Författaren "Sigrid Combüchen" får ett brev från en äldre dam, som känner igen sig själv i beskrivningen av ett gammalt fotografi i hennes senaste bok. De två börjar brevväxla, och det hela vecklar ut sig i en berättelse om denna Heddas liv som ung på 30-talet. Om hennes inte helt fungerande medelklassfamilj i villan i Lund, livet efter studenten som inhysing hos en ovänlig släkting i Stockholm, sömnadsskolan, filminspelningar, människor hon lär känna.
Det är imponerande skickligt komponerat. Delvis konventionell berättelse, delvis brevroman, delvis allt däremellan – nya berättargrepp kliver in på ett infall, Hedda zoomas in och ut och perspektivet byts om efter behov. Combüchen behärskar ett väldigt register och utnyttjar det. Så fick romanen också Augustpriset. Det är fint hur kronologin blandas om så att egentligen hela historien berättas samtidigt istället för i tidsföljd, detaljer fylls i men inget nytt förändrar det som redan var bestämt. Å andra sidan är det kanske just det som gör att jag upplever en mättnad mot slutet av boken, där bara några tomma fläckar återstår att fylla i för att de ska. Att Hedda från början till slut står i centrum gör också att det ackumuleras något som jag känner som en anstrykning av förnumstighet, en humorlöshet som lätt blir när man skildrar en enskild människas livsöde med den rättvisa man tycker det förtjänar. Jag hade gärna läst proportionerligt mer av den åldrade Heddas befriande osentimentala betraktelser, låtit henne bestämma mer och kanske haft vissa luckor oifyllda.
