Antigone (Sofokles, övers. Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, utg. 2003)

Zilliacus gjorde aldrig någon Antigone, så jag får gå vidare åt annat håll i min komplettism. Stolpe och Svensson har plockat russinen ur kakorna; från Sofokles finns förutom denna Kung Oidipus, som jag väl tids nog ska införskaffa. Deras Antigone kom 2003, men jag har läst den reviderade utgåvan från 2013. Hur mycket själva texten ändrats vet jag inte, men förorden är olika. Det är inte konstigt att man bytte ut Stolpes ursprungliga förord, för det är i stort sett bara en omständlig redogörelse för den mytologiska bakgrunden: namn, namn, namn. Svenssons nya förord gör å sin sida en fullödig tolkning av dramats kärnpunkter, inte utan hänvisningar till Hölderlin, Hegel och andra. Återigen känner jag mig övermannad av kursplanen i litteraturhistoria och vet inte vad jag vågar förstå själv. Eller förmår; jag distraheras under läsningen av Stolpes rad-för-rad-kommentar, där både ordval och anspelningar förklaras och diskuteras. Det hade behövts en triggervarning för oss med filologiskt självskadebeteende.

Den här tolkningen är, som exempelvis deras Prometheus, betydligt vardagligare i tonen än annars brukligt. Som natt och dag mot Zilliacus. Säkert med goda skäl, fast betyder verkligen ὄκνον πολύν "skitnervös"? Bergman har "ängslan" och det ligger närmare i min ordbok; men vad vet jag, det kanske är något med tonen i övrigt. Det jordnära talet har i alla fall den välgörande effekten att man förstår figurerna som människor. Antigone, det lilla hon faktiskt säger, verkar säker på sin sak men kanske inte fullt genomtänkt. Man hör lite sjåpighet i hennes klagan: "Åh! Det yttrandet förde mig nästan fram / till mitt dödsögonblick." (Mindre så hos Bergman: "Ack, ve mig! Nu ljöd dödsklockornas ljud / i det ord du sagt.") Kreons plötsliga insikt efter Teiresias inträde röjer att hans stöddighet var en pose.

Mindre lyckade är de vardagliga dåtidsformerna ("Den kretsa över våra tak") och överhuvudtaget saknas poesi i köravsnitten. Här ett (tydligen – jag lär mig) mycket känt parti:

Märkliga är många ting,
märkligast av alla människan.
Om vintern när det stormar
far hon över havets gråa
berg som reser sig och bryts […]

Ta Bergman:

Väldig är världen, av under full,
underbarast är människan:
färdas kan hon på havets svall,
färdas mitt i vintrarnas storm,
i vilda, skummande vågor […]

Stolpe och Svensson låter som en prosaisk transkription av Havamal. Bergmans allitterationer må sakna källstöd, men så är å andra sidan hela den grekiska texten författad i ett poetiskt register som saknar omedelbar svensk motsvarighet. Verbet är i första raden motsvaras till exempel av en speciell poetisk glosa. Hos Stolpe och Svensson finns också en viss dragning mot konventionella vändningar. Ta den allra första raden: "Ismene, du som är av samma kött och blod". Låt mig här snegla på Hjalmar Gullberg (som jag inte läst än): "O syster, samma skötes frukt, Ismene". Att grekiskan är långt ifrån simpel erkänner översättarna själva i kommentarerna, men de föredrar visst ändå att bädda mjukt för sig.

Man kan fortsätta att märka ord och räkna uddastavelser – det är amatörens privilegium. Kvarstår att det här nog är den klaraste, renaste och i modern mening svenskaste Antigone vi har. Säger "nog", för jag har alltså inte läst Gullberg (för att inte tala om Collinder, men det tar vi sedan).

Oidipus i Kolonos (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1945)

Det här var min favorit vid första genomläsningen av Sofokles, eller ska jag säga att jag blev imponerad. Stämningen är unik bland Sofokles verk. Här finns ingen enkel konflikt, men flera små, inbäddade i en gammal mans återblick på livet.

Det är värt att rekapitulera handlingen. När Oidipus förstått vad han förbrutit stack han ut sina ögon och krävde att bli sänd i landsflykt; först när han hunnit ångra sig beviljades detta av sonen Polyneikes, nu kung i Thebe efter fadern. Sedan dess har han drivit som en eländig tiggare mellan städer, åtföljd av sin dotter Antigone. De två når en dag en helig lund i Kolonos utanför Athen (här börjar pjäsen). Det har siats att den ort där Oidipus begravs kommer att njuta gudomligt beskydd, varför han tas emot tjänstvilligt av den athenske kungen, Theseus. Emellertid har även Kreon, Oidipus svåger, hört samma rykte och vill släpa hem honom till Thebe. Polyneikes har blivit bortträngd från tronen av sin bror Eteokles och vill också dra nytta av Oidipus magiska kraft, när han nu planerar ett härtåg mot hemstaden. Oidipus måste uppbåda sin pondus och sin plågas tyngd för att tvinga bort dessa två när de kommer och tjatar. Däremellan tittar Theseus in som en sorts medlare, utomstående och bara på ett opersonligt plan intresserad av Oidipus öde. Till sist dör gamlingen en mystisk död med drag av apoteos.

Innerst inne är dramat helt statiskt. Jag vet inte ens om Oidipus ställer sig upp. Han sitter där bland träden och ser sitt liv passera revy – ja, det är som spöken från det förflutna som är på ingång, kommer, kräver och går. (Jag menar, en spekulativ läsning kunde göra dem till bokstavligen spöken!) Men han är i trygghet där, i den heliga lunden, med Theseus nära och Antigone vid sin sida. Ismene dyker också upp. Dramats enda riktiga händelse är när Kreon för bort döttrarna med våld; de kommer strax tillbaka.

Det finns en vacker, stillsam dynamik i detta. Böljor av världsligheter passerar, smidigt annonserade av döttrarna eller inramade av kören – inte i någon annan tragedi jag läst är kören så snyggt inflätad i dialogpartierna, rena porlande fontänen där i grönskan. (Pekar det gissningsvis mot Euripides?) Personligheter syns klart mot den här fonden. Kreon som faktiskt också är en gammal gubbe, trött på att behöva gräla men besluten att inte släppa gammalt groll. Theseus som fått det här i knät och bara vill göra sin plikt. Den trogna Antigone. Kanske är textens största svaghet att Oidipus själv är den minst intressanta; jag drar mig för att säga minst sympatiska. Det är väl i några av hans tirader som Zilliacus hittat "longörer" (trots ett i övrigt uppskattande förord). Hans bitterhet över sitt öde döljer vad som kunde vara den centrala tragiken: att han på ålderns höst bara är värd något som fetisch. Här finns ju faktiskt, långsökt kanske, en beröringspunkt med Clownen Jac.

Konung Oidipus (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1942)

Snart ett halvår har gått sedan min förra läsning av Konung Oidipus, i Johan Bergmans version. Zilliacus plägar ju vara bättre. Men jag var inte störtförtjust i själva dramat första gången, eller jag ska säga: tekniskt erkännsam men själsligt rätt orörd. Ändå anses denna vara den yppersta av tragedierna. Förordet reder klart ut varför det är så, och Zilliacus har inga personliga invändningar mot den gängse åsikten, tvärtom: "beundransvärd skicklighet", "hemsk underfundighet", "stor poesi" …

Jag har inte så mycket att sätta emot, men konstaterar att det som står på spel i Konung Oidipus är ödet, och inget annat. Dramats hela sak och Oidipus olycka består i att det inte går att undfly sitt öde. För grekerna var det såklart en insikt av förskräcklig dignitet, säkert även för en modern människa med vissa sensibiliteter – jag kan inte undgå att tycka det är ganska så abstrakt. Ödet, däruppe i det blå … Hur annorlunda är det inte med de kladdiga, grumliga, mänskliga konflikter som driver Elektra (hämnd), Aias (avund, självömkan), eller till och med den halvt misslyckade Kvinnorna från Trachis (kärlek, ära, svartsjuka)? Bäst tycker jag därför om slutet, när Oidipus stuckit ut ögonen, skriker av jämmer och ber att det må gå bättre för hans döttrar. Den skickligt uppdrivna spänningen dessförinnan, tja, den är skickligt uppdriven. Den tragiska ironin är förvisso på sitt klaraste i denna pjäs.

Några gånger är texten inte lika klar. Teiresias replik "Du anar ej din ofärd, ej den skam / du lever i med dem och stå dig närmast" är svårtydd. Ska det stå "som stå dig närmast", rent tryckfel? Låt gå, men efter en snabb genombläddring i Bergman undrar jag om jag inte för en gångs skull föredrar hans tolkning överlag. Zilliacus höga tonläge kan skapa viss stolpighet:

(BUDBÄRAREN) Och vad hos henne inger eder skräck?
(OIDIPUS) Ett fruktansvärt gudomligt siarord.
(BUDBÄRAREN) Förbjudet eller ej att lära känna?

Jämför Bergman:

(BUDBÄRAREN) Vad kan väl hon för ängslan förorsaka dig?
(OIDIPUS) Ett gudaord från Delfi ängslar mig, min vän.
(BUDBÄRAREN) Och är det lovligt uppenbara vad det gällt?

Jag är språkkunnig nog för att se att Zilliacus ligger närmare grekiskan, men trevligare svenska är det väl inte. Han ska dock ha en förvånad eloge för sitt tilltag att rimma (diskret) i körens avslutande sensmoral.

Clownen Jac (Hjalmar Bergman, 1930)

Den här romanen är kanske mest känd för att finnas på alla antikariat och loppisar, vilket är ett möjligen lite föråldrat rykte vid det här laget. Utgåvan man tänker på är Bra Böckers från 1982, den med vinrött skyddsomslag. Det är en sorts barnslig förtrollning som skingrats när jag nu faktiskt läst den – och det var en bok därinne! Tyvärr med moderniserad verbböjning, men låt gå för den här gången.

Clownen Jac är Hjalmar Bergmans sista roman, utkommen strax innan hans självspådda supdöd. Det är svårt att inte läsa den som en konstnärs testamente, helst när handlingen rör sig kring en upphöjd men missförstådd clowns sista föreställning, och det mörka, faustiska stråket i berättelsen får extra betoning av författarbiografin. Litteraturhistoriska översikter brukar vara eniga om detta. Det hade känts piggt om jag hittade något helt annat i boken, men det kan jag väl inte säga att jag gjort.

Benjamin Borck, kallad Benbé, är en ung man från Bergslagen som drar till Amerika för att söka upp sin fars kusin: den sanslöst framgångsrike clownen Jac Tracbac (född Jonathan Borck). De finner varandra och Benbé sugs upp i Jacs liksom harem. Clownen bor i en "bungalow" i Beverly Hills, men det verkar mer som ett magiskt slott, med rum i labyrintiska korridorer och omgivet av skog och en trädgård med forsar och levande apor. Runt honom svärmar en stab av lismande tjänstemän. Jac Tracbacs succé grundar sig på hans djupa svaghet och rädsla, uppvisad till allmän beskådan "för att barn och dårar [ska] få tillfälle att skratta åt skräcken"; innerst inne är han cynisk, självömkande, föraktfull, en hycklare. Han fick sitt genombrott som clown genom att orsaka sin partners död. Framgången har gjort honom nyckfull, och intrigen går ut på att hans anställda vill få den livströtta clownen att ställa upp på en sista turné.

Det är en märklig kontrast mellan den här Hollywoodsagan, full av sprakande effekter, stora känslor och lustiga etniska stereotyper – tänk en djävulsk Boris Vian – och den småroliga borgarsatiren hos den svenska familjen Längsäll. De bor i närheten av Wadköping. Avlägsna släktband förbinder dem med Jac, men också en hemlig affär, och frågan är om ynglingen Benbé kan vara parterna till nytta. Herr Längsäll är en karikatyr inte olik Markurell, medan hans fru är romanens enda förnuftiga röst, ett litet andningshål mitt i all förställning. Boken är annars helt inpyrd av dubbelmoral och svartsynta sentenser. Skojigheterna och spjuvermaneren däremellan verkar i sammanhanget nästan arroganta, som en eftergift mot publikens simpla krav – ja, så här resonerar också clownen själv om sin konst, mutatis mutandis, i det brandtal som är romanens klimax.

Hör det tiotalisterna till att behandla temat om borgaren och konstnären? Gustaf Hellström gör det ju också i Snörmakare Lekholm. Förstås i en helt annan stil. Hjalmar Bergman berättar sceniskt och det är inte underligt att flera av hans böcker filmatiserats, dock inte den här vad jag vet.

Romanens segertåg (Ingrid Elam, 2022)

I efterordet skriver Ingrid Elam att "det finns förvånansvärt få böcker på svenska som tar sig an romanen som genre" och kan bara nämna Romanens formvärld. Kul, den läste jag nyligen.

Romanens segertåg utger sig för att vilja svara på varför romanen, en genre som fick sitt breda genomslag runt sekelskiftet 1800, alltjämt finns med oss och mer än så: hur den har blivit den allt överskuggande formen för skönlitteratur. En mycket intressant fråga. Frågan föranleder en historisk tillbakablick från Daphnis och Chloe till Wilhelm Meister, essäistiskt formulerad, med avgränsningar gentemot episk dikt, riddarroman, brev och dramatik. Mediehistoria och den borgerliga offentlighetens framväxt kommer också in. Åskådligt, och jag förstår vad som var nytt och attraktivt med romanen när det begav sig.

Bakgrundskapitlen går omärkligt över i en allmän redogörelse för romanens berättarperspektiv och ämnesval. De typografiskt diskreta rubrikerna fogar sig: "Berättaren", "Rummet", "Tiden", "Vetenskapen", men författaren tuffar på i jämn exposétakt, med rastlösa satsradningar som främsta stilmedel. Retoriska knorrar knyter titt som tätt ihop säcken. Man får känslan av att läsa en rad miniuppsatser eller ett studentkompendium. Den ena romanen efter den andra diskuteras och analyseras på en eller två sidor – inte olikt Romanens formvärld, fast med färre direkta citat och tonvikt på idéinnehåll mer än form. Ett smarrigt smörgåsbord, men utan Björcks avgränsningar och systematiseringsiver. Exemplen är hämtade från hela den västerländska kanon, företrädesvis från 1800-talet.

Slutkapitlet "Romanens kriser" ska äntligen ge en syntes. Men förutom att Elam är kritisk till autofiktion blir det mest allmängods ur de senaste tio årens litteraturdebatt och jag får åter känslan av kursbok på littvet A. Om det finns en bärande tes – återkommande genom boken – är det att romanen har en förmåga att sluka allt nytt och göra det till sitt, så att den ständigt håller sig modern. Varför det är så ligger kanske utanför ett översiktsverks ambition att besvara.

Inget häri är dåligt och många enskildheter är givande, men som helhet är boken gummiartad i konsistensen. Problemet är nog främst stilistiskt. Ingrid Elam är en habil skribent.

Solnedgång omfamning (Kerstin Strandberg, 2025)

Jag kan tänka mig att Kerstin Strandberg är en acquired taste; själv gladdes jag förbehållslöst av Liten historia – stor kyss och nu senast av En obeskrivlig människa. Baksidan är att det kanske kan bli för mycket av det goda. Det här är hennes senaste roman från i fjol och omslaget anknyter till Liten historia, men huvudpersonerna är förvirrande nog från ett par äldre böcker, däribland debuten från 1967.

De heter Virginia och David och är samma slags strandbergska makar som Vanja och Nils i Liten historia eller Anna och Johannes i En obeskrivlig människa: gifter sig unga och fulla av tillförsikt på sextiotalet (som aldrig nämns vid namn, bara frammanas av vitvaror och titulatur), lever ett helt liv i en anonym stad och går sedan mot sitt vemodiga slut. Hon är lite nervös och brottas med livets mening, han är godhjärtad och enkel.

Personligheterna kanske upplevs rikare om man läst de tidigare böckerna de förekommer i. Men jag kommer inte ifrån att berättarens påflugna röst är påflugen i kvadrat här, till den grad att man får snegla över axeln för att få en skymt av själva Virginia och hennes man. Det är omtagningar, invändningar, omständliga berättarformler, retoriska frågor och utvikningar, till och med typografiska tricks, allt buret av ett jäktat käckt humör: "Allt tycktes ändå vara liksom ordnat för att de båda skulle leva tillsammans i evighet. Ordnat, hur så? Jo, till exempel ordnat med kastruller och karotter, de hade allt, behövde inget nytt." Detta apropå Davids förestående död.

En stor del av handlingen är olika bestyr och bryderier under det tidiga äktenskapet: tjuriga mostrar, dyra underkläder, första graviditeten och en farfar som förresten ägde en krokodil. Man får låta sig dras med och tråkigt blir det aldrig. Det finns också en återkommande historia om den gamla Virginia i nutid, som råkar stöta på ingången till dödsriket ute i skogen. Och det är när den till slut hamnar i centrum som boken får bottenkänning. Det sker på de sista fyrtio sidorna. Det råder något så krasst och verkligt som coronapandemi och det ser inte bra ut för David. Det pittoreska folkhemsstöket är förbi. Virginia irrar oroligt och möter gamla döda bekanta vid dödsrikets port. Här får även humorn lite mera stuns (jag citerar det här stycket för att minnas det själv, det är så bra):

Nu har gonggongen redan klingat flera gånger – det är den signal som förbereder de döda som är utanför på permission att tiden snart är slut och att de måste återvända. De döda har bett Virginia att skynda sej att berätta något som de kan ha att minnas tills de nästa gång kan få lämna området. Hon minns skylten om de sovande och frågar någon: »Kan jag gå in och bara titta lite om jag går på tå?« Alla är tysta tills någon säjer: »Du har knappt sagt ett enda ord, berätta nu något som vi kan ha att fundera på.«

Scener från sjukhuset verkar närmast självupplevda och berättarens tempo konkurrerar inte längre med Virginias oro utan släpper fram den.

Det här är nog en bok för fansen. Men man kommer inte runt att Kerstin Strandbergs böcker är så vansinnigt sympatiska, och jag unnar henne – fastän jag brukar ha så svårt för tackord på slutet – till och med att rekommendera någons avhandling om hennes debutroman. Där står också att boken skrevs mellan november 2022 och mars 2025, en fin gammal tradition att ange sådant. Och så adressen till hennes hemsida. Vid full vigör.

Kicki & Lasse (Peter Kihlgård, 2007)

Vilken otrolig bok! Den hör till den här genren av romaner som låter pilsnerfilm på titeln men är helt fantastiska konstverk, som Snörmakare Lekholm får en idé (inga jämförelser i övrigt). Hur har jag missat Peter Kihlgård?

Kärleksroman, blurbar DN, och det är det sannerligen. Lasse är väl den mesta huvudpersonen, en god människa, fast med fortkörning och visst supande i bagaget. Norrlänning från början, jobbar som jeansgrossist, verkar rätt framgångsrik om nu det spelar någon roll. Det som spelar roll är Kicki. Det var någon period när han stack till Mexiko, får man veta, då bodde hon ett tag med en Klas. Men på riktigt har det alltid varit de två.

När det börjar är de i femtioårsåldern, Lasse kör dem i en hyrbil och oroar sig för Kickis knölar på låret. Kapitel för kapitel slingrar sig bakåt genom deras kärlekshistoria, via bråk, försoning, otrohet, nojor och nostalgi till första gången Lasse träffade Kickis föräldrar i fånig slips och slutligen till deras första möte på en after ski. De måste ha varit väldigt unga. Men det som berättas fram verkar evigt, ett band så starkt att det styr deras instinkter. De är botten i varandras existens. Till och med i Lasses dummaste försök att fly sin ångest dyker Kicki upp, ett ensamt fyllerace en vinterdag: "Det slog honom att han aldrig skulle kunna berätta för henne om den fastfrusna svanungen, det skulle vara hänsynslöst med tanke på hur hennes förställningsförmåga var beskaffad, sadistiskt rentav. Han såg för sig hur han berättade om den och hur hon skulle säga fy och ruska på sig […]"

Inte sedan Pär Rådström har jag läst en så virtuost slängig roman. Slarvigt vardagsspråk och lärda referenser blandas friskt, vulgära reflexer och psykologiska slutledningar, ett uppslag ägnas åt ett transkriberat trumkomp, ett kort kapitel berättas i duform, ett annat åt att Lasse och Kicki försöker filma en rekonstruktion av sitt värsta bråk från tio år tidigare, när hon klöste honom i ansiktet, kan hon klösa på samma sätt igen? – oerhört tillgjort, vilket romanpåhitt! Men det fungerar. Resultatet är bitterljuvt. Deras smått absurda lekar är dansen som förenar dem. De berättar fantasier (sanningar?) om varandra och andra i förtroliga sängsamtal.

Berättelsen rullas ut baklänges i fragment, ett tiotal nedslag i deras liv (varför är boken inte dubbelt så lång!), som alla länkas samman av minnena: ett vykort, en parfym, ett vredesutbrott. Små madeleinekakor i vartenda stycke, vissa så småningom uttolkade, andra förblir privata mysterier. Vi rör oss hela tiden inne i Lasses eller Kickis tankar, avbrutna av telefonsamtal, dialog, snurriga erinringar och dagdrömmar. Det är modernistiskt konstigt och fullständigt friktionsfri läsning, delvis tack vare humorn och det fräcka humöret, men ytterst för att livet ju levs just så här. Omlott.

Hela romanen andas människokärlek. Och trygghet. Den hör nog till de sista årgångarna som kunde skildra medelklassens privatliv så oproblematiskt, med samma lite trotsiga men självklara respekt för polis och vårdapparat och multinationellt företagande som jag själv hade när jag växte upp i det döende sossesverige. Jag klarar inte av att säga något dåligt om boken och misslyckas som vanligt med att förklara dess geni. Det hör väl till saken.

Tidig musik (Jeffrey Eugenides, 2017)

Jag känner att jag borde motivera varför jag läser den här. Kanske är det så enkelt som att den har stiligt omslag. Men också att jag har fördomar om amerikanska författare och någon gång måste ge dem en chans. Jag har inte läst skönlittärt från USA sedan Raymond Carver för ett år sedan.

Den här volymen samlar åtta noveller från åren 1988–2013 plus två nyskrivna. Huvudpersonerna är alla någon sorts avdankad medelklass med fåfänga drömmar om framgång. En världsberömd forskare inom klinisk sexologi ser sig akterseglad av nya rön, och nu har han rest på fältarbete i djungeln för att motbevisa sin vedersakares teorier. En fyrtioårig kvinna samlar sina gamla pojkvänner till en spermadonationsfest och hennes ex från tio år sedan ser en chans att hämnas. Någons föräldrar driver sunkiga motell, en ung backpacker försöker fasta bort sin dysenteri i Sydostasien och en förlagsanställd lockas att förskingra pengar från sin chef. Det är förhållandevis långa noveller som hinner rita upp en bakgrundshistoria i lugn och ro och hoppa mellan tidsplanen fram till besvikelsen.

Premisserna inbjuder till ironiserande, men det hör jag föga av. Berättaren håller professionell distans, och om några figurer beskrivs med lite bett så är det aldrig så mycket att de slutar vara likeable. De har ju inte begått någon större synd än att tro på den amerikanska drömmen, vilket må vara naivt men i grunden är hedervärt. Så kan medkänsla se ut! Bäst är kanske titelnovellen, om en misslyckad musikvetare som köpt ett klavikord på dyr avbetalning. Hans fru, som inte heller blev klar med sin avhandling, tjänar kaffepengar på att stoppa upp möss. Så löjliga men en gång så lovande. Här står om när huvudpersonen gick på fester i Berlin, där han alltid kände sig "för renskrubbad […] för apolitisk, för bekymmerslöst amerikansk". Helt förståeligt.

Välslipad storytelling ska inte föraktas. Mest närvaro och personlighet finns dock i den berättelse ("Otämjda trädgårdar") som sätter fyra personer i förgrunden under en enda kväll. Här äskas inga sidor för exposition; det är rakt på det psykologiska spelet mellan männen och de unga tjejerna som behöver övernatta. Jag tänker, kanske felaktigt, på ett par noveller av Katherine Mansfield.

Det måste tilläggas att Niclas Nilssons översättning är lysande. Det är otacksamt att översätta från ett språk vi är så marinerade i att det tränger sig fram genom svenskan (jag menar amerikanskan, inte engelskan). "Han behandlar dig som skit, Della": inget fel, men man hör "He treats you like shit, Della". Desto mer imponerande av översättaren att hitta sådana puridiomatiska uttryck som "Hon och Clark rök ihop stup i kvarten" – ingen aning vad det står i original! (Bara en smärre plump för att "kids" som går på college kallas för "ungar". Vänligen visa mig en nittonåring "unge".)

Kantslag (Dorthe Nors, 2008)

Det här är nog den första hela bok jag läser på danska. Det var svårt i cirka tio minuter. Nästan så det känns löjligt att vi förväntar oss översättningar. Men be mig inte högläsa!

Så är det också femton korta, språkligt enkla noveller i vardagsmiljö. Ett barn flyttar in med sin nyskilde far, och inser plötsligt genom andras blickar att han är en "tilfældig, ligegyldig mand". En man sitter vid datorn och googlar på kvinnliga mördare och schimpanser, någon minns sin mansgrisiga pappas talang för att slå ihjäl ankungar. Det är snabbt, slagkraftigt och lite skevt – därav kanske titeln – och tacksamt material att vässa lite extra för effektens skull. Det görs i ett par av de första novellerna, framför allt i den rätt billiga tjänstemannasatiren "Buddhisten".

Men de grällaste färgerna tar snart slut. Det kompakta formatet visar sig passa ännu bättre till att rama in allvar. Det kan handla om otrohet, ångest eller graviditet i en inte alls så käck ton, men varje mening är slipad och berättelsen inte längre än en reklampaus. Det finns något optimistiskt i den kontrasten, som att mer inte behöver ältas än så här. Flera noveller handlar om godtrogna människor. Kanske bäst i titelnovellen, om en kvinna som söker sig till dåliga män trots att de själva avråder henne. Här finns en vacker liknelse om barn som blir "voldsomt forført af de sorte tegninger i malebøgerne" och börjar färglägga, men till slut alltid märker att man inte kan ge liv åt en målarbild, så de börjar trotsigt måla utanför strecken – så ser "dovenskaben [latheten] og det manglende mod til at gå rigtigt i dybden [på djupet] med tingene" ut. Hur som helst; så poetiskt låter det oftast inte – det är scener, kroki av plausibla livssituationer.

Munsbitar för den som inte har mod att gå på djupet, kunde man elakt säga. Rent hypotetiskt. Min utgåva från 2018 går förresten all in på spåret "internationell succé": tio amerikanska blurbar, varav Oprah på framsidan. Svårt att inte låta sig störas.