Boken är indelad i tre avdelningar. Den mittersta avdelningen innehåller fem korta noveller med någon historisk socialdemokrat i huvudrollen. Två av dem lyckas på ett organiskt och otvunget vis levandegöra både personerna och deras socialdemokrati – nämligen den om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd, där han i dödsdimman möter och läxar upp revolutionärer och vårdslösa agitatorer i vagnen, och den om det unga paret Tage och Aina Erlander. De övriga novellerna framstår som ansträngda försök att åstadkomma något liknande.
Den inledande avdelningen är snarare tre sammanhängande kapitel än egentliga noveller, och handlar om tonåringarna Kata Dalström och Hjalmar Branting. Fast gör de det? Bortsett från namnen finns väldigt lite som fäster berättelsen i något historiskt relevant sammanhang. Avdelningsrubriken "Innan" antyder att man ska läsa det som en bakgrund till socialdemokratins senare utveckling, och den läsningen är väl möjlig om jag nu blir tillsagd så. Den avslutande avdelningen är återigen två sammanhängande kapitel, som mynnar ut i att en kvinnas personliga öde blir en parallell till den sentida svenska socialdemokratins.
De egentliga novellerna i mitten fungerar, men kapitlen i början och slutet är ostadiga och spretiga, ibland oförklarligt sammanfattande, kanske i ett försök att vara absurdistisk men som mest känns slarvigt. Hela boken ger ett ofärdigt intryck. Berättelserna är korta, men inte för att de är effektfullt förtätade, utan för att de tar fort slut. Den som kan sin socialdemokratiska idéhistoria bättre än jag hittar antagligen mer i detta, själv kör jag fast i stilistiken och ser mest en oengagerande konstruktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar