Någon jag följer på instagram postade om den här boken och gjorde mig nyfiken. Tyvärr har jag fått tag på den i Modernistas nyutgåva, och att läsa deras deprimerande mediokert formgivna böcker förtar en del av upplevelsen.
Is utspelar sig i en dystopisk värld där en framrusande vägg av inlandsis är på väg att lägga allt levande under sig. Den namnlöse huvudpersonen far runt i ett främmande land i militärt kaos i jakt på en lika namnlös flicka, av någon anledning som aldrig blir klargjord. Hon försvinner och dyker upp om vartannat, texten hoppar slumpartat mellan scener och scenerier och läsaren förstår aldrig vart allt är på väg. Romanen beskrivs som hallucinatorisk och drömlik, och jag antar att textens kaotiska struktur motsvarar den upplösning som samhället råkar i inför dess snara undergång. Men jag grips aldrig av det, tilltalas aldrig av det här. Kanske är det genreovana.
Bécon-les-Bruyères och andra texter (Emmanuel Bove, utg. 2016)
Det här var en gallrad biblioteksbok som jag ryckte till mig på impuls. Jag kände inte till den franske mellankrigstidsförfattaren Emmanuel Bove sedan innan. Här samlas några av hans noveller, samt den korta reseskildringen "Bécon-les-Bruyères". Som inte riktigt är en reseskildring i sträng bemärkelse, för den beskriver den anonyma och helt alldagliga Parisförort där Bove vid tillfället bodde.
Även novellerna handlar om det anonyma och alldagliga. Huvudpersonerna är oansenliga människor från enkla förhållanden. Allt handlar för dessa människor om att etablera kontakt med sin omgivning – att erkännas, få upprättelse eller bara slippa ur sin ensamhet – men inga trådar får fäste, avsikter missförstås och förhoppningar faller platt. I en av novellerna tror sig huvudpersonen ha skaffat en vän, hans enda förstår man, men som visar sig bara perverst attraherad av hans fattigdom. En annan man hoppas snärja en rivals älskarinna men har pinsamt missbedömt situationen. Allt är skrivet i en ovanligt nykter ton, som att livet i slutändan kan fortsätta som en serie beklagliga missräkningar utan att det gör från eller till.
Jag kommer ibland att tänka på den danska författaren Helle Helle, vars korta romaner också handlar om kontextlösa gråa människor och omöjligheten att på riktigt kommunicera med varandra. Kanske för att jag läst henne rätt nyligen påminns jag också om Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, men hos Bove handlar det mer om att undersöka och förstå dessa utsatta människors önskningar och strävanden än att porträttera dem med empati, även om det till syvende och sist väl mynnar ut i detsamma.
För kalenderbitaren rapporterar jag innehållsförteckningen: "Återkomsten", "Möte", "Ett missförstånd", "Ännu en vän", "Hon är död", "Halmhatten", "Barnets återkomst", "Bécon-les-Bruyères". Tyvärr framgår inte originaltitlar. Boken avslutas med ett mycket bra efterord av Yung Leans pappa, som fått titeln "Varje främling är ett annat jag".
Även novellerna handlar om det anonyma och alldagliga. Huvudpersonerna är oansenliga människor från enkla förhållanden. Allt handlar för dessa människor om att etablera kontakt med sin omgivning – att erkännas, få upprättelse eller bara slippa ur sin ensamhet – men inga trådar får fäste, avsikter missförstås och förhoppningar faller platt. I en av novellerna tror sig huvudpersonen ha skaffat en vän, hans enda förstår man, men som visar sig bara perverst attraherad av hans fattigdom. En annan man hoppas snärja en rivals älskarinna men har pinsamt missbedömt situationen. Allt är skrivet i en ovanligt nykter ton, som att livet i slutändan kan fortsätta som en serie beklagliga missräkningar utan att det gör från eller till.
Jag kommer ibland att tänka på den danska författaren Helle Helle, vars korta romaner också handlar om kontextlösa gråa människor och omöjligheten att på riktigt kommunicera med varandra. Kanske för att jag läst henne rätt nyligen påminns jag också om Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, men hos Bove handlar det mer om att undersöka och förstå dessa utsatta människors önskningar och strävanden än att porträttera dem med empati, även om det till syvende och sist väl mynnar ut i detsamma.
För kalenderbitaren rapporterar jag innehållsförteckningen: "Återkomsten", "Möte", "Ett missförstånd", "Ännu en vän", "Hon är död", "Halmhatten", "Barnets återkomst", "Bécon-les-Bruyères". Tyvärr framgår inte originaltitlar. Boken avslutas med ett mycket bra efterord av Yung Leans pappa, som fått titeln "Varje främling är ett annat jag".
Dans les forêts de Sibérie (Sylvain Tesson, 2011)
Den här boken hade väl hetat I Sibiriens skogar på svenska, men någon översättning tror jag inte finns. Gott så.
Äventyraren och författaren Sylvain Tesson beger sig i februari 2010 till Bajkalsjöns västra strand, där han bosätter sig i en liten hydda på nio kvadratmeter, och stannar där till juli samma år. Genom dagboksanteckningar får man följa hans liv som eremit i samklang med den sibiriska naturen. En eremit som ogärna tackar nej när grannarna i nejden knackar på med en pava brännvin i näven. Han går upp och ner för branta bergspass, pimplar röding i sjön och paddlar kajak när isen släppt i maj. Sitter vid sitt fönster med cigarr och beundrar de biologiska mirakler som stationerat en talgoxe i trädet utanför.
Vad är nu meningen med denna flykt till en isande avkrok? Att undkomma civilisationens buller och tumult, ge själen tid att pusta ut, låta anden bre ut sig över de talltäckta vidderna. Att inte tära på jordens resurser, med kroppen känna sin plats i näringskedjan. Ja, oändliga variationer på samma teman återkommer i omsorgsfulla formuleringar genom hela boken.
Är det en modern Thoreau kanske, för inte kan man väl undgå att göra jämförelsen. Men Walden är något mycket större och mer storslaget än det här, ett verk så inspirerat och visionärt att dess explosion av idéer och motsägelsefulla tankar inte kan hålla sig till en form, utan blir på samma gång essä, pamflett, avhandling, dikt och inventariekatalog. Tesson håller sig till en strängt kronologisk berättelse, även om den inte är utan sin poesi. Naturskildringarna bjuder på vackra liknelser och bilder. Tyvärr måste läsaren också utstå författarens osunda kärlek till aforismen som uttrycksform.
Men den mest frapperande och i längden enerverande skillnaden gentemot Walden är den småaktiga, självgoda ton som löper genom hela texten. Här finns ingen livsglädje, eller när en sådan uttrycks så kan Tesson inte låta bli att ge en bitter känga åt de förtappade stadsbor som inte förstår magin i att hugga sin egen ved och stirra ner i en isvak halva eftermiddagen. Om igen ska han positionera sig mot sina halmgubbar och hylla det genuina livet i skogen, vilket av nödvändighet tydligen inbegriper en daglig överdos vodka. Allt detta framstår som en lek, för på samma gång som han gör narr av modernitetens själlöshet har han sett till att proviantera sig rikligt med dess konserver.
Nåja, det är lätt att raljera. Jag lärde mig många nya ord och det är ett pampigt landskap där borta.
Äventyraren och författaren Sylvain Tesson beger sig i februari 2010 till Bajkalsjöns västra strand, där han bosätter sig i en liten hydda på nio kvadratmeter, och stannar där till juli samma år. Genom dagboksanteckningar får man följa hans liv som eremit i samklang med den sibiriska naturen. En eremit som ogärna tackar nej när grannarna i nejden knackar på med en pava brännvin i näven. Han går upp och ner för branta bergspass, pimplar röding i sjön och paddlar kajak när isen släppt i maj. Sitter vid sitt fönster med cigarr och beundrar de biologiska mirakler som stationerat en talgoxe i trädet utanför.
Vad är nu meningen med denna flykt till en isande avkrok? Att undkomma civilisationens buller och tumult, ge själen tid att pusta ut, låta anden bre ut sig över de talltäckta vidderna. Att inte tära på jordens resurser, med kroppen känna sin plats i näringskedjan. Ja, oändliga variationer på samma teman återkommer i omsorgsfulla formuleringar genom hela boken.
Är det en modern Thoreau kanske, för inte kan man väl undgå att göra jämförelsen. Men Walden är något mycket större och mer storslaget än det här, ett verk så inspirerat och visionärt att dess explosion av idéer och motsägelsefulla tankar inte kan hålla sig till en form, utan blir på samma gång essä, pamflett, avhandling, dikt och inventariekatalog. Tesson håller sig till en strängt kronologisk berättelse, även om den inte är utan sin poesi. Naturskildringarna bjuder på vackra liknelser och bilder. Tyvärr måste läsaren också utstå författarens osunda kärlek till aforismen som uttrycksform.
Men den mest frapperande och i längden enerverande skillnaden gentemot Walden är den småaktiga, självgoda ton som löper genom hela texten. Här finns ingen livsglädje, eller när en sådan uttrycks så kan Tesson inte låta bli att ge en bitter känga åt de förtappade stadsbor som inte förstår magin i att hugga sin egen ved och stirra ner i en isvak halva eftermiddagen. Om igen ska han positionera sig mot sina halmgubbar och hylla det genuina livet i skogen, vilket av nödvändighet tydligen inbegriper en daglig överdos vodka. Allt detta framstår som en lek, för på samma gång som han gör narr av modernitetens själlöshet har han sett till att proviantera sig rikligt med dess konserver.
Nåja, det är lätt att raljera. Jag lärde mig många nya ord och det är ett pampigt landskap där borta.
Berättat om natten (Niklas Rådström, 1988)
Jag läste om den här på någon blogg och hittade sedan på second hand. Det är en trevlig liten pocket med tolv noveller "om spöken, skuggorna och månen" enligt undertiteln. Det stämmer väl ungefär. Det är en ojämn samling som går från mer klassiska spökhistorier om övernaturliga väsen i början till absurda vardagsberättelser om en verklighet som är olik sig, lite i Jonas Karlssons stil, i slutet. I en av dem vaknar en man och märker att allt är som vanligt utom att Eiffeltornet aldrig byggdes. Det känns lättviktigt. Då är de spökiga novellerna bättre, bäst den om taxichauffören som plockar upp döden som passagerare. Men det blir aldrig läskigt, för det övernaturliga är inte ondskefullt utan snarare till hjälp för huvudpersonerna att nå fram till någon existentiell insikt. Gulligast så här efter trettio år är historien om en programmerare som får problem med en "död file" efter att ha installerat ett nytt modem i superdatorn SEM 8000.
För den händelse att någon bryr sig kan jag tala om att novellerna heter: "Berättat om natten", "Svarten", "Taxi", "Stegen", "Mr. Malik! Come down!", "Kvinnan på berget", "Gränssnitt", "Karlssons grav", "Sången", "Eiffeltornet", "Anden i flaskan" och "Månen".
För den händelse att någon bryr sig kan jag tala om att novellerna heter: "Berättat om natten", "Svarten", "Taxi", "Stegen", "Mr. Malik! Come down!", "Kvinnan på berget", "Gränssnitt", "Karlssons grav", "Sången", "Eiffeltornet", "Anden i flaskan" och "Månen".
Vinterträdgården (Christine Falkenland, 2008)
Jag upptäckte Christine Falkenland genom Min skugga och håller ännu den högst tillsammans med ytterligare någon av hennes tidiga romaner. Böckerna från nittiotalet utspelar sig alla i en odefinierad dåtid med titulering och kakelugnar i karga kuststäder. Stämningen är klaustrofobisk och dimmigt suggestiv full av religiöst-erotiska hot. Men nog om dem, för det här är en senare roman av samma författare, som hade legat för länge i den undre hälften av min läshög.
Laura är en fyrtioårig kvinna som bor hos sin pappa i familjehemmets källare. Hon jobbar som barnskötare på en förskola, där hon träffar och lär känna den tjugosjuåriga mamman till ett av barnen, Shahrzad. Shahrzad är gift men de två kvinnorna inleder i hemlighet ett sexuellt förhållande. Ja, det är kontentan. Det finns också ett sidospår med att Laura går på en skrivarkurs, men det blir jag aldrig klok på varför.
Falkenlands stil balanserar på gränsen mellan poetiskt och pekoral, vilket i de bra romanerna skapar en intressant spänning i texten, men i den här boken ramlar hon alltför ofta över med båda fötterna på fel sida. Om det är läsvärt så är det för Lauras erotiska fantasier om Shahrzad och aggressiva drömmar om att äga henne. Men dialogen är styltig och intrigen osäkert skisserad, onödigt mycket energi läggs på en även för 2008 omodern skildring av det svensk-persiska kulturmötet. Framför allt saknas den instängda och panikframkallande doften från de tidiga romanerna. Mörkret är ingen svart ondska utan en grå leda i regniga Skövde och jag får inte kalla kårar av det här, jag blir blasé och lite deprimerad.
Laura är en fyrtioårig kvinna som bor hos sin pappa i familjehemmets källare. Hon jobbar som barnskötare på en förskola, där hon träffar och lär känna den tjugosjuåriga mamman till ett av barnen, Shahrzad. Shahrzad är gift men de två kvinnorna inleder i hemlighet ett sexuellt förhållande. Ja, det är kontentan. Det finns också ett sidospår med att Laura går på en skrivarkurs, men det blir jag aldrig klok på varför.
Falkenlands stil balanserar på gränsen mellan poetiskt och pekoral, vilket i de bra romanerna skapar en intressant spänning i texten, men i den här boken ramlar hon alltför ofta över med båda fötterna på fel sida. Om det är läsvärt så är det för Lauras erotiska fantasier om Shahrzad och aggressiva drömmar om att äga henne. Men dialogen är styltig och intrigen osäkert skisserad, onödigt mycket energi läggs på en även för 2008 omodern skildring av det svensk-persiska kulturmötet. Framför allt saknas den instängda och panikframkallande doften från de tidiga romanerna. Mörkret är ingen svart ondska utan en grå leda i regniga Skövde och jag får inte kalla kårar av det här, jag blir blasé och lite deprimerad.
Un hiver à Majorque (George Sand, 1842)
Den här boken har jag hållit i på svenska (En vinter på Mallorca bör den väl ha hetat då) utan att köpa, men beställde häromveckorna på franska Ebay.
Det är 1838 och författarinnan George Sand med familj, vilket vid den här tiden betyder några barn samt tonsättaren och pianisten Frédéric Chopin, ger sig av för en välgörande semester på Mallorca; Chopin är förfärligt sjuk. (Han nämns aldrig vid namn utan omtalas när han förekommer som "vår sjukling".) De möts där av idel motgångar relaterade med utsökt beska, ibland självironisk men oftast hård och oförsonlig, för det är inte mycket med mallorkinerna som George Sand står ut med. De är efterblivna, småsinta, inskränkta, snåla och misstänksamma. Allt är dyrt, alla stinker sur olivolja, helt vanliga gäss har de aldrig sett förut och det är knappt kuskarna kan köra sina gistna kärror på de misskötta vägarna. Även om hon i de situerande inledningskapitlen visar en teoretisk förståelse för de historiska öden som format öbornas villkor och karaktär, så räknas inget av det som förmildrande omständighet när hon och hennes sällskap konfronteras med invånarnas illvilja och dumhet. Landskapet å andra sidan är vidunderligt vackert, fastän bortkastat på imbeciller som inte förmår uppskatta skönhet.
En rätt ansenlig del av boken består tyvärr av sådant som hörde till genren på den tiden men kanske inte intresserar fullt så mycket idag: långa citat med beskrivningar av arkitektoniska detaljer i ett kloster, torra anekdoter om någon kunglighets maktpolitiska förehavanden på medeltiden, redovisande av olika vapensköldars blasonering, och så vidare. Bortsett från några av de tradigaste partierna av den typen var detta rolig läsning.
Det är 1838 och författarinnan George Sand med familj, vilket vid den här tiden betyder några barn samt tonsättaren och pianisten Frédéric Chopin, ger sig av för en välgörande semester på Mallorca; Chopin är förfärligt sjuk. (Han nämns aldrig vid namn utan omtalas när han förekommer som "vår sjukling".) De möts där av idel motgångar relaterade med utsökt beska, ibland självironisk men oftast hård och oförsonlig, för det är inte mycket med mallorkinerna som George Sand står ut med. De är efterblivna, småsinta, inskränkta, snåla och misstänksamma. Allt är dyrt, alla stinker sur olivolja, helt vanliga gäss har de aldrig sett förut och det är knappt kuskarna kan köra sina gistna kärror på de misskötta vägarna. Även om hon i de situerande inledningskapitlen visar en teoretisk förståelse för de historiska öden som format öbornas villkor och karaktär, så räknas inget av det som förmildrande omständighet när hon och hennes sällskap konfronteras med invånarnas illvilja och dumhet. Landskapet å andra sidan är vidunderligt vackert, fastän bortkastat på imbeciller som inte förmår uppskatta skönhet.
En rätt ansenlig del av boken består tyvärr av sådant som hörde till genren på den tiden men kanske inte intresserar fullt så mycket idag: långa citat med beskrivningar av arkitektoniska detaljer i ett kloster, torra anekdoter om någon kunglighets maktpolitiska förehavanden på medeltiden, redovisande av olika vapensköldars blasonering, och så vidare. Bortsett från några av de tradigaste partierna av den typen var detta rolig läsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)