Människan som samhällsvarelse (Johan Asplund, 1983/2022)

Många som läser historiska skildringar, eller ser på film eller hör en podcast om intrigerna vid Gustav Vasas hov eller vikingarnas kärleksliv, uppfylls lätt av insikten: "Tänk, att människor var likadana förr! De var hungriga, svartsjuka och rädda som vi!" Ja, svindlande tanke att en nutida människa skulle kunna försättas i något så avlägset som en sydfransk tolvhundratalsbondes själ och känna sig hemma där (med ytliga korrigeringar för bostadsförhållanden, kostvanor och annat). Verkligen? Ingen tanke är väl lättare och mer banal än den att alla människor i grunden har varit som jag? Den verkligt svindlande – och ogreppbara – tanken är den att forna tiders människor på fundamentala plan har skilt sig från oss, att vi i flera viktiga avseenden står på var sin sida om en avgrund. Och det svåraste av allt, tycker jag, är att föreställa sig en icke-individualistisk människa.

Att samhället består av individer är för moderna människor ett ofrånkomligt faktum. Det mest inbitna hippiekollektiv består av individer. Och ingen kan ju argumentera emot att vi lever i åtskilda kroppar. Ändå sägs det att individualiteten är en sen företeelse: att den förmoderna människan var en del av ett kollektiv, inte en individ. Vad kan det betyda?

Det krävs böcker som den här för att börja rucka på det självklara. Jag brukar inte ange dubbla årtal, men första gången den här boken kom ut hette den Tid, rum, individ och kollektiv. Nyutgåvan har ett förord som presenterar författaren. Johan Asplund var socialpsykolog. Psykologi är läran om individen, sociologi den om samhället – socialpsykologin är med Asplunds favoritliknelse läran om snedstrecket i formeln individ/samhälle. Han angriper snedstrecket från ett antal håll. Bokens sjutton kapitel är ett mellanting mellan självständiga essäer och sammanhängande följd. Det kunde bli en halvmesyr, men Asplund är både intellektuellt och stilistiskt vig och får den underliga formen att uppenbara oväntade tankar och kopplingar.

Han studerar en kvällstidnings faktarutor om allsvenska fotbollsspelare, Sveriges moderna namnlagstiftning, livet i den franska medeltidsbyn Montaillou, de svenska skiftesreformerna, olika förhållanden till tid, ytligheten i en rokokopjäs och mycket annat. Det mesta utgår från, kommenterar eller polemiserar mot tidigare forskning, ofta mycket berömd sådan, men hans egna tolkningar tar sikte på den där skärningspunkten mellan individen och kollektivet. Jag ska inte försöka sammanfatta hans resonemang, för jag är ännu i det stadiet att insikterna lagrats som ordlösa uppenbarelser. Den förmoderna människan var fundamentalt annorlunda. Gränsen mellan jaget och omgivningen var mer diffus: man spottade överallt, åt tuggad föda, sov med grisar och delade badvatten. Där vi går in i oss själva för att tänka ostört gick de i samma syfte ut ur sig själva och sökte sällskap. Det fanns ingen avskildhet, alla levde tätt inpå varandra, från födsel till död, och visste inget annat. Varje dag mötte man samma människor, människor man kände och som kände en, varje person i en by stod i invecklade relationer till varje annan person. Till slut börjar jag förstå: hur skulle det kunna finnas individer i ett sådant samhälle? Man smalt ihop med bakgrunden, som Asplund uttrycker det. Först när bakgrunden börjar skifta – när industrialisering och urbanisering ökar rörligheten, börjar slita isär arbete och fritid – då kan man urskilja individen. Först när människorna börjar se varandra som främlingar.

Han talar gärna (och gärna för mig!) om sin disciplin i metaperspektiv, och det är en av hans huvudteser att socialpsykologin inte kunnat uppstå tidigare än när den gjorde, i slutet av 1800-talet. Då först fanns en individ mogen att studeras i motsats till samhället. Som jag just läst om Freud vill jag tänka att detsamma gäller psykologin. Vad skulle det betyda att studera neuroser hos en medeltidsbonde som knappt kunde skilja på sig själv och sin gård? Vetenskapen om jaget förutsätter ett jag. Och vad gäller psykologi i vardagsbemärkelse: har jag någon chans att börja föreställa mig hur en sådan människa tänkte och kände? Jag tror inte det. Det måste ha varit helt andra tankestrukturer och känslor än dem jag har tillgång till, för subjektet var av annan art. Om man med känslor menar något annat än hjärtrytm och svettningar är de knappast universella.

Så jag pladdrar, jag får låta detta lägga sig. Asplund blir i några avsnitt mer akademisk, utvecklar fina distinktioner och måhända inte alla läsare blir lika begeistrade av hans långa kritik av Durkheims Le suicide. Men i gengäld är han oavbrutet läsbar, ja läsvärd, tack vare sin dramaturgiskt genomtänkta disposition och sin personliga stil, både lågmält vältalig och tuff när det behövs.

Om något saknas – ja, allt möjligt saknas förstås. Han gör nedslag. Men han landar då oftast i medeltiden eller på artonhundratalet; någon gång i renässansen och en gång i rokokon (den korta perioden mellan feodalismens och viktorianismens förpliktelser, en period av ytlighet, av sociala tecken utan innebörd – det låter närmast postmodernt!). Antiken berörs bara inom parentes. Kanhända var antikens människor på vissa sätt mer lika oss än medeltidens? Var inte Cicero en individ?

Resa till Italien och andra skrifter (Carl August Ehrensvärd, utg. 1962)

Det här har varit min lunchrumslektyr ett tag. Den fina lilla utgåvan i Natur och Kulturs gamla klassikerserie rymmer en inledning av Holger Frykenstedt samt C.A. Ehrensvärds fyra kortare verk Resa till Italien, De fria konsternas filosofi, En ny filosofi och Fem dagars resa i Skåne.

Ehrensvärd var generalamiral under Gustav III men är mera bekant som tecknare (det är han som gjort den kända karikatyren av konungens assisterade samlag) och författare. Hans mest berömda skrift lär vara Resa till Italien från 1782, även utgiven i vacker faksimil på förlaget Rediviva. Den har jag läst tidigare. I den här mer hopträngda utgåvan ryms texten på 31 sidor + illustrationer och därmed tycker han sig kunna sammanfatta sin resa. Då kan man sluta sig till vad som är Ehrensvärds mest utmärkande drag som skribent: hans knapphet. Vilken han berömmer sig för; så här lyder hans "företal":

Denna resebeskrivning har den möjligaste korthet. Och verkligen vore för kort om intet andra resebeskrivningar vore för långa.

Stilen rymmer inte dåligt med poesi, och italienresan har avsatt flera bevingade sentenser. (Tyvärr har de som så många andra flugit utom hörhåll för den moderna allmänbildningen.) Den mest berömda torde vara hans (uttömmande) beskrivning av Potsdam och Berlin:

Ögat tror sig finna flera kolonner här än i Rom, men ögat frågar överallt, kolonner vad gör ni.

Allt i Italien är skönare, nyttigare och mer välordnat än i den stökiga, konstlösa, förfulade norden (till vilken han räknar även Frankrike). Det mesta i hans skildring understryker detta intryck: natur likaväl som byggnadssätt, konster, seder och kvinnornas klädedräkt (mycket om denna).

Kärnan i hans tänkesätt är enheten av det sanna, det goda och det sköna, och det framgår desto mer explicit i de två filosofiska skrifterna. Konsten bör söka det sanna i naturen, bara då blir den skön. Detta budskap varieras gång på gång, under rubriker som "En speskrift emot Norden" och "Detta stycket kan ge gallfeber" – han verkar inte nära några allvarliga förhoppningar om sakernas förändring, ty klimaterna har dömt nordborna till förkorkning och södern till städat förstånd. Det finns också en hel del sarkastisk religionskritik som jag inte har tålamod att fatta.

Ilskan mot hemlandet är huvudtemat även i skåneresan, som bär undertiteln för att se, och hämta rörelse och förargelse. Inte behöver han hämta mycket mer förargelse än han redan bär inom sig – här säger han i företalet att resan företogs i "fullkomlig avsmak för mitt fäderneslands latitud och mörker". Om något särskilt kan tilläggas om skåneborna så är det deras inbilska lättja, oförtjänt plöjande den bördigaste mark. Vidare är skåningen "rödlätt, påklädd och ätande".

Ska man läsa det här så är det för de dräpande lustigheterna. Jag kan citera vidare!

Varför skrives med rimslut?
Därför att ju mera ett folkslag faller till tankspriddhet, ju mera behöves besynnerligheter att fästa tankarna till ämnet.

Eller:

De södra ligga somliga underkuvade under tyskar, somliga under spanska prinsar, och somliga rå efter sin vana över hela världen [fotnot: Rom.] ...

Men allra bäst är när han i sin kärvhet faller in i något slags syllogismer eller rena uppräkningen, som under rubriken "Uti människoverk är ofta ett rätt nyttigt ett rätt fult ting":

En väderkvarn är rätt ful.
    Samlingen av de små och stora hjul, remmarna, korgen, träverket, och järnbeslaget på en vagn, gör att den ser ut som en karkas och är en ful maskin.
    En utklippt, skuren och tillpassad klädebonad förvandlar kroppen till en annan kropp och är således ful.

    Ett upplagt hår strider emot vad naturen ämnat, är fult.
    Ett orgelverk är fult.
    Ett skepp är fult.
    En kyrka är ful.
    En fiol är ful.
    En urtavla är ful.
    En bössa är ful.
    En kakelugn är ful.
    Ett högt tak är fult, &. &. &. &.

Hur ska man göra reda av allt detta. Jag försöker inte begripa sammanhanget mer än det lilla jag sagt. Tycker man inte att det här låter så värst roligt så är man förlåten och medömkad. Det vill jag säga att det är inte förgäves man tröskar igenom den här boken. 95 % är ändå av mindre upphetsande art och jag måste erkänna att sjuttonhundratalssvenskan inte är helt lätt. Syntaxen är i regel underlig och jag vänjer mig aldrig vid att "efter" lika gärna kan betyda "eftersom", osv. osv. Man får suga på ord som "brådförsel" och "himlabryn" och det är väl förvisso inte så illa, oavsett om man listar ut vad de betyder.

Grek söker grekinna (Friedrich Dürrenmatt, 1955)

Jag har läst några Dürrenmatt och de brukar vara måttligt till synnerligen allegoriska över ett filosofiskt tema, med en sorts självmedveten twist. Det är nog även den här.

Greken i fråga heter Archilochos och är underbokhållare på en löjligt stor maskinfabrik. Han håller sig för fattningens skull med en bestämd moralisk världsordning vars topp tre utgörs av den schweiziske statspresidenten, biskopen för "de reformerade presbyterianerna i de näst sista kristnas heliga kyrka" och maskinfabrikens högste chef Petit-Paysan. (Det är fullt av sådana här hysteriska små absurditeter; det är väl ironiskt att chefen heter "liten lantbo" och i samma klass är hans brorsöner Theophil och Gottlieb – etymologiskt identiska namn: roligt. Det är lite roligt.) Han är ungkarl och tämligen fattig. Allt ändrar sig när han via kontaktannons träffar den unga landsmaninnan Chloe, varefter den ena efter den andra potentaten skänker honom höga befattningar och egendom utan anledning, med början i en plötslig befordran från underbokhållare till direktör för "avdelningen för atomkanoner och förlossningstänger".

Till slut vänder allt och Archilochos får kanske lära sig att inte acceptera världen så fyrkantigt. Och att inte lita på kärleken – eller att lita på den; romanen är begåvad med två slut, varav det andra och mer upplyftande sägs vara "för läsecirklar". Det är oklart vad man behöver göra för att spela med i denna vitsiga lek, men när allt kommer omkring har man även med en avslappnad läsning rätt roligt under de 150 uppsluppna och ganska teatraliska sidorna. Behagligt omfång.

Freuds psykologi (Calvin S. Hall, 1954)

Jag har visserligen läst hans mest kända fallstudier, men någon djupare koll på Freud har jag inte. Den här hundrasidiga introduktionen lyckas så vitt jag kan bedöma ringa in det viktigaste, med början i uppdelningen i det, jag och överjag, sedan dynamiken dem emellan och till sist utvecklingen av den mogna personligheten.

Det är en banal iakttagelse, men man kan inte låta bli att häpna över hur många vardagliga ord och koncept som härrör från Freud: sublimering, projicering, bortträngning ... – nu när jag skummar igenom index efter exempel inser jag att de begrepp som fått starkast fäste måste vara försvarsmekanismerna. De är ju också relativt enkla att tillämpa i alla möjliga populärpsykologiska teorier, så länge man accepterar idén om en medveten och en omedveten del av psyket (förvisso också från Freud). Det är betydligt svårare att tro på att i stort sett hela personligheten är en funktion av hur föräldrarna reagerade när man sög på tummen och pillade i rumpan som spädbarn, för att hårdra det.

Annars är ju Freuds upptagenhet vid kroppsfunktionerna inte helt dum. Vi är trots allt biologiska varelser. Det här kan låta löjligt vid första anblick (jag tyckte det):

Om det visar sig vara lustfyllt att ta in saker genom munnen, som det är för barnet när det är hungrigt, kommer det också att vara förenat med lust att ta in eller ta emot vetande, kärlek eller makt när man känner tomhet. Vi talar ju också om hunger efter kunskap, kärlek eller makt som om det vore fråga om något materiellt ätbart.

Men det stämmer ju att vi talar så, och inte bara talar så: förstår världen så. Det är i princip vad Lakoff och Johnson säger i Metaphors we live by – att människans konceptualisering av världen går tillbaka på det kroppsliga förhållandet till oss själva och till omgivningen. Därmed inte sagt att man kan förklara det enskilda psykets utveckling i samma termer.

Ska man vidare tro Halls summering av Freud är det också besvärligt hur han använder begreppet energi och särskilt psykisk energi, som om sistnämnda vore ett direkt derivat av säg, energin i atomkärnor och solljus. I många detaljer är Freuds hela system så omöjligt exakt och till synes godtyckligt att det påminner inte så lite om new age, eller ungefär som de holistiska hopkok jag roade mig med att läsa i tarotmanualer under min ockulta period för tio år sedan.

Men vad vet jag. Lite mer än innan, i alla fall. Som elementarguide till Freud verkar den här fungera fint än idag.

Hjärnspöken (J. Bernlef, 1984)

J. Bernlef är en pseudonym – kul historia: hans verkliga namn Hendrik Marsman var identiskt med en känd samtida poets, så han hade inte mycket till val. Han var alltså holländare och det här blev nog hans mest lästa roman.

Den är något så speciellt som en inifrånskildring av en demenssjuk. Jagberättaren Maarten är en pensionerad tjänsteman i fiskebranschen bosatt i USA med sin hustru Vera och hunden Robert. Hans dagliga sysslor – promenader, måltider, pianospel, läsning – blir sakta men säkert alltmer förvirrade. Tiden på dygnet växlar oförutsägbart och minnen från barndomen och kriget blandar sig in i nutiden. Han måste lyssna av ledtrådar i andras samtal för att låtsas hänga med. Döda lever och hemhjälpen är ny varje gång, det blir allt svårare att känna igen personerna i fotoalbumen och till slut är allt uppluckrat.

Jenny Tunedal skriver i sitt efterord att "de linjära narrativen och sammanhållna subjekten brutits sönder". Det är sant på de sista sidorna, där själva språket blir fragmentariskt och jaget börjar tala om sig själv i tredje person. Men min uppfattning, och främsta invändning, är att narrativet och subjektet under större delen av skildringen just inte är sönderbrutna. Det finns en väldig kraft i att skriva "jag"; utan vidare skapas ett enhetligt subjekt. Det linjära berättandet avbryts av gamla minnen men förvrids aldrig på allvar; inte ens i det nästan upplösta slutet har tiden någon annan riktning än rakt fram. Jaget och tiden – det är ett meningsskapande par som det krävs mycket för att "osäkra" (för att använda en kritikerglosa).

Det är svårt att inte jämföra med senare års mest hyllade alzheimerskildring: filmen The father från 2020 (ursprungligen en pjäs av regissören Florian Zeller). Anthony Hopkins eskalerande demens gestaltas av scener som upprepas, rollfigurer som envist hävdar motsatsen till vad de bevisligen just sagt, skådespelare som byts ut och kommer tillbaka, oförklarade förändringar i lägenhetens planlösning. Det är så nära inifrån som en film kan komma, för inte ens tittaren vet vilken verklighet som är den riktiga. För läsaren av Hjärnspöken finns alltid en sanning bakom oredan. Det är visserligen effektfullt när Maarten gång på gång får syn på Graham Greenes Our Man in Havana för första gången på olika platser i huset, men vi vet utan tvivel att han köpte den på antikvariatet på sidan 34. Man blir berörd när Vera plötsligt kallas "en äldre kvinna", men man vet att det är hon. Och det framstår nästan som en lögn när Maarten låtsas okunnig – det är ju samma "jag" som berättat bägge delarna!

Vad hade krävts för att bryta sig loss ur den kontinuitet som påtvingas av själva romanformen? Kanske en berättelse i tredje person. Hur som helst något våldsammare än de frågor han allt oftare ställer sig. Maarten åhör ett samtal och tänker: "Varför skriker han så där och varför drar han plötsligt på munnen, muntert och nästan spefullt?" Sådana aktivt formulerade reflektioner är vedertagna tecken för förvirring, men känslan är ungefär som när man sätter mänskligt språk på en hunds tankar: vi vet att han inte tänker "matte är snäll" men vi måste uttrycka det så – vi vet att han inte går runt och ständigt påpekar för sig själv "(även om jag nu inte kan erinra mig hur rutan i så fall gått sönder)" i rationellt fungerande resonemang, men vi måste låtsas. Nu är väl det en kritik som träffar all fiktion, så den är kanske missriktad. Men romankonventionerna fungerar särskilt dåligt för att gestalta motsatsen till det de skapades för: inte förnuft utan oförnuft, inte mening utan meningens försvinnande...

Det är likväl en unik bok (jag känner inte till någon annan alzheimerroman) och den är absolut läsvärd mer än som förevändning att börja svamla om subjekt och meningsskapande. Jag fångas framför allt av hustrun Vera, hennes omsorger och bristande ork. När det gått så illa att Maarten, påträffad vid pianot mitt i natten, inte längre minns adagiot i Mozarts fjortonde pianosonat grips hon uppenbarligen av plötslig sorg och sätter på skivan. Det är kanske typiskt att en person som inte skildras inifrån blir den jag känner mest för.

Nyutgåvan på Aska förlag är fin att titta på men måste ha skyndats väl fort i tryck. Redan i bokens första mening är ett korrfel och det är bara en liten försmak. Det är ett slarv som blir extra allvarligt i en bok som den här, där små förskjutningar kan ha stor betydelse. Jag frågar mig också varför texten är satt i så väldigt liten stil. (Eller är det mina sinnen som börjar svikta...)

Lucky Jim (Kingsley Amis, 1954)

Det här är Martin Amis pappa. Kingsley var nog minst lika stor på sin tid som sonen på sin, får jag uppfattningen, hur intressant det nu är. Ingen av dem är väl så hemskt läst i Sverige men det kan hur som helst vara lite kul att notera likheterna mellan far och son.

Det rör sig om Kingsley Amis debutroman och nog hans mest lästa. Den har rykte om sig som en humorpärla. James Dixon heter en ung universitetsanställd ("lecturer", kan han vara lektor? docent? vad heter det?) vid ett anonymt lärosäte i England, som har ett löst och förhatligt förhållande med nippertippan och kollegan Margaret, samt en nervös och av nöden svassande relation till sin överordnade Professor Welch, en tankspridd och inte alltför sympatisk herre. Dessa båda, särskilt Welch, är roligt och elakt tecknade. Dixon föreläser om medeltidshistoria men verkar avsky både medeltiden och historia.

En föraktfull huvudperson omgiven av föraktliga (men komiska) bifigurer i en miljö som inbjuder alla till att ta sig själva på lite för stort allvar; upplägget kunde lika gärna vara Martin Amis som hans far. Bitterheten likaså: "There was a long pause while Atkinson looked censoriously round the room, a familiar exercise. Dixon liked and revered him for his air of detesting everything that presented itself to his senses, and of not meaning to let this detestation become staled by custom." Och de originella liknelserna: "He lay ... spewed up like a broken spider-crab on the tarry shingle of the morning."

Men en avgörande skillnad är att Kingsley inte spelar ironiskt tuff med smutsig jargong och han låter inte heller sina romanfigurer möta skiten. Dixon må vara misslyckad och pank men hans kontor är långt från Richards inpyrda skrivarlya i The Information. Handlingen utspelar sig också till stor del på städade bjudningar och det som tilldrar sig, när scenen väl har presenterats, är ett mycket ordinärt triangeldrama med kyssar här och skvaller där och (förvisso rätt rolig) slapstick som krydda. Jag blir trött på den här engelska sjukan att snåra ihop en intrig för sakens skull och sedan inte kunna låta den vara. Iris Murdoch gör också så. Allt ska först hända och sedan omedelbart kommenteras, gärna i dialog. Dixon håller sin illa emotsedda föreläsning på fyllan inför ett fullsatt auditorium och råkar därvid göra oavsiktliga imitationer av sina överordnade innan han faller ihop. Kul, potentiellt karaktärsdjup. Nytt kapitel, en och en halv sidas replikskifte mellan Dixon och en annan som upprepar faktum och radar upp de viktigaste konsekvenserna för intrigen. Hu. All spänning urlakas i realtid.

Så ja, en kul bok som man tröttnar på.

[Jord och gudar (Maria Küchen, 2021)]

Det finns en viss typ av bok som jag inte läser ut. Praktexemplet är Gunnar Brobergs Nattens historia (jag har gett bort den, så detta är ur minnet) vilken går ut på att rada upp det ena hugskottet efter det andra om lite allt möjligt som kan associeras till natten (i bred bemärkelse, som om det inte var ett tillräckligt brett område från början!) tryfferat med oöversatta citat på latin och fornsvenska och allehanda improviserade exkurser. Författaren verkar tro sig därigenom ha skrivit en essä. Carl-Göran Ekerwalds Om bildning hade jag inte heller avslutat om den inte varit så kort. Den här boken har jag rent av fått signerad men jag har så väldigt många böcker som väntar att jag faktiskt måste låta denna klara sig själv. Även om den bara når Broberg till fotknölarna. Jag kom till sidan 79.

Det är en essä, tror jag, om jorden. Alltså myllan och den bördiga marken framför allt, men också om planeten jorden och jorden vi går på. Och varför inte staden, den som författaren bor i. Det är signifikativt för bokens svävande karaktär att stadens namn aldrig nämns, fastän det är uppenbart att det är Lund. Vid ett rörledningsbyte i hennes stadsdel (Klostergården, men det sägs inte heller) hittar man ett tusen år gammalt skelett. På sina promenader mellan tvättstugan och Coop, där den romska kvinnan sitter med sin pappmugg, börjar hon fantisera om denna människa från förr. Hon får syn på en kvinna från elvahundratalet som står intill graven – Sigrid får hon heta – och en man från trettonhundratalet, Mikael, som var klosterbroder.

Hon bygger ut personligheter åt dem och låter dem delta i vardagssysslor men inte bli del av någon sammanhängande berättelse. För något sammanhängdande gives inte här. Varje spår får löpa högst ett stycke fram åt gången. Sigrid är visst tretton år och håller efter köksträdgården men har problem med maskarna. "Samtidigt på kontintenten, på begäran av hårt drabbade oroliga bönder, lyses kålmaskar fåfängt i bann av biskopar." Jättebra. Sedan Sigrid (och hennes piga) igen, sedan en liten blick mot evigheten, sedan en zoologisk förklaring om daggmaskar, sedan Harry Martinsons dikt om daggmasken, sedan Elin Wägner ("ekofeminist innan ordet existerade" får vi av någon anledning veta). Kors- och tvärsvisa skutt mellan jord, gudar, morgonböner, växttillgängligt kväve, suspekta etymologier och specifika historiska uppgifter om den där staden vars identitet är så viktig att inte låtsas om. På tal om Mikael:

Min art har pumpat atmosfären så full med koldioxid att hela planeten snart förvandlas till en bakugn. Koldioxid visste han inte vad det var, men han skulle fatta det snabbt. Om han hade levt i min tid – skulle insikten om koldioxidutsläppens effekter ha trumfat hans fascination för förbränningsmotorer?

You tell me! Det är du som hittat på honom.

Ett lyriskt språk är ingen ursäkt för att tappa tråden med flit hela tiden. Resonemangen bryts upp i korta sentenser, födda ur djupa insikter kanhända, men reducerade till formelspråk ("Vi ska finnas till en kort tid här på planeten och sedan dö"). Ibland är det som att varje mening försöker vara fristående och inrymma allt. Men texten hoppar oupphörligt mellan tider, platser, perspektiv och abstraktionsnivåer och ingen tanke får tid att landa – och då hinner resultatet aldrig bli mycket bättre än banalt. Man kan inte bara släppa fantasin lös och avvara kittet som binder tankarna samman. Jag blir lite irriterad, för det verkar förmätet att bara strunta i grovjobbet att faktiskt knåda ihop texten till en helhet.

Jag kan inte ringa in det bättre och tyvärr inte exemplifiera mina fulaste anklagelsepunkter; för det hade jag nog behövt läsa till slut. Men det tänker jag inte.

Barabbas (Pär Lagerkvist, 1950)

Min första Pär Lagerkvist. Det är nog inte den man brukar börja med, men det var den jag råkade ha i hyllan. Det är min fördom att Lagerkvist är mycket biblisk och att det stämmer i det här fallet hörs ju på titeln.

Handlingen tilldrar sig efter Jesu död och Barabbas framställs som en sökare eller osäker tvivlare, kanske omskakad av att nästan ha blivit korsfäst och därför oförmögen att verkligen tro. Ändå känner han en mystisk samhörighet med den verkligen korsfäste och dras till hans följare, men lite på avstånd, åtminstone psykologiskt avstånd. Och hur sann är deras tro? Den är nog uppriktig, men verkar mer än något annat bottna i önsketänkande. Genom sina vidare öden som gruv- och senare palatsslav får Barabbas möta en växande kristenhet, på allt längre avstånd från händelserna i Jerusalem, medan han själv som sista vacklande sanningsvittne är dömd att tystna.

Allt detta är skrivet på den svenska som också är Eyvind Johnsons och Harry Martinsons och förmodligen en hel generations; kanske närmast Johnsons: den där mytiska högheten uttryckt i simpla vändningar, korta utrop och vardagligheter. "De stod där med sina lansar uppe kring korsen och han hörde dem viska uppskrämda med varandra. Nu var de rädda! Nu flinade de inte längre! De var vidskepliga förstås." Om något är Pär Lagerkvist mer banal, i alla fall mer avskalad och helt klart koncisare.

Det är trevligt och lättläst utan att vara fördummande – utom de gånger, och det är mer än en handfull, då han börjar pladdra som Per Anders Fogelström. Det vill säga tala som till en intresserad men okunnig fjortonåring. Snart sagt varenda detalj i den nya tron är "underlig" för de oinitierade och deras enda reaktion på något "underligt" är ett slags spelat trots, ungefär som nidbilden av en omodern 1800-talsmänniska som avfärdar en hästlös vagn som nonsens. "Uppstå från de döda! Vad är det för prat!" – "Märkvärdigt, mycket märkvärdigt . . . och varför kallades han Frälsaren? Ett besynnerligt namn på en gud . . . Vad menades med det? . . . –Skulle han frälsa oss? Frälsa vår själ? Underligt . . ." Det är ett väldigt billigt sätt att förmedla ett idéhistoriskt skifte. Världen har väl aldrig bestått av människor så bornerade att de inte klarar av att skymta minsta lilla utanför sin bubbla när de inser att nya tankar är på intågande, utan bara stå där som fån. Allra minst de här århundradena, när det vimlade av mer eller mindre märkliga, nya och gamla religioner.

Men jag hakar säkert upp mig på fel sak. Bra bok.

Torv (Erik Andersson, 2023)

Formgivningen antyder att den här boken, med undertiteln "Resor på Brittiska öarna", är en systerbok till Hem (med undertiteln "Resor i Västergötland"). Men de femtio korta texterna i Hem har i Torv blivit fem lite längre essäer plus ett efterord. Essäerna har tidigare publicerats i olika tidskrifter.

På västirländska Achill Island funderar han över torvmossarnas uppkomst och idéhistoria. Ett antal platsspecifika naturtyper som moor och fen dyker upp på hans resor och i hans lektyr. Det är variationer av kargt och blött som alla verkar gravitera mot torv: "Vem vet, torven är kanske livets högsta existensform. När allt är torv har världen blivit fullkomnad." Här och där sticker sten upp ur mosstäcket. På skotska Skye förundras han av en märklig sorts runda stenbyggnader från seklerna kring Kristi födelse. Vad var de bra för egentligen? Andersson bläddrar i böcker. Kan det vara så att man mest behövde något att göra med all sten som ändå fanns där? Bokens längsta, bästa och mest vaggande essä är en resa på Yttre Hebriderna i sällskap med två vänner, till stor del skriven som kamratlig dialog. Det är svårt att inte trollbindas av deras lågmälda småprat om uddfort och havssulor.

Torv, alltså. Det förekommer i alla fem essäerna, vilket måste ha varit lite av en lyckträff när man sökte en gemensam titel. Torven är en utmärkt symbol för den världssyn Erik Anderssons böcker förmedlar: där ligger historien synlig framför oss och växer med sin stadiga millimeter om året, allt man behöver för att komma den nära är gummistövlar.

Fastän de här texterna är tillkomna under samma år som de i Hem har de ett betydligt stillsammare tonfall. Det är som att landskapen färgar av sig (men antagligen är det beställningarna som skiljer sig). Inte lika språkligt antikverad och ironisk – kanske en effekt av att vistas i utlandet? Han är lika nyfiken som hemma men mindre mån om att se allt. Näsan sjunker djupare i böckerna, och i det nyskrivna efterordet tar han chansen att referera några av de goda essäister som han annars inte fått tillfälle att nämna. Kathleen Jamie verkar vara hans skotska motsvarighet av citaten att döma, värd att kolla upp.

Jo, visst passar den bra ihop med Hem ändå. Två sidor av Nordeuropa, två sidor av Erik Andersson. Tyvärr finns denna gången ingen karta i innerpärmen och innehållsförteckningens sidnummer är approximativa.

Hem (Erik Andersson, 2020)

Min sjunde Erik Andersson eller något sådant och nu börjar jag känna mig tjatig. Jag ögnar igenom mina tidigare inlägg om hans böcker och suckar åt adjektiven: trevlig, sympatisk, pålitlig, underfundig, gammaldags. Hur ska jag komma på någon bättre formulering den här gången? Tyvärr behöver han fortfarande en introduktion i de flesta sammanhang. Hans romaner handlar om strävsamma vardagsmänniskor på landsbygd eller småort, inte sällan med ett chockerande självklart intresse för ortnamn och gamla torpgrunder, alltid med välvilligt lynne. De lever i en halvt surrealistisk evighet någonstans mellan järnålder och nutid. Så.

Den här boken samlar femtio korta texter som tidigare publicerats i Göteborgs-Posten – femtio är antalet socknar i Västergötland som heter något med "hem". Andersson besöker dem alla, från Gökhem och Berghem till Öttum och Våmb (det är gamla namn, så hem har gnidits ner ordentligt i vissa fall). Han traskar mellan åkrar, ser blommor i vägrenen, skrämmer upp fåglar, blir flåst i nacken av betesdjur, letar upp hällkistor, spanar efter Vänern och försöker lista ut var det förr varit mosse. Han stöter på förbudsskyltar, minkfarmar, robotgräsklippare, slår i järnvägshistoriska avhandlingar och försöker inte minst uttolka sockennamnen. "Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta", som han säger på sitt godmodiga vis. Vad man hittar beror ju på blicken, och Erik Andersson får inte helt oväntat syn på en värld som känns rätt väl igen från hans egna böcker.

Men nu är ju det här ingen roman utan vår verklighet. Tja, kor och hästar, ängar, verkstäder, vägkrogar och fornminnen finns ju lika mycket i vår verklighet som i Den larmande hopens dal, så vad är skillnaden? Vad saknas? För trots det goda humöret finns något lite sorgligt här, trots att han vistas bland fornborgar och luftvärnstorn i samma mening vill den där evigheten aldrig helt tränga fram genom samtiden. Kanske är det människorna som saknas – han möter nog fler kor än folk. Och de villaägare han kan springa på är inte nödvändigtvis med i hembygdsföreningen. Det långa minnet får han hitta i böckerna och locka fram ur landskapet.

Inte ur naturen, nota bene. Erik Andersson är ingen Gunnar D Hansson, han kan inte ägna sidor åt att underartsbestämma en hallonbuske (men han känner igen en rölleka). Det är kulturlandskapet som intresserar honom. Kultur betyder odling. Det må vara jordbruksmark han rör sig i men närheten till E20 är rätt påtaglig. Och till kalhyggen, det enda som gör honom märkbart upprörd.

Kanske fästs också skildringen vid samtiden av själva formatet. Han inventerar ju det befintliga. Formatet gör hur som helst något med stilen: att skriva femtio korta essäer på samma smala och lite egensinniga tema är inte smickrande för någon författares jargong – i Erik Anderssons fall är det de där smått affekterade arkaiska vändningarna och de snopna knorrarna på slutet som komprimeras och repeteras till igenkännlighet. Fortfarande charmigt, men lite ertappat.

Det är en randanmärkning.

Aldrig har jag förresten tänkt på hur stora våra socknar är. Bara de allra minsta klarar han av att bese på en dag. Till fots. Det enda riktiga färdsättet.

Twenty-One Stories (Graham Greene, 1954)

Jag har läst Den stillsamme amerikanen och Vår man i Havanna i översättning och gillade särskilt den förra, vill jag minnas. Föreliggande bok är en samling om tjugoen noveller skrivna åren 1929–1954, presenterade i omvänd kronologisk ordning. Här finns väl lite av både allvaret från Amerikanen och plojet från Havanna.

I bästa fall är det båda samtidigt, som i den inledande absurda "The Destructors", om ett gäng pojkar som utstuderat river ett hus bara för att jävlas. Men jag undrar om inte min favorit är "The Hint of an Explanation", där Greene (kanske tack vare sin katolicism) lyckas förmedla sakramentens helighet så att en ateist som jag förstår. Alla noveller som är skrivna under eller efter kriget berör det på något sätt och det skänker dem en tyngd som är ganska behövlig, eftersom de ofta pyser ut i en snopen slutknorr eller överhuvudtaget handlar om lågsint fuffens och löjligheter.

De äldre novellerna har också skam och svek och sådant som tema, men jag måste erkänna att jag zonar ut en smula. Baksidestextens "superb tales of murder, intrigue, espionage, brutality, love and the supernatural" antyder att det rör sig om omedelbara rökare, men det är för det mesta mer lågmält och lite självmedvetet. En på ytan enkel engelska som nog döljer nyanser jag tappar ork för vartefter. Graham Greene har skrivit mycket och jag ser ingen vidare anledning att börja i den här änden.

Om könets existens (Kajsa Ekis Ekman, 2021)

Kajsa Ekis Ekman, knappast känd för att uttala sig mjäkigt, är öppen med sina avvikande åsikter i fråga om trans. Redan innan boken kom var hon paria i många kretsar. Jag tror knappast att boken gjorde det värre, hon var brännmärkt som det var, men den samlade hennes "tankar om den nya synen på kön" (undertiteln) inom behändiga pärmar. Så vad är då den nya synen på kön, eller teorin, som det oftast står i boken?

Utgångspunkten är att det finns människor som upplever sig födda i fel kropp – en kvinna i en mans kropp eller vice versa. Och det gör det ju bevisligen, och medicinska könsbyten har varit en möjlig åtgärd i ett antal årtionden. Men ingreppen har huvudsakligen varit en angelägenhet för en liten grupp äldre män som velat bli kvinnor. Det som har hänt de senaste tio, femton åren är dels att omfattningen vuxit med tusentals procent, dels att majoriteten numera är unga kvinnor som vill bli män och dels – vilket är den mest omvälvande förändringen – att det inte längre betraktas som ett byte av kön, utan som en "könsbekräftande behandling". Transmannen har alltid varit man, transkvinnan alltid kvinna – hormonbehandlingar och operationer syftar bara till att få kropp och hjärna att stämma överens. Könet sitter alltså inte i kromosomerna utan i huvudet. Att vara kvinna eller man är inte att ha en viss kropp, utan en viss känsla. En känsla av vadå? Vad är det som utgör könet om det inte är kroppen? Det är inte lätt att få svar på. Ett vanligt, implicit svar är vissa intressen eller personlighetsdrag. Vips har könsrollerna blivit en fast essens och det biologiska könet flytande, och generationer av feministisk kamp har vänts på ända.

Kajsa Ekis Ekman citerar barnböcker som antyder att flickor som gillar att leka med bilar nog egentligen är pojkar innerst inne; hon citerar puberterande barn som börjat med könskonträra hormoner för att de känner sig obekväma i sin kropp; hon redogör för läkemedelsbolagens korruption, och myndigheternas slapphet i en vilja att vara progressiva. Varför nu denna teori har kommit att anses så progressiv? Den bakomliggande agendan antyds länge innan den sägs rakt ut: "transpersoner [används] för att rättfärdiga en nypatriarkal backlash som drar undan mattan för kvinnorörelsen genom att avskaffa dess centrala begrepp". Kvinnor ska helst kallas icke-män och dit ska alla kunna höra som så önskar. Kvinnors omklädningsrum, demonstrationer, separatistiska syjuntor, fängelser och idrottsrekord ska vara öppna för alla. Den enda motprestationen är att påstå sig känna sig som kvinna. Männens rum är dock fortsatt skyddade.

Det blir tillspetsat när jag sammanfattar och jag känner mig orättvis. Det låter som att hon torgför en stor konspirationsteori. Så är det inte. I grunden ställer hon ontologiska frågor: vad är kön? Vad innebär det att känna sig som kvinna, om det att vara kvinna kan vara vad som helst? Det är relevanta frågor, och det är märkligt att det blivit tabu att ens ställa dem. Hennes kritik av den undanglidande teorin som vägrar diskutera sina motsägelser är spot on:

Den som ifrågasätter teorin drabbas i regel av en storm av anklagelser för att vilja utrota människor, vara transfob, hata avvikande, bära ansvar för tonåringars död och ha blod på sina händer, vilket kan få den mest hårdhudade att rygga tillbaka. Varje gång någon intet ont ananade person närmar sig ämnet tar det ofta inte lång tid innan personen ber om ursäkt och bedyrar att aldrig göra om något liknande ... Alla lär de sig samma läxa: kön går inte att debattera. Så samtidigt som de västerländska samhällena är på väg att anamma en ny teori om kön – får man inte analysera den teoretiskt. Då dunstar den av och försvinner i tomma intet – kvar blir bana en ensam man i kjol. Här finns ingen teori, här finns bara lilla jag! Och alla pekar finger: hur vågar du vara emot denna utsatta stackare?

Och hon gör det väldigt tydligt hur användbara de nya tankarna är för patriarkatet. Som verksam i en slentrianmässigt HBTQ-certifierad bransch blir jag uppiggad av att någon faktiskt vill analysera och ifrågasätta självklara antaganden, någon som inte är David Eberhard utan en stabil vänsterröst. Därför är det så synd att hon är så ohyggligt polemisk. Det skymtar redan i citatet ovan. Det syns ännu tydligare i innehållsförteckningen: det är korta kapitel som snarare än att bilda en logisk progression hopar förhatliga fakta i hjälpligt tematiska högar. Boken rymmer 625 fotnoter, med referenser till allt från Judith Butler och SOU 2017:92 till någon amerikansk aktivists twitterkonto och hemsidan vettigt.blog. Hon radar upp procentsatser till förbannelse och glömmer att relevansbedöma för att kunna citera varje dumt uttalande hon kommer över. Några trådar blir hängande. Vilket var nu det största problemet: att unga tjejer vill lämna kvinnligheten eller att vuxna män vill ockupera kvinnans territorium? Eller är det underförstått att det hänger ihop? Att hon inte räds att citera Mao och utan vidare introduktion förfäkta "dialektisk materialism" i en populärt hållen bok är förvisso härligt.

Det tråkiga är att en hel del analys (den så viktiga!) faller bort i farten. Hon ägnar många, många sidor åt könskorrigering och utgår från att trans är ett försök att bli cis, ett sätt att anpassa sig till normen genom att ändra könet efter könsuttrycket. Stämmer det alltid? Finns det inte ett stort transcommunity som inte kretsar kring operation? Finns det inte många människor som identifierar sig som trans, som en könsidentitet i egen rätt? Många som inte alls tror på en essentiell identitet utan byter pronomen varannan dag? Vad med alla queers, icke-binära, etc. etc.? Och för att bredda tanken: alla neuropsykiatriska diagnoser?

För mig är det uppenbart att den explosionsartade ökningen av unga transpersoner har till stor del samma orsak som tsunamin av diagnostiseringar med ADHD, autism, GAD, bipolär sjukdom osv. Det duger inte att vara den man är (ironin!) om man inte kan sätta ett specifikt namn på det. En personlighet är inget värd om man inte kan konsumera den, om man inte kan omsätta den i en produkt. Det är fruktansvärt nyliberalt i grunden. Var och en har rätt, och skyldighet, att välja sin essens: sitt kön, sin läggning och sin superkraft. En tiodubbling av antalet transpersoner får bara bero på att fler har börjat våga vara sig själva, det kan inte finnas någon samhällelig påverkan på människors självuppfattning, för samhället finns väl egentligen inte.

Om denna tolkning kan man säkerligen tvista, men kopplingen borde vara självklar att undersöka i ett verk på över 300 sidor som säger sig analysera samtiden. Kajsa Ekis Ekman undviker tyvärr att ta det stora greppet om frågan, för att istället gå vilse i kaliforniska lokalpolitikers korkade uttalanden på Facebook. Hon identifierar utvecklingen som ett symptom på en feministisk backlash, men hon frågar sig inte varför detta sker just nu. Hon har rätt i att det sägs mycket dumheter om trans. Det är synd att hon missar chansen att tala nyktert förnuft tillbaka.

Haralds mamma (Johanna Frid, 2023)

Fem år efter succén Nora eller Brinn Oslo brinn har Johanna Frid skrivit ännu en roman om en olidligt självupptagen ung kvinna som spyr sarkastisk galla över en närstående till sin anonyma pojkvän – i förra boken ett ex, här hans mamma. Likheten sträcker sig till och med till det att huvudpersonen lider av en medicinsk åkomma (endometrios resp. någon sorts epilepsi), även om den tar mindre plats den här gången och verkar mer påklistrad.

Jag gillade Nora, även om jag bara vagt minns varför. Sarkasmerna träffade nog rätt och det fanns en dynamik i hatet, som var lika mycket självhat, skulle jag gissa. Det var språkligt uppiggande med svensk-norsk-danskan. Här är det helsvenskt. Berättaren sitter fast på en flygplats i mörkaste Norrland och tvingas umgås med pojkvännens mamma i väntan på att han ska komma tillbaka från ett behandlingshem. Jaget och Harald har bott i den förskräckliga staden Malmö ett par år och under tiden har Harald, som verkar bipolär eller dylikt, gått in i ett eskalerande pillermissbruk. Hans omvårdande mamma har kommit på besök ibland. Svärdottern har blivit helt galen av hat och förakt.

Och varför? Inställningen till svärmodern börjar i hat, slutar i hat och är hat hela vägen däremellan. Det tar sig omfångsrikast uttryck i spydigheter inskjutna mellan replikerna. Så här kan det låta:

    "Och vad skulle du göra då? Om Haralds lägenhet såg ut som en pundarkvart?" Hon äcklade mig. Jag var väl inte helt opartisk i målet, men jag hade svårt att tro att någon tänkte Hon bor nog i en pundarkvart när de såg mig.
    "Städa upp den, naturligtvis." Vilken tur att han har hittat en annan hora som gör det åt honom, tänkte jag och tömde min öl. Jag hade släppt dryckesleken som grundade sig på sanningsvärden.
    "Nu behöver vi hitta en kompromiss i den här frågan." Ordföranden hade talat.
    "Är du medveten om att jag inte jobbar för dig? Det är inte mitt ansvar att göra dig nöjd?"
    "Jag har oerhört svårt att förstå varför det skulle vara en sån fruktansvärd katastrof att jag fick lov att besöka Haralds lägenhet." Ordförande Mao. "Jag kräver inte att sova över, för det verkar ju helt otänkbart. Men att inte bli insläppt – Nej, då fick det faktiskt vara."

Det här ensidiga munhuggandet löper genom hela romanen och överröstar allt. Några gånger lyckas man skymta en förklaring till hatet. Det ska ha något att göra med svärmoderns övervintrade världssamvete och sjuttiotalets självgoda feminism. Tja... har inte 68:orna fått nog med skit redan? För tjugo år sedan? Om det är bokens allvar att kritisera dem missar den målet.

Och varför hatar hon Malmö? För att det går att skoja elakt om falafel? Går det ens?

Frid skriver nog bra dialog – recensenternas meningar har gått isär, själv lutar jag åt att själva replikerna är lyckade – och hon har öra för milda snärtigheter som (om en granne) "Ibland undrade jag vem hon var, men oftast inte". Men hela boken dränks med våld i syrligheter. Som bäst är det oneliners i samma amerikanska stil som Patricia Lockwood, men de träffar oftare snett än hennes; den sammantagna effekten är ungdomsbok. Tilltalet är aggressivt, raljerande och nyckfullt och bara attityd. Berättaren är oresonligt elak och vägrar att lyssna, hon "försökte verkligen förstå var och när ett skratt var påkallat i den här sociala situationen" och ironiserar över att förväntas äta en burrata på restaurang – allt som en tonåring. Hon verkar knappast betrakta sin pojkvän som människa och än mindre intressera sig för honom, hon har dömt hans mamma på förhand, värjer sig mot varje tillfälle att se något ur en annans synvinkel, och har ändå mage att göra långa utläggningar om sina egna bekymmer (sin hälsa och hur hon drabbas av Haralds missbruk), och då först lägger hon bort sarkasmerna, som för att kassera in medömkan. Mot 68-feminismens slagord hävdar jaget att "en del behöver sänka sina röster för att andra ska höras". Men vem är det som hörs här egentligen?

Jaja, litteraturen myllrar av odrägliga huvudpersoner. Varför funkar det inte här? Det är en extremt sluten bok, den vägrar att lyfta blicken till något som helst perspektiv förutom det på förhand bestämda. Den inte bara gestaltar en omogen person, den beter sig som en. Och den dör av syrebrist. Varken Harald eller mamman släpps nära nog att ens bli karikatyrer; återstår bara berättaren, men hennes blick är envist fäst vid de andra två icke-figurerna. Hennes personlighet bortom elakheterna är hemlig. Ett par försök till ytlig självinsikt faller platt och det verkar helt osannolikt att hon faktiskt älskar Harald, som det påstås några gånger. De psykologiserande tillbakablickarna på jagets barndom är överflödiga, eftersom det enda de får chans att förklara är varför hon är så hatisk, och hur intressant är det att ta reda på när man inte får lära känna något annat av henne?

Står man ut med allt detta kan man nog skratta åt fyndigheterna som trots allt finns där i mängd. Jag blir nedslagen och tappar snabbt smak för dem.