Sent farväl (Ia Genberg, 2013)

Jag hade inte köpt den här pocketen för tio kronor om jag inte just läst Detaljerna, för omslaget ser ut som en ungdomsbok om mobbning från 2007.  Riktigt gräsligt.

Men romanen mellan pärmarna är bättre.  Mia och Maria var en gång nära vänner, men gled isär.  Tjugo år senare ser Mia i tidningen att vännen dött.  Det lär ha varit en olyckshändelse, men hon lär känna en polis som baserat på ett osäkert vittnesmål utreder saken som misstänkt mord.  Mia får anledning att dra sig till minnes deras ungdomligt intensiva förhållande under några år i skiftet åttio-/nittiotal.  De bands samman av en delad varseblivning av världen, uttryckt i fotografi och i gemensamma litterära referenser.  De tågluffade i Europa, de levde för dagen.  Receptet är nästintill identiskt med det i Detaljerna, men här får trådarna löpa ut längre, vilket var precis vad jag önskade i den boken.  Till och med en liten deckargåta får plats.  Fick jag önska mig en bok skulle den låna strukturen från den här men huvudpersonen Niki från Detaljerna, som är vassare tecknad och en mer intressant personlighet.

Det finns ett något tillgjort drag som jag tror syns tydligare här än i den senare boken, eller kanske är det mängdläsningen som får det att träda fram.  Mia och Maria beskrivs som naiva ungdomar, stoltserande med bildning de inte ägde, höga på sin idealistiska tro på livets löften, en fas som kunskap och erfarenhet obevekligen skulle leda dem ur.  Vem är inte sådan i tjugoårsåldern.  Men går det att vara så oförstörd och blåögd och samtidigt ägna sig åt fotografi med det gemensamma, outtalade målet att "fånga en oborstad sorts verklighet, en avskalad värld, robust och skör på samma gång" och utan att behöva yppa ett knyst vara överens om att det målet endast kan uppnås med en bild "utan färger och blixt ... svartvit och tagen i befintligt ljus"?  Det är visserligen den äldre Mias formulering, men ständiga reminiscenser av det här slaget får det bohemiska ungdomslivet att framstå som grundat i en mogen filosofisk hållning.  Det slår någon gång över även i andra figurer, som när den vuxna Mia hjälper sin motvilliga och knappt skrivkunniga son med svenskläxan; han börjar plötsligt tala baklängesspråket, hon frågar om det är enkelt och han säger: "Ganska enkelt. Orden försvinner och blir hemliga. De betyder ingenting."  Nja, en medioker mellanstadieelev gör inte självmant den semiotiska analysen.  Allt detta påminner mig om Siri Hustvedt, vars romaner är sprängfyllda av brådmogna odågor osannolikt kapabla till slutledningar om typ konstens epistemologi – här är det bara en anstrykning, men något litet irriterar det mig.

Kanske lite tamare än Detaljerna, men kan ändå rekommenderas åt den som vill ha mer av samma.

Madame Bovary (Gustave Flaubert, 1856)

Så, nu har jag läst Madame Bovary.  Det är väl det sannaste jag kan säga om min upplevelse.  Då måste jag erkänna att den språkligt låg något pinnhål över min nivå, dessa långa, böljande beskrivningar av landskap, inredning, klädsel, maträtter, det är tidvis mer än vad ens ordboken kan stötta upp.  Men jag har läst franska romaner som gått trögt förut och ändå uppskattat dem, så det är inte bara det.

Boken handlar som bekant om Emma Bovary, hustru till en mesig och rätt fantasilös läkare på normandiska landsbygden.  Själv är hon passionerad till naturen.  Så där sitter hon och har tråkigt, för livet är ju inte alls det rosenröda äventyr hon drömt om.  Precis som Jeanne i Une vie, som också är uppvuxen i kloster för övrigt.  (Det är förstås Maupassant som läst Flaubert och inte tvärtom.)  Jag trodde mig veta att Emma mer än något annat har förläst sig på romantiska romaner och att det är orsaken till hennes drömmeri.  Victor Malm i Expressen brukar gärna dra fram henne som paradexempel på en lättpåverkad läsare.  Nu kan jag ha underlåtit att fästa den rätta övervikten vid några enstaka textställen, men vad jag ser är litteraturen (och på ett ställe teatern) bara en perifer förklaring till hennes läggning.  I första hand framställs det som att hon har långtråkigt och råkar få dras med en träig karl som dessutom är lätt att bedra.

Ja, för det som händer är ju att hon förälskar sig – med reservation för vad det nu betyder – i ett par andra män med mera fart i, lever dubbelliv med dem och till sist hamnar i knipa när hon lånat en massa pengar som hon inte kan betala tillbaka.  Som förväntat i en realistisk artonhundratalshistoria är det här med kärleken tämligen obegripligt.  Långa dialoger mellan Emma och hennes älskare, där de kanske inte köpslår med sina känslor som i Indiana, men gärna bedyrar dem i vilda ordalag som verkar rena stipulationen.  Jag hittar ingen grund för deras kärlek i något annat än vad de själva påstår för varandra.  Det kanske är själva poängen, eller en del av poängen.  Ändå sägs den här romanen vara ett speciellt fint psykologiskt porträtt (åtminstone i baksidestexten)?  Subtiliteter kanske som jag missar medan jag slår upp orden för åkerrättika och någon särskild sorts träsandal, kan vara att vissa aspekter av Emmas personlighet karikeras för att få andra aspekter att stå tydligare ut i just de där subtiliteterna.  Nu spekulerar jag.

Flaubert använder sig gärna av tekniken att föra handlingen framåt genom att göra en snabbsummering av någon persons själstillstånd vid den aktuella punkten i historien, förklara alla psykologiska kausaliteter i spel för tillfället och efter en halvsida gå vidare till en hastigt omskyfflad spelplan, där kanske plötsligt något helt annat personlighetsdrag har fått överhanden.  Det här känner jag också igen från liknande romaner från tiden.  Det accentuerar intrycket av konstruktion och får händelseförloppet att verka förutbestämt, som att berättaren återger något på förhand uppgjort, inte är med och upptäcker och undersöker och letar sig fram utan redan vet precis vad som ska hända och portionerar ut den kunskapen i ojämna klumpar.  Ett sådant berättande ställer krav på tillit och gemenskap mellan läsare och berättare.  Måhända kittet i den relationen ligger i språkliga detaljer som jag inte uppskattar efter förtjänst.  För jag känner mig distanserad.  Det är också mycket tjöt mellan dussintals olika monsieurer som går in och ut ur scenerna, inte helt lätt att hålla reda i.

Så sammanfattningsvis vet jag inte vad jag ska säga.  Kunde jag läsa den helt flytande vore det säkert trivsamt.  Det är mycket charmig lantmiljö och färgstarka figurer.  Men en av mina favoritklassiker: nej, det är omöjligt.  Jag kanske försöker igen om tio år.

Aniara (Harry Martinson, 1956)

Att första gången läsa Aniara är ju inte mer än att bekanta sig ytligt.  Stort sett var den ungefär som den bild jag gjort mig men det gick en viss rysning genom kroppen när jag nu läste tjugosjätte sången på riktigt ("Men det finns inget skydd mot människan").  Det handlar mer än jag trodde om livet ombord på Aniara och mycket är gåtfullt, men det är ofta det jag gillar bäst, som den nonsensartade sjuttiotredje sången ("Libidella / oklädd i nudinell / höj mot stella / månvit din nudibell").  Kan någon ha tonsatt den, den verkar sångbar?  Atombomben är för skrämmande för att mer än antydas eller bearbetas nästan mytiskt.

Även om syftningen är vidare kommer man inte ifrån att dikten till formen är ett science fiction-epos och jag kan inte låta bli att skymta något löjeväckande i det.  Vid en spontan genomläsning.  Min upplaga på Bonniers från 1997 tryckt 2000 inkluderar Harry Martinsons förord till pocketupplagan och avslutas med ett ganska långt efterord av Johan Wrede, akademiskt anstruket och rätt tråkigt.

Detaljerna (Ia Genberg, 2022)

En av vårens mer omtalade böcker. Jag har inte läst något av Ia Genberg förut.

Jagberättaren – kanske enligt autofiktivt paradigm att lik- eller jämställa med författaren (jag tycker frågan är ointressant) – minns tillbaka på sitt nittiotal och de människor som formade henne i åren mellan tjugo och trettio. Det var den vältaliga Täbytjejen Johanna, vars kallsinta växlande mellan känslor kom att bli oroande. Dessförinnan Niki, ett yrväder med känslorna utanpå som en dag försvann till Irland med en kille. Och Sally och Alejandro och några till.

Visst har hon öga för detaljer. Genberg skisserar ett estetiskt attraktivt nittiotal, med bohemiskt studentstök där telefonen kan ringa från sitt gömställe under en tidningshög och där alla lever i ett pågående samtal om en gemensam litteraturkanon (med Paul Auster och Birgitta Trotzig i täten). Men miljön är ingen fernissa utan förefaller logiskt oskiljaktig från de psykologiska porträtten av människorna. Det här var innan internet, när människor kunde försvinna spårlöst i en handvändning – vad gör det med vår syn på oss själva och varandra? Niki har uppenbara psykiska problem men på nittiotalet betyder inte det att hon måste få en diagnos. "Människor som mådde dåligt klumpades inte samman i medicinska gemenskaper, utan det var upp till var och en att försöka förstå sig på sig själv och andra." Nittiotalet är inte bara nostalgi utan framstår övertygande som en friare tid, en tid då subjektiviteten hade större spelrum och det gavs utrymme att bejaka osäkerheten.

Om vi får veta något om berättaren själv så är det i förhållande till dem hon har mött; hon säger det explicit, att jaget är "lämningar av de människor vi gnider oss emot". Hon värjer sig mot att låsa in sin självförståelse i en berättelse, konstaterar att livet utgörs av ögonblick utan omgivande ram. Det ironiska är att boken ändå är full av berättelser, om än med andra i huvudrollen, och att det är de som fångar mig som läsare. Nikis försvinnande till Irland är en spänningsepisod på några tiotal sidor och bokens höjdpunkt. Samlandet av de slumpmässiga intryck och relationer som format berättaren görs också möjlig, smått paradoxalt, av hennes rationella och systematiska läggning. Hon må utnyttja den till att förskansa sin öppenhet, men att den finns där kommer att utgöra ett ständigt hot om att falla in i mönster.

Romanen är fyrdelad och det sista avsnittet handlar om berättarens mamma. Hon beskrivs inte med samma sökande nyfikenhet som de tidigare vännerna utan med en annan vördnad och känslosamhet. Klass och kön tangeras, vilka som har möjlighet att vara individer, vilka som trivs bäst i kollektiv, och det panoreras ut över sextio-, sjuttio- och åttiotalens tidsanda. Det får aldrig riktigt fäste. Boken är 150 sidor i medelstor stil, och jag ser ingen god anledning att den inte är det dubbla. Kanske hade berättelserna då behövt ta större plats? Jag vet inte, men jag är övertygad om att det som nu sägs kort hade vunnit på att bre ut sig. Och att jag önskar det är ju för att boken är bra.

Djuriska (Johan Espersson, 2022)

Äntligen lite samtidslitteratur för mig, helt nyutgiven.  Den här boken samlar tio noveller om människor som på något sätt är obekväma eller osäkra med sin roll i den mänskliga gemenskapen.  Pojken i inledande "Roma ultras" går på fotbollsmatch i Italien och hamnar i det ökänt våldsamma motståndarlagets hejaklack.  Imponerad av deras bröliga maktdemonstration har han inga svårigheter att byta lojalitet och i fortsättningen dra på sig deras tröja när han kickar boll på stranden.  I "Troja" besöker huvudpersonen barndomsvänner för att fira nyår och börjar dra upp gamla hypotetiska oförrätter, varpå han gör bort sig och blir utkastad.

Det är passande att flera av novellerna har barn i huvudrollen, helst i åldern runt elva–tolv, ett övergångsstadium då sociala roller upplöses och omförhandlas och världen står öppen.  I ett par av berättelserna med vuxna huvudpersoner spelar istället drömmar en viktig roll för att så tvivel på vem man är.  "Min älskade älg" handlar om en kvinna som drömmer att hon riktigt njuter av att skjuta en viss älg, som hon enligt drömlogiken förstår är hennes man.  Djur är, som boktiteln indikerar, ett återkommande tema men jag ser inte att det tas fullständigt tillvara.  Det stannar i regel vid att djurens oåtkomliga inre liv får stå symbol för människornas främlingskap inför sig själva; suggestivt – tydligast i "Piraterna" där ägarna till en bondgård försöker begripa varför någon sätter ögonlapp och hatt på ett av fåren – men det hade nog funnits mer att sondera där om man så ville.

Det jag uppfattar som huvudtemat i novellerna är spänningen mellan svek och trohet, och det intressanta är att den görs till en fråga om identitet snarare än moral.  Även lojaliteten mot sig själv testas hela tiden.  Vissa personer kan överrumplande lättvindigt omvärdera sina föreställningar och invanda reaktioner, andra håller tag i sina fixa idéer: "Jag hade testat Mumindalsliknelsen på Sadaf, men hon höll inte med, kanske mest av princip. Hon störde sig på min svenska barndom och att allting kunde härledas tillbaka till mumintroll och specifika soffgrupper. Jag höll egentligen med henne. Det fanns någonting störande i det." (Ur "Tennis i tropisk miljö".)

Den bästa novellen är den sista och längsta "Fascisterna", där två grabbgäng tävlar om herraväldet över den lokala konstgräsplanen.  Här visar författaren sitt fantastiska gehör för pojklogiken när fiendegängets råstyrka trumfas av styrkedemonstrationen att halsa en flaska Explorer offentligt.  Den skenbart konstlösa prosan kommer också bäst till sin rätt här, en rak och lite avhuggen stil, förmodligen avsiktligt slapp men med känsla för jargong (ordet "nice" dyker upp på helt rätt ställen).  Det stilitiskt mest lyckade i boken är annars dialogen, som är torrt realistisk men realistisk just särskilt genom otyglade små absurditeter, repliker som faller platt, ordväxlingar som slinter lite fel.  Jag associerar någon gång till Helle Helle.

Kul att läsa!  Känns bra att uppdatera sig på läget i den moderna skönlitterära svenskan.

Drachenblut (Christoph Hein, 1982)

Den här lilla romanen har väntat på mig sedan jag köpte den på antikvariat i Karlstad i somras.  Den östtyska ursprungstiteln är Der fremde Freund (den svenska översättningen följaktligen Den främmande vännen), men i Västtyskland fick den heta Drachenblut och så står det också på mitt exemplar.

En kvinna i fyrtioårsåldern redogör lapidariskt för sitt liv i Berlin.  Hon är ensamstående (skild) och knappast intresserad av nära vänskaper, utför sitt jobb som läkare utan mänskligt engagemang och har någon form av kall men sexuell relation med grannen Henry.  De hälsar på gamla bekanta, träffar hennes familj, besöker hennes uppväxtby.  Av allt är hon oberörd och opåverkad, hon är sig själv till den grad att hon blir föga mer än ett dött ting.  Hon hävdar sig vara ointresserad av att veta vem hon själv är.  Hur rimmar det med att berätta i ett helt kapitel om sin skolgång och den vän hon en gång hade, om lärarnas propaganda och fängslade släktingar?  Förträngningar är av godo, insisterar hon.

Kanske är det en övertolkning att se sublimerat DDR-förtryck i huvudpersonens apati.  Bifigurer anklagar hennes generation för bristande disciplin.  Men hon är ingen cynisk slacker, förljugenheten går djupare än så och den är isande gestaltad i flera lager.  Med lite bättre tyska skulle jag nog uppskatta stämningen ännu bättre, även om boken knappast är svårläst.

Liten historia – stor kyss (Kerstin Strandberg, 2021)

Kerstin Strandberg har publicerat minst ett femtontal böcker alltsedan 1967 men jag upptäckte henne ändå först med de goda recensionerna av den här nya romanen i höstas.  Anmälarna verkade eniga i att detta var en mycket trevlig bok.  Det stämmer helt!

Det handlar om Nils och Vanja, två människor i mitten av nittonhundratalet.  Han är läkarstudent i Lund, hon gymnasist i samma stad.  Omsider ska de träffas och bli ett par, det vet vi redan från början.  Men först måste Vanja genomgå några självmordsepisoder, bo utomlands ett tag och omständligt dansa runt Bruno och Sten.  Nils hoppas på Elisabeth men så blir det inte.  Människor krockar mot varandra men ödet pekar mot Nils och Vanja – för berättelsen handlar ju om dem.  De förlovar sig, gifter sig, får barn, flyttar till Uppsala och Stockholm.  De har ett litet kylskåp och försöker hålla sig väl med grannarna.  De vill vara raka och uppriktiga mot varandra, ja även romanens berättare har samma ambition: Vanja och Nils ska "framträda öppet och utan all försköning" – men under tiden måste ju historien rullas ut och med alla komplikationer som livet bjuder, var finns platsen för öppenhet?  De går och bär på sina hemligheter, som inte reds ut förrän just i slutet, varpå Nils ställer frågan till berättaren: "Man ska väl förstå att det var ett lyckligt äktenskap?".

Berättaren är ständigt närvarande, föreslår alternativ, ifrågasätter tolkningar och avböjer tvetydigt ansvaret för ödets gång i historien.  Uppmärksamheten dras till figurernas roll som spelpjäser, som i ett dockskåp.  Själva skåpet utgörs då av tiden, nittonhundratalets mitt, som gång på gång poängteras explicit och just så oprecist.  Men det är inte för att låta gestaltningen åka snålskjuts på läsarens fördomar om femtiotalets Sverige, tvärtom: berättaren upptäcker själv miljön i realtid, utforskar och leker sig fram, kan konstatera tankfullt att det här inte är artonhundratal "... för titta bara, där kommer en bil!".  Det kan förefalla konstruerat och det är det väl, berättelsens skelett syns hela tiden.  Men det görs med sådan lätthet.  Ödet byggs till det som det är menat att bli genom personligheter som länkar i varandra, gör sitt bästa och konstaterar faktum.

Vanja är en passionerad människa som aldrig fullt får blomma ut.  Som ung i Lund är hon stukad av männens viljor och förväntningarna på en flicka, som mor och hustru hämmad av omständigheterna, men kanske mest hela tiden av sin tvekan.  Dynamiken (och berättelsens svepande över hela livet) påminner om Solange, fast Nils är ingen Hugo.  Det är snarare Vanja som är den rationella, försöker att vara, medan Nils är mild och vill underlätta livet för alla han möter.  Det är också ofrånkomligt att associera till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, men tonläget är rakt det motsatta.  Här finns ingen patetik, inga försök att med kursiver tränga in i de fiktiva personernas inre, nej här är berättaren helt på det klara med kunskapens gränser och glad och förnöjd att få berätta den historia som står till buds för oss betraktare.  För livet är just så här enkelt – också.  Härligt!