Jag upptäckte Christine Falkenland genom Min skugga och håller ännu den högst tillsammans med ytterligare någon av hennes tidiga romaner. Böckerna från nittiotalet utspelar sig alla i en odefinierad dåtid med titulering och kakelugnar i karga kuststäder. Stämningen är klaustrofobisk och dimmigt suggestiv full av religiöst-erotiska hot. Men nog om dem, för det här är en senare roman av samma författare, som hade legat för länge i den undre hälften av min läshög.
Laura är en fyrtioårig kvinna som bor hos sin pappa i familjehemmets källare. Hon jobbar som barnskötare på en förskola, där hon träffar och lär känna den tjugosjuåriga mamman till ett av barnen, Shahrzad. Shahrzad är gift men de två kvinnorna inleder i hemlighet ett sexuellt förhållande. Ja, det är kontentan. Det finns också ett sidospår med att Laura går på en skrivarkurs, men det blir jag aldrig klok på varför.
Falkenlands stil balanserar på gränsen mellan poetiskt och pekoral, vilket i de bra romanerna skapar en intressant spänning i texten, men i den här boken ramlar hon alltför ofta över med båda fötterna på fel sida. Om det är läsvärt så är det för Lauras erotiska fantasier om Shahrzad och aggressiva drömmar om att äga henne. Men dialogen är styltig och intrigen osäkert skisserad, onödigt mycket energi läggs på en även för 2008 omodern skildring av det svensk-persiska kulturmötet. Framför allt saknas den instängda och panikframkallande doften från de tidiga romanerna. Mörkret är ingen svart ondska utan en grå leda i regniga Skövde och jag får inte kalla kårar av det här, jag blir blasé och lite deprimerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar