Min fars huvud (Jelena Botjorisjvili, 2012)

Kritiken verkar inte enig om att kalla boken novellsamling, men sant är att den består av fem berättelser à ca femtio sidor, skrivna mellan 1997 och 2009 (om årtalen i slutet betyder det). Författaren är georgiska född 1966, bosatt i Kanada och skriver på ryska. Det sista är i sig inget konstigt – vad jag förstår kan i princip alla georgier ryska – men det är en ändå inte oviktig detalj att ha i bakhuvudet.

För hela boken är bestämt situerad i Georgien, och ett Georgien som domineras av Sovjet eller arvet från det. Det är fragmentariska stycken som kastas omlott men ändå fåtts att likna löpande berättelser, liksom slipats ut i fogarna, och de handlar om trånga hus, grå mat, klasskamrater, matronor, sång och teater men framför allt om förlovningar, begravningar och krig – rätt mycket om Stalin och byråkratin med. När det inte är inbördeskrig i ett självständigt Georgien. Men tiden glider sömlöst fram och åter, och det är nästan så jag tror detsamma om människorna; åtminstone är det omöjligt att hålla ordning på alla namn och släktförhållanden.

Ibland tror jag att det här kräver referensramar jag inte har. Ibland att det kräver en läsare med dragning till García Marquez (jämförelsen görs också i baksidestexten): stora känslor och livshändelser avlöser varandra i små drastiska scener. En hand sticker fram ur jorden och griper tag i någons ben, en hel by blir insnöad över taken i tio dagar. Men det är utan latinamerikanernas schvung. Dråpligheterna serveras i antydningar som kanske borde suggerera mer än de gör – för mig, utan bakgrundsförståelsen. Mer än Georgien tycks Sovjet vara ämnet, och jag undrar om det som i mina ögon blir en ganska generisk introduktion till livet där (till "hur vi alla lyckades med konststycket att vara lyckliga, fast vi bodde i den grå Sovjetunionen") för rätt läsare väcker associationer till liv? Men vem är den läsaren?

De äldsta texterna är rörigast. Den första avslutas med kaos och död, och jag vill läsa det som en förklaring till den virrande framställningen, där många figurer inte ens får riktiga namn: det är ingen idé att skapa ordning när allt ändå ska sprängas. De två sista novellerna är rakare, den ena nästan en episk släktkrönika i miniformat vilket ger stuns åt de magiska inslagen. Den sista skriven som ett brev där en man berättar om sin uppväxt i sovjet-Georgien, med en mor som var skådespelerska och en desillusionerad statstjänsteman till far. Traditionella värderingar paras med kommunistiska. Om inte för den fiktiva inramningen gick den att läsa som en inspirerad självbiografisk essä.

Något man berömt ett tidskriftsnummer för, men inte heller då hade den stannat kvar länge i mig efteråt. Jag lämnas alltså sval, men vet inte om jag är besviken på mig själv eller boken. Om jag alls är besviken.

Resa på Nilen: forntid, nutid, framtid (Göran Schildt, 1962)

Det här är en bok som jag tills nyligen inte kände till, så kännare jag ändå är av Göran Schildt. (Det kan man väl unna mig att kallas, konkurrensen är ju knappast hård?) Det är varken större skada eller mysterium. Boken ingår i serien "Nutidsböckerna" (några andra titlar radas upp i innehållsförteckningen), framtagna i "stimulerande samverkan mellan fackmän och pedagoger" för att "orientera dagens ungdomar i vår spännande värld". I det här fallet rör det sig om en kraftigt förkortad men sällan förenklad bearbetning av nilseglingsboken Solbåten, utkommen sex år tidigare. Urvalet av scener är ganska så representativt, men de konstfilosofiska avsnitten saknas och föga syns av byråkratin och den påtagliga orättvisan som präglar originalet. Henrik Tikkanen har illustrerat med nya teckningar och några foton har tagits med.

Boken är sextio sidor i tvåspalt. Det enda nyskrivna är några meningar i slutkapitlet som handlar om Assuandammen. Denna var ännu på planeringsstadiet i Solbåten, men har nu hunnit börja byggas. Till större delen citerar Schildt sig själv, men hans inställning till projektet verkar ha gått från skepsis till misstro. Han infogar jämte sina gamla dubier att "kapplöpningen med tiden är hopplös så länge folktillväxten inte bringas under kontroll" (ständigt denna överbefolkning!) och exemplen på vad som kan slå fel passar han på att mångdubbla: inte bara Sudan kan få för sig att bygga en egen damm uppströms, även Etiopien, har kanske Kenya rätt att göra detsamma? Engelsmännen ville på sin tid lösa problemet i samförstånd med alla berörda; Nassers storslagna lösning bäddar för konflikter. Det är argument han ska upprepa i en artikel i SvD året därpå. Avslutningen: "Om något land förtjänar att hysa världens största damm, är det förvisso Egypten" ger i det nya sammanhanget ett schizofrent intryck.

Anbefalles endast åt Göran Schildt-komplettister. (Vilka är ni?)

Souvenirs pieux (Marguerite Yourcenar, 1974)

Nu må det förlåtas mig att jag läste denna på resa och inte alltid med full koncentration. Men i gengäld kom de två veckorna att bli "resan då jag läste Souvenirs pieux" och jag fick tillfälle att köpa på mig några fler av Yourcenars böcker. Det här är första volymen av hennes memoartrilogi Le labyrinthe du monde ("Världslabyrinten") – som framför allt handlar om hennes anfäder. Souvenirs pieux blir ordagrant "Fromma minnen", som boken också heter på svenska. Men titeln är ironisk; en souvenir pieux är en sorts katolsk nekrolog eller standardiserad skönmålning av en bortgången. Författarens högborgerliga och adliga släkt har alstrat många sådana. Yourcenar avser inte att bidra med fler, utan tvärtom att försöka se bakom konvenansen.

Bokens första del handlar om hennes egen födelse år 1903 i Bryssel. Fadern är en fransman i femtioårsåldern och modern en betydlig yngre belgiska, som dör ett par veckor efter förlossningen. De är två av volymens huvudpersoner. Nu är det den finättades förbannelse att sitta på gravhögar av urkunder, och oräkneliga generationer och halvfastrar flyger förbi innan berättelsen kan nå till föräldrarna. Väl där gör Yourcenar bruk av dokumenten på ett sätt som inte avgörande skiljer sig från hennes historiska romaner. Hon målar upp scener med tidsenlig rekvisita och människor som tänker tidsenliga tankar – föreställ dig giftasbryderier på lantgods, osv – och hon finner detaljerna som mejslar ut igenkännliga individer. Hon tänker sig in i personerna, men hur hon än ställer sig förlorar hon aldrig sin liksom avmätta abstraktion. Hon talar ofta om pitié, medömkan, men det verkar vara en känsla lik den arkeologer kan känna för ett mosslik: välvillig, öm, men under omständigheterna opersonlig. Jag gillar detta mycket. Det är en fullt legitim syn på människan. Att anstränga sin fantasi men erkänna sig otillräcklig.

Den enskilt största ansträngningen är det hundrasidiga porträttet av morfars bror (var det så?) Octave Pirmez, en romantisk dandy och rättvist bortglömd författare. Den intima relationen mellan honom och hans yngre bror Rémo är säkerligen verklig, men Yourcenar förvaltar den som ett illustrativt exempel på två personlighetstyper – eller två aspekter av samhälls- och historiemedvetande, som Hadrianus delad itu. Octave är den estetiska halvan, känslig för naturens skönhet och livets sötma, som okritiskt accepterar majoritetens dogmer för att leva friktionsfritt i världen. Rémo är idealisten och revoltören, som tar sitt politiska ansvar på allvar (men ser skumögt på människorna nedanför sig), brinner ut och tar livet av sig. Båda formas av och formar sig mot bakgrund av släktens förväntningar, men finner, trots sina olikheter, gemenskap i motståndet mot den borgerliga likgiltigheten. Yourcenar lyckas av de båda bröderna skapa något större än de ens själva trodde sig vara, för hon skriver in dem i den mänskliga historiens stora nätverk, samma som hon själv och hennes romanfigurer är en del av.

I avsnitten om mormor och morfar kommer tidens bigotta katolicism fram som tydligast. Eller bigott låter för ogint. Det handlar snarare om en samhällsklass för vilken allt är banalt, eftersom ingenting vare sig ifrågasätts eller förfäktas. Religionen är ingrodda vanor och levande ljus. Jesu lidande är för osmakligt att tänka på. Gott uppförande är en fråga om estetik mer än moral. Det mesta är likgiltigt; det enda som betyder något är släkten. Men också släkten är banal: alla kusiner och sysslingar "urskiljer sig från varandra endast genom någon oförarglig vurm eller yttre egenhet: onkel si tycker om söta bakverk; kusin så har vacker sångröst". En så navelskådande miljö kan bara vara antiintellektuell och driften att förmera avkomman liknar mer något slags djurtillvaro än upplyst mänsklighet. Jean d'Ormesson beskriver ungefär samma samhällsklass och tid (över betydligt fler sidor) i Au plaisir de Dieu, men Yourcenar är oförsonligare. Inte hård, men hon avstår från humor.

Sista avsnittet handlar om Yourcenars far och mor innan hon föds. Fadern är änkling och modern giftasmogen när de träffas; man kunde kalla det resonemangsäktenskap, om ordet inte antydde kylig beräkning. Det är mindre resonemang än instinktiv konformism bakom deras förening. Detsamma gäller deras respektive förhållanden till tidsandan. Fadern är för Dreyfus och mot katolska kyrkans förföljelser, men utan eld; hans "upprördhet är lika flyktig som hans personliga frustrationer". Modern fascineras av de moderna kvinnor hon möter, men kan inte förstå dem; att ha politiska åsikter attraherar henne lika lite som att gå i kloster (vilket annars vore accepterat). Ställd inför alternativen blir hon vilsen mer än frigjord och landar i, snarare än väljer, äktenskapet. Det är författarens tolkning men den verkar sannolik. För en annan författare kunde dessa personer vara hjältar, men Yourcenar ser hellre medelmåttan i de enastående än tvärtom. Anledning nog att läsa henne.

Då och då framskymtar något slags miljörörelsepatos och vag kritik av (post)moderniteten. Det är de mest aparta inslagen. Kanske slår det rot mer i uppföljarna.

Om skönhet (Zadie Smith, 2005)

Man borde säkert börja med Vita tänder, succédebuten, men jag har av en tillfällighet bekantat mig med Zadie Smith genom hennes tredje roman. (Borde inte On Beauty bli Om skönheten på god svenska?) Det är en klump om 580 sidor i bästa bladvändarstil, eller vad läsande allmänhet brukar kalla "en riktig roman".

Handlingen utspinner sig över några månader under ett igenkännligt tidigt 00-tal, med Irakkrig och elfte september rätt långt i bakgrunden men tidens frågor om rasism och klass och hur de interagerar fullt synliga. På klassiskt maner är huvudpersonen en hel familj: Belsey. Howard är en brittisk professor i konsthistoria vid ett universitet i New England. Med sin svarta fru Kiki har han tre tonåringar – per definition också svarta – som på olika sätt hanterar sina identiteter som privilegierade akademikerbarn med fel hudfärg. Zora kompenserar mediokert läshuvud med intensiv retorik, Levi byter ett jobb på en skivaffärs hiphopavdelning mot att hänga med haitiska aktivister för att ge trovärdighet åt sin svarthet (trots att han nyss knappt kände till Haiti). Jerome blir religiös, men det tycker jag aldrig man får veta så mycket om. Familjen Belsey hyser liberala värderingar. Deras öde vävs samman med familjen Kipps, vars överhuvud Monty är en trinidadisk, alltså svart, konservativ professor och nemesis till Howard. Respektive hustrur knyter hemliga vänskapsband. Genom otrohetsaffärer och än värre fulspel blir det till en rätt fångande intrig.

Howards strama intellektualism ställs mot Montys känsla, själ och hänsynslöshet, för att inte säga ondska. Mäns och kvinnors föresatser, stolthet och självhat spelas mot varandra. En avsevärd procent av texten är dialog och det är därför inte romanen, utan Kiki som ställer frågan: "Vilket budskap ger vi egentligen våra barn när vi berättar för dem att de saknar rätt att bedömas utifrån samma meritbaserade utgångspunkter som sina vita motparter?" Jag kan fortsätta rada upp teman, men det vore nästan att göra boken överflödig. Och det är väl det som är min största invändning. Det är en bladvändare sa jag, men en med värdighet. Alltså tar den tid på sig. De människor man får lära känna genom de första två hundra sidornas långa, härliga samtal och signifikativa miljöbeskrivningar är dock bara kärl för idéer, och dessutom bekanta idéer. När stunden sedan är kommen att fylla figurerna med äkta mänsklighet har den svårt att få rum. Allt är komplext och mångsidigt ihopvävt, ja, men inte mer än att romanens ärenden i princip kunde benas ut med god vilja och en whiteboard. Det vore ju ett konstigt sätt att läsa en roman, så jag läser vidare för att få veta hur det går.

Boken sägs vara inspirerad av E.M. Forsters Howard's End, som jag inte läst, men däremot A Passage to India. Jag kan se att Smith skriver i samma tradition. Varför är Forster bättre? Jag vet inte. Försöker man spalta upp skillnaderna kommer man att skjuta bredvid målet på precis samma sätt som den här romanen.

Att jag plockade denna ur hyllan på Röda korset är för att Agri Ismaïl talade varmt om den i ett avsnitt av Gästabudet; om han kallade den för inte bara Zadie Smiths bästa utan hela 00-talets eller något sådant. Om det inte var i avsnittet om midcult så hade det varit passande. Om skönhet är precis en sådan roman som jag associerar med den litterära mellannivån: den har seriösa anspråk och angelägen tematik och förväntar sig viss allmänbildning av läsaren, men den är också förförande episk, språkligt genomskinlig och berör utan krav på motprestation. Agri Ismaïl sa också, kanske i ett annat avsnitt, att hans egen roman Hyper är ett försök att tilltala den stora massan genom just en sådan romankonst, för att på sikt genom författarskapet leda in dem i vår tids motsvarighet till svår högmodernism. Jag vet inte vad jag ska säga om det mer än att det låter både ambitiöst och oattraktivt beräknande. Är det fel att låta den känslan spilla över på hans favoritroman av Zadie Smith? Antagligen. Jag måste lita på att hon skriver som hon vill och kan.

Översättningen av Ulf Gyllenhak är god så när som på ungdomsjargongen, vilken dessvärre är frekvent. Hur många sjuttonåringar kallar sin rumpa för "häck"? Rena blundrar finns också; framför allt i hur han återger Zadie Smiths (alltför) flitiga kursiveringar. På engelska kan man betona "about" men inte så här på svenska: "men det handlade inte om en flicka". Kursiven bör ligga på "handlade". Och det heter inte "Jag känner igen min cd-spelare".