Hotellet [1981–2025] (Kristian Petri, 2025)

Vad är det här för en bok? Jag måste uppehålla mig vid inramningen, för den förbryllar mig. Förlaget beskriver boken som "Kristian Petris skildringar av olika hotellvistelser under fyra decennier" och "en fascinerande samling 'rumsporträtt'". Underrubrikens årsangivelse antyder att texterna är skrivna från 80-talet och framåt; alla är dock från den här sidan millennieskiftet, någonstans nämns en resa i ungdomen. Vissa texter har publicerats tidigare, ospecificerat vilka. Fyra av tolv handlar absolut inte om hotell, trots rubriken. Slutkapitlet är skrivet för det här tillfället och är mest en lång lista på namn och orter. Han påstår där att han jobbat med den här boken i över tjugo år. Hur?

Man måste ta ett verk för vad det faktiskt är, men jag ska fortsätta tjata. Här finns väl inga "rumsporträtt". Närmast kommer första kapitlet, om rum 4816 på Park Hyatt i Tokyo, som en tidskrift utsett till världens bästa hotellrum. Där står lite om toaletten och utsikten. Men Petri gör hellre kulturhistoriska utflykter. Några av dessa är bokens höjdpunkter, om spanska tjurfäktares kärlek till sina hotellrum, traditioner kring den japanska körsbärsblomningen, ett avsnitt om Conan barbaren är också intressant (men som sagt, handlar inte om hotell).

Bulken är fragmentariska anekdoter om Ernest Hemingway, Walter Benjamin, Joseph Roth och andra pittoreska män. De passar fint in bland art deco-foajéer och franska boulevarder. Lars Noréns familj drev tydligen hotell i Skåne. Kapitel fem är en intervju med honom. Hans far var ingen lycklig man. Inte heller Petris mor, som bildar plötslig resonansbotten ett par gånger.

Kristian Petris författarstil är korthuggen, lösryckt, impressionistisk. Här finner den ingenting av vikt att klibba fast vid. I de längre reseskildringarna, även när de rör sig över jorden, finns åtminstone en grundstämning och en sammanhållande idé – ensamheten och sökandet efter ett hem i Den sista ön, till exempel. Men han verkar inte kunna tänka klart sina tankar om hotellet som plats utan fastnar i genreromantik om gråtande bartenders och världens bästa strutsomelett. Även läsefrukterna (han är förtjust i greppet att påstå sig hitta en bok och börja bläddra) känns rastlösa.

När den inre konsistensen är lös bör man klämma åt hårdare redaktionellt, inte sällan blir det oväntat trevligt då. Men den här boken har försetts med en förvirrande titel, missvisande baksidestext och en oherrans massa korrekturfel – det är första gången jag läser ordet "lekmammastudie". Kanske blir jag njugg av bara farten och surar till i onödan på stilslarv:

Vi sitter på Nozomi superexpress på väg till Kyoto. Att tillsammans med hundratusentals andra beundra körsbärsblommorna i sin fulla prakt. Det kallas för hanami och betyder ungefär »betraktandet av blommor«.

Det här exemplet låter som humor, därför la jag det på minnet. Men sammanhanget utesluter humor. Det är väl det som är slarvet.

Om boken hette "Samlade artiklar 2000–2025" hade jag inte haft anledning att invända, skulle berömt några stycken och noterat hänvisningar till Petris tidigare böcker. Nu vet jag inte vad jag ska göra med det här.

Romanens formvärld: studier i prosaberättarens teknik (Staffan Björck, 1953)

Av olika anledningar har jag aldrig läst litteraturvetenskap. Autodidakt i vardande, där som i allt annat. Den här klassikern i ämnet har jag känt till ett tag, och har varit riktigt sugen på den sedan Maxim Grigorievs hyllande understreckare i somras. Ramlade över den strax därefter på ett antikvariat.

Boken är en noggrann undersökning av romangenren. Man kan tänka sig många angreppssätt på det ämnet: historiskt, moraliskt, epistemologiskt, medieteoretiskt med mera. Björcks ingång är teknisk. Vi med ofrivilliga kalenderbitartendenser kunde knappast önskat bättre. I sju huvudavsnitt med underkapitel och illustrativa ämnesrubriker i höger sidhuvud går han igenom sådant som "berättarens närvaro i verket" (härunder exempelvis "den enhetliga stiltonen" och "relationen färgad av stoffet"), "den episka scenen och talet" (om dialog, aktion, anföringsverb, erlebte rede och annat) eller "rummet och beskrivningen", "enheten och organisationen". Han ledsagar bestämt genom rader av stilmedel, diskuterar figurernas namn och epitet, olika förevändningar för att beskriva en människas yttre, tekniker för att höja och sakta tempot, skillnader mellan direkt och indirekt anföring av tal och tanke och olika mellanformer, etc. Allt följer i en tydlig ordning, nästintill logisk-systematisk. Men det är en essäist som skriver, på minst så god prosa som de citerade författarnas. Här om berättare av den typ som "självfallet" undviker "all långvarig och förbehållslös identifikation med sina gestalter":

Ibland har man ett intryck av att denne författare, låt oss kalla honom Olle Hedberg, är en rutinerad farmaceut, som har gestalternas medvetanden koncentrerade och buteljerade och väl känner deras formler. Någon gång slår han upp ett spetsglas ur den ena eller andra flaskan men hela tiden med fullkomlig kontroll över åtgången.

Inte alldeles utan bett! Analysatorn drar sig inte för slutsatser om kvalitet. Särskilt svårt tycks han ha för Selma Lagerlöf (för sentimental), men ägnar också flera sidor åt stilinkongruenserna i Stina Aronsons Hitom himlen. Strindberg däremot älskar han.

Något av litteraturhistoria får man med sig. Verktygen är ahistoriska, men hur de använts har ju gått i vågor – och vågorna rört sig i en riktning. Den äldre romanen arbetade gärna med en närvarande berättare som inte skämdes för sig, som visste allt väsentligt om sina figurer, var de kom ifrån och vart de skulle. Innan deras timade öden relaterades ägnades tid åt omgivning och bakgrund, och mellan varven gärna analytisk kommentar. Steg för steg har berättaren sedan trätt tillbaka, för att i de nyaste romanerna helt smälta samman med figurerna själva; tidsomfånget har krympt, tempot höjts, den distanserade relationen bytts mot scener av dialog och handling; allt i takt med att skildringens syfte förskjutits från det sociala till det psykologiska planet. Och visst har filmen gjort något med behovet av miljöskildring.

Så kan man lite snabbt sammanfatta den lärdomen, som återkommer utpytsad genom boken. Annars är det till stor del exempelkavalkad – men vilken kavalkad! Ett sekel av stor svensk romankonst öppnar sig! Han citerar nämligen uteslutande svenska författare. Mycket känns igen. Den mest anlitade tycks vara Hjalmar Bergman (jag ögnar genom personregistret), tätt följd av Strindberg och Eyvind Johnson. Romanen om Olof? Nej, Johnsons mest nämnda bok är Kommentar till ett stjärnfall från 1929 (det finns titelregister också). Vem läser den idag? Gustaf Hellström råkar jag ha läst, liksom någon Olle Hedberg, men mängder av namn är sådana som väl bara specialister längre minns: Martin Koch, John Karlzén, Sven Lidman, Peter Nisser, Yngve Kernell, Erik Norlander. Några vilar för mig under lager av damm: Sigfrid Siwertz, Irja Browallius, men kanske är de värda en chans? Och dessa titlar: Innan änkorna kom, Vägen till paraplyet, Utfärd i grön gobeläng … För att inte tala om alla som förbigås. Litteraturen känns plötsligt oändligt stor igen. Jag ser framför mig alla fuktskadade bokklubbsband i Lions lada – vilka rikedomar jag måste ha missat där!

En obeskrivlig människa (Kerstin Strandberg, 2004)

Det här är tredje gången jag läser Kerstin Strandberg, för Liten historia – stor kyss har jag läst två gånger. Jag tyckte så mycket om den, men kanske drabbade mig också en viss mättnad, eller en oro för att förläsa mig på författarens påträngande jovialitet om jag fortsatte.

Berättarrösten är precis lika påträngande i den här äldre romanen, om inte mer. Redan i början erkänner hon motvilligt att hon "upplever viss allsmäktighet". Avstampet sker i en sorts ramberättelse, där berättaren besöker Paris katakomber. Hon påverkas starkt av mångfalden av död, och som motvikt lovar hon sig att välja en människa hon möter, någon vem som helst, och beskriva henne så utförligt som möjligt – att skildra ett exempel på liv för att återupprätta livet. Valet faller på en gravid kvinna på väg från en gynekolog, den unga svenskan Anna. Hon är konstnär, gift med Johannes, bosatt i Sverige men för tillfället på en längre studieresa. Tiden är kanske sextiotal, hon sänder telegram och väntar brev från sin milde make. Berättaren är henne hack i häl: hon har en konstnärsväninna som heter Hedvig visar det sig, på sätt och vis den mer begåvade. Men hon ska visst dö, och dör. Berättaren avslöjar förresten direkt att Annas liv kommer att innehålla tre "livsfaror"; den första är när hon sätter något i halsen, den andra när hon är på väg att gå nedför ett stup (till dödsriket?) …

Annas och Johannes familj korsar vägar med familjen Z från Namibia. Clarice och David är politiska flyktingar, beslutna att återvända till Afrika och kämpa mot apartheid. Genom dem blir Anna vän med dottern Nadja och ägnar sin medelålder åt att samla pengar åt hennes dansskola utanför Kapstaden. Det som börjar som en sorts exotisk lockelse utvecklas till genuin och ängslig människokärlek, och till en vänskap över generations- och rasgränser som till slut ohjälpligt brister. Kvar har Anna och Johannes bara sin halvhjärtade bageriverksamhet, pensionen och döden.

Upprörs över fördomar mot flyktingar gör hon också. Gott och väl halva boken beskriver Annas goda gärningar och varje något så när noga referat skulle få den att låta sentimental. Men berättaren ställer sig i vägen. Hon påminner läsaren om sin närvaro, förvånas över vad hon upptäcker i Annas liv, erkänner när hon inte förstår: "Så här förhöll det sej med Anna att hade hon inte starka skäl för att säja Nej sa hon Ja till vad det än var frågan om, det var en princip som hon tydligen hade." Flera gånger resignerar hon inför sin uppgift och konstaterar att det enda hon lyckats beskriva korrekt är Annas näsa. Däremellan böljar berättelsen mellan omsorgsfullt skildrade scener och ett galopperande tempo som om författaren improviserar i realtid. Ibland tycks historien – och Anna – växa fram sats för sats:

Av att hon tänkte så här skulle man kunna dra slutsatsen att hon inte enbart grät för att hon var så övergiven, ensam på en tågperrong utan hotell och pesetas en dag då det dessutom var helg i Spanien och allt var stängt och tillbommat. Alldeles riktigt, ty när hon nu satt där och grät så passade hon på att sörja över allting annat också.

Det är ett paradoxalt perspektiv. Å ena sidan läggs Anna fram som ett studieobjekt och allt hon tänker, är och gör som nedtecknade iakttagelser – å andra sidan presenteras de som när man hittar på medan man pratar. Fiktionen låtsas objektiv men pekar bara tydligare på sig själv som fiktion. Sådana lekar har lekts förr. Det som gör Strandberg så bra är dels hennes stilsäkerhet, dels hennes glada humör, men framför allt hon hela tiden överbryggar distansen till sin huvudperson och visar sig förbehållslöst engagerad i hennes öde. När Anna gråter över sina barns värnlöshet dröjer berättaren kvar, följer med i hennes ångestfyllda tankar men anlägger ett tonfall som en tröstande mor. Och allra vackrast, virtuosast, är ett avsnitt när Anna själv (genom berättaren) tröstar sin döende faster, och indirekt sig själv, med en gemensam improviserad fantasi om två försvunna flyktingbarn på nyheterna, som nog lekte att de skulle dö för att göra döden lättare … så många lager, intrikat men så känsligt sammanflätade.

För mig vars senaste käpphäst är att jag tröttnat på romaner är den här typen av bok så mycket lättare att läsa än jag vet inte, Zadie Smith. Allt det godtyckliga i romanformen ligger utanpå. Berättandet har skiljts från handlingen, båda två får glänsa lika klart. Det självpåtagna uppdraget blir naturligtvis ett misslyckande. Inte bara har Anna beskrivits ofullständigt, hennes barn och jobb har knappt nämnts och halva livet verkar bestå av relationen till den bångstyriga aktivisten Nadja borta i Sydafrika. Kanske råkade hennes liv bli så, kanske bara berättelsen; kanske är skillnaden inte så väsentlig. För det viktigaste är nog som det står på slutet: "När allt är förbi, väntar för alla utan undantag ett stort skratt, det stora skrattet åt att allt blev som det blev. Jag tror att det kommer ett stort skratt när allt är förbi."

Huva, jag kan inte göra den här romanen rättvisa så här snabbt. Någon kan nog tycka att den är konstruerad (det är den), tillgjord, manipulativ … jag kan förstå det i så fall, det är en smaksak. Men gud så bra den är. Och ändå har Kerstin Strandberg aldrig slagit igenom ordentligt.

Comment parler des livres que l'on n'a pas lus ? (Pierre Bayard, 2007)

"Hur pratar man om böcker man inte läst?" betyder titeln på denna 160-sidiga essä, som jag läste första gången kanske 2017. Essä med viss humor, och delvis faktiskt den handbok det låter som. Låt det sägas att handboksdelen är mindre intressant än den tes den utgår från, i korthet: att det är viktigare för ens litteraturförståelse att kunna orientera sig i hela litteraturen än att ha exakta kunskaper om varje verk. Han drar det längre än så: man bör så långt som möjligt undvika att plöja hela böcker – då blir man närsynt och tappar överblicken. Och vidare: vad en bok är beror mindre på vad som står i den än hur den förhåller sig till alla andra böcker, precis som ett ord får sin mening i förhållande till alla andra ord.

Det är en egentligen ganska simpel strukturalistisk idé som professor Bayard roar sig med att hårdra. Man tänker att Borges eller Vila-Matas kunde ha skojat det till i liknande termer – har väl nästan gjort det, Vila-Matas Bartleby & Co handlar ju om att inte skriva. Att vägra läsa är bara ytterligare ett snäpp i provokation. I teorin. Jag unnar fransmännen att uppröras av tanken på icke-läsare (boken ingår för övrigt i förlagsserien "Paradoxe"), men i Sverige 2026 är det inte samma absurditet.

Så man får ha överseende med det lite självbelåtna tonfallet och det är inte så svårt, för Bayard är rolig på andra sätt. Han delar in böcker i fyra kategorier: de helt okända, de man bläddrat i, de man hört talas om eller på annat sätt kan påminna sig, och de man glömt. Något bättre finns inte! För varje bok han hänvisar till i texten står en fotnot med hans personliga relation till den, inklusive betyg från ++ till --. När han nämner en av sina egna gamla böcker kan det stå LO --, vilket utläses: "glömd bok, svagt negativ". Hur kul! Men det här med glömskan är ju sant på allvar. Ingen kan minnas en hel bok. Det går på sin höjd att memorera en dikt, men minns man den verkligen då; man kan återkalla den rad för rad men knappast aktualisera hela på en gång, som man ser på en målning? Och att minnas Krig och fred är åter ljusår därifrån. Här väcks massor med intressanta epistemologiska frågor, som Bayard aldrig riktigt går på djupet i; han introducerar några hjälpbegrepp och teoretiserar lätt, men rör ihop psykologin med sociologi till en ganska grumlig grogg.

Men vad spelar det för roll, jag skulle ju ändå inte minnas resonemangen. Essän tar sig fram genom citat av Valéry, Montaigne, Balzac och en massa andra klassiker. Jag får inte minst lust att ta mig an Illusions perdues. (Ajdå!)

Den sista ön (Kristian Petri, 1994)

Snart har jag täppt igen de sista luckorna i min Petriläsning. Den här boken är den sista av de tre reseskildringarna från tidigt 90-tal, efter Djungeln och Resan till Sachalin. Sedan kom Fyren 1999, som jag läst och glömt. Borde läsa om! Där reser han till olika fyrar. Här reser han till olika öar.

Närmare bestämt öar i Atlanten, från norr till söder: Island, Azorerna, Kap Verde, S:t Helena och Falklandsöarna. Han verkar resa ensam, eller så passar det att skildra det så. En fri solitär på drift, utan uppgift eller mål, men möjligen "en önskan att vägen skall sluta, att resan skall upphöra … äntligen komma fram, längst bort, till den sista ön". Han resonerar en del kring resandet och öarnas lockelse, ibland med hjälp av D.H. Lawrence eller historiska biografier, men ägnar ändå mer tid åt lokalbefolkningen. Det påminner nog om Bruce Chatwin, vars I Patagonien jag också glömt och borde läsa om – och i slutet reser Petri just till Patagonien för att samtala med människor som Chatwin skrivit om i sin bok. Ljugit om, som de tycker själva.

Isoleringen på en ö må vara en tankfull författares naturliga habitat, men de inbodda människorna har snarare förvedats av miljön; lämnats vind för våg liksom ogräset i och runt de nedgångna samhällena, en gång odlat för export till moderlandet, nu oönskat, bortglömt. Någon samlar på whiskyflaskor, en annan har en gång sett ett foto av Frankrike. En präst på S:t Helena ritar en karta över öbornas världsbild: i centrum är den egna ön, sedan Ascension och Tristan da Cunha och "[l]ångt borta söderut finns ett stort centrum som heter Kapstaden. Ovanför Kapstaden finns en smal, diffus, närmast okänd landremsa som heter Afrika."

Beskrivningen är rapsodisk, impressioner hopvävda av en stämning. Det finns en alienation i betraktandet av öarna, människorna och resandet. Inte bara den rastlösa kosmopolitens, utan något mer postmodernt. Han associerar gärna till fiktion. Ett övergivet hotell skulle passa i en Kubrickfilm – inte bara det, det byggdes på spekulation: en oinfriad dröm om att uppfylla semestergästers drömmar om paradiset. Författaren rör sig bland kulisser, och kanske är det lättare att känna så på en ö, avgränsad åt alla håll som en teatersalong. S:t Helena framstår som "teaterrekvisita, ett helt syntetiskt samhälle" som håller sig artificiellt vid liv så länge britterna inte bryr sig tillräckligt för att kapa bidragen.

Det här var den bästa av hans reseböcker, så det retar mig lite att jag inte lyckas säga något bättre om den. Här finns allt Petris bästa i välavvägda doser, det personliga, det lärda, de sparsamma penselstänken, de färgstarka människorna, den återhållna melankolin.

Pjäser (Stig Larsson, 1991)

Min relation till Stig Larsson är en sorts frågande distans. Människor jag respekterar håller honom högt, men myten ställer sig alltid i vägen och jag blev inte särskilt tagen av Nyår. Däremot har jag verkligen gillat några filmer (Grötbögen, Kaninmannen). En samling pjäser borde vara ett mellanting?

Boken samlar Röd gubbe, VD och Straffångens återkomst. Den mittersta är nog hans mest kända och har en egen Wikipediaartikel. Jag antar att Röd gubbe är äldre, för jag har svårt att se något bättre skäl att lägga den först. Två män står och väntar vid ett övergångsställe och börjar prata ett slags nonsens baserat på barnsligheter och medvetna missförstånd. En replik kan leda till vilken som helst enligt en godtycklig logik, eller för den delen till våld. Det slutar med att de står och bankar och sjunger. Yttre kaos spelar mot textens försök att vända språket mot sig självt. Det hela är mycket stiliserat.

VD utspelar sig (som bekant?) i ett ungt pars lägenhet. De får besök av VD:n på killens jobb, som bjuds på whisky och på olika sätt börjar ifrågasätta deras livsval och inte minst inspirera tjejen till samlag. Killens knarkarbror med flickvän tittar förbi, det kommer till knivhot och skendöd med mera. Här är inramningen realistisk, i kontrast till personernas oberäkneliga och kyliga agerande. Det är en ryslig platthet genom hela dialogerna. Straffångens återkomst är liknande uppbyggd, fast i en borgerlig sekelskiftesfamilj. Katalysatorn är här den återvändande fadern. En blind mor och jungfru Maria bidrar med någon form av symbolik.

Magnus Florins korta förord talar mestadels abstrakt om "spel mellan gott och ont" i "ett akut nu" och "att vara utsatt för på en gång det godtyckliga och det absoluta", vilket låter smått religiöst, och det säger kanske något om vilka fakulteter som krävs för att ta till sig texterna. Det är någon sorts nihilistisk uppbyggelselitteratur, det här? Jag är så lite religiös.

Att se pjäserna framföras på scen lär vara väsensskilt mot att läsa dem. Jag har ju sett hans filmer, med manus som säkert ser ut precis så här. Men att se och höra Leif Andrée bli nersparkad och förnedrad av ett gäng skolelever i en gympasal går knappast att jämföra med att läsa motsvarande scenanvisning och några repliker. Det är först i gestaltningen som tomhet och absurditet får någon mening, på en boksida är det väl nästan all texts defaultläge.