger att något hade varit en värdefull ledtråd om de bara lagt märke till den... som talar om "mönstret som hade börjat ta form på Hanging Rock" och verkar veta mer än vad som avslöjas. Här är något av Maria Gripe.

Boken hade förtjänat en mer engagerad läsning från min sida, men även under ganska okoncentrerade omständigheter tyckte jag om den. Den svenska utgåvan belönades nyligen med priset Årets översättning och det var nog välförtjänt. Men jag undrar om det finns något i originalet som motiverar överanvändningen av ordet "faktiskt".

Echnaton, sanningssökaren (Naguib Mahfouz, 1985)

SVT 2 sände Philip Glass opera Akhnaten i lördags kväll och jag råkade se den. Därmed väcktes min lust att läsa om den här romanen om faraon. Skriven av en egyptier, vars Sorl över Nilen jag också läst.

Echnaton, som han absolut bör heta på svenska, var alltså den egyptiske kung som bröt med den traditionella religionen för att istället påbjuda dyrkan endast av Aton, solskivan. Han stängde tempel, byggde en ny huvudstad, lät hugga bort gudanamn från inskrifter i hela riket, etc. etc. Efter hans död återställdes allt till det normala och man ansträngde sig att utplåna alla spår av hans kätterska idéer och verksamhet. Därför vet vi ganska lite om honom. Hans drottning hette Nefertiti och han efterträddes på tronen av den rätt ointressante Tutankhamon, som ändå är mer berömd bara för att man råkade finna hans grav intakt 1922. Detta som bakgrund.

Romanen har formen av en undersökning. Det har gått något årtionde sedan Echnaton störtades och en pojke ger sig ut på resa genom landet för att intervjua de efterlevande som stod kungen nära, både vänner och fiender. Amons överstepräst inleder med nedgörande ord om kättaren, Nefertiti avslutar med sorgetal och apologi. Dessa och tolv andra vittnesmål målar upp en bild av Echnaton och hans regering som aldrig blir helt samstämmig och som ur alla vinklar är tendentiös. Det är ett sätt att närma sig honom rimmar väl med hur han framträtt för den moderna världen: som en undflyende projektionsyta. Med den kringresande pojkens inramande anmärkningar får berättelsen dessutom en doft av fabel (av myrra och ökensand...). Om det inte är min exotiserande fantasi som luktar så.

Mångstämmigheten till trots finns en kärna. Echnaton beskrivs av alla som veklig och feminin, en besjälad drömmare, vägledd av sin religiösa tro. Galenskap enligt vissa, eller offer för manipulation, stark integritet enligt andra. Men knappast en cynisk maktspelare. Hans religiösa övertygelse står över politiken. Den gud han dyrkar är – och det här tror jag motsäger forskningen – ytterst inte Aton, utan något ännu högre och mer abstrakt som kallas för den "Ende Sanne Guden". Det är kärlekens och fridens gud. På hans befallning ersätts hårda straff av barmhärtighet och förlåtelse. Trots att den autentiska hymnen till Aton citeras – med orden "Ingen annan har känt Dig / än Din son Echnaton" – är detta inte Echnatons personliga gud, utan allas gud, närvarande genom tron. "Du vacklar fortfarande, Ay, och din tro är inte stark nog. Du får snart se vilka underverk kärleken kan åstadkomma" säger farao och det är svårt att inte tänka på en annan bekant religionsstiftare (men var inte Mahfouz muslim?).

Det är en tolkning, förstås, och ska man säga någonting intressant om den gåtfulle Echnaton får man lov att hitta på. Och varför skulle han inte ha drivits av en religiös kallelse. Ändå är det en ganska banal förklaring: en stark personlighet omskapar samhället efter sin plötsliga ingivelse. Bilden av Echnaton som romantiker är lätt att förstå, men just därför är den mindre intressant än den på många sätt obegripliga egyptier han måste ha varit. Hur kan Atondyrkan ha vuxit fram naturligt ur den traditionella religionen? Hur samspelade den med personkulten av Echnaton själv (som här tystas ned)? Här är det prästerskapet som står för pragmatisk politik och Echnaton för det överjordiska – men bör inte prästerna ha känt djup oro inför denna hänsynlösa störning av maat?

Men varje berättelse om Echnaton bjuder in frågor och invändningar. Givande läsning, alltså.

Erland Lagerlöf: Homerosöversättaren (utg. 1958)

Det här är ett grått litet småtryck på 30 sidor som "utsändes av C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG som en hälsning vid årsskiftet 1958–59". Man undrar vem som fick den hälsningen. Innehållandes trenne små uppsatser: "Erland Lagerlöf" av Algot Werin, "Om Erland Lagerlöfs Homerostolkning" av Gerhard Bendz och "Den okända hjälteskaran" av ingen mindre än Ludvig "Lubbe" Nordström.

Werins bidrag är rakt och biografiskt och citerar en del omdömen från forna elever till mästaren (han var till yrket länge gymnasielektor). Man får en bild av Lagerlöf även som student. Han verkar ha varit en pigg figur som ingav den sorts respekt som ett svårplacerat egensinne kan väcka, och en krävande men uppskattad lärare – allt med reservation för att detta är lite av ett hyllningsporträtt. Lubbe Nordströms korta erinringar berättar om en opraktisk men livsglad karl. De lärde känna varandra i Grisslehamn, där den gamle Lagerlöf bodde i den bokbelamrade stuga i vilken översättningarna av Iliaden och Odysséen kom till. Gerhard Bendz, han som tog sig rätten att efter några årtionden modernisera Lagerlöfs översättningar – eller fördärva, beroende på vem man frågar – bidrar med en förbluffande bokstavsnära genomgång av hur Lagerlöf översatt några utvalda grekiska ord och hur han löst ett par versifikatoriska problem. Det ger något till den filologiskt överintresserade (mig) men är knastertorrt och lyckas mer än något annat att framställa Bendz själv som en första rangens fackidiot.

Ungefär samma upplysningar kan fås i Jan Stolpes efterord till Svenska Akademiens utgåvor av Lagerlöfs Homeros, där för övrigt Nordströms artikel citeras. Men det här är ett fint komplement.

[Sefarad (Antonio Muñoz Molina, 2001)]

En mycket stiligt designad bok i orange nyanser och den första som kom ut på förlaget Palabra, inriktat mot spanskspråkig litteratur, år 2018. Jag ska erkänna att det var formgivningen som vann mitt intresse för boken. Den sägs enligt förlagstexten vara författarens största verk, den är på 530 respektingivande sidor och den handlar om nittonhundratalet. Mer exakt det nittonhundratal som var krigens, förföljelsernas, flyktens, dödens och rädslans århundrade. I kalejdoskopiska kapitel berättas om Kafkas käresta i fångläger, en tysk kommunist på flykt från sina gamla kamrater, Victor Klemperers väntan på att bli angiven, en judisk skomakare i Tanger och andra i grunden sanna historier.

Nu gav jag upp efter 200 sidor och det är ju ofint att orera för länge om varför. Så i korthet. Berättaren är en anonym berättare, en återberättare av läsefrukter. Det i kombination med en stil som nästan kräver personlighet – långa, böljande meningar – ger ett märkligt intryck av förställning. Varför är meningarna långa och böljande? Det är inte febrigt (som i Mathias Énards lysande Boussole), inte drömskt, inte ettrigt (som hos Thomas Bernhard). En viss onödig ordrikhet spär på intrycket: "en ryttarstaty i den gröna färg som brons ibland kan få till följd av fukt och beläggningar" (dvs. "en ryttarstaty av ärgad brons"). Elisabeth Helms översättning verkar inte vara skulden till det.

Texten vill levandegöra men förblir sluten, för ödena och händelserna beskrivs i allmänheter, som biografiska notiser med enstaka bilder av rockslag och bleka ansikten. Människorna känner den oro, fruktan och kärlek man förväntar sig. Berättaren kommer med instick som:

Det skrämmer mig att allt är så bräckligt, att ordningen och lugnet i våra liv alltid hänger på en skör tråd, att vardagsverkligheten som känns så trygg och välbekant plötsligt kan slås sönder i en omvälvande katastrof.

Det är alltför banalt. Det är allvarliga ämnen, och visst kan det allvarliga vara banalt. Men måste det skrivas då? Måste det läsas? Problemet är att det är tråkigt. Jag får också en aning om att världen, även i sina värsta förskräckligheter, inte är allvarlig på det här sättet. Möjligen på ett annat sätt. Marguerite Yourcenars sätt, Birgitta Trotzigs, Maxim Grigorievs. Man måste göra något mer än vittna, kanske är det jag vill åt.

Några bra scener fanns på de sidor jag läste och det är säkert några fler därefter, men det räcker inte för mig.

Spår förbi Kolonos (Eyvind Johnson, 1961)

Den här bokens tillkomst beskrivs i det första kapitlet. 1928 planerade Eyvind Johnson att ge ut romanen Herr Clerk, vår mästare, en historia som utspelade sig omväxlande på jorden och i himlen. Förlaget gillade emellertid inte himmelsdelen och den jordiska halvan utkom ensam under titeln Minnas. De kapitel som ströks blev ena hälften av Spår förbi Kolonos.

I vartannat kapitel följer man därför ängeln August Lyra, styrman i Himmelrik, och hans Mäster och Herr Petter och några andra. Man hör ju på namnen att det inte är någon vördnadsbjudande allmakt vi talar om; Himmelrik är ett skepp på drift genom rymden (Rymden) och har människorna bara just inom räckhåll. Mäster vill höra sin styrman berätta om kärleken. Han pejlar in på radion hur människorna där nere kämpar mot sin natur, och försöker förstå.

Den andra hälften utgörs av författarens resa till Grekland år 1961. Han besöker alla de viktiga platserna och monumenten, men det är svårt att kalla det en resebok. Han ser antikens greker framför sig och deras gudar; det närvarande tittar bara någon gång fram som genom en dimma. Desto mer levande är minnena från ungdomen i Paris på tjugotalet och barndomen i Norrbotten, hans döde bror, hans mor och folk han mött.

Tidslagren är nästan identiska med dem i Molnen över Metapontion som utkom några år tidigare. Den essäistiska formen tillåter mer explicita formuleringar av idén: hans middagssällskap "är på många ställen och i många tidevarv samtidigt" och han besöker Athens nationalmuseum "i sällskap med bland annat en av mina tider, 1928". Det kan låta banalt men det är det nog inte. Att förstå det mänskliga kräver ödmjukhet i tiden och den får man inte gratis. Eyvind Johnson har arbetat för den, och några gånger tror jag att han talar mer till min bildningsnonchalerande och historielösa tid än till sin egen, som när han står på Akropolis:

Jag känner lycka inför vad jag ser av Akropolis genom minnen av böcker. Läsningen är den möjliga vägen hit: en dörr in i templen, en trappa uppåt höjden. I mina ögon är det snobberi, och ett ganska fult sådant, att förakta läsfrukterna. Man tar inte utan vidare fram Akropolis ur sitt hjärtas djup, aus der Tiefe seines Bewusstseins; man tar fram det ur böcker. Förakta inte böckerna om Akropolis, de många tusen. De är vår väg till Parthenon.

(Vad man nu ska där att göra, genmäler väl samtiden. Klök!) Man bör överhuvudtaget vara misstänksam mot det man finner i sitt hjärtas djup. Det är högmod att tro sig nå in dit: när man "arkeologiserar i [sitt] eget liv" kommer man att finna "nästan oläsliga inskrifter" som ska tolkas "med stor varsamhet". Lyssna!

Kanske är det den konsekventa tillämpningen av dessa outgrundliga perspektiv som gör själva framställningen en smula ofokuserad, åtminstone i en bok som denna, som varken är roman eller memoar eller essä. I andra böcker gör han det bättre. Temats angelägenhet bottnar väl för övrigt i en känsla som han inte var ensam om under efterkrigstiden. Människan är allena i världen, tror sig söka gudar men söker egentligen sig själv. Hos till exempel Willy Kyrklund heter det vanmakt, och människan blir liten och trängd i ett hörn. För att inte tala om tornedalingarna i Aronsons Hitom himlen! Det fina med Eyvind Johnson är att hans människa i all sin ynklighet också blir mångfaldig och rik genom minnena och historien. Att hon också flyter ut lite kan man tåla. Fast 325 sidor kunde han gott ha skurit ner en aning.

The Spy Who Came in from the Cold (John Le Carré, 1963)

Min första John Le Carré och nog min första spionroman överhuvudtaget, så något att jämföra med har jag inte. Förutom filmthrillers då. Huvudpersonen agenten Alec Leamas har varit stationerad för MI6 räkning i Berlin. Efter lång tjänst och nyliga motgångar vill han "komma in från kylan" till en lugn kontorsbefattning. Innan det kan komma på fråga sätts han på ett sista uppdrag för att infiltrera den östtyska underrättelsetjänsten: han får skenbart sparken och spelar misslyckad och försupen, allt för att dra till sig uppmärksamhet från DDR, som helt enligt Londons plan värvar honom som dubbelagent.

Det är ännu fler vändor och lager än så. Leamas är en hemlighetsfull person med grumlig historia, och grumligare blir det. Även en godtrogen läsare som jag lär sig snabbt att varje replik – hans och andras – är en bluff eller dubbelbluff, ett sätt att tala runt det verkliga samtalsämnet, vilket också bara en rökridå som döljer något annat. Det som beskrivs rätt upp och ner som hans känslor eller spontana beslut kanske är medvetna eller omedvetna uttryck för hans låtsade personlighet, eller inte – är han kär i Liz, som han träffar på sin täckmantelstjänst på biblioteket? Det går inte att veta om han vet det själv.

Spiontillvaron gör en människa ensam och cynisk, eftersom ingen går att lita på och allt kan vara förställning. Ändå finns en skillnad mellan öst och väst: tyskarna är hänsynslösa av ideologi ("We cannot build Communism without doing away with individualism") medan engelsmännen handlar exakt likadant – offrar individer för taktiska landvinningar – av "operational convenience". Engelsmännen har ingen "filosofi", de är "bara människor", enligt Leamas. Inte säker på vad som är värst, att ha cynismen som trossats eller att inbilla sig att man är cynisk av naturnödvändighet.

Älskarinnan Liz är medlem i det engelska kommunistpartiet och något av ett våp; hon är den enda som sannolikt är uppriktigt blåögd hela tiden. Så kan en kommunistisk britt inte vara det på riktigt allvar heller. Ett av kapitlen om henne är det svagaste: ytlig nästan melodramprosa om hennes förvirrade känslor. Det är en missprydande svacka i en annars bra bok. En effektiv spänningsroman – dock utan effekter! Det insåg jag först vid lite googling, att det är ju inget smygande i korridorer och avancerade vapen. Det är inte James Bond. Det var kanske nydanande när den kom.

Cell (Amalie Smith, 2012)

Jag läste danska Amalie Smiths Marble för några år sedan, och översatt till svenska finns även den här tunna boken Cell, som är ungefär hälften dikt och prosa plus fotografier.

"Samling" står som en slags undertitel. Samlingen av celler som bildar människans kropp, och som hos jagets partner, jagets "du", har börjat dela sig okontrollerat. Också samlingen av mineralprover på Naturhistoriska museet i Wien. Samlingen av minnen som utgör ett jag. Men minnena av mig finns ju i många personer...

"April är den vackraste / av de 48 månader / vi har känt varandra" inleds diktpartiernas berättelse om det annalkande traumat. Berättaren använder Eliots svartsynta sentens för att häva sig upp i något hoppfullt – genast får hon(?) tag i en sakuppgift: 48 månader. Det är konstruktivt och ger hopp, och därvid ska det förbli. Stenar, kristaller, bisamhällens honungsförbrukning (15 kg på en vinter) ger fakta att mota sorgen med. Jag är svag för det här greppet, nej det är mer än ett grepp, det är en livssyn. Det påminner inte så lite om Miek Zwamborns Vi ses vid världens ände. Det här perspektivet på den individuella sorgen ger en antydan om vad det kunde innebära att inte leva som vår tids individer. Smith gräver längs gränsen mellan jag och du, och mellan jag och icke-jag. Bredvid foton på ett barns samling tappade tänder radar hon upp exempel på abjekt ("det som inte kan förstås som subjekt eller objekt") som "naglar, hår, mjäll, avslitna lemmar, hudflagor som faller från gamla människors ben när man tar av dem stödförbanden". Och hon frågar sig: kan det nyfödda barnet betraktas som abjekt? Vi måste själva dra gränsen mellan subjekt och objekt, mellan levande och dött – världen berättar inte för oss. Cancern – den ska vara abjekt, den är ett otillbörligt överskridande av gränsen vi har dragit och drar runt vår person. Den är på väg att upplösa individen, personen hon älskar, genom att förena honom(?) med det livlösa utanför. Den samlar på det som borde kastas bort, som barnet som hamstrar sina tappade tänder...

Det är en särskilt vacker samhörighet när två människor är i maskopi om att beskåda sig själva som föremål i världen. Zwamborn gör detsamma i sin bok – berättaren och den försvunna vännen kan aldrig riktigt skiljas från varandra när de en gång i gemensam vilja förenats genom materien. Så hittar man ett slags sekulärt nirvana mitt ibland oss. "Andades du med deras maskin" frågar jaget efter ett sjukhusbesök, "Sov du på nätterna, vad drömde du om". Man hör: "Vad är 'du' i det här som händer?". Och vad är jag. Var går gränsen. Fler borde fråga sig det! "Hur skulle man kunna påstå sig vara opåverkad av världen?"

En ljus och vacker bok med fötterna på jorden och sinnena i etern, på många sätt lik författarens Marble. Några kanske kan avskräckas av inte helt inbakade citat av Roland Barthes, Hannah Arendt et al. Det är synd i så fall.

Förförelsen (Witold Gombrowicz, 1960)

Det här är en roman som handlar om två vuxna män som reser ut på polska landsbygden och får syn på en pojke och en flicka i sextonårsåldern som de genast blir besatta av att föra samman till ett kärlekspar mot deras vilja. Fler personer anländer och rubbar balansen och allt slutar med mord.

Jag är avgjort för dum för att fatta det här men kanske klok nog att begripa varför. Det beror delvis på bristande koncentration, för jag vek omsider ner mig när jag insåg vilken genre det är frågan om. En ung Jan Stolpe skriver i förordet om den sekulariserade människans hjälplöshet, och det med sådana naiva studiecirkelsformuleringar som väl endast var tillåtna i förord mellan ca 1945 och 1968 ("Varje form som man på så sätt tilldelas kommer att inkräkta på ens frihet, och det råder en permanent konflikt mellan människan och formen. Därför värjer sig människan mot varje form som påtvingas henne av andra och som hotar att beskära hennes frihet."), men det är helt i sin ordning, för jag tror själva romanen har ungefär samma uttryckligt existentiella avsikt. Det maskeras en aning av den intensiva berättarrösten, det är mycket punkt punkt punkt . . . och – utropstecken! Känslan är ungefär densamma som i Willy Kyrklunds dramer, fast "infernalisk" (Stolpe) mer än spjuveraktig: här avhandlas Underkastelsen, Våldet, Ungdomen och andra storheter med ironisk respektlöshet och innerligt allvar – jag har sällan känt mig direkt tilltalad av den sortens självmedvetna stilisering. Kanske krävs det bara träning: på att läsa dramatik, till att börja med; det här är en roman, men uppbyggnaden är som en pjäs. Gärna klassiska dramer om de stora ämnena men utan ironin.

Jag har läst (...) den svenska första utgåvan från 1967, en panache; en senare utgåva heter Pornografi, vilket närmare motsvarar originaltiteln.

Moral (Lyra Ekström Lindbäck, 2023)

Min historik med författaren är denna: jag läste två av hennes tidiga romaner (Ett så starkt ljus 2014, orkade knappt igenom, och I tiden 2016, älskade) men det var länge sedan; jag läser gärna hennes kritik i dagspressen, för hon vågar säga när något är dåligt; jag följer litteraturpodden Gästabudet, där hennes konfrontativa och uppfordrande hållning gör sig väl i samtal (men jag är glad att jag slipper delta!). Den här bakgrunden är inte irrelevant, för det här är en bok som verkligen anstränger sig att röra till fiktion och verklighet. Jag hör texten föredras av Lyra Ekström Lindbäcks självsäkra röst, som bjuder in motargument, men nåde om de inte är relevanta.

Berättaren Anna är doktorand i filosofi på ett litet universitet i Tjeckien, där hon skriver på en avhandling om förhållandet mellan moralfilosofin och skönlitteraturen – precis som författaren (hon disputerade i våras). Hon inleder ett förhållande med sin tjugo år äldre handledare och skriver om det i det som blir boken vi läser. Och hon ställer sig frågor som: går det att skriva bra prosa som är ond, eller ond litteratur överhuvudtaget? går det att studera moralen utan att tillämpa den? vad kommer först, vad kommer sist: skrivandet, filosofin eller handlandet? Medan de andra på institutionen skrattar åt "hur sjukt det skulle vara att diskutera vissa saker om man inte satte dem inom akademisk parentes" luckrar Anna upp gränserna mellan domänerna. Begäret och tänkandet är sammanflätade. Romanen hon skriver formas av händelserna och är samtidigt vässad längs med flera dimensioner för att inte kunna undvika att påverka livet tillbaka, med udden i synnerhet mot handledarens maktposition. Ett jäkla supande är det också. Pennkjolar, händer på lår och hemliga blickar genom Zoom. En snitsigt skissad tjeckisk småstad. Förutom en tendens till anglicism är Ekström Lindbäck en riktigt skärpt stilist, här lika väl som i sin dagskritik.

Men det är bara i förvissning om att aldrig bli läst av henne som jag vågar skriva det här. Med min kunskap om författarens intressen och argumentationsstil känner jag mig satt i en rävsax som läsare; hur jag än vränger mig kommer jag bara avslöja att jag läst boken fel. Är detta en ond roman? Har hon lyckats? Med vad? Hon har lyckats att skriva en bok som rör om i begreppen. Om något i den gjorde mig känslomässigt berörd skulle jag misstänka att just detta egentligen var en förnuftsfråga; om jag blev intellektuellt stimulerad skulle jag tro mig emotionellt störd som inte känner något. I själva verket blir jag väl varken eller, för romanen ligger alltid tre steg före i självreflektion och verkar inte behöva min medverkan. Det är förstås avsiktligt. "Läsaren får väl ta ansvar för sin egen jävla syresättning" skriver Anna när hon får rådet att göra luft i sin avhandlingstext. Sin egen inlevelse också kanske? Varför attraheras Anna av den äldre mannen? Finns det från hennes sida någon uppriktighet i förhållandet, något som inte tar omvägen via moraliskt experiment? Hon vill undersöka om det är "samma energi som går in i filosofin" som i njutningen, men blir en iscensatt moralisk situation ett representativt studieobjekt? Jo, det mesta pekar väl på det egentligen. Och varför söker jag uppriktighet? Den autenticitet som inte tål några genomtänkta avsikter måste väl vara banal, om inte falsk.

Se där, några reflektioner.

Lyra Ekström Lindbäck doktorerade på Iris Murdoch. Jag spårar släktskap med hennes roman The Sea, the Sea, som på liknande sätt ritar upp en intrig för att illustrera några moralfilosofiska teser. Som säkert inte i något av fallen ska kallas filosofiska, för jag vet att båda håller hårt på att skönlitteratur inte är filosofi. Jag tvår mina händer och slutar här.

Things Fall Apart (Chinua Achebe, 1958)

Den stora afrikanska klassikern, åtminstone om man läser engelskspråkiga källor, men likväl en tunn bok. Okonkwo är allt hans far inte var: flitig, sträng, modig, rik, betitlad och vördad i Umuofia, sin by någonstans i nuvarande Nigeria. Som ung besegrade han en oövervinnerlig man i brottning. Nu har han tre fruar, många barn, värdefulla krigstroféer och en respektabel jamsodling. Livet i klanen regleras av religiösa lagar och noga iakttagna ritualer – Okonkwo vore den sista att förgå sig mot gudarna och förfäderna; om det är av plikt mot traditionen eller mot sin egen manlighet och ambition går nog på ett ut. Men han råkar av misstag döda en pojke, och tar sitt straff: sju års exil. Under den tiden anländer kristna missionärer till trakten. Okonkwos egen son blir omvänd, och förskjuten. Det är bara början. När han återvänder till byn är allt förändrat, ja i upplösning; hans ankomst väcker knappt uppseende. Allt färre framhärdar i att tillbe de falska gudarna, och det verkar nästan ömsesidigt: missionärerna har ostraffade av gudarna slagit sig ner i "onda skogen", den förbannade avskrädesplatsen utanför byn. Allt gammalt blir kraftlöst och upproren är fåfänga gester.

Det slår mig först sent att det är en sorts Leoparden i Igboland. Mer än första hälften utspelar sig innan omvälvningen och kretsar kring Okonkwos sköra manlighet och inte så lite kring seder och ceremonier. Vems är perspektivet? Det är en berättelse om kolonisering från de koloniserades sida, det kan man säga med skäl, men människorna i Umuofia skulle ändå känna sig främmande inför den. Alla bruk och religiösa föreställningar förklaras; inte som något exotiskt, men som något annorlunda. Som något förlorat, kanske? Språket är engelska, idéerna är moderna: kvinnoförtrycket, till exempel, skildras av någon som har västerländska ord och begrepp för det.

Redan i det traditionella livet finns sprickor. Medvetenheten om den egna klanens regler är stark: i andra byar förhandlar man äktenskap si, men vi gör så; man vet att det kunde vara annorlunda, ändå följer man blint sina lagar – enligt gudarnas vilja, om någon frågar. Men det är det väl ingen som gör, utom implicit berättaren, och vid ett tillfälle Okonkwo: när han går i exil för ett misstags skull. Varför? För att det är bestämt så. Det är inte mycket att hålla i när engelsmannen kommer.

Mycket bra roman, på en flytande enkel engelska. Afrikansk till innehållet men realistiskt västerländsk till formen.

Trolldom, mord och mirakel (Bengt af Klintberg, 2021)

Bengt af Klintberg är alltid intressant. Man ska inte tro att han bara skrivit om vandringssägner, för hans främsta gärning är ju som folklorist i traditionell mening. Här är tio små uppsatser som handlar i huvudsak om muntliga sägner och berättelser i äldre tid. Det är historier om gastar, om norrländska mord och en hel lång serie sagor med Gud och sankte Per i huvudrollen. Även trollformler och ordspråk får vara med.

Det kan bli lite katalogartat när flera varianter av samma motiv ska radas upp och analysens djup motsvarar inte alltid redovisningens längd. Men en sådan här bok duger gott att läsa för stoffet. Ormbunksfrön (egentligen sporkapslar) ska ha ansetts magiska, i synnerhet de som plockats på midsommarnatten – då ormbunken blommar! Blixten siktar på troll och man kan tillverka tjuvljus av människofett (särskilt praktiska vid inbrott). Ordspråken om vintermånader som kivas med varandra är underbara (mars som önskar han kunde frysa kalven i kon).

Det mest intressanta utläses mellan raderna och kapitlen. Trollformler går ofta tillbaka på förkristna ramsor och verkar tydligen gärna utformas som små berättelser (vilket Klintberg inte kommenterar; det kanske är allmängods). Flera gånger snuddar han vid växelverkningarna mellan skriven och muntlig tradition; många folksägner härrör till exempel från moraliserande predikoexempel i kyrkan. Den sista texten handlar om en vandringssägen, närmare bestämt en tidningssägen, om ett barn som föds på en tågtoalett och landar oskadd på spåret. Den finns med i Klintbergs Glitterspray och då kunde han spåra den till Tyskland 1912. Nu har han fått upp ett äldre spår: hos läkaren och skämtaren William Osler – så känd att han har wikipediaartiklar på tjugosex språk! Det är väl förståeligt, men ändå så förunderligt, att forskning begränsas av vad den enskilde forskaren råkar stöta på. Man tycker att allt som någonsin publicerats ligger i öppen dag, men hur ska man hitta det?

Det är en underlig anmärkning i avsnittet om sankte Per-sagorna: "Exempel på en misogyn tendens i källmaterialet har här utelämnats; det finns ingen anledning att rädda dessa skämtsagor till eftervärlden." Kan en hederlig folklorist säga så! Å andra sidan avslutar han texten om väderordspråk med en vemodig släng om klimatförändringarna som jag håller med om.

Garbo går iland (Gunnar D Hansson, 2020)

Ett par Gunnar D Hansson har jag läst, och det har väl varit vad som kallas för dikt, men som till temperamentet varit lika mycket essä. Här är det essä – "essäer och småstycken" lyder undertiteln. Trettiofyra sådana över 390 sidor.

Formen är mycket lik Lotta Lotass senare bok Fält, utgiven på samma förlag Ekphrasis. Bokens form: kloss, och innehållets: texter som böljar över ett fåtal familjebesläktade ämnen, kommer tillbaka till samma referenser, återbesöker ett nyss avhandlat ämne i ny belysning och som helhet försöker ringa in någon sorts (i det här fallet) personlig litteratursyn. Däri är skillnaden. Lotass är inte personlig utan undandragen (som Greta Garbo!) och hon talar om sten lika mycket som konst; GDH är GDH, ett jag som har läst, tänkt och känt, och hans ämne är litteraturen. Och här har texterna rubriker.

Så vad handlar det om? De isländska sagorna till att börja med (särskilt de mindre lästa), deras versmått och havstematiken till exempel, och en essä om vikingasynen genom historien är bättre än hela boken Vikingen har visst horn. Harry Martinson beskrivs som försokratiker i en intressant passage. Det blir lite Bohuslän förstås, däribland en spännande introduktion av en okänd outsiderförfattare respektive en bortglömd journalist. Många sidor Lars Ahlin, som Hansson disputerat på. Jag tar med mig att jag måste läsa honom. En inspirerad korskoppling mellan sanskritdiktning och kommissarie Maigret (också något att läsa).

Jag börjar tro att det personliga är vad som ligger Gunnar D Hansson i fatet, för att återta jämförelsen med Lotta Lotass. Hansson lägger sig nära sin egen personliga läsning, och han har verkligen läst nära, och han associerar spontant med stöd i sin egen digra bildning. Delar man den, då får man nog ut mycket av hans texter. Lotass är mer av en upptäckare och hon tycks presentera sina insikter i fyndögonblicket. Hansson gräver djupt men borstar inte alltid bort jorden. Och hans spontanitet verkar utstuderad, gott så kanske, men så är det: satsradningar, plötsliga dikter, parenteser och långa citat är inte bara vad de är, de är också exempel på essästil. Skicklig sådan, men lite förfrämligande.

Ja, jag får alltså lov att läsa Lars Ahlin.

Genans och värdighet (Dag Solstad, 1994)

Äntligen har jag läst något av Dag Solstad. Jag vet inte om det främst är ett visst gäng unga kritikers förtjänst att han blivit mer av ett namn i Sverige (nåja) och nämns i nobelprissammanhang, eller gjorde nu fram till att Fosse fick det istället.

En kort och intensiv roman. Bitvis ettrig som Thomas Bernhard fast utan hans upprepningstvång. Huvudpersonen Elias Rukla är lektor (fin titel) i norska på en gymnasieskola, 53 år, har vigt sitt liv åt att vara en deltagande samhällsmänniska, en som bidrar, och hur kan man bättre bidra än genom att bibringa ungdomen deras kulturarv. Under en rutinmässig föreläsning om Ibsens Vildanden får han en plötslig uppenbarelse om något han tidigare förbisett i pjäsen. Han vill förmedla detta till eleverna, och det går såklart inte, men deras reaktion är tecken på något nytt: de är inte bara uttråkade, de är förnärmade över att behöva ta del av det här. Rukla exploderar och inser att han är förlorad.

Den långa inledningsscenen är fenomenal. Rukla insisterar på att låta eleverna om och om högläsa samma avsnitt i pjäsen, inte för att han tror att de ska förstå något, men för att åtminstone klamra sig fast vid skenet av att litteraturen spelar någon roll. Läsaren blir också prövad, för Ibsencitatet återkommer varje gång. I Lars Anderssons översättning dessutom på norska! Solstad hade garanterat gjort samma sak om han kunnat.

Kulturen har upphört att vara relevant. Rukla inser i sin nya ensamhet att det bildade skiktet inte talar med varandra längre, att lärarna på skolan hellre skvallrar om kändisar än att föra verkliga samtal. Det allmänna samtalet har annekterats av skräp och att tala om något annat känns konstlat för alla parter. Delvis en rättvis diagnos också idag, ja om någonting har det ju blivit värre; men om jag inte vågar låtsas bildad i samtal med jämlikar beror det oftare på ovana – det finns för få att öva sig på, och man vågar sällan räkna med att det är en av dem man har framför sig. Solstad beskriver trots allt ett läge där bildningen finns, men tigs ihjäl av brist på rum. Idag har vi nått dithän att motsvarande Ruklas kollegor inte alls kan förutsättas ha en grundläggande bildning. Låt säga att jag ser det på nära håll.

Boken vore inte den storartade roman den är om den nöjde sig med att älta ovanstående. Elias Rukla ser tillbaka på sitt liv och vänskapen med studiekamraten Johan Corneliussen, vars vackra flickvän Eva Linde blev hans fru. I förhållande till bägge är Rukla en svag människa. Han är blygsam och underordnar sig. Han är tacksam att få vara i den mer begåvade Johans sällskap – här finns nog också en ledtråd till hans relation till litteraturen: han är tacksam mot något som är större än han och inrättar sig under det. Det finns inte spår av något nietzscheanskt hos Elias Rukla. Han trivs uppriktigt bäst med att vara en ideal samhällsmedborgare och faller när det blir uppenbart att samhället har förkastat idealen, när människorna tror sig vara större än det som fött dem. Kanske inleds förfallet redan när Johan, den självständigt tänkande och lysande filosofen, i sextiåttavevan blir marxist och samtidigt falnar som intellektuell. Det finns ingen plats för en sådan som Rukla, som motiverar sin existens inte med självhävdelse, utan genom hänvisning till något yttre som är gemensamt för alla. I det yttre finns bara luft.

Gentemot Eva är ambivalensen ännu större. När hon blivit lämnad av Johan accepterar hon utan vidare att gå över till Elias. Men hon låter honom aldrig veta om hon älskar honom och verkar likgiltig inför att vara älskad; hon fogar sig med glädje, men i deras samliv finns en brist på något sista avgörande, ett bevis på oreserverat engagemang. Från Evas sida. Förhållandet kan aldrig upphöra att vara mystiskt. Är det kanske så Elias innerst känner för litteraturen? En otillfredsställelse, en omöjlighet att nå fram? Antagligen, för det är ju det som är dess lockelse. Men kanske framkallar just det, den där ofrånkomliga osäkerheten, ett behov av att intala sig själv att man verkligen bryr sig? Man måste anstränga sig för att verkligen tro på litteraturen. Åtminstone är det så lätt att bli rubbad i sin tro, när samhället ger noll intresse tillbaka.

Jag tillåter mig att inte ens försöka runda av med adekvata lovord. Det är en helgjuten roman, komisk, upprörd, uppgiven och djupast mänsklig, med tre fantastiska personporträtt. Allt på 180 sidor. Jag måste läsa om den. När ska jag hinna läsa om alla bra böcker.

Människan som samhällsvarelse (Johan Asplund, 1983/2022)

Många som läser historiska skildringar, eller ser på film eller hör en podcast om intrigerna vid Gustav Vasas hov eller vikingarnas kärleksliv, uppfylls lätt av insikten: "Tänk, att människor var likadana förr! De var hungriga, svartsjuka och rädda som vi!" Ja, svindlande tanke att en nutida människa skulle kunna försättas i något så avlägset som en sydfransk tolvhundratalsbondes själ och känna sig hemma där (med ytliga korrigeringar för bostadsförhållanden, kostvanor och annat). Verkligen? Ingen tanke är väl lättare och mer banal än den att alla människor i grunden har varit som jag? Den verkligt svindlande – och ogreppbara – tanken är den att forna tiders människor på fundamentala plan har skilt sig från oss, att vi i flera viktiga avseenden står på var sin sida om en avgrund. Och det svåraste av allt, tycker jag, är att föreställa sig en icke-individualistisk människa.

Att samhället består av individer är för moderna människor ett ofrånkomligt faktum. Det mest inbitna hippiekollektiv består av individer. Och ingen kan ju argumentera emot att vi lever i åtskilda kroppar. Ändå sägs det att individualiteten är en sen företeelse: att den förmoderna människan var en del av ett kollektiv, inte en individ. Vad kan det betyda?

Det krävs böcker som den här för att börja rucka på det självklara. Jag brukar inte ange dubbla årtal, men första gången den här boken kom ut hette den Tid, rum, individ och kollektiv. Nyutgåvan har ett förord som presenterar författaren. Johan Asplund var socialpsykolog. Psykologi är läran om individen, sociologi den om samhället – socialpsykologin är med Asplunds favoritliknelse läran om snedstrecket i formeln individ/samhälle. Han angriper snedstrecket från ett antal håll. Bokens sjutton kapitel är ett mellanting mellan självständiga essäer och sammanhängande följd. Det kunde bli en halvmesyr, men Asplund är både intellektuellt och stilistiskt vig och får den underliga formen att uppenbara oväntade tankar och kopplingar.

Han studerar en kvällstidnings faktarutor om allsvenska fotbollsspelare, Sveriges moderna namnlagstiftning, livet i den franska medeltidsbyn Montaillou, de svenska skiftesreformerna, olika förhållanden till tid, ytligheten i en rokokopjäs och mycket annat. Det mesta utgår från, kommenterar eller polemiserar mot tidigare forskning, ofta mycket berömd sådan, men hans egna tolkningar tar sikte på den där skärningspunkten mellan individen och kollektivet. Jag ska inte försöka sammanfatta hans resonemang, för jag är ännu i det stadiet att insikterna lagrats som ordlösa uppenbarelser. Den förmoderna människan var fundamentalt annorlunda. Gränsen mellan jaget och omgivningen var mer diffus: man spottade överallt, åt tuggad föda, sov med grisar och delade badvatten. Där vi går in i oss själva för att tänka ostört gick de i samma syfte ut ur sig själva och sökte sällskap. Det fanns ingen avskildhet, alla levde tätt inpå varandra, från födsel till död, och visste inget annat. Varje dag mötte man samma människor, människor man kände och som kände en, varje person i en by stod i invecklade relationer till varje annan person. Till slut börjar jag förstå: hur skulle det kunna finnas individer i ett sådant samhälle? Man smalt ihop med bakgrunden, som Asplund uttrycker det. Först när bakgrunden börjar skifta – när industrialisering och urbanisering ökar rörligheten, börjar slita isär arbete och fritid – då kan man urskilja individen. Först när människorna börjar se varandra som främlingar.

Han talar gärna (och gärna för mig!) om sin disciplin i metaperspektiv, och det är en av hans huvudteser att socialpsykologin inte kunnat uppstå tidigare än när den gjorde, i slutet av 1800-talet. Då först fanns en individ mogen att studeras i motsats till samhället. Som jag just läst om Freud vill jag tänka att detsamma gäller psykologin. Vad skulle det betyda att studera neuroser hos en medeltidsbonde som knappt kunde skilja på sig själv och sin gård? Vetenskapen om jaget förutsätter ett jag. Och vad gäller psykologi i vardagsbemärkelse: har jag någon chans att börja föreställa mig hur en sådan människa tänkte och kände? Jag tror inte det. Det måste ha varit helt andra tankestrukturer och känslor än dem jag har tillgång till, för subjektet var av annan art. Om man med känslor menar något annat än hjärtrytm och svettningar är de knappast universella.

Så jag pladdrar, jag får låta detta lägga sig. Asplund blir i några avsnitt mer akademisk, utvecklar fina distinktioner och måhända inte alla läsare blir lika begeistrade av hans långa kritik av Durkheims Le suicide. Men i gengäld är han oavbrutet läsbar, ja läsvärd, tack vare sin dramaturgiskt genomtänkta disposition och sin personliga stil, både lågmält vältalig och tuff när det behövs.

Om något saknas – ja, allt möjligt saknas förstås. Han gör nedslag. Men han landar då oftast i medeltiden eller på artonhundratalet; någon gång i renässansen och en gång i rokokon (den korta perioden mellan feodalismens och viktorianismens förpliktelser, en period av ytlighet, av sociala tecken utan innebörd – det låter närmast postmodernt!). Antiken berörs bara inom parentes. Kanhända var antikens människor på vissa sätt mer lika oss än medeltidens? Var inte Cicero en individ?

Resa till Italien och andra skrifter (Carl August Ehrensvärd, utg. 1962)

Det här har varit min lunchrumslektyr ett tag. Den fina lilla utgåvan i Natur och Kulturs gamla klassikerserie rymmer en inledning av Holger Frykenstedt samt C.A. Ehrensvärds fyra kortare verk Resa till Italien, De fria konsternas filosofi, En ny filosofi och Fem dagars resa i Skåne.

Ehrensvärd var generalamiral under Gustav III men är mera bekant som tecknare (det är han som gjort den kända karikatyren av konungens assisterade samlag) och författare. Hans mest berömda skrift lär vara Resa till Italien från 1782, även utgiven i vacker faksimil på förlaget Rediviva. Den har jag läst tidigare. I den här mer hopträngda utgåvan ryms texten på 31 sidor + illustrationer och därmed tycker han sig kunna sammanfatta sin resa. Då kan man sluta sig till vad som är Ehrensvärds mest utmärkande drag som skribent: hans knapphet. Vilken han berömmer sig för; så här lyder hans "företal":

Denna resebeskrivning har den möjligaste korthet. Och verkligen vore för kort om intet andra resebeskrivningar vore för långa.

Stilen rymmer inte dåligt med poesi, och italienresan har avsatt flera bevingade sentenser. (Tyvärr har de som så många andra flugit utom hörhåll för den moderna allmänbildningen.) Den mest berömda torde vara hans (uttömmande) beskrivning av Potsdam och Berlin:

Ögat tror sig finna flera kolonner här än i Rom, men ögat frågar överallt, kolonner vad gör ni.

Allt i Italien är skönare, nyttigare och mer välordnat än i den stökiga, konstlösa, förfulade norden (till vilken han räknar även Frankrike). Det mesta i hans skildring understryker detta intryck: natur likaväl som byggnadssätt, konster, seder och kvinnornas klädedräkt (mycket om denna).

Kärnan i hans tänkesätt är enheten av det sanna, det goda och det sköna, och det framgår desto mer explicit i de två filosofiska skrifterna. Konsten bör söka det sanna i naturen, bara då blir den skön. Detta budskap varieras gång på gång, under rubriker som "En speskrift emot Norden" och "Detta stycket kan ge gallfeber" – han verkar inte nära några allvarliga förhoppningar om sakernas förändring, ty klimaterna har dömt nordborna till förkorkning och södern till städat förstånd. Det finns också en hel del sarkastisk religionskritik som jag inte har tålamod att fatta.

Ilskan mot hemlandet är huvudtemat även i skåneresan, som bär undertiteln för att se, och hämta rörelse och förargelse. Inte behöver han hämta mycket mer förargelse än han redan bär inom sig – här säger han i företalet att resan företogs i "fullkomlig avsmak för mitt fäderneslands latitud och mörker". Om något särskilt kan tilläggas om skåneborna så är det deras inbilska lättja, oförtjänt plöjande den bördigaste mark. Vidare är skåningen "rödlätt, påklädd och ätande".

Ska man läsa det här så är det för de dräpande lustigheterna. Jag kan citera vidare!

Varför skrives med rimslut?
Därför att ju mera ett folkslag faller till tankspriddhet, ju mera behöves besynnerligheter att fästa tankarna till ämnet.

Eller:

De södra ligga somliga underkuvade under tyskar, somliga under spanska prinsar, och somliga rå efter sin vana över hela världen [fotnot: Rom.] ...

Men allra bäst är när han i sin kärvhet faller in i något slags syllogismer eller rena uppräkningen, som under rubriken "Uti människoverk är ofta ett rätt nyttigt ett rätt fult ting":

En väderkvarn är rätt ful.
    Samlingen av de små och stora hjul, remmarna, korgen, träverket, och järnbeslaget på en vagn, gör att den ser ut som en karkas och är en ful maskin.
    En utklippt, skuren och tillpassad klädebonad förvandlar kroppen till en annan kropp och är således ful.

    Ett upplagt hår strider emot vad naturen ämnat, är fult.
    Ett orgelverk är fult.
    Ett skepp är fult.
    En kyrka är ful.
    En fiol är ful.
    En urtavla är ful.
    En bössa är ful.
    En kakelugn är ful.
    Ett högt tak är fult, &. &. &. &.

Hur ska man göra reda av allt detta. Jag försöker inte begripa sammanhanget mer än det lilla jag sagt. Tycker man inte att det här låter så värst roligt så är man förlåten och medömkad. Det vill jag säga att det är inte förgäves man tröskar igenom den här boken. 95 % är ändå av mindre upphetsande art och jag måste erkänna att sjuttonhundratalssvenskan inte är helt lätt. Syntaxen är i regel underlig och jag vänjer mig aldrig vid att "efter" lika gärna kan betyda "eftersom", osv. osv. Man får suga på ord som "brådförsel" och "himlabryn" och det är väl förvisso inte så illa, oavsett om man listar ut vad de betyder.

Grek söker grekinna (Friedrich Dürrenmatt, 1955)

Jag har läst några Dürrenmatt och de brukar vara måttligt till synnerligen allegoriska över ett filosofiskt tema, med en sorts självmedveten twist. Det är nog även den här.

Greken i fråga heter Archilochos och är underbokhållare på en löjligt stor maskinfabrik. Han håller sig för fattningens skull med en bestämd moralisk världsordning vars topp tre utgörs av den schweiziske statspresidenten, biskopen för "de reformerade presbyterianerna i de näst sista kristnas heliga kyrka" och maskinfabrikens högste chef Petit-Paysan. (Det är fullt av sådana här hysteriska små absurditeter; det är väl ironiskt att chefen heter "liten lantbo" och i samma klass är hans brorsöner Theophil och Gottlieb – etymologiskt identiska namn: roligt. Det är lite roligt.) Han är ungkarl och tämligen fattig. Allt ändrar sig när han via kontaktannons träffar den unga landsmaninnan Chloe, varefter den ena efter den andra potentaten skänker honom höga befattningar och egendom utan anledning, med början i en plötslig befordran från underbokhållare till direktör för "avdelningen för atomkanoner och förlossningstänger".

Till slut vänder allt och Archilochos får kanske lära sig att inte acceptera världen så fyrkantigt. Och att inte lita på kärleken – eller att lita på den; romanen är begåvad med två slut, varav det andra och mer upplyftande sägs vara "för läsecirklar". Det är oklart vad man behöver göra för att spela med i denna vitsiga lek, men när allt kommer omkring har man även med en avslappnad läsning rätt roligt under de 150 uppsluppna och ganska teatraliska sidorna. Behagligt omfång.

Freuds psykologi (Calvin S. Hall, 1954)

Jag har visserligen läst hans mest kända fallstudier, men någon djupare koll på Freud har jag inte. Den här hundrasidiga introduktionen lyckas så vitt jag kan bedöma ringa in det viktigaste, med början i uppdelningen i det, jag och överjag, sedan dynamiken dem emellan och till sist utvecklingen av den mogna personligheten.

Det är en banal iakttagelse, men man kan inte låta bli att häpna över hur många vardagliga ord och koncept som härrör från Freud: sublimering, projicering, bortträngning ... – nu när jag skummar igenom index efter exempel inser jag att de begrepp som fått starkast fäste måste vara försvarsmekanismerna. De är ju också relativt enkla att tillämpa i alla möjliga populärpsykologiska teorier, så länge man accepterar idén om en medveten och en omedveten del av psyket (förvisso också från Freud). Det är betydligt svårare att tro på att i stort sett hela personligheten är en funktion av hur föräldrarna reagerade när man sög på tummen och pillade i rumpan som spädbarn, för att hårdra det.

Annars är ju Freuds upptagenhet vid kroppsfunktionerna inte helt dum. Vi är trots allt biologiska varelser. Det här kan låta löjligt vid första anblick (jag tyckte det):

Om det visar sig vara lustfyllt att ta in saker genom munnen, som det är för barnet när det är hungrigt, kommer det också att vara förenat med lust att ta in eller ta emot vetande, kärlek eller makt när man känner tomhet. Vi talar ju också om hunger efter kunskap, kärlek eller makt som om det vore fråga om något materiellt ätbart.

Men det stämmer ju att vi talar så, och inte bara talar så: förstår världen så. Det är i princip vad Lakoff och Johnson säger i Metaphors we live by – att människans konceptualisering av världen går tillbaka på det kroppsliga förhållandet till oss själva och till omgivningen. Därmed inte sagt att man kan förklara det enskilda psykets utveckling i samma termer.

Ska man vidare tro Halls summering av Freud är det också besvärligt hur han använder begreppet energi och särskilt psykisk energi, som om sistnämnda vore ett direkt derivat av säg, energin i atomkärnor och solljus. I många detaljer är Freuds hela system så omöjligt exakt och till synes godtyckligt att det påminner inte så lite om new age, eller ungefär som de holistiska hopkok jag roade mig med att läsa i tarotmanualer under min ockulta period för tio år sedan.

Men vad vet jag. Lite mer än innan, i alla fall. Som elementarguide till Freud verkar den här fungera fint än idag.

Hjärnspöken (J. Bernlef, 1984)

J. Bernlef är en pseudonym – kul historia: hans verkliga namn Hendrik Marsman var identiskt med en känd samtida poets, så han hade inte mycket till val. Han var alltså holländare och det här blev nog hans mest lästa roman.

Den är något så speciellt som en inifrånskildring av en demenssjuk. Jagberättaren Maarten är en pensionerad tjänsteman i fiskebranschen bosatt i USA med sin hustru Vera och hunden Robert. Hans dagliga sysslor – promenader, måltider, pianospel, läsning – blir sakta men säkert alltmer förvirrade. Tiden på dygnet växlar oförutsägbart och minnen från barndomen och kriget blandar sig in i nutiden. Han måste lyssna av ledtrådar i andras samtal för att låtsas hänga med. Döda lever och hemhjälpen är ny varje gång, det blir allt svårare att känna igen personerna i fotoalbumen och till slut är allt uppluckrat.

Jenny Tunedal skriver i sitt efterord att "de linjära narrativen och sammanhållna subjekten brutits sönder". Det är sant på de sista sidorna, där själva språket blir fragmentariskt och jaget börjar tala om sig själv i tredje person. Men min uppfattning, och främsta invändning, är att narrativet och subjektet under större delen av skildringen just inte är sönderbrutna. Det finns en väldig kraft i att skriva "jag"; utan vidare skapas ett enhetligt subjekt. Det linjära berättandet avbryts av gamla minnen men förvrids aldrig på allvar; inte ens i det nästan upplösta slutet har tiden någon annan riktning än rakt fram. Jaget och tiden – det är ett meningsskapande par som det krävs mycket för att "osäkra" (för att använda en kritikerglosa).

Det är svårt att inte jämföra med senare års mest hyllade alzheimerskildring: filmen The father från 2020 (ursprungligen en pjäs av regissören Florian Zeller). Anthony Hopkins eskalerande demens gestaltas av scener som upprepas, rollfigurer som envist hävdar motsatsen till vad de bevisligen just sagt, skådespelare som byts ut och kommer tillbaka, oförklarade förändringar i lägenhetens planlösning. Det är så nära inifrån som en film kan komma, för inte ens tittaren vet vilken verklighet som är den riktiga. För läsaren av Hjärnspöken finns alltid en sanning bakom oredan. Det är visserligen effektfullt när Maarten gång på gång får syn på Graham Greenes Our Man in Havana för första gången på olika platser i huset, men vi vet utan tvivel att han köpte den på antikvariatet på sidan 34. Man blir berörd när Vera plötsligt kallas "en äldre kvinna", men man vet att det är hon. Och det framstår nästan som en lögn när Maarten låtsas okunnig – det är ju samma "jag" som berättat bägge delarna!

Vad hade krävts för att bryta sig loss ur den kontinuitet som påtvingas av själva romanformen? Kanske en berättelse i tredje person. Hur som helst något våldsammare än de frågor han allt oftare ställer sig. Maarten åhör ett samtal och tänker: "Varför skriker han så där och varför drar han plötsligt på munnen, muntert och nästan spefullt?" Sådana aktivt formulerade reflektioner är vedertagna tecken för förvirring, men känslan är ungefär som när man sätter mänskligt språk på en hunds tankar: vi vet att han inte tänker "matte är snäll" men vi måste uttrycka det så – vi vet att han inte går runt och ständigt påpekar för sig själv "(även om jag nu inte kan erinra mig hur rutan i så fall gått sönder)" i rationellt fungerande resonemang, men vi måste låtsas. Nu är väl det en kritik som träffar all fiktion, så den är kanske missriktad. Men romankonventionerna fungerar särskilt dåligt för att gestalta motsatsen till det de skapades för: inte förnuft utan oförnuft, inte mening utan meningens försvinnande...

Det är likväl en unik bok (jag känner inte till någon annan alzheimerroman) och den är absolut läsvärd mer än som förevändning att börja svamla om subjekt och meningsskapande. Jag fångas framför allt av hustrun Vera, hennes omsorger och bristande ork. När det gått så illa att Maarten, påträffad vid pianot mitt i natten, inte längre minns adagiot i Mozarts fjortonde pianosonat grips hon uppenbarligen av plötslig sorg och sätter på skivan. Det är kanske typiskt att en person som inte skildras inifrån blir den jag känner mest för.

Nyutgåvan på Aska förlag är fin att titta på men måste ha skyndats väl fort i tryck. Redan i bokens första mening är ett korrfel och det är bara en liten försmak. Det är ett slarv som blir extra allvarligt i en bok som den här, där små förskjutningar kan ha stor betydelse. Jag frågar mig också varför texten är satt i så väldigt liten stil. (Eller är det mina sinnen som börjar svikta...)

Lucky Jim (Kingsley Amis, 1954)

Det här är Martin Amis pappa. Kingsley var nog minst lika stor på sin tid som sonen på sin, får jag uppfattningen, hur intressant det nu är. Ingen av dem är väl så hemskt läst i Sverige men det kan hur som helst vara lite kul att notera likheterna mellan far och son.

Det rör sig om Kingsley Amis debutroman och nog hans mest lästa. Den har rykte om sig som en humorpärla. James Dixon heter en ung universitetsanställd ("lecturer", kan han vara lektor? docent? vad heter det?) vid ett anonymt lärosäte i England, som har ett löst och förhatligt förhållande med nippertippan och kollegan Margaret, samt en nervös och av nöden svassande relation till sin överordnade Professor Welch, en tankspridd och inte alltför sympatisk herre. Dessa båda, särskilt Welch, är roligt och elakt tecknade. Dixon föreläser om medeltidshistoria men verkar avsky både medeltiden och historia.

En föraktfull huvudperson omgiven av föraktliga (men komiska) bifigurer i en miljö som inbjuder alla till att ta sig själva på lite för stort allvar; upplägget kunde lika gärna vara Martin Amis som hans far. Bitterheten likaså: "There was a long pause while Atkinson looked censoriously round the room, a familiar exercise. Dixon liked and revered him for his air of detesting everything that presented itself to his senses, and of not meaning to let this detestation become staled by custom." Och de originella liknelserna: "He lay ... spewed up like a broken spider-crab on the tarry shingle of the morning."

Men en avgörande skillnad är att Kingsley inte spelar ironiskt tuff med smutsig jargong och han låter inte heller sina romanfigurer möta skiten. Dixon må vara misslyckad och pank men hans kontor är långt från Richards inpyrda skrivarlya i The Information. Handlingen utspelar sig också till stor del på städade bjudningar och det som tilldrar sig, när scenen väl har presenterats, är ett mycket ordinärt triangeldrama med kyssar här och skvaller där och (förvisso rätt rolig) slapstick som krydda. Jag blir trött på den här engelska sjukan att snåra ihop en intrig för sakens skull och sedan inte kunna låta den vara. Iris Murdoch gör också så. Allt ska först hända och sedan omedelbart kommenteras, gärna i dialog. Dixon håller sin illa emotsedda föreläsning på fyllan inför ett fullsatt auditorium och råkar därvid göra oavsiktliga imitationer av sina överordnade innan han faller ihop. Kul, potentiellt karaktärsdjup. Nytt kapitel, en och en halv sidas replikskifte mellan Dixon och en annan som upprepar faktum och radar upp de viktigaste konsekvenserna för intrigen. Hu. All spänning urlakas i realtid.

Så ja, en kul bok som man tröttnar på.