Den här boken av österrikiske Robert Menasse kom i år på svenska och lanseras som "den första EU-romanen". Kanske är den det. Jag tilltalades av den lustiga idén – EU-kommissionens anseende ska stärkas genom ett jubileumsfirande som fokuserar på Auschwitz – men sedan kom jag mig inte för att öppna den, för jag kände en växande skepsis och lite äckel inom mig. EU, så osexigt. Men jag hade fel! Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år.
Fenia Xenopoulou är tjänsteman på det ringaktade generaldirektoratet för kultur och utbildning, och är beredd att ta varje chans att visa sig duglig för en attraktivare befattning. När en högre uppsatt mejlar ut idén om att höja medborgarnas förtroende för EU-kommissionen genom att fira den jämna årsdagen av dess grundande tar Fenia direkt på sig ansvaret för planeringen. Man kommer fram till att centrum för jubileet måste vara det som binder samman alla européer, den gemensamma erfarenheten: Auschwitz. Idén om en europeisk union är direkt sprungen ur erfarenheten av förintelsen, av vad nationalism och inskränkt värnande om det egna leder till, och det är aktuellt att påminna om denna EU-kommissionens grundläggande uppgift: att garantera "aldrig mer Auschwitz".
Man kan ju tänka sig hur den idén tas emot inom resten av EU-byråkratin, och det blir inte bara bitsk och väldigt rolig satir, utan också fina personporträtt och en exposé över allt det som inte förenar utan skiljer de europeiska nationerna åt. Samtidigt är detta bara ett av flera parallella spår: vi får också följa en lönnmördare, en polis, en åldrad professor, en grisindustrilobbyist och en förintelseöverlevare, alla med sin bakgrund, sin erfarenhet av Europa. Allt länkas samman i Bryssel. Och det är så snyggt uppbyggt, så smarta iakttagelser, så rakt igenom intressant och spännande!
Visst är det en idéroman, men den är så mångbottnad att jag inte känner mig skriven på näsan ens i den mest pamflettartade scenen. Professorn håller ett obstinat brandtal inför medlemmarna i en urvattnad tankesmedja, där han pläderar för utfasandet av nationella identiteter till förmån för en gemensam europeisk identitet, en storslagen integration av Europa, ett postnationellt Europa. Om jag kanske varit vagt principiellt för sådana tankar tidigare så har jag nog instinktivt avfärdat dem som omöjliga, för jag har inte kunnat göra mig en bild av vad en europeisk identitet skulle bestå i. Jag vet inte om jag har någon fast åsikt i frågan nu heller, men efter att ha läst den här boken har jag plötsligt början till en sådan bild. Det känns faktiskt ganska häftigt och berikande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar