Det här är den första Brontë-boken jag läst, och det var väl på tiden.
Hittebarnet Heathcliff tas om hand av herren på godset Wuthering Heights, och en helt livsavgörande kärlek uppstår mellan honom och den jämnåriga Catherine. Hon gifter sig dock med en annan och dör i barnsäng. Heathcliff tar sedermera över godset och blir en enbart ond och hämndlysten person, och det går åt skogen för allihop. Hat, våld och lidande råder över allt och kärleken är ouppnåelig och mest ett bekymmer.
Det är mörkt och kallt och vindpinat, sjukdom, död och övermänskligt stora känslor som det anstår en klassisk romantisk roman. Det är inte en genre jag är hemma i, ska jag säga. Det som främst slår mig är att boken är hundra procent handling. Det är väl det som karaktäriserar en bladvändare, men det gör mig lite rastlös. Rollfigurerna är stiliserade typer snarare än människor, spelpjäser utan verklig personlighet. Ramberättelsen – hushållerskan berättar historien för en utomstående – förstärker det intrycket genom att kapsla in händelseförloppet som ett studieobjekt. Figurerna är förmögna att hysa bara en oblandad känsla åt gången, vilket skapar tvära kast men också en effektfull intrig. I slutändan är jag känslomässigt oberörd men bitvis road av en spännande berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar