Den här boken av österrikiske Robert Menasse kom i år på svenska och lanseras som "den första EU-romanen". Kanske är den det. Jag tilltalades av den lustiga idén – EU-kommissionens anseende ska stärkas genom ett jubileumsfirande som fokuserar på Auschwitz – men sedan kom jag mig inte för att öppna den, för jag kände en växande skepsis och lite äckel inom mig. EU, så osexigt. Men jag hade fel! Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år.
Fenia Xenopoulou är tjänsteman på det ringaktade generaldirektoratet för kultur och utbildning, och är beredd att ta varje chans att visa sig duglig för en attraktivare befattning. När en högre uppsatt mejlar ut idén om att höja medborgarnas förtroende för EU-kommissionen genom att fira den jämna årsdagen av dess grundande tar Fenia direkt på sig ansvaret för planeringen. Man kommer fram till att centrum för jubileet måste vara det som binder samman alla européer, den gemensamma erfarenheten: Auschwitz. Idén om en europeisk union är direkt sprungen ur erfarenheten av förintelsen, av vad nationalism och inskränkt värnande om det egna leder till, och det är aktuellt att påminna om denna EU-kommissionens grundläggande uppgift: att garantera "aldrig mer Auschwitz".
Man kan ju tänka sig hur den idén tas emot inom resten av EU-byråkratin, och det blir inte bara bitsk och väldigt rolig satir, utan också fina personporträtt och en exposé över allt det som inte förenar utan skiljer de europeiska nationerna åt. Samtidigt är detta bara ett av flera parallella spår: vi får också följa en lönnmördare, en polis, en åldrad professor, en grisindustrilobbyist och en förintelseöverlevare, alla med sin bakgrund, sin erfarenhet av Europa. Allt länkas samman i Bryssel. Och det är så snyggt uppbyggt, så smarta iakttagelser, så rakt igenom intressant och spännande!
Visst är det en idéroman, men den är så mångbottnad att jag inte känner mig skriven på näsan ens i den mest pamflettartade scenen. Professorn håller ett obstinat brandtal inför medlemmarna i en urvattnad tankesmedja, där han pläderar för utfasandet av nationella identiteter till förmån för en gemensam europeisk identitet, en storslagen integration av Europa, ett postnationellt Europa. Om jag kanske varit vagt principiellt för sådana tankar tidigare så har jag nog instinktivt avfärdat dem som omöjliga, för jag har inte kunnat göra mig en bild av vad en europeisk identitet skulle bestå i. Jag vet inte om jag har någon fast åsikt i frågan nu heller, men efter att ha läst den här boken har jag plötsligt början till en sådan bild. Det känns faktiskt ganska häftigt och berikande.
En herrgårdssägen (Selma Lagerlöf, 1899)
I brist på annat tog jag den här på en loppis i våras när jag kände mig köpsugen.
Kortromanen handlar om arvtagaren till en förfallen herrgård, Gunnar Hede, och flickan Ingrid, vars vägar korsas på sällsamma vis. Hede ger sig ut som gårdfarihandlare för att tjäna in pengar att rädda gården, men blir sinnessjuk på kuppen. Det blir Ingrids lott att föra honom ut ur galenskapen. Vägen dit går genom en skendöds visioner i graven, fru Sorg med svarta flädermusvingar, en kringresande cirkus och mera drömlikt.
Jag är allergisk mot allt som heter skröna, och har svårt för det mustiga hos Selma Lagerlöf, inte minst för den självmedvetna sagoberättartonen. Men i kortare format kan jag smälta det. Skildringen av sinnessjukdomen är mörkare än i Kejsarn av Portugallien, och de rent magiska partierna var faktiskt de bästa.
Kortromanen handlar om arvtagaren till en förfallen herrgård, Gunnar Hede, och flickan Ingrid, vars vägar korsas på sällsamma vis. Hede ger sig ut som gårdfarihandlare för att tjäna in pengar att rädda gården, men blir sinnessjuk på kuppen. Det blir Ingrids lott att föra honom ut ur galenskapen. Vägen dit går genom en skendöds visioner i graven, fru Sorg med svarta flädermusvingar, en kringresande cirkus och mera drömlikt.
Jag är allergisk mot allt som heter skröna, och har svårt för det mustiga hos Selma Lagerlöf, inte minst för den självmedvetna sagoberättartonen. Men i kortare format kan jag smälta det. Skildringen av sinnessjukdomen är mörkare än i Kejsarn av Portugallien, och de rent magiska partierna var faktiskt de bästa.
Den gamle och havet (Ernest Hemingway, 1952)
Av Hemingway har jag tidigare läst En fest för livet, som jag tyckte om, och Och solen har sin gång, som jag inte tyckte om. På second hand i Uppsala hittade jag en hel rad med fina utgåvor av Hemingway på Bonniers från åttiotalet och ville köpa en för omslaget trots min skepsis mot honom.
Liksom Och solen har sin gång är Den gamle och havet macho så det räcker och blir över till ett helt bibliotek, men det gör kanske inte lika mycket här eftersom berättelsen är mera fabel än realism. Lite berörd blev jag väl, men de djupaste sanningarna om livet gick mig nog förbi. Jag uppfattar boken som den av de Hemingway jag läst som bäst använder sig av hans kända isbergsteknik.
Liksom Och solen har sin gång är Den gamle och havet macho så det räcker och blir över till ett helt bibliotek, men det gör kanske inte lika mycket här eftersom berättelsen är mera fabel än realism. Lite berörd blev jag väl, men de djupaste sanningarna om livet gick mig nog förbi. Jag uppfattar boken som den av de Hemingway jag läst som bäst använder sig av hans kända isbergsteknik.
Slaget om Troja (Theodor Kallifatides, 2018)
Jag hade haft ögonen på den här boken sedan den kom ut förra året och slog till när jag hittade den på Myrorna.
Kallifatides återberättar Iliaden. Det gör han genom en ramberättelse som utspelar sig i det tyskockuperade Grekland under andra världskriget. Byns lärarinna samlar sina sju elever och berättar för dem ur minnet historien om akajernas belägring av Troja.
Det blir en helt och hållet mänsklig historia. Gudarna, vars makt och småsinthet hos Homeros är helt avgörande, är totalt frånvarande, eller nämns bara kort men har inget inflytande på händelseförloppet. Det kanske är bra, även om det inte blir någon rättvisande bild av originaltexten. Det gör hjältarna till levande människor som jag trots en i början slapp läsning ändå inte kunde låta bli att sympatisera med.
Iliaden sägs ju ibland vara ett pacifistiskt verk och budskapet om att alla är förlorare i krig blir här så tydligt det kan bli, med paralleller även i ramberättelsen. Som för övrigt är funktionell men inte mera. Jagets kärlek till lärarinnan är onödig och ger ett lite gubbsjukt intryck, skolungdomarna är förnumstigt brådmogna. Det går väl an.
Kallifatides återberättar Iliaden. Det gör han genom en ramberättelse som utspelar sig i det tyskockuperade Grekland under andra världskriget. Byns lärarinna samlar sina sju elever och berättar för dem ur minnet historien om akajernas belägring av Troja.
Det blir en helt och hållet mänsklig historia. Gudarna, vars makt och småsinthet hos Homeros är helt avgörande, är totalt frånvarande, eller nämns bara kort men har inget inflytande på händelseförloppet. Det kanske är bra, även om det inte blir någon rättvisande bild av originaltexten. Det gör hjältarna till levande människor som jag trots en i början slapp läsning ändå inte kunde låta bli att sympatisera med.
Iliaden sägs ju ibland vara ett pacifistiskt verk och budskapet om att alla är förlorare i krig blir här så tydligt det kan bli, med paralleller även i ramberättelsen. Som för övrigt är funktionell men inte mera. Jagets kärlek till lärarinnan är onödig och ger ett lite gubbsjukt intryck, skolungdomarna är förnumstigt brådmogna. Det går väl an.
Resa i etruskernas land (D. H. Lawrence, 1932)
Den här boken hittade jag i en bokbytarbod. D. H. Lawrence reste runt i Etrurien under våren 1927 och beskriver här på 133 sidor sin resa och framför allt intrycken av målningarna i de etruskiska gravar han besökte. Boken gavs ut på svenska av Tidens bokklubb 1954 och innehåller fotoillustrationer av en stor del av de konstverk som omtalas i texten.
Som resenär är Lawrence hetsig och inte särdeles imponerad av de människor han möter, tvärtom ibland lustigt lättstött och ironisk. På ett ställe brer han över en och en halv sida ut sin helt oresonliga ilska på en italiensk tjänsteman som ber att få se hans pass. Det bildar bra kontrast till hans alldeles lyriska fascination för den etruskiska konsten, som spinner iväg en bra bit åt andra hållet. Hans resonemang är svärmiskt associativa och hur tvärsäkert han än läser in det ena och det andra om motivens betydelse måste mycket vara fri spekulation. Man vet väl inte så mycket om etruskerna, är inte det hela grejen? Han drar sig inte för att psykologisera. Etruskerna hade enligt Lawrence tillgång till någon ursprunglig livskraft och var i allmänhet sorglösa människor. Sedan kom först grekiskt inflytande och spädde ut det uråldrigt äkta i konsten, därefter romarna som sög livet ur själva folket. Nåväl.
Han påstår att etruskernas religion saknade personifierade människogudar av grekisk-romerskt snitt, utan mer liknade egyptiernas dyrkan av naturkrafter. Kan det stämma?
Oavsett på hur stort allvar man vill ta alla slutsatser så var det en spännande introduktion till den etruskiska konsten! Målningarna har verkligen en särskild naiv charm, med runda ojämna former och rörelse som ger ett livfullt intryck. Själva reseskildringen är också uppfriskande läsning. En mycket trevlig liten bok.
Som resenär är Lawrence hetsig och inte särdeles imponerad av de människor han möter, tvärtom ibland lustigt lättstött och ironisk. På ett ställe brer han över en och en halv sida ut sin helt oresonliga ilska på en italiensk tjänsteman som ber att få se hans pass. Det bildar bra kontrast till hans alldeles lyriska fascination för den etruskiska konsten, som spinner iväg en bra bit åt andra hållet. Hans resonemang är svärmiskt associativa och hur tvärsäkert han än läser in det ena och det andra om motivens betydelse måste mycket vara fri spekulation. Man vet väl inte så mycket om etruskerna, är inte det hela grejen? Han drar sig inte för att psykologisera. Etruskerna hade enligt Lawrence tillgång till någon ursprunglig livskraft och var i allmänhet sorglösa människor. Sedan kom först grekiskt inflytande och spädde ut det uråldrigt äkta i konsten, därefter romarna som sög livet ur själva folket. Nåväl.
Han påstår att etruskernas religion saknade personifierade människogudar av grekisk-romerskt snitt, utan mer liknade egyptiernas dyrkan av naturkrafter. Kan det stämma?
Oavsett på hur stort allvar man vill ta alla slutsatser så var det en spännande introduktion till den etruskiska konsten! Målningarna har verkligen en särskild naiv charm, med runda ojämna former och rörelse som ger ett livfullt intryck. Själva reseskildringen är också uppfriskande läsning. En mycket trevlig liten bok.
Inte bara för nöjes skull (W. Somerset Maugham, utg. 1967)
Jag hjälpte i våras till att rensa ut en farmors lägenhet och ville prompt få med mig något ur bokhyllan. Där fanns inte så mycket spännande, men namnet W. Somerset Maugham hade jag hört förut utan att veta något särskilt om honom. Jag plockade romanen Månen och silverslanten och Inte bara för nöjes skull, en novellsamling utgiven 1967 av bokklubben Svalan, som också stått för urvalet.
Månen och silverslanten läste jag först. Det är en fiktiv skildring av konstnären Paul Gauguins liv, här kallad Charles Strickland, som lämnar Europa bakom sig och drar till Tahiti. Det är en potentiellt intressant historia som emellertid inte görs särskilt mycket av. Maugham är så upptagen av sin huvudperson att bifigurerna blir anonyma, samtidigt som denne geniale konstnär görs så mystisk och undflyende att man aldrig får (lust att) lära känna honom. Den historia som berättas är också alltför enkel för det långsamma tempot. Stilen är proper, gemytlig och klädsamt ironisk, vilket delvis räddar romanen.
Inte bara för nöjes skull är en aningen ojämn blandning noveller, vars titlar jag kanske till någons glädje här redovisar: "Honolulu", "Lunchen", "Sken och verklighet", "Mackintosh", "Vad en ung man bör veta", "En droppe främmande blod", "Tre korpulenta damer i Antibes", "Turturduvans röst", "P. & O.". Novellerna är grovt räknat av två sorter. Den ena är komiska bagateller som gärna förlitar sig på ganska billiga effekter och konstrastverkan mellan normala och burdusa människor: kvinnan i "Lunchen" som låter sig bjudas på dyra maträtter på huvudpersonens bekostnad, den överdrivet egocentriska primadonnan i "Turturduvans röst". Det är ganska roligt ibland.
Den andra sorten liknar mera Månen och silverslanten, fastän i kortare format, och det är enbart av godo. Här skildras brittiska män på exotiska platser bland ociviliserade infödingar och samlivet mellan dessa två ger berättelsen liv. "Mackintosh" sticker ut som den längsta i hela samlingen och är kanske den bästa. Den handlar om en ilsken kolonialförvaltare på en söderhavsö som styr med list och knuten näve över sina underlydande vildar. Karaktärsteckningen räcker gott för att bära upp novellen och den överraskar med att mynna ut i en subtil nyansering av förhållandet mellan makt och undersåtar. "En droppe främmande blod" utspelar sig i brittiska Malaysias avkrokar och handlar om en man som råkar riskera sin kollegas liv. Hans dåliga samvete över detta förvärras ytterligare av rädslan att bli påkommen som den fjärdedels malaj han är – hur skulle man då inte tolka hans handlande. Både psykologi och en fängslande miljö.
Maughams prosa är torr, ordentlig och väldigt brittisk. Inte fantastisk, men trivsam, och jag är glad att jag gav novellerna en chans efter den ganska tråkiga romanen (som kanske hade blivit en utmärkt novell om den kortats ner till en tiondel). W. Somerset Maugham ska ha sagt sig stå "i första ledet av andra rangens författare" – det är en så sympatisk självbild att jag får lust att tycka om honom bara därför.
Månen och silverslanten läste jag först. Det är en fiktiv skildring av konstnären Paul Gauguins liv, här kallad Charles Strickland, som lämnar Europa bakom sig och drar till Tahiti. Det är en potentiellt intressant historia som emellertid inte görs särskilt mycket av. Maugham är så upptagen av sin huvudperson att bifigurerna blir anonyma, samtidigt som denne geniale konstnär görs så mystisk och undflyende att man aldrig får (lust att) lära känna honom. Den historia som berättas är också alltför enkel för det långsamma tempot. Stilen är proper, gemytlig och klädsamt ironisk, vilket delvis räddar romanen.
Inte bara för nöjes skull är en aningen ojämn blandning noveller, vars titlar jag kanske till någons glädje här redovisar: "Honolulu", "Lunchen", "Sken och verklighet", "Mackintosh", "Vad en ung man bör veta", "En droppe främmande blod", "Tre korpulenta damer i Antibes", "Turturduvans röst", "P. & O.". Novellerna är grovt räknat av två sorter. Den ena är komiska bagateller som gärna förlitar sig på ganska billiga effekter och konstrastverkan mellan normala och burdusa människor: kvinnan i "Lunchen" som låter sig bjudas på dyra maträtter på huvudpersonens bekostnad, den överdrivet egocentriska primadonnan i "Turturduvans röst". Det är ganska roligt ibland.
Den andra sorten liknar mera Månen och silverslanten, fastän i kortare format, och det är enbart av godo. Här skildras brittiska män på exotiska platser bland ociviliserade infödingar och samlivet mellan dessa två ger berättelsen liv. "Mackintosh" sticker ut som den längsta i hela samlingen och är kanske den bästa. Den handlar om en ilsken kolonialförvaltare på en söderhavsö som styr med list och knuten näve över sina underlydande vildar. Karaktärsteckningen räcker gott för att bära upp novellen och den överraskar med att mynna ut i en subtil nyansering av förhållandet mellan makt och undersåtar. "En droppe främmande blod" utspelar sig i brittiska Malaysias avkrokar och handlar om en man som råkar riskera sin kollegas liv. Hans dåliga samvete över detta förvärras ytterligare av rädslan att bli påkommen som den fjärdedels malaj han är – hur skulle man då inte tolka hans handlande. Både psykologi och en fängslande miljö.
Maughams prosa är torr, ordentlig och väldigt brittisk. Inte fantastisk, men trivsam, och jag är glad att jag gav novellerna en chans efter den ganska tråkiga romanen (som kanske hade blivit en utmärkt novell om den kortats ner till en tiondel). W. Somerset Maugham ska ha sagt sig stå "i första ledet av andra rangens författare" – det är en så sympatisk självbild att jag får lust att tycka om honom bara därför.
Krig och fred (Lev Tolstoj, 1868–69)
Parallellt med det i förväg avbrutna sommarprojektet att läsa Goethes italienska resa gav jag mig i kast med Krig och fred, vilken jag också gick i mål med. Det är på sitt sätt rogivande att sjunka in i en bok som aldrig tar slut (cirka 1800 sidor uppdelade på fyra band), men jag vågar inte tro att jag hade klarat av det utan frustration om jag bara hade någon timme om dagen att läsa, så jag är glad att jag passade på under semestern.
Jag har läst Krig och fred i översättning av Barbara Lönnqvist, utkommen 2017 på Lind & Co. Det är den första svenska utgåva som följer Tolstojs originaltext utan klåfingriga förenklingar. Den ska inte förväxlas med den förmenta "originalversionen" utgiven på Bonniers 2006, som återger ett hopkok av ofärdiga utkast och är bara drygt hälften så lång som den fullständiga texten. Lönnqvist är inte nådig mot det påhittet i förordet.
Många av replikerna i romanen uttalas på franska, vilket är helt enligt tidens sed – franskan var huvudspråket i de ryska adelssalongerna i början av artonhundratalet. Till skillnad från i tidigare översättningar behålls här franskan helt intakt, tror jag, men den kompletteras ofta av parafraserande inskott på svenska, och jag har svårt att avgöra när de är författarens och när de är översättarens. Kanske är det elitistiskt, men jag hade gärna sluppit översättarens ansträngningar att förtydliga den franska som hon förmodar svårtydd för en normalkunnig. Ibland lämnas ändå hela meningar utan översättning, medan oväsentligheter dubbleras på svenska. Men det hela är i sammanhanget en bagatell.
Jag kan naturligtvis inte säga något meningsfullt om detta enorma verk utan att alldeles förhäva mig, men jag kan kort sammanfatta min upplevelse. Krig och fred utspelar sig 1805–13 plus en liten epilog några år senare, under Napoleonkrigen. Vi får följa några adelsfamiljer i Moskva och Petersburg och på sina lantgods, där det intrigeras och konverseras, folk förälskar sig, festar och bedriver politik. Vi får också följa med ut i fält, där livet i militären beskrivs genom sönerna i samma familjer, unga män drivna av sin tro på en högre idé eller av lojalitet till kejsaren.
Det första bandet inleds i fredstid med introduktionen av berättelsens huvudpersoner i ett vimmel av inbördes relationer. De på olika sätt idealistiska sönerna Rostov och Bolkonskij drar ut i krig och deltar i den stora ryska förlusten mot fransmännen i slaget vid Austerlitz 1805, vilket ska komma att sätta spår inte minst hos den senare. Det andra bandet utgör ett slags mellanspel, där sex–sju år förflyter utan krig och personporträtten broderas ut. I det tredje bandet varvas fiktionen med att Tolstoj själv kliver in och resonerar om orsak och verkan, varför det som skedde skedde. Ett stort parti utgörs av förberedelserna för och själva slaget vid Borodino 1812, som får en oklar utgång. Vissa kapitel lämnar helt de fiktiva personerna för att istället gå in i Napoleons huvud eller skildra ett krigsråd hos den (lika verklige) ryske överbefälhavaren Kutuzov; de delarna blir som ett mellanting som knyter samman fiktionen och historiefilosoferandet. I det fjärde bandet når fransmännen Moskva, som hastigt utrymts. Några har dött eller dör, alla är förändrade av katastrofen. Även här kommer Tolstoj in och resonerar om händelsernas gång, och epilogens andra del utgörs helt och hållet av en diskussion om den fria viljan. I epilogens första del har vi då fått se hur det gick för de överlevande några år efter krigets slut.
Tolstoj går i polemik med den då gängse historieskrivningen, som fokuserade på stora män vars vilja och genialitet ansågs forma historiens gång. Han menar istället att Napoleon och de andra makthavarna är historiens verktyg och att ingen har makt över det kaotiska samspelet av små händelser som tillsammans bildar historien. Alla förklaringar av krigsförloppets orsaker är efterhandskonstruktioner som tar fasta på godtyckliga detaljer. Återkommande kritiserar han försöken att spekulera i vad som hänt om den och den fältherren istället gjort si och så, för han menar att det vore en omöjlighet då andan bland soldaterna inte hade tillåtit det. "Andan bland soldaterna" verkar ibland som en nästan magisk kraft. Den tangerar "folkets gemensamma vilja", ett begrepp som också svävar någonstans däruppe. Dessa stora krafter var hur som helst något som överbefälhavaren Kutuzov förstod att respektera, varför denne hyllas i kontrast mot många andra makthavare som fåfängt handlade för sin egen äras skull. Kutuzov förstod att följa med händelsernas okuvliga gång och lät det ske som måste ske. Ytterst ska finnas någon form av lag, att likna vid en naturlag, som bestämmer människors handlande, men Tolstoj kommer aldrig fram till vilken denna är – vilket såklart hade varit omöjligt. Han resonerar istället om nödvändigheten att se saken på det viset och på vilket sätt det är förenligt med idén om den fria viljan. När han gör detta låter han ingenting förbli osagt och det kan bli en smula långrandigt, och – gissar jag utan att vara helt insatt i den moderna historievetenskapen – kanske inte längre lika brännande aktuellt.
En sorts motsvarighet till Kutuzov på det personliga planet blir Pierre. När berättelsen börjar är han en tämligen sorglös ung man som dock saknar och söker riktning i livet. Offer för omständigheterna låter han sig utnyttjas av andra och hamnar dit hans trevande försök att hitta mening tar honom. Men till sist, efter krigets prövningar, finner han frid och lugn i att acceptera det som sker, förlitar sig på Gud och ser världen klart när han lagt bort försöken att aktivt sträva.
Själv ser jag mig själv bäst i den cyniske men tidvis hoppfulle Bolkonskij. Men jag ska inte säga mera. Det är en spännande paradox i att Ryssland som är så influerat av Frankrike språkligt och kulturellt råkar befinna sig i krig med dem. Det är också fascinerande hur Tolstoj lyckas beskriva respekten för och kärleken till den ryske kejsaren, både inifrån huvudpersonerna och utifrån med mild ironi, så att den blir levande och helt förståelig ännu idag. Många fler reflektioner har jag glömt eller låter nu vara.
Det är ett storslaget verk och jag är glad att jag haft tid att leva med de här människorna i över en månad. Jag är förresten tacksam att kapitlen är korta.
Jag har läst Krig och fred i översättning av Barbara Lönnqvist, utkommen 2017 på Lind & Co. Det är den första svenska utgåva som följer Tolstojs originaltext utan klåfingriga förenklingar. Den ska inte förväxlas med den förmenta "originalversionen" utgiven på Bonniers 2006, som återger ett hopkok av ofärdiga utkast och är bara drygt hälften så lång som den fullständiga texten. Lönnqvist är inte nådig mot det påhittet i förordet.
Många av replikerna i romanen uttalas på franska, vilket är helt enligt tidens sed – franskan var huvudspråket i de ryska adelssalongerna i början av artonhundratalet. Till skillnad från i tidigare översättningar behålls här franskan helt intakt, tror jag, men den kompletteras ofta av parafraserande inskott på svenska, och jag har svårt att avgöra när de är författarens och när de är översättarens. Kanske är det elitistiskt, men jag hade gärna sluppit översättarens ansträngningar att förtydliga den franska som hon förmodar svårtydd för en normalkunnig. Ibland lämnas ändå hela meningar utan översättning, medan oväsentligheter dubbleras på svenska. Men det hela är i sammanhanget en bagatell.
Jag kan naturligtvis inte säga något meningsfullt om detta enorma verk utan att alldeles förhäva mig, men jag kan kort sammanfatta min upplevelse. Krig och fred utspelar sig 1805–13 plus en liten epilog några år senare, under Napoleonkrigen. Vi får följa några adelsfamiljer i Moskva och Petersburg och på sina lantgods, där det intrigeras och konverseras, folk förälskar sig, festar och bedriver politik. Vi får också följa med ut i fält, där livet i militären beskrivs genom sönerna i samma familjer, unga män drivna av sin tro på en högre idé eller av lojalitet till kejsaren.
Det första bandet inleds i fredstid med introduktionen av berättelsens huvudpersoner i ett vimmel av inbördes relationer. De på olika sätt idealistiska sönerna Rostov och Bolkonskij drar ut i krig och deltar i den stora ryska förlusten mot fransmännen i slaget vid Austerlitz 1805, vilket ska komma att sätta spår inte minst hos den senare. Det andra bandet utgör ett slags mellanspel, där sex–sju år förflyter utan krig och personporträtten broderas ut. I det tredje bandet varvas fiktionen med att Tolstoj själv kliver in och resonerar om orsak och verkan, varför det som skedde skedde. Ett stort parti utgörs av förberedelserna för och själva slaget vid Borodino 1812, som får en oklar utgång. Vissa kapitel lämnar helt de fiktiva personerna för att istället gå in i Napoleons huvud eller skildra ett krigsråd hos den (lika verklige) ryske överbefälhavaren Kutuzov; de delarna blir som ett mellanting som knyter samman fiktionen och historiefilosoferandet. I det fjärde bandet når fransmännen Moskva, som hastigt utrymts. Några har dött eller dör, alla är förändrade av katastrofen. Även här kommer Tolstoj in och resonerar om händelsernas gång, och epilogens andra del utgörs helt och hållet av en diskussion om den fria viljan. I epilogens första del har vi då fått se hur det gick för de överlevande några år efter krigets slut.
Tolstoj går i polemik med den då gängse historieskrivningen, som fokuserade på stora män vars vilja och genialitet ansågs forma historiens gång. Han menar istället att Napoleon och de andra makthavarna är historiens verktyg och att ingen har makt över det kaotiska samspelet av små händelser som tillsammans bildar historien. Alla förklaringar av krigsförloppets orsaker är efterhandskonstruktioner som tar fasta på godtyckliga detaljer. Återkommande kritiserar han försöken att spekulera i vad som hänt om den och den fältherren istället gjort si och så, för han menar att det vore en omöjlighet då andan bland soldaterna inte hade tillåtit det. "Andan bland soldaterna" verkar ibland som en nästan magisk kraft. Den tangerar "folkets gemensamma vilja", ett begrepp som också svävar någonstans däruppe. Dessa stora krafter var hur som helst något som överbefälhavaren Kutuzov förstod att respektera, varför denne hyllas i kontrast mot många andra makthavare som fåfängt handlade för sin egen äras skull. Kutuzov förstod att följa med händelsernas okuvliga gång och lät det ske som måste ske. Ytterst ska finnas någon form av lag, att likna vid en naturlag, som bestämmer människors handlande, men Tolstoj kommer aldrig fram till vilken denna är – vilket såklart hade varit omöjligt. Han resonerar istället om nödvändigheten att se saken på det viset och på vilket sätt det är förenligt med idén om den fria viljan. När han gör detta låter han ingenting förbli osagt och det kan bli en smula långrandigt, och – gissar jag utan att vara helt insatt i den moderna historievetenskapen – kanske inte längre lika brännande aktuellt.
En sorts motsvarighet till Kutuzov på det personliga planet blir Pierre. När berättelsen börjar är han en tämligen sorglös ung man som dock saknar och söker riktning i livet. Offer för omständigheterna låter han sig utnyttjas av andra och hamnar dit hans trevande försök att hitta mening tar honom. Men till sist, efter krigets prövningar, finner han frid och lugn i att acceptera det som sker, förlitar sig på Gud och ser världen klart när han lagt bort försöken att aktivt sträva.
Själv ser jag mig själv bäst i den cyniske men tidvis hoppfulle Bolkonskij. Men jag ska inte säga mera. Det är en spännande paradox i att Ryssland som är så influerat av Frankrike språkligt och kulturellt råkar befinna sig i krig med dem. Det är också fascinerande hur Tolstoj lyckas beskriva respekten för och kärleken till den ryske kejsaren, både inifrån huvudpersonerna och utifrån med mild ironi, så att den blir levande och helt förståelig ännu idag. Många fler reflektioner har jag glömt eller låter nu vara.
Det är ett storslaget verk och jag är glad att jag haft tid att leva med de här människorna i över en månad. Jag är förresten tacksam att kapitlen är korta.
[Italienische Reise (Johann Wolfgang Goethe, 1816)]
Jag hade en tanke att som sommarprojekt läsa Goethes italienska resedagbok på originalspråket och beställde hem en kompakt volym med 750 bibeltunna sidor inklusive omfattande kommentardel. Som förberedelse läste jag i våras Per Øhrgaards Goethe: en essä och blev väl egentligen ganska mätt på Goethe redan därefter.
Icke desto mindre har jag med ordbok till hands, och inte utan visst nöje, tagit mig till sidan 177 och därmed följt med Goethe från Karlsbad via Venedig med flera ställen till Rom, där han uppehöll sig en längre tid. Nästa anhalt är Neapel men där lämnar jag honom för den här gången. Framför allt är min självlärda tyska inte stark nog för att läsningen ska flyta på, men för att verkligen gripas av innehållet känslomässigt och ur konst- och idéhistoriskt hänseende torde också krävas ett djupare intresse för Goethe som person, diktare och naturfilosof än vad jag hittills skaffat mig. Huvudparten av texten, som den gjort avtryck i mitt minne, består av både hänförda och torrt sakliga beskrivningar av natur och väderleksförhållanden, samt beskrivningar av konstverk och arkitektur från antiken och renässansen. Han går ganska ofta på teater och redogör för pjäsens handling. Det mest intressanta är mötena med lokalbefolkningen och hur han beskriver deras personligheter och levnadssätt.
Italienska resan finns inte utgiven i fullständigt skick på svenska. Det närmaste är en utgåva från 1961 där Göran Schildt står för urval och ett förord, enligt vilket "drygt hälften av originaltexten medtagits". Det tror jag räcker gott om man inte vill detaljstudera, så kanske läser jag resan i den versionen om jag någon gång kommer över den.
Icke desto mindre har jag med ordbok till hands, och inte utan visst nöje, tagit mig till sidan 177 och därmed följt med Goethe från Karlsbad via Venedig med flera ställen till Rom, där han uppehöll sig en längre tid. Nästa anhalt är Neapel men där lämnar jag honom för den här gången. Framför allt är min självlärda tyska inte stark nog för att läsningen ska flyta på, men för att verkligen gripas av innehållet känslomässigt och ur konst- och idéhistoriskt hänseende torde också krävas ett djupare intresse för Goethe som person, diktare och naturfilosof än vad jag hittills skaffat mig. Huvudparten av texten, som den gjort avtryck i mitt minne, består av både hänförda och torrt sakliga beskrivningar av natur och väderleksförhållanden, samt beskrivningar av konstverk och arkitektur från antiken och renässansen. Han går ganska ofta på teater och redogör för pjäsens handling. Det mest intressanta är mötena med lokalbefolkningen och hur han beskriver deras personligheter och levnadssätt.
Italienska resan finns inte utgiven i fullständigt skick på svenska. Det närmaste är en utgåva från 1961 där Göran Schildt står för urval och ett förord, enligt vilket "drygt hälften av originaltexten medtagits". Det tror jag räcker gott om man inte vill detaljstudera, så kanske läser jag resan i den versionen om jag någon gång kommer över den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)