Sommaren är tid att unna sig. Böckerna i Arkiv förlags serie "Moderna klassiker" är så smaskigt inbjudande bara att hålla i, och det har varit en härlig upplevelse att äntligen lära känna detta portalverk som stått på så många kurslistor genom åren (tyvärr inte mina). Jag märkte direkt att jag behövde göra understrykningar och för min egen skull ska jag nu gå igenom och repetera dem, utan några förhoppningar om originalitet eller självständig analys.
"Fängelsets födelse" lyder undertiteln. Fängelsestraffet är idag straffet framför alla andra, som utdöms för alla möjliga brott. Det förhållandet kan härledas till en samhällsomvandling som inleddes ungefär vid tiden för franska revolutionen och som fullbordades på nätt och jämnt ett halvsekel. Dessförinnan var fängelset en relativt marginell institution. Bokens mest konkreta ärende är att förklara hur detta gick till, men implikationerna sträcker sig både framåt och bakåt och uppåt. Jag tar det ungefär kronologiskt.
Till att börja med gäller att karaktärisera maktutövningens utgångspunkter förr och nu. (För den som är lagd mer åt idéhistoria än politisk filosofi är det här det intressantaste stråket i boken, och särskilt fascinerande här i början.) I det medeltida och tidigmoderna feodalsamhället, en bit in på 1700-talet, följde rättssystemet en enkel princip: slå fast att ett brott begåtts, bestäm vem som
är skyldig och tillämpa lagen på denne. (Det låter ju bekant, men vi ska se att det blivit mer komplicerat
idag.) Processen var en sammandrabbning mellan makt och brottsling, med syfte att ådagalägga sanningen om den begångna gärningen. Alla fakta i målet hölls hemliga för den anklagade och åklagarsidans ord kunde praktiskt taget gälla oemotsagda, men det var ändå viktigt att utverka ett erkännande, ty det bekräftar processens giltighet och befäster den som närmast en överenskommelse. Med erkännandet närmar man sig ordningens återställande.
Här gör Foucault några speciellt intressanta iakttagelser om tortyren, som man ju begagnade systematiskt. Men just det, systematiskt: den följde bestämda protokoll, den var på intet sätt ett utlopp för tygellöst våldsbegär, inte heller ett desperat försök att tvinga fram en bekännelse. Den var en del av ritualen, av duellen mellan makten och den anklagade: en "fysisk sammandrabbning som avgör sanningen; är patienten skyldig, är de plågor som tortyren underkastar honom inte orättvisa; men är han oskyldig markerar den också att han är rentvådd". Det finns en underlig rättvisa i detta! Själva skuldfrågan betraktades inte heller som vi är vana vid: man kunde vara mer eller mindre skyldig, och därmed förtjäna mer eller mindre bestraffning. Redan anklagelsen var grund nog att straffa lite grann, varför tortyren aldrig var helt oberättigad.
Rättsprocessen kulminerar i en (i allvarliga fall) storslagen ceremoni – Foucault refererar åtskilliga hårresande beskrivningar av bombastiska avrättningar. Straffet uppvisar brottet på den dömdes kropp, gärna genom att efterlikna det (avrättas med mordvapnet till exempel, men det måste väl höra till ovanligheterna?). Därigenom kan brottet upphävas och bortskaffas. Och det måste det, så som en rubbning av ordningen. Ty lagens makt härrör från härskarens styrka och storhet, och varje brott är en personlig kränkning av honom. I bestraffningsritualen omintetgörs brottet och härskarens makt manifesteras. Det är en makt bortom all diskussion, som övergår till och med sig själv i möjligheten att nyckfullt benåda. (Foucault säger det inte, men det liknar Guds makt.) Folket åser det hela och ska fyllas med en rent fysisk fasa, makten genljuder i deras kroppar. Samtidigt är de där för att bistå sin härskare i hans hämnd, moraliskt eller praktiskt. Det kunde lätt vippa över i uppror, vilket var en svaghet i hela logiken.
I det här samhället var makten i teorin koncentrerad i en enda person, men i praktiken givetvis delegerad till domstolar och andra myndigheter. Det fanns ett helt gytter av sådana. Eftersom de endast var utväxter på kungens övermakt behövdes ingen vidare garanti för att systemet skulle fungera, vilket det följaktligen inte gjorde: "Alla dessa olika instanser neutraliserar varandra genom själva sin mångfald och är ur stånd att omspänna samhällskroppen i hela dess utsträckning. De är så insnärjda i varandra att det paradoxalt nog uppstår luckor i straffväsendet." I luckorna frodades ett visst mått av tolererad laglöshet: regler som inte efterlevdes eller föll ur bruk, smärre ohörsamhet, informella privilegier. Det uppskattades av den annars så missgynnade allmogen, men kunde för all del utnyttjas även av de mer besuttna. I takt med jordbrukets effektivisering och den gryende industrialismen kom de fattigastes små friheter att kringskäras och tog alltmer formen av stöld. Detta uppfattades som ett hot mot borgerskapets äganderätt, och nu började ställas krav på striktare kontroll av laglösheten. Man riktade sig samtidigt uppåt: såväl det kungliga som det folkliga godtycket måste stramas upp.
Det här var upplysningens tid och det saknades nu inte progressiva idéer. En helt ny syn på straff och rättvisa tar form. Straffet betraktas inte längre som makthavarens hämnd, utan tjänar till samhällets självförsvar. Lagen är inte koncentrerad i härskarens person utan bör vara allestädes närvarande i samhället, och det är "snarare lagen än härskarens närvaro man utläser ur bestraffningen". Straffet ska inte utplåna något förflutet utan bidra till att forma framtiden. Avskräckningseffekten är ingen ny idé, men sättet den är tänkt att verka på: tidigare hade själva straffritualens grymhet ingjutit skräck och vördnad; nu är det inte längre bestraffningen i sig, utan föreställningen om straffet som ska verka på människorna – det är tanken på straffet som avskräcker, inte dess verkställande. Människor är rationella och undviker brott så länge de kan vara säkra på att nackdelarna är större än fördelarna. Här känner vi nästan igen oss. 1700-talets förnuftige män drog dock ut konsekvenserna: om straffen ska ha denna sedelärande verkan måste de synas och vara närvarande i offentligheten; de ska dessutom vara betecknande. Alltså, "den som har visat grymhet vid begåendet av sitt brott skall underkastas fysiska plågor; den som har varit lättjefull skall tvingas till hårt arbete; den som har betett sig föraktligt skall drabbas av ett vanärande straff" – det gäller att "få den kraft som lett till brottet att motarbeta sig själv". Så kan straffet fungera korrigerande på gärningsmannen och tydligt pedagogiskt på andra. Man föreslår "en hel arsenal av pittoreska straff" och fängelset är bara ett bland många, om ens det: det har bland annat den uppenbara nackdelen att det knappast syns.
Även här går alltså tanken igen att straffet bör motsvara brottet. Ändå är det fängelsestraffet som kommer att börja tillämpas på brott av alla sorter och snart fylla ut hela straffskalan mellan böter och döden. Det framstår som ett mysterium. Dittills hade fängelset överhuvudtaget inte betraktats som ett straff, utan bara som ett sätt att förvara delinkventer i väntan på annan åtgärd.
Men det fanns föregångare. Foucault diskuterar olika former av korrektionsanstalter, den tidigaste från 1596, som syftade till att återanpassa och fogliggöra bland annat lösdrivare. Dessa inrättningars syfte visade sig kompatibla med en ny sorts disciplin, som fötts av upplysningen och den tidigmoderna vetenskapen. Man började betrakta människan mindre som ett odelbart helt och mer som en maskin: "en nyttig kropp och en begriplig kropp". Inom militären, skolan och andra slutna institutioner började man under 1700-talet att i enlighet därmed detaljstyra de underlydande på sätt man aldrig tidigare gjort; här citeras oerhört minutiösa instruktioner för att skyldra gevär i x antal steg, det finns ett reglemente för hur skolelever ska öppna bänklocket och plocka fram läroboken. Det är en disciplin som kräver en sluten och inrutad miljö, och den går ut på att dela in tiden i segment, varje uppgift i delmoment, att ständigt utvärdera individernas prestationer och därutifrån kategorisera dem. Visst finns det upplysning även i detta. Det är ingenjörernas upplysning mer än filosofernas.
I den disciplinära miljön ingår ständiga små bestraffningar, så små att de är svåra att skilja från drill eller övning. Alla fel korrigeras. Till skillnad från det juridiska straffsystemet, som numera utgår från den enkla åtskillnaden mellan tillåtet och förbjudet, är disciplinen normaliserande: den "jämför, differentierar, hierarkiserar, förenhetligar och utesluter", den "utmäter exakta belöningar och straff och individen vägs därigenom till sin rätta vikt". Man laborerar med en hel skala mellan gott och ont (vilket påminner ytligt om de äldre rättegångarnas flytande skuldvärdering). Genom examineringsprocesser särskiljs individer från varandra och görs till "fall"; man samlar data och systematiserar hela populationen. Foucault gör den intressanta anmärkningen att individualiseringen i feodalsamhället var som störst i maktens skikt – privilegiet att vara en individ tillkom personer med namn och ättetavla – medan det disciplinära systemet gör "barnet mera individualiserat än den vuxne, den sjuke mer än den friske, dåren och förbrytaren mer än den normale". Han tillägger: "I alla händelser är det den första kategorin som alla vår civilisations individualiserande mekanismer inriktar sig på, och när man vill individualisera den friske, den normale eller den laglydige gör man det hädanefter genom att fråga ut honom om det som är kvar av barnet inom honom, om vilken dårskap han är behäftad med eller om vilket avgörande brott han hade velat begå." Slagkraftigt, men stämmer det? Tanken är alltså att den kunskap som insamlas om de disciplinerade patienterna, eleverna etc gör dem mer individualiserade än den som undgår sådan utvärdering. Kan man verkligen jämföra sådan katalogisering av människor med den sorts individualitet som yttrar sig i att man får sin biografi skriven av Voltaire? Men kanske är vår samtids tendens att identifiera sig med en självpåtagen neuropsykiatrisk diagnos eller annan marginalisering ett uttryck för det han talar om här.
Disciplinen syftar till att "skapa ett förhållande som på en och samma gång gör kroppen lydigare ju nyttigare den är", med andra ord att "upprätta ett tvångsband i förhållande till produktionsapparaten". För att säkerställa maximal lydnad och nytta fordras övervakning. Det effektivaste är att bygga in övervakningen i själva arkitekturen. Jeremy Benthams Panopticon är det mest kända exemplet: ett cirkelrunt fängelse med ett vakttorn i mitten, varifrån alla celler är fullt synliga, medan fångarna inte kan se vakterna eller ens veta om de är betraktade. Benthams ritning har nog aldrig uppförts, men principen har inspirerat många. En sådan konstruktion fullbordar övergången från personlig makt (inkarnerad i kungen) till en helt och hållet avförmänskligad makt, alstrad av och inneboende i mekanismen. Redan Bentham själv föreslog att Panopticons princip kunde låna sig till andra tillämpningar: "för vården av sjuka, undervisning av skolbarn, förvaring av dårar, övervakning av arbetare"... Sannerligen rationellt. Men vilken mardröm!
Där den disciplinära regimen naturaliseras kommer den att börja förstås mindre som ett sätt att skapa lydnad, och alltmer som en essentiell del av institutionen. Det hör nu till militärens eller skolans kärna att den genom disciplinen övar och stärker individerna. Från att ha varit negativ, stävjande, blir disciplinen något positivt, producerande. Detta passar naturligtvis ett samhälle mer och mer inriktat på ekonomisk nytta och effektivitet.
Allt detta hade satts i rullning i god tid innan straffrättsreformerna. Fängelset kom krypande ur korrektionsanstalten och de disciplinära metoderna i kombination. Man kände igen det från samhället i övrigt, för "vad är [fängelset] annat än en litet striktare kasern, en litet hårdare skola, en litet dystrare verkstad?" Det var inte heller utan sina egna företräden. Fängelsestraffet är jämlikt; friheten är alla lika kär. I ett samhälle som kommit att värdera vars och ens omutliga rätt till personlig frihet är frihetsberövandet oemotsägligt logiskt som bestraffning. Det är dessutom kvantifierbart, genom tidsvariabeln, och sådant har man lärt sig att uppskatta. Framför allt gör fängelset de intagna nyttiga. De sätts i arbete och blir en kugge i maskinen.
Men deras nytta sträcker sig utöver den individuella prestationen. Fängelset skapar kriminaliteten, som föreställning och tankefigur. De intagna är inte vilka laglösa som helst, de är (hu) kriminella. Genom att måla upp hotet från de kriminella kan man dels låta fängelset legitimera sin egen existens, dels kontrollera den nya laglöshet som puttrar bland befolkningen, och som riktar sig mot de nya kapitalistiska makthavarna. Kriminaliteten blir en "annorlunda, farlig och ofta fientligt sinnad värld" som ingen vanlig människa kan solidarisera sig med. Som Foucault formulerar det: "Tidigare väntade man sig av de offentliga avrättningarna att de skulle ha en avskräckande verkan; idag är det som om man begärde denna verkan mindre av de stränga straffen än av själva kriminalitetens synliga, markerade existens: genom att utskiljas från andra folkliga former av laglöshet utövar kriminaliteten en press på dem."
Fängelseinstitutionen närs av sin dubbelhet: å ena sidan disciplinen, å andra sidan rättssystemet, två egentligen oförenliga principer i förening. Juridiken dömer enligt allmänt giltiga lagar, medan disciplinens uppgift är att "införa oöverkomliga assymmetrier och utesluta ömsesidighetsförhållanden". Den utgör därmed en sorts "antirättvisa", men legitimeras genom att i fängelsesystemet spela rollen av rättvisans tillämpning. Paradoxalt nog återuppstår i fängelset det godtycke som präglade det feodala straffsystemet. Makten är formellt placerad hos ett ordnat rättssystem, men eftersom fängelsets korrigerande funktion är beroende av att straffet anpassas efter individens uppförande sipprar makten i praktiken ner till fångvaktare och andra i det verkställande ledet. Dessa gör iakttagelser, ställer diagnoser och samlar på olika sätt in kunskap om individerna. Så skapas en klassificering av kriminaliteten, enligt de disciplinära normernas princip och oberoende av de juridiska bestämningarna. Foucault kallar det att de "disciplinära mekanismerna koloniserar rättvisan som institution".
Till sist kan man observera att fängelset bara är den strängaste yttringen av ett system som genomsyrar hela samhället. Skolor, fabriker, arbetarförläggningar, sjukhus, korrektionsanstalter och andra inrättningar bildar ett kontinuum av disciplinär tillämpning. Genom normerande åtgärder konstrueras kriminaliteten redan på vardagligaste nivå och förskjuts upp i systemet i omärkbara steg: "[m]ellan den sista 'uppfostringsanstalten', som tar hand om en för att man skall slippa sättas i fängelse, och fängelset dit man skickas efter ett av lagen straffbelagt brott, är skillnaden och bör skillnaden vara nätt och jämnt märkbar". Den korrigerande principen omfattar allt.
Nu blev jag knappast koncis. Jag har citerat en del (man frestas till det av hans formuleringar), och här kommer ett sista citat som effektivare summerar bokens tes: "Kort sagt, det gäller att ersätta en makt som tar sig uttryck i glansen och prakten hos dem som utövar den med en makt som på ett smygande sätt gör dem som den tillämpas på till objekt; att inhämta ett vetande om dessa objekt snarare än att breda ut de praktfulla härskartecknen."
Sune Sunessons förord betonar Foucaults intresse för förhållandet mellan makt och vetande. Makten närs av den kunskap den inhämtar om individerna, men genererar samtidigt kunskap i form av klassificeringar, begreppsliggöranden och i förlängningen hela vetenskapsgrenar. Vi såg hur den nya förståelsen av kriminalitet uppstår som en konsekvens av maktutövning. I andra fall blir han otydligare. Att upprättandet av akter och filer skapar kunskap är trivialt. Han återkommer några gånger till att psykologin och andra humanvetenskaper föds eller möjliggörs av det disciplinära systemet. Men hur, exakt? Det blir aldrig mycket mer än en allvarligt understruken sidoanmärkning.
Resonemangen låter i allmänhet övertygande, och han hänvisar till källor, men det är ingen strikt bevisföring han ägnar sig åt. Jag har ingen möjlighet att bedöma om källorna är relevanta eller godtyckligt plockade. Undersökningen begränsar sig förhållandena i Frankrike, och på vissa punkter kan man anta att läget varit annorlunda i Sverige, Tyskland, England eller andra länder. Men säkert inte i huvuddragen.
Hur mycket känns igen idag? Eller för den delen 1975 – boken redogör ju för äldre tid? Foucault skräder inte orden, han formulerar sig med patos och stringens, varför man tror att han måste ha något specifikt och upprörande i åtanke, något som rör hans samtid. Såg sjuttiotalets franska samhälle ut så här, med kadaverdisciplin ner i lågstadiet? Ser vårt samhälle fortfarande ut så? Rimligen bara i en mer abstrakt mening. Men vilken abstrakt mening då? Mitt kontorsjobb på kommunen präglas snarare av slapp kontroll, överordnades ointresse för tjänstemännens arbete, uppluckrad formalia och informella hierarkier. Den som vill hävda att det är ett sätt för makten att göra sig osynlig får presentera bevis. Kanske är min bransch ovanligt förskonad. Jag minns inte heller någon betydande disciplin från min skolgång, och att döma av dagens debatt har den knappast skärpts sedan 00-talet.
Det jag däremot upplever själv är vad Jonna Bornemark benämner "förpappring" och som annars ofta kallas new public management. Man ser människor som siffror, samlar statistik istället för att prata med varandra (jag vägrar att svara på veckoenkäterna där man ska betygsätta sin arbetsmiljö från 1 till 5), fattar beslut på grundval av döda data istället för att använda sitt omdöme. Skolan är besatt av att diagnostisera alla avvikelser från normen. Är det samma typ av inhämtning och skapande av vetande som Foucault talar om? Kanske. Men betraktar jag bara min egen situation kan jag inte se några tecken på individuell övervakning, snarare en föreställning om att en verksamhet kan vara helt oberoende av människorna som utför den.
Det är min naiva reflektion. Men bokens politiska relevans är för mig en bisak. Jag är en simpel och lite omoralisk människa som gladeligen frossar i idéhistoriska samband för deras egen skull.
Avslutningsvis vill jag säga hur skönt det har varit att läsa boken i svensk översättning (av C.G. Bjurström). Jag hade säkert kunnat ta mig igenom den på franska (på dubbla tiden) men juridiska och andra facktermer är svåra nog på mitt modersmål. Framför allt hade jag förvirrats av den franska vanan att nämna alla kända och okända människor vid bara efternamn, som om alla personer i en framställning måste antas vara bekanta för läsaren. En liknande svensk bok hade nog vidtagit försiktighetsmåttet att introducera även i sammanhanget rätt bekanta namn som "rikskanslern Axel Oxenstierna" eller "poeten och filosofen Thomas Thorild"; här är det Agusseau, Ferrière, Vidocq, Faucher rätt och slätt. Utan översättarens anmärkning, eller oftare avsaknad av anmärkning, hade jag aldrig vetat hur (o)viktigt det är att förstå referensen.
Och med det är jag klar med Övervakning och straff för den här gången.
